Publicerat
Kategori: Novell

Kontaktannonsen

Inte för att Vera von Löf brukade sätta in kontaktannonser. Men det var ju onekligen
spännande att läsa dem, och kanske fantisera om vilka människorna bakom annonserna var.

Vera var en medelålders dam, som efter att maken lämnat henne för en yngre kvinna, bodde ensam i sin lilla tvårummare i förorten Furuberga. Detta var vad man skulle kalla en typiskt svensk och tråkig förort. En konsumbutik, ett postkontor, en liten bank, ett bibliotek, en skola och naturligtvis en tråkig och dammig pizzeria i hörnet vid busshållsplatsen.

Hur hon, som bara för ett år sedan , hade bott på fashionabla Östermalm, hade hamnat ute i Furuberga, var för Vera fortfarande ett mysterium. Hugo, Veras före detta, bodde kvar i våningen med sin nya flamma. Jo, visst, hon förstod ju att hon fick vara glad att få den här lägenheten, men kontrasterna var så stora att Vera fortfarande kände sig förvirrad.

Hugo var, när Vera träffade honom, redan då en högt uppsatt advokat i Stockholms innekretsar. Han var världsvan och Vera som jobbade som frissa på Lindéns, fick äran att klippa Hugos hår. Vera föll pladask, och tydligen såg Hugo något extra i enkla Vera han med, för efter en kort och passionerad månad, där Vera svävade på moln, friade Hugo.

Vera flyttade omeldebart in i Hugos våning på Östermalm. Hugo var noga med att skriva äktenskapsförord, men det tänkte ju inte Vera på då, full av kärlek och tillit som hon var. När så käre Hugo, tjugo år senare träffade en ny liten hårfrissa, åkte alltså Vera ut.

Nu satt hon härute i Furuberga och tittade ned mot den där pizzerian på hörnet. Varför hon ofta tittade på den var inte utav någon särskild anledning, utan p.g.a att hennes köksfönster vette åt det hållet. Vera hade tid att sitta där vid köksbordet och titta ut, hon var faktiskt arbetssökande. Hon hade slutat jobba som frissa när hon gifte sig med Hugo. Men nu hade hon fått ta sig i kragen och anmäla sig till arbetsförmedlingen. Den låg föresten ovanpå Konsum, så det var praktiskt att handla när man ändå skulle till förmedlingen.

Vera skulle kanske få börja på en datakurs men det var ännu inte riktigt klart med den saken. Först skulle Veras handläggare titta på Veras personbeskrivningstest. Det var ett test som skulle visa vad Vera passade till för något yrke i framtiden. Ja det var väl nått med det också, framtiden. Vad skulle hon göra av all framtid som hon verkade ha fått till sitt förfogande? Vera hade lekt med tanken att kanske öppna en liten salong, men hon kände sig faktiskt något ringrostig när det gällde att hålla i saxen nu förtiden , och alla glassiga och nya salonger inne i stan gjorde Vera rädd. Hon kände inte alls igen sig i dagens frisörsalonger. En ny make fanns naturligtvis också på Veras önskelista, men vart träffade man en sådan? Så gick tankarna då Vera kom på att hon skulle sätta in en kontaktannons.


Vera kände sig något skakig när hon på Lördagsmorgonen snabbt bläddrade igenom familjesidorna i morgontidningen. När hon fann sin annons blev hon generad som en ung flicka, kinderna blossade när hon läste: ”Chic dam i övre medelåldern, önskar bekantskap med dito herre. Kanske kan vår kontakt leda till något mer varaktigt. Svar med foto till: ensam dam.”

Det var hennes annons! Vera dansade runt lite grann med tidningen i famnen, tog ett par prövande foxtrottsteg. Nu skulle hon kanske se slutet på dessa trista och ändlösa veckor som hon hade befunnit sig i det senaste året. Nu skulle hon se till att skaffa lite nya kläder, kanske gå och piffa upp sig lite med en permanent. Kanske skulle hon t.o.m. vara så slösaktig, så att hon lade i en toning också.

Efter två veckor hade Vera så gott som gett upp hoppet om att få några svar, men på torsdagen, exakt två och en halv vecka efter annonsinförandet, damp det ned två brev i Veras brevinkast. Att se breven ligga där på hallmattan fick Vera att darra av förväntan. Hon la breven på vardagsrumsbordet , och medan hon bryggde kaffe sneglade hon då och då på breven där de låg. Vera ville liksom dra ut på den förväntan hon kände, ”suga på karamellen” så att säga. Detta skulle göras riktigt. Hon tände ett par levande ljus, dukade fram kaffe med ”fina koppen”, och satte sig till rätta.

Vera vände och vred på det första brevet, adressen var något slarvigt skrivet, inte så bra kanske. När Vera öppnade brevet ramlade ett foto ur. Först ville inte Veras hjärna förstå vad hennes ögon redan sett, men när kopplingen mellan hennes synceller och hjärnan gick fram , kastade hon fotot ifrån sig. Ett lätt illamående steg upp i hennes strupe. Full av indignation böjde sig Vera ned, plockade upp fotot och rev det i små, små bitar.

Manliga könsorgan hade hon sett förut, men att få ett foto på ett, var inte vad hon hade förväntat sig i första taget. Här satt hon i sin läsfåtölj i sitt trygga hem, och fick något dylikt rakt upp i ansiktet. Vera darrade av vrede. Med vilken rätt kunde någon göra så här mot henne? Ett brev hade hon kvar, men glädjen och förväntan över det var som bortblåst. Nu kändes hela situationen smutsig.

Efter att Vera trampat runt ett par varv i lägenheten och lugnat ned sig något, öppnade hon så det sista brevet. Det löd:

”Hejsan

Jag är en man i mina bästa år, bor i en liten förort till Stockholm. Arbetar som banktjänsteman. Är nöjd och tillfreds med mitt liv, men saknar någon att dela livet med. Tyckte att din annons talade till just mig. Mina intressen är lugna hemmakvällar med en god bok. Äta gott på restaurang någon gång. Mitt lantställe i skärgården. Ja allt som gör livet behagligt att leva. En chic dam skulle passa mig ypperligt. Kan tyvärr inte sända med något foto på mig själv. De foton jag äger på mig själv, har några år på nacken, och jag vill ju inte ge dig ett foto som är taget för tjugo år sedan. Hoppas på en trevlig brevkontakt som kan utmynna i något mer.

Med vänlig hälsning Nils Johansson”

Detta brev göt olja på de upprörda vågor som Vera tyckte befinna sig på. Nils verkade vara en trevlig man, och banktjänstemän med skärgårdsstuga växte inte på träd. Vera hade ju kommit något till åren, och hade ju inte råd att vänta på den rätte allt för många år till. Detta var en man i Veras smak och en intensiv brevväxling inleddes mellan de båda.

Efter en månad hade Vera och Nils bestämt sig för en träff. Vera hade föreslagit en trevlig och mysig grekisk restaurang inne i Stockholm stad. Nils hade samtyckt. Hon hade fortfarande inte fått något foto, men vad gjorde det, hon hade inte skickat något på sig själv heller. De hade kommit överens om att ha varsin röd nejlika i kapp/rockslaget. Vera var både förväntansfull och lite orolig. Hur skulle detta sluta. Vad skulle Nils tycka om henne? Hon hade ju lärt känna Nils per brev, och hade redan blivit förtjust i honom. Hur man nu kunde bli det i någon man aldrig träffat i verkligheten. Hon visste inte ens vart Nils bodde. Breven gick genom tidningen som hade hand om annonserna. Detta var en bra säkerhetsåtgärd. Adresser kunde man byta med varandra när man träffades, och när man kände varandra bättre. Tack och lov för den säkerhetsåtgärden, i synnerhet när man betänkte vad som hade kunnat hända om avsändaren till det osmakliga första brevet, hade vetat var hon bodde.

Vera skakade av sig obehagskänslorna och la lite extra rött på läpparna. Nu var hon redo. Ny klänning, ny kappa, nypermanentat hår, nu kände hon sig som en drottning. Föra sig, det kunde hon minsann. Det hade hon fått lära sig från societetslivet på Östermalm. Hon hette inte von för intet.

Vera var färdig att gå. En sista titt i spegeln, och sedan sprang Vera på lätta fötter nedför trapporna, hon var så yr och så uppspelt så hon sprang rakt in i kamrer Johanssons dörr som just slogs upp en trappa ned. Vera föll till golvet med en duns. Här satt hon nu på trappavsatsen som ett annat fån. Vad skulle den tystlåtne kamreren Johansson tro om henne. Han hade varit hennes granne i ett år nu, men de hade aldrig talat med varandra, bara sagt hej som normalt artiga grannar gör när de stöter ihop i trapphuset.

Nu satt han där på huk bredvid henne, orolig och bestört. Han frågade henne hur hon mådde, han var säkert väldigt oroad, för Vera hade en min som uttryckte både chock, bestörtning och skratt. Det susade i huvudet på Vera och först kunde hon inte tro på det hon såg. Herr Johansson hade visst också varit på väg ut på något alldeles speciellt, han doftade gott av rakvatten och Vera såg att rocken var ny. I slaget satt en röd nejlika! Och när Vera tittade på dörren som hon sprungit in i kunde hon nätt och jämt urskilja dörrskylten, men det gick inte att ta miste på vad det stod på den: Nils Johansson.






Skriven av: Madeleine Envall

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren