Konstnärer och terror

Tommy och Jenny var sambos och kollegor. Det var vår och de hade flytta in all laborationsutrustning i förrådet där han staplade upp utrustningen på en svart plasthylla från Biltema. De hade inte flyttat utrustningen för att det var vår. Det hade gjorts för att de inte ville att hantverkarna som skulle inreda en atelje åt de två skulle se utrustningen. Det var material till en utställning de hade jobbat på det senaste halvåret och som kunde upplevas lite märkligt. Med utställningen ville de skapa debatt om dagens bioteknik genom att inrikta sig på något spektakulärt. Efter någon vecka och med en prislapp på det dubbla av vad försäljaren sagt, klampande hantverkarna för sista gången in hos paret. Denna historia börjar en vecka senare efter hantverkarnas besök. Därför låg all laborationsutrustning framme i konstnärsparets hem.
Det var vid middagstid, en måndag, Jenny reste sig upp för att gå in i köket och måltiden som Tommy dukat fram. Det började flimra framför hennes ögon. Hon tänkte det skulle gå över inom sekunder men istället utvecklades flimret till något som påminde om korta blackouts. Ena sekunden var det svart, andra var hon vid medvetande. Hon sträckte sig efter vardagsrumsbordet för att ha något att hålla i. I nästa ögonblick låg hon på golvet, låg i framstupa sidoläge. När hon återfått medvetande kändes det som om hon snurrade, som om hon låg med höften i golvet och resten av kroppen snurrade runt höften. Tommy satt bredvid henne och två ambulanssjukvårdare gjorde sig redo att lyfta upp henne på en bår.
De bodde nära det nio våningar höga universitetssjukhuset, redan några minuter senare rullades Jenny in på akutmottagningen. Hon hade varit vid medvetande hela resan, snurrandet hade upphört inom sekunder och det skulle inte komma tillbaka.
Efter några frågor från vitklädd personal vana att lugna ner situationer som denna, fick Jenny en skiktröntgen och kördes till neurologen. Väl på neurologen fick de ingen mer uppmärksamhet av sjukhuspersonalen. På sjukhus kunde det mycket väl vara ett bra tecken att bli ignorerad. När Tommy fick tag på en sjuksköterska förklarade sjuksköterskan att om det hade varit något allvarligt hade Jenny legat på operationsbordet nu. Inga nyheter var goda nyheter, det betydde att inget allvarligt hade hittats på röntgen.
Historien kunde ha vara slut nästa morgon då de gemensamt konstaterade att hon troligen av misstag hade tagit dubbel dos av sina antidepressiva tabletter. Antidepressiva läkemedel, läkemedel som hindrar återupptagandet av signalsubstanser. Inte en drog som får dig att må bra, som ger eufori, utan inget mer än ett kemiskt skyddsnät som hindrar dig från att falla för djup. För den delen var det inte heller något mindre än ett kemiskt skyddsnät. Men tillbaka till historien.
Ambulansskötarna hette Gabriel och Bilal, egentligen viste de att inte skulle ringa polisen. Om ett par verkligen vill ha eppendorf tuber med mera i sitt till atelje ombyggda vardagsrum var det deras ensak. Men, men, det var som sagt var mer än eppendorf tuber som låg i ateljen. Där fanns även agarplattor och något som kunde vara en hemmabyggd PCR och en centrifug som såg ut att vara byggd av en gammal CD spelare.
Dessutom hade de sett papper utspridda över lägenheten, papper med rubriker om CRISPR-Cas9 och odling av människoceller. Om Eppendorf tuber var något vi kände till från CSI-shower var CRISPR-Cas9 känt från populärvetenskapen. CRISPR-Cas9 omtalat för att billigt editera gener och för att en av utvecklarna var gästforskare vid Umeå universitet. Därmed väntade vi på att hon, forskaren, skulle ge universitetet sitt första (?) Nobelpris. Igen detta kändes inte som en anledning att ringa polisen. Det vara mer att det förväntades av dem att ringa. I alla fall var det var de fått för sig. Kanske hade de sett för många thrillerserier på teve. Eller så var de bara osäkra på vad som de hade sett. I en situation med en patient i akut behov av hjälp kunde de av naturliga skäl ha missat något.
Polisen som tagit emot samtalet tog kontakt med en kollega som gick vidare till försvarets forskningsinstitut. Så mycket lyckades bara två steg i viskleken utveckla historien om vad ambulanssjukvårdarna egentligen hade sett under utryckningen. Poliserna frågade varandra om de kunde ha en hänsynslös terrorist, en James Bond-skurk, på halsen. Någon på polisstationen hade definitivt sett för mycket tv-serier.
Tre dagar senare, efter att experterna på FOI på allvar undrat om de borde ha testat Jenny, för potentiella biovapen, trots att hon i det närmaste hade varit ett ett rent lärobokexempel på en ofrivillig överdos, bankade det på dörren till deras lägenhet. Tommy och Jenny tyckte inte de hade något att frukta när de hörde knackningarna.

Tänk dig en värld där de sista av mänsklighetens våldstendenser är borta. Populärvetenskaplig media har någon gång rapporterat om krigargenen, monoaminoxidas A. Krigargenen. Problemet är att vi rör oss inom biologins område där namnen ofta kan vara förvirrande. Jordgubbar är inte bär, inte ur botanisk synvinkel. På samma sätt är både bär och nötter frukter, för alla farmogamer har frukter. Mer om botanik och mer relevant i sammanhanget, växter har bröstcancergenen.”Bröstcancergenen” det låter som genens syfte var att orsaka bröstcancer. Men växter behöver inte oroa sig över sjukdomen, inte ens om vi skulle tro på panpsykism och tror växter har medvetande. Genens uppgift var inte att ge cancer, dess uppgift var att reglerar celldelning. Hos människor råkade det vara så att mutationer i bröstcancergenen kan ge skrämmande hög risk att få sjukdomen, därav namnet.
Hur mycket krigargenen egentligen hade med krig att göra visste inte Tommy och Jenny. För det kunde väl inte vara så att genens uppgift var att skapa krigare? Åt andra sidan, genen har en viss koppling till våldsbrott. Om vi ska manipulera gener förknippade med mänskligt beteende, varför inte börja med krigargenen? Inte skulle världen bli sämre av att vi tog bort de mest våldsframkallande mutationerna från genpoolen? På samma sätt som om vi en dag skulle kunna ta bort de cancerframkallande mutationerna av bröstcancergenen. Att bli av med de mutationerna skulle inte skapa en gyllene era, men kanske, kanske skulle det hindra mänskligheten att sjunka så djup som den tidigare gjort. Historikern Eric Hobsbawm påstod någon gång att de enda riktigt mörka seklerna var sextonhundratalet och nittonhundratalet. Låt oss hoppas han har rätt, att vi aldrig faller lika djupt igen.

Hade det varit i USA tänker vi oss det hade varit tio, tjugo poliser med militär utrustning och klädda i skyddsdräkter, som stormat in i deras lägenhet. Poliser som skulle ha klättrat ner för rep och dramatiskt kasta sig själva in i lägenheten genom fönstren. Det är i alla fall vad vi lärt oss från filmer. Istället knakade två poliser, i vanliga uniformer och en kvinna från FOI, klädda i vanliga kläder, på dörren.
Tommy öppnade, Polisbesök är något utöver det vanliga och hans minne drogs till vad som tidigare hänt utöver det vanliga. “Jag förmodar ni är här om Jenny”, sa han när efter att sett uniformerna. Ambulanspersonalen hade sett utrustningen. Kanske trodde polisen att paret tillverkade knark hemma och hon överdoserat på något annat än antidepressiva läkemedel. De hade tänkt liknande tankar innan hantverkarnas besök.
“Nej” svarade en av poliserna. “Får vi titta oss omkring?”
“Vad har du egentligen där inne?” Sa den andra polisen samtidigt som han lyfte armen för att hindra den ivriga polisen från att gå in i lägenheten. Polisen som ställt frågan och som var anledningen till att den andra polisen inte redan var inne i lägenheten hade mössan lite på sned och smutsiga skor. Den andra polisen hade sitt utseende mer under kontroll.
“Det är nog bäst du berättar vad du håller på med? Du har skrämt upp myndigheterna ordentligt”. Fortsatte polisen med smutsiga skor.
“Det är till en utställning”, fick Tommy fram.
“Utställning? Det var vad jag trodde.” sade Rebecka, kvinnan från FOI.
“Ja, vi är konstnärer”
“Vi vet” sade hon kort.
“Dumt av mig. Klart ni vet.”
“Vad handlar utställningen om? Ni håller väl inte på att överföra första versen i Bibel till DNA och sätta in det i en bakterie? För det skulle vara olagligt.”
“Nej. Det har dessutom redan gjorts, du syftar naturligtvis på Eduardo Kac och hans utställning från år 2000.” fyllde han i.
“Precis!”
“Nej, jag tänkte ta reda på hur man kan modifiera en gen.”
“Vi ska gå in och diskutera närmare vad som pågår”. Sa hon med bestämd röst. De gick in. På golvet i hallen låg damm och grus från vägarna. Däremot återfanns ingen svart sörja fylld med mikrober som förvandlar dig till en zombie, eller vad nu polisen som kontaktat FOI hade trott de hade hemma.
Kvinna tittade sig omkring. För säkerhets skull, för att visa att hon gjort sitt jobb, tog hon upp en petridisk och la i en zippåse.
“Vill ni att jag ska skicka detta till labbet eller ska ni säga vad det är?”
“Det är jästceller, omodifierade jästceller. De växer inte ens, vi har gjort något fel.” Sa Jenny.
“Och ni tänkte i en utställningen demonstrera hur det med modern teknik är möjligt att modifiera gener i jäst? Eller låt mig gissa, ni vill hellre jobba med människoceller?”
“Ja, hur kunde du veta det” Svarade Jenny.
“Ni vill ha uppmärksamhet, självklart måste utställning handla om genmanipulering av människor.”
“Ja men vi kan kompromissa med schimpansceller”. Sa Jenny.
“Celler från vår närmaste släkting, smart.”
Sedan förklarade de sin plan för Rebecka. Utställningen skulle bestå av två plaströr i ett kassaskåp med genomskinlig dör. Ena tuben skulle innehålla en odling av människoceller, eller i nödfall schimpansceller. Den andra tuben skulle innehålla ett “ready to use CRISPR-Cas9 kit” med genen för monoaminoxidas a, från konstnärerna själva. Om någon skulle bryta sig in i kassaskåpet skulle hen kunna modifiera krigargenen i cellerna, lika lätt som att blanda en drink.
På det sättet skulle de utan att själv modifiera och utan att på något sätt uppmuntra besökarna att modifiera cellerna, vissa upp möjligheten att ta bort mutationer förknippade med våldsamhet och fråga om det bör göras?

Någon vecka senare innehöll morgontidning en kortare artikel om vad som hänt.

Konstnärer orsakade terrorlarm

Källor inom polis och försvarets forskningsinstitut bekräftar båda att en razzia utfördes på måndag morgon hos ett känt konstnärspar. Detta efter att ambulanssjukvårdare hade rapporterat misstänkt utrustning hemma hos dem.
En obekräftad uppgift är att det rörde sig om avancerad labutrustning som kunde användas? för framställning av biologiska vapen. Konstnärerna hävdade att labutrustingen ingick i deras kommande utställning. Till konstverket odlade de celler från okända källa, för att visa på hur ny teknik kan användas för att manipulera gener även hos människor. Till utställningen skulle de undersöka möjligheterna att manipulera den så kallade krigargenen. För mer om krigargenen och även om CRISPR-Cas9 tekniken (mer om den sednare) se Karin Bojs artikel på nästa uppslag.
Genmanipulering av människorceller är inte längre science fiction. 2015 väcktes det stor uppmärksamhet när kinesiska forskare med hjälp av CRISPR-Cas9 tekniken för första gången manipulerade en gen i en mänsklig cell. Dessa celler förstördes och det var aldrig meningen att de skulle utvecklas till en människa. Inte heller en svenska konstnärsparet tänkte designa människor.

“Typiskt journalister att överdriva” Sa Bilal till Gabriel. “Det skulle inte förvåna mig om det inte var en razzia, snarare ett stilla samtal över köksbordet. Tänk att det var vi som startade det hela.”
“Jag tror konstnärerna tänkte fel” sa Gabriel. “Var det inte så att ondskan är banal, inte våldsam? Så att försöka minska aggressivitet betyder inte att vi blir av med ondska? De tänkte inte på kallblodiga skrivbordsmödare.”
“Eller vad säger du?” fortsatte Gabriel efter en paus, “du är den av oss som sett krig.”
“Jag tror inte ens de hade rätt utrustning hemma. Så de hade kanske en en PCR-apparat. Men det betyder ingenting om de inte också hade hade rätt tillbehör till maskinen” Svarade Bilal.

A. Ostsee

Jag har läst och skrivit prosa hela mitt liv.
A. Ostsee är medlem sedan 2020 A. Ostsee har 1 publicerade verk