Kontaktannonsen


KONTAKTANNONSEN


Bengt funderade länge innan han slickade igen kuvertet. Skulle han eller skulle han inte? Det var ju ett lotteri det här med kontaktannonser. Men kunde få en jackpot, men det kunde slå alldeles fel också. Han funderade lite hit och dit men bestämde sig till slut. Han tog på sig sin slitna skinnjacka och gick ner till brevlådan vid konsumbutiken. Bengt släppte ner det vita kuvertet. ”Såja, nu är det bara att vänta”, tänkte han.

Efter två veckor hade det kommit fem svar. Några ratade han på en gång. Det var dom kvinnor som var väldigt självständiga, men som samtidigt tyckte att det var en fördel om han hade egen bil, villa på landet, stabil ekonomi och ordnade förhållanden.” Vadå ordnade”, tänkte Bengt.” Det var väl honom dom skulle vara intresserad av och inte allting runtomkring! Fruntimmer! Tänk om dom någonsin kunde vara nöjd!”. Det femte brevet hade fått honom att haja till. Det var från en ”rund, kramig, varm kvinna i sina bästa år”. Det lät intressant! Hon, Anita, beskrev sig själv som en jordbunden och ärlig kvinna. Hon var 52 år, hade inga barn men en liten vit kattfröken som lystrade till namnet Tessa. Anita bodde i ett torp ca fyra mil utanför stan. Det låg lite avsides men det trivdes hon med!

Bengt och Anita fortsatte att brevväxla med varandra under några månader. Bengt berättade om sitt liv. Om intresset för blommor, särskilt tulpaner som han gillade mycket, om fisket, och om skilsmässan från Berit. Berit hade bedragit honom med hans bästa vän. Det hade gjort ont! Kanske mer för att det hade varit Ragnar som han varit tillsammans med i så många år och känt förtroende för, än att hans fru bedragit honom! Det var ju inte första gången, men han hade blundat och tigit för barnens skull! Nu var dom utflugna sedan många år och Bengt och Berit hade gått skilda vägar i samförstånd med varandra. Ragnar hade bestämt sig för att stanna kvar hos sin fru.
Anita skrev om sin passion för trädgårdsodling, sin katt och om torpet där hon bodde. Det var hennes föräldrahem som hon renoverat allteftersom. Hon hade målat lite här och där och de snickeriarbeten hon inte kunnat göra själv hade hon lejt bort till bekanta som varit villig att hjälpa till. Nu var de mesta färdigt och hon kunde njuta av livet på landet. Visst var det lite ensamt ibland, särskilt på vintrarna då dagarna var korta och den största delen av dygnet var mörk, men det var det värt. När våren kom och ljuset vände tillbaka med värmen och knopparna i rabatterna började titta upp under snön, då fanns det ingenting som kunde få henne att byta bort torplivet!

I slutet av september bestämde sig Bengt och Anita för att träffas. Hon skickade med en handritad karta över området där hon bodde. Eftersom det låg lite ”bakom” kunde det vara svårt att hitta, men med hennes beskrivning och de särskilda kännetecknen utefter småvägarna i skogen , skulle det nog inte vara några problem att komma fram.
Bengt packade en liten väska med de nödvändigaste sakerna. Tandborste, tandkräm, rakapparat, tvål, en handduk och nya underkläder. Morgonrocken tog han också med. Kanske skulle han få sätta på sig den till morgon kaffet, om det nu blev nåt av det hela. Hade han tur kanske dom skulle fatta tycke för varandra och då kunde det sluta hur som helst! Bengt visste inte hur rätt han hade.
På vägen ut ur stan stannade han till vid systembolaget. Han köpte två flaskor rött vin och en fin konjak. Renault skulle vara bra hade han hört, så han tog en flaska av den sorten. Bredvid systemet låg en liten delikatessbutik. Där bestämde han sig för några goda ostsorter, kex, vindruvor och en liten ask med chokladpraliner. Chokladhjärtan verkade lite väl ambitiöst och han var ju faktiskt ändå 61 år gammal! Då köpte man väl ändå inte chokladhjärtan eller? Bengt småflina lite när han gick ut ur butiken. ”Herregud”, tänkte han. ”Man känner sig nästan som när man hade bestämt träff med någon av klassens tjejer då man var sjutton!” Men det var en angenäm känsla! Det var nästan så att han tyckte det pirrade lite i magen.

Klockan var nästan sex då Bengt kunde se röken från den lilla stugan mellan de stora, täta granarna. Han hade kört på de mest krokiga och ihåliga skogsvägar han någonsin sett. Vissa gånger hade han fått stanna och kollat kartan för säkerhets skull. Körde han verkligen rätt? Jo, där var den stora tallen som stod i ensamt majestät på kalhygget och på sidan om rann den lilla skogsbäcken där det brukade finnas små bäcköringar på våren. Bengt körde fram den sista biten, och där på bron stod Anita.
”Herregud vad vacker hon är”, tänkte Bengt.
Anita stod på den lilla farstukvisten som var en orgie i snickarglädje! Hon hade på sig en lång, mossgrön klänning som gick till vaderna. Hennes röda, lockiga hår var uppsatt i en slarvig knut på huvudet. Det hade ramlat ner en hårtest här och där, men det gjorde henne bara ännu charmigare. Bengt steg ur bilen och gick upp till henne på bron. Hon tog ett steg framåt och gav honom en stor, varm kram som han villigt besvarade.
”Det här kan nog bli något bra”, tänkte han.
”Den här karlen känns stor och fast!”, tänkte hon.

Inne i det lilla köket hade Anita dukat med det finaste porslinet som huset hade och i en vas på matbordet stod en liten bukett av rabattens sista Astrar. På golvet låg nytvättade trasmattor i blått och vitt, i fönstret låg lilla vita Tessan och på spisen puttrade en mustig älggryta. Dess doft spred sig inbjudande i det lilla köket där doften av viltkryddor blandades med vedspisens björkved.

Anita log när Bengt satte sig ner. Inombords knöt sig hennes vrede som en knytnäve, men hon fortsatte att le. Hon kunde ju inte riskera at förstöra alltihop nu, inte när det var så nära! Det var länge sen hon hade haft någon hos sig, så ivern for runt i hennes kropp. Hon hade känt igen honom så fort hon fått syn på honom därute. Den stora kraftiga sorten som inte drog sig för att visa vem som bestämde. Som aldrig tvekade att med våld få sin vilja igenom. Den sort av män som kom med hot om man berättade vad som skedde i mörkret bakom den stängda dörren.
Så hade pappa gjort och eftersom han var vuxen måste ju han ha haft rätt, trodde i alla fall Anita.

Bengt och Anita åt och drack och pratade som om dom känt varandra i evighet. De pratade o m platser de besökt, drömmar om framtiden och deras gemensamma intresse, tulpaner. Hon hade stora planteringar runt tomten. En del gjorda på måfå och andra rabatter grävda efter mer planering. Det var där hon planterade de exklusiva sorterna. Platser där hon kunde sitta i timmar och bara njuta av lugnet och tystnaden och samtidigt studera de fina växterna som alla var olika. Olika som varje själ hos människorna. Alla som hon fått chansen att lära känna. Där fanns den vackra ”Apricot Beauty” med sin laxrosa färg och silveraktigt, vita skiftning. Där stod ”Lustige Witwe” omgärdad av gula penseer och hennes stolthet; ett helt fång av ”Queen of Night”! Hon hade till skillnad från många andra fått den mörkt violetta färgen att övergå i svart. Vilken lycka! Det måste ha berott på den speciella jorden och dess surhetsgrad!

Kvällen började lida mot natt och de båda flaskorna med vin var uppdruckna. Cognacen hade Bengt inte helt motvilligt druckit upp själv och han hade med sitt uppträdande mer och mer antagit skepnaden av någon Anita känt för länge sen. De fumlande rörelserna när han tryckte sig mot henne i soffan, den fuktiga blicken när han såg på henne och den alkoholstinna andedräkten när hans läppar försökte närma sig hennes. Hon lät honom hållas. Tillräckligt länge för att hon skulle få honom ur balans och falla framåt i soffan. Det var enkelt, hon hade bara flyttat på sig i exakt rätt ögonblick och han hade landat med ansiktet bland dom mjuka kuddarna. Hon satte sig grensle över honom och höll med stark och bestämd hand ner hans ansikte i bolstret. Han grymtade ett litet tag men alkoholen hade redan gjort halva jobbet, så det tog inte lång tid innan han var medvetslös. Det var mycket enklare om dom inte rörde sig så mycket. Det hade hon lärt sig efter dom här gångerna. Det hade ju blivit några stycken under årens lopp! Några färre som kunde göra henne illa! När hon var riktigt säker på att han inte skulle vakna till svängde hon över benen och satte ner fötterna i golvet. Hon sprang snabbt ut i vedboden där den tunga spaden stod. Hon vägde den några gånger i handen innan hon med ett leende gick in i rummet och höjde spaden.

Det var enkelt. Tre snabba slag och sedan var det över. Den röda färgen som spred sig över den vita soffkanten såg ut som färgskiftningarna hos den tåliga ”Garden Party”. Hon tog tag i skjortkragen och med ett fast grepp drog hon ner honom på golvet och började med det mödosamma jobbet att få ut honom ur huset. Den tunga kroppen gjorde lite motstånd men bara hon fått den genom köket och ut till hallen skulle det gå lite lättare. Hon hade förberett genom att lägga en gammal trasmatta på hallgolvet som han skulle ligga i. Hon släpade honom till kanten och rullade sedan in den slappa kroppen i mattan. Utför trappen var det inget problem . En rejäl skjuts och sedan var han nere.

Anitas hår var fuktigt och den gröna klänningen, fläckad av blod och svett, klibbade fast vid hennes kropp. Hon strök håret ur ögonen och rätade på ryggen. Sträckte på sig som en katt samtidigt som hon såg sig omkring efter ett bra ställe. Där, bredvid den lilla dammen, där skulle dom nya vackra planteras. Gropen var redan färdig och kroppen rymdes exakt. Anitabörjade med snabba tag fylla gropen och det sista hon såg av Bengt innan hon leende öste på den sista jorden var hans illa grinande läppar. Hon hämtade den lilla påsen, tog upp tio stycken och satte dom lite här och var i jorden. Dessa var speciella .”White Triumphator” kanske den vackraste av alla! Stora vita, oskuldsfulla samtidigt de största och bästa!

Anita gick in i det lilla köket. ”Usch, vilken röra! Det tar jag itu med imorron. Tessa! Nu kan du komma fram!”
Den lilla vita katten kom fram från sitt lilla sovställe under soffan. Anita tog upp den i famnen och mjukade den varligt. Katten spann. ”Nu kan han inte göra oss illa mer. Kom så skall vi dricka lite kaffe”. Hon satte sig ner vid köksbordet med katten i knät, slog upp tidningens familjesidor och började målmedvetet söka…

”Äldre välvårdad herre med intresse för jordbruk söker…”


Ann-Sofi Lundin

Författare:

Publicerat

Dela: