Publicerat
Kategori: Novell

Kortvarigt möte

I samma ögonblick som Fredrik sluter sin högerhand runt det i stort sätt isbelagda ölglaset för att i en liksom svävande rörelse föra det mot sin mun, börjar det stortjuta inne i puben. Tjutet är minst sagt öronbedövande. Ett glas far i golvet strax bakom honom och en kvinna börjar skrika.
- Vad är det som händer, gastar någon i andra änden av bardisken.
- Det är brandalarmet, gapar bartendern och innan någon visste ordet av så utbryter panik inne i puben.
En kvinna sliter till sig sin handväska som hänger över en stol och en man greppar sitt ölglas. Därefter rusar alla pubens gäster mot utgången, vilken utgörs av en smal brun dörr som är konstruerad på så sett att högst en person bör passera genom den åt gången. Dessutom är den utformad så att den ska öppnas genom att dra den emot sig, det vill säga inåt i lokalen. När nu ett fyrtiotal onyktra, ostadiga och hysteriska människor helst av allt vill ut på en och samma gång, trängs de alla i en kompakt klunga precis framför dörren samtidigt som de trycker på med all kraft i riktning framåt, det vill säga mot den stackars farbror som står längst fram och som ska försöka öppna dörren – inåt.
Fredrik står tillsammans med Nina och bartendern längst bak, och de är det enda tre som inte utövar något tryck mot klungan av folk. Däremot väntar de spänt på att någon, helst alla, ska inse att om de tog två till tre steg bakåt så skulle den sextiofemårige farbrorn längst fram med lätthet kunna svinga upp dörren och alla skulle vara ute på mindre än tjugo sekunder.
Till slut avslöjar sig emellertid en slug kvinna mitt i klungan. Hon tar i för kung och fosterland och skriker allt vad hon förmår för att överrösta tjutet från både brandalarmet, musiken från högtalarna och inte minst skriket från alla panikslagna människor:
- Men för helveteeeeeee, gå bakåt era idioter. Inte framåt!
Till Fredriks, Ninas och bartenderns förvåning, hörde folk kvinnans vrål och i ett nafs hade gruppen skingrats och farbrorn längst fram kunde både få luft och till på köpet öppna dörren. På mindre tid än det tar att häva i sig tre klunkar öl, hade lokalen tömts på allt folk och eftersom puben tillhör hotell Jazz (och med andra ord ligger i samma byggnad som själva hotellet) behövde alla förflytta sig genom hotellets redan övergivna reception för att till slut komma ut på själva gatan.
Fredrik, Nina och bartendern är de sista som passerar hotellets huvudingång. Väl ute på gatan möts de av ett hundratal människor som redan evakuerats ur hotellrummen, den tillhörande restaurangen och till sist nu också puben. I skenet av några få gatlyktor och det svaga ljuset från intilliggande byggnader, ansluter sig Fredrik och Nina till den brokiga skaran av människor. Bartendern pressar sig vidare framåt genom folkhavet, för att ansluta sig till hotellets övriga personal.
De första gulbruna löven har redan fallit från några björkar strax intill och ett lätt duggregn sveper över folksamlingen. Det viner i en flagga över hotellets ingång, som av den kraftiga vinden pekar rakt horisontellt åt höger. Fredrik känner hur hans hud knottrar sig på sina armar under skjortärmen. Han ryser till och inser att han saknar sin jacka som ligger inne på hotellrummet. Nina står med armarna i kors för att skydda sig mot det bistra klimatet så gått det går.
- Använder du ofta hängslen när du badar? frågar Nina.
Fredrik stirrar på henne med pannan rynkad.
- Vadå bada med hängslen?
- Bada? Hängslen? Vad menar du?
- Vad menar du?
- Jag sa bara att jag hoppas det inte hänt något allvarligt inne på hotellet.
- Oj förlåt, jag tyckte du sa något helt annat, ursäktar sig Fredrik och inser att hans öron susar som en halv ocean tack vare det allt för utdragna sällskapet med det ilskna brandlarmet.
Eftersom Fredrik ungefär är ett halvt huvud längre än de flesta andra i den omgivande folksamlingen, observerar han direkt när brandbilen med blåljus svänger in på hotellets gata en bit bort. När den ett par sekunder senare bromsar in framför hotellets huvudingång tystnar folk. Ur hoppar fem alerta brandmän. En av dem, troligtvis någon slags brandchef, knallar fram till entrén där hotellets säkerhetsansvarige för kvällen tar emot honom. De fyra övriga brandmännen ställer sig beredda intill brandbilen för att på minsta vink slita fram både brandslangar, yxor och stegar. Med en komradio i ena handen försvinner brandchefen och den säkerhetsansvarige in i byggnaden.
Inget spännande händer på flera minuter vilket gör att folk börjar prata igen. Fredrik blickar upp mot hotellets tegelklädda fasad och alla dess likartade fönster. I några av rummen lyser en svag belysning, i några andra är TV:n på och dessa avger ett omväxlande blått och vitt sken, men någon brand kan han inte se.
Hans tankar avbryts av att den säkerhetsansvarige och brandchefen, nu med komradion i andra handen, uppenbarar sig på den lilla trappavsatsen vid hotellentrén. De blickar ut över den heterogena skaran människor. En del i t-tröjor, några i nattlinnen, men få med ytterkläder. Alla står de och småhoppar på stället eller kramar om varandra för att behålla så mycket som möjligt av kroppsvärmen. Förmodligen en patetisk syn.
Folk tystnar.
- Det visade sig att det var frågan om ett falsklarm, det vill säga ingen brand, ropar brandchefen med myndig röst. Någon eller några, har rökt inne i en hiss vilket givetvis är strängeligen förbjudet, och på så sätt aktiverat brandlarmet.
Brandchefen tackar för sig och kliver ner för trappavsatsen och brandmännen ger sig av i brandbilen.
- Det är fritt fram för er att komma in i värmen igen, hojtar den säkerhetsansvarige och innan han visste ordet av så var ingången fylld till bredden av folk som alla ville in på en och samma gång, precis som i puben för en liten stund sedan, fast tvärtom.
Den här gången går det dock något smidigare att få igenom allt folk, dels för att entrén utgörs av två breda dörrar, istället för en smal, och dels för att dörrarna är konstruerade så att de ska öppnas inåt i byggnaden och inte utåt.

Väl inne i puben igen sluter Fredrik sin högerhand runt det inte längre i stort sätt isbelagda ölglaset för att i en liksom svävande rörelse föra det mot sin mun. Ölen, som har hunnit bli lika ljummen som lufttemperaturen i puben, når hans läppar, för att vidare slinka ner i munnen, förbi gommen och till slut försvinna ner i ölstrupen. Han blundar och njuter. Han känner hur värmen från ölen i magsäcken och strupen strålar ut sin värme till kroppens alla avlägsna vrår.
- Ser du farbrorn i den mörkblå kostymen med den ljusa slipsen där borta? frågar Nina och pekar diskret med långfingret i riktning snett över baren.
- Ja, vad är det med honom? undrar Fredrik.
- Han är läskig.
- Läskig?
- Han placerade just en gul lök på bardisken.
- En gul lök? säger Fredrik tveksamt, men när han sänker blicken något så ser han mycket riktigt en gul lök liggandes framför mannen.
Lökfarbrorn kliar sig på näsan, skjuter löken en liten bit åt sidan och tar upp ytterligare en lök från en brun portfölj. I samma ögonblick som den andra löken omsorgsfullt placeras intill den första löken, får bartendern syn på lökfarbrorn och hans två lökar. Varken Nina eller Fredrik kan höra vad bartendern säger till lökfarbrorn, men av bartenderns minspel och gestikulerande att döma, så verkar det som om varken lökfarbrorn eller hans lökar inte är speciellt välkomna här i baren och måste ögonblickligen avlägsna sig. Och innan Nina och Fredrik visste ordet av, fanns varken lökar eller farbror kvar.
- Läskigt, instämmer Fredrik och tar en klunk av ölen.
- Helt klart, svarar Nina. Skål för lökarna.
Det klingar till mellan glasen när de skålar. Fredrik avslutar sin öl genom att tvinga i sig bottensatsen. Han har aldrig varit speciellt förtjust i den avslagna tveksamheten i botten av ett ölglas, men av ren princip anser han att den ska drickas upp. Om inte annat för att han trots allt betalat för den.
Fredrik spanar ut över puben från bardisken där han och Nina sitter på varsin upp-till-midjan-hög barstol. Ett par spotlights monterade ovanför bardisken kastar sitt vassa ljus ut i lokalen, och tillsammans med några sporadiskt utplacerade vägglampor, utgör de den totala belysningen i puben. En tät dimma av ljusgrå cigarettrök fyller allt utrymme mellan golv och tak, samtidigt som en intern dimma lagt sig framför Fredriks ögon efter intaget av ett inte försumbart antal öl. Det är därför svårt för honom att se vad som exakt händer i andra änden av lokalen, men några siluetter här och var, och ljudet av folk som pratar, skrattar och skålar, avslöjar att puben är välfylld.
Nina sitter med det ena benet över det andra, lutandes mot bardisken med stöd av den högra armbågen. I sin vänstra hand, som ligger i hennes knä, håller hon sin drink. Fredrik beundrar henne en kort stund. Vad han tycker om mest är nog hennes bruna hår som är axellångt och laddat med lyster. Han önskar att han själv hade ett så pass fint hår, kanske då inte axellångt, men ett hår med sådan vacker lyster. Istället får han dras med sitt blonda löjliga hår, utan varken lyster eller stil.

* * *

Tidigare samma kväll klev Fredrik in i puben Clifbar, hotell Jazz egen lilla pub. Vid den tidpunkten var den inte lika välfylld av vare sig människor eller cigarettrök som den någon timme senare blev. Han hade blickat ut över de i stort sätt tomma småborden och endast ett äldre par längst in i ett hörn och två unga damer vid ett annat bord, utgjorde då pubens gäster. Det var tyst så när på en svag musikslinga femtiotalsmusik som strömmade ut från ett par högtalare som satt monterade ovan bardisken i riktning ut i lokalen. Fredrik slogs direkt av den något originella inredningen som inte på något sätt gick att undvika att se. Hela puben var fylld med flodhästar i alla dess möjliga och omöjliga former. Hundratals små porslinsflodhästar ståendes på en kant ovanför bardisken, tavlor med bisarra flodhästkarikatyrer prydde väggarna runt om, en uppblåsbar flodhäst hängandes över ett av hörnborden och mängder av andra flodhästar smyckade lokalen. Fredrik blev nog mer avtänd av flodhäststilen än något annat, även om han tyckte att den var påfallande och en smula intressant.
Han slog sig ner vid bardisken på en av de upp-till-midjan-höga barstolarna och beställde en stor stark. Bartendern, vars kraftiga överarmar imponerade på Fredrik, levererade ölen med både precision och finess. De växlade några artiga ord om det bistra vädret och utelivet i Växjö. Bartendern upplyste Fredrik om att, trots att det är måndag idag, så kan han nog vänta sig redigt med folk här eftersom hotellet har många gäster. Kanske redan inom en timme skulle antagligen puben vara fylld, åtminstone skulle det inte finnas några lediga bord kvar att sitta vid.
Fredrik funderade på dagen som varit. Många oändligt trista och tradiga möten hade han genomlidit. Tillsammans med kollegor från andra företagsenheter än Göteborg, den han själv representerade, hade de dagen lång diskuterat budgetbesparingar, kostnadseffektivisering, projektstrategier, tidsestimering, resursallokering, kompetensutveckling och personalnedskärningar. Han hade då känt hur huvudvärken vuxit som en svamp inne i hans huvud och han hade varit tvungen att kämpa för att hålla ögonen öppna. De karriärtörstiga kostymmänniskorna hade stått framför sina flådiga Powerpointpresentationer och levererat en om möjligt mer hårresande sida efter den andra, där den nya sidan haft både fler animationer och mer små finurliga ljudsnuttar. Den stora mängden information hade nått Fredriks öron och ögon, gjort en skoningslös loop inne i hans hjärna, för att hundradelar av en sekund senare ploppa ut samma väg den strax innan kommit. För det hade han inte skämts något, han hade trots allt varit nöjd med sin dag, då han både hade lyckats vara vaken och åtminstone se intresserad ut.
In genom den lilla smala bruna dörren till flodhästpuben kom ett sällskap på tre personer, bestående av en man och två kvinnor, alla tre i mörka nypressade ekiperingar. Skrattandes trevade de vingligt fram till bardisken och placerade sig ståendes intill Fredrik. Mannen beställde en stor stark, kvinnan med ett skratt som mest påminde om ett gnäggande beställde en Bloody Mary och den andra kvinnan en Dry Martini. Mannen och den gnäggande kvinnan stod tätt inpå varandra och växelvis placerade de sina armar runt den andres midja eller ovanpå den andres axlar. Fredrik förstod att de alla tre var kollegor och att de bodde här på hotellet. Kvinnan med gnäggskrattet verkade vara gift – av döma av ringarna på fingret i alla fall – med någon annan man, definitivt inte den manlige kollegan, men det verkade inte besvära varken kvinnan själv eller mannen, eftersom båda gav intryck av att ha det väldigt mysigt.
- Åhh... förlåt! utbrast gnäggkvinnan när hon av misstag råkade spilla ut halva sin Bloody Mary på Fredriks ena skjortärm. Det var verkligen inte meningen. Låt min torka bort det värsta.
Förtvivlat började hon gnugga med en servett på fläcken, som på grund av det växte i omfång från liten till stor.
- Nej, nej, det är ingen fara, sa Fredrik i ett försök att få henne att sluta smeta ut fläcken ännu mer. Det torkar.
- Jag är hemskt ledsen. Kan jag få bjuda på något från baren som plåster på såren?
- Nej, så farligt är det inte. Som sagt, det torkar. Och fläcken försvinner säkerligen i nästa tvätt.
- Säkert?
- Alldeles säkert.
Kvinnan med Martinin satte sig ner på barstolen jämte Fredrik, medan gnäggskrattskvinnan med den halvt utspillda Bloody Maryn satte sig på nästa barstol och med mannen ytterligare en stol bort. Fredrik kunde se att hon kände sig uppriktigt besvärad av fläcken som hon förorsakat på hans skjorta.
- Du får ursäkta min kollega, viskade Martinikvinnan i Fredriks öra.
- Det är ingen fara, svarade Fredrik i samma låga tonläge. Det är sånt som händer.
- Jag heter Nina, sa hon och övergav viskningen för att tala i normal ton, samtidigt som hon sträckte fram sin hand.
- Jag heter Fredrik.
De skakade hand. Fredrik kände hur värmen från hennes hand spred sig upp längs hans arm. Det var trivsamt.
- Jag antar att du bor här på hotellet? sa Fredrik i hopp om att få igång en konversation.
- Stämmer, svarade Nina och stoppade några jordnötter i munnen. Jag är här med jobbet. Konferens. Själv då?
- Samma här. Jobbet alltså. Sammanträde. Jag kan väl inte säga att jag har störtkul. Du har ju åtminstone sällskap av två kollegor. Jag är här ensam.
- Det är sant, vi har rätt kul faktiskt.

Tiden gick och de två själarna betade av samtalsämnen i redig fart. Husvagnssemestrar, The Yardbirds, skattefusk, bensinpriset, vattenpolo, kycklingrecept, tantfrisyrer, svenska jordgubbar, svenska blåbär, svenska mockasiner, svenska kyrkan, norsk fjordlax och så klart själva huvudämnet, världsproblemet, är bara ett blygsamt urval av de vitt skilda ämnen de kunde anse sig helt avklarade med och därmed hade möjlighet att lämna bakom kvällens kommande repertoar.
De drog lika i de flesta frågorna, utom möjligtvis frågan om ett äggs ultimata koktid. Fredrik ansåg att åtta minuter gav den perfekta hårdheten av gulan, samtidigt som den ändå behöll viss mjukhet i mitten. Vitan var dock stabil nog för att inte sladdra, vilket var ett krav för att han överhuvudtaget skulle fundera på att äta ägget. Nina däremot var å andra sidan av en helt annan, men mycket bestämd åsikt – ägget skulle koka i exakt fyra och en halv minut. Det skulle vara rinnigt, inget snack om saken. Hon var mycket bestämd och Fredrik fick till slut, efter en kort stunds misslyckat argumenterande, ge sig och med en vit lögn säga att han faktiskt även tyckte om löskokta ägg. Nina såg då nöjd ut.
Under samtalets gång kom det också fram att de båda var bosatta i Göteborg. Nina hade precis som Fredrik, åkt tåg hit till Växjö. De diskuterade också SJ en stund och kom fram till att företaget har stora brister i sina dagliga rutiner, som till exempel den kanske viktigaste delen, det vill säga, köra tåg. Just den rutinen var speciellt dålig, eftersom både Fredriks och Ninas tåg hade varit runt trettio minuter försenade vid ankomst till Växjö. Fredrik passade på att göra sig lustig på SJ:s bekostnad genom att säga några väl valda förnedringsord vilket fick Nina att skratta. Fredrik greppade ett par jordnötter från den lilla skålen som stod stationerad framför dem på bardisken och slängde in nötterna i munnen. Han kastade några blickar i smyg på Nina medan hon grävde i sin handväska för att kolla om någon ringt på mobilen.
På Fredriks vänstra sida ställde sig en herre med grått hår och ett stort grått skägg. Han liknade mest ett buskigt får tyckte Fredrik. Fåret fick genast ögonkontakt med bartendern och beställde en Gin Tonic. Ur sin ficka plockade den sedan upp ett rökverk i form av en cigarett. Ganska snart därefter var fåret innesluten i ett grått moln av dimma och stanken framkallade grova kräkkänslor hos Fredrik. Han hoppades på en förbud mot får på krogar väldigt snart.

Fredrik svepte det sista i ölglaset och reste sig.
- Kilar in på toaletten en snabbis, sa han. Gå nu ingenstans!
- Nej då, jag stannar här, sa Nina och log.
Han styrde sina slappa fötter långsamt fram över parkettgolvet, förbi ostadiga och skräniga människor, förbi en kille som låg på golvet intill väggen och sov, genom dimman, genom mörkret, tills han slutligen med ett hastigt ryck kunde öppna den tunga toalettdörren. Hoppsan, fel dörr. Damernas. Han provade nästa dörr. Ja, herrarnas. Eller svinens. En stank av frän urin for som ett knytnäveslag mot hans ansikte och fick honom att vingla till något. Han klafsade över kakelgolvet – som till stor del var täckt av vatten eftersom handfatet svämmade över – och kom fram till toalettdörrarna där han irriterat kunde konstatera att den lilla röda markeringen under handtagen skrek rött på alla dörrar. Då fick det bli pissrännan med de små gröna kuberna liggandes på botten – kuberna som mer såg ut som godis än något annat.
Väl ute i dimman igen krånglade han sig ännu en gång förbi killen som sov intill väggen. Killen som hade svept fyra öl på bara arton minuter alldeles i början av kvällen, för att sedermera gå hårt ut med både Tequilasnaps och Redbulldrinkar. Därefter somnade killen och hade hittills lyckats undgå att bli upptäckt av personalen.
Fredrik kom fram till bardisken och den plats där han och Nina suttit och pratat innan han gick iväg på toaletten. Nina hade åldrats rejält, hon hade blivit minst sjuttiofem och rynkig som en orkeslös gumma. Hon var en orkeslös gumma. Fredrik fick panik. Livet forsade okontrollerbart ur hans händer.
Han samlade sig dock snart och insåg att det här inte kan vara Nina. Hon hade ju inte grått hår och tantmustasch. Fredrik såg sig desperat omkring. Han vände och vred på huvudet i alla tänkbara och otänkbara vinklar. Ingen Nina, bara en uppsjö av plakata och odrägliga människor som stojade och mest var i vägen. Svetten var nu ett faktum. Fredriks tankar yrde omkring inne i hans huvud. Hade hon stuckit ifrån mig? Varför det? Typiskt, jag skulle aldrig gått på toaletten. Jag kunde ha hållit mig i minst fyra timmar till.
Sedan stod hon där. Rakt framför honom.
- Du ser förvirrad ut, kommenterade Nina och log.
Fredrik hajade till och torkade svetten i pannan.
- Gör jag? sa han och försökte se så oförstående ut han bara kunde. Nej, jag bara kikade mig omkring. Tyckte mig känna igen killen i jeansjackan där borta. Tror bestämt att han var nakenmodell på en tecknarkurs jag var på i höstas.
De krånglade sig fram till bardisken igen och Fredrik beställde öl till sig och ett glas vitt vin till Nina. De fick inte plats att sitta, men de kunde ändå luta sig mot den klistriga bardisken och ställa sina glas där.
I samma ögonblick som Fredrik slöt sin högerhand runt det i stort sätt isbelagda ölglaset för att i en liksom svävande rörelse föra det mot sin mun, började det stortjuta inne i puben.

* * *

- Nej, hörudu, börjar det inte bli väldigt varmt här inne, säger Nina och ger Fredrik en fastetsande blick.
- Som en finsk sauna, svarar Fredrik och tar sig för pannan.
- Vad säger du om att gå ut i receptionen en stund och hämta lite luft?
- Låter som en plan.
De glider av plyschstolarna och tar sig mödosamt ut ur puben. Ninas kollegor syns inte till, de har väl redan avslutat den offentliga kvällen, tänker Fredrik. Men i den inte fullt lika offentliga versionen ligger de säkerligen hopslingrade i en och samma säng under ett och samma vita duntäcke – hon mottagandes under och han stånkandes över – och guppar upp och ner i takt till David Bowie som antagligen ljuder ut från radion.
Ute i receptionen är det folktomt så när på en kvinna bakom disken. Hon ser trött och eländig ut och hon längtar nog mest hem till sin man och sina tre barn och deras lilla vita terrier, tänker Fredrik. Om hon nu har en man, tre barn och en terrier. Eventuellt har hon ingen man. Eller terrier. Sak samma. Fredrik har svårt att samla sina tankar, de känns lika ostrukturerade som plockepinn och det finns egentligen bara en förklaring till detta – alkoholen. Han vet att han kommer att få ett helvete de första timmarna imorgon bitti. Han avskyr dagen efter. Två Alvedon direkt när han släpar sig upp ur sängen. Ytterligare två vid första fikat runt niotiden. Huvudet kommer att vara tungt och det kommer att kännas som om en schaktmaskin med larvfötter ohämmat kör runt där inne. Han ser det framför sig – han kommer att sitta på sammanträdet och huvudet kommer att hänga nere vid bröstkorgen. Han kommer att få kämpa allt han förmår för att hålla det uppe.
Fredrik känner att någon försiktigt tar honom i armen och han vaknar upp ur sitt komatillstånd. Det är Nina.
- Du verkade lite frånvarande, säger hon och håller kvar sitt mjuka tag om Fredriks arm.
- Nu är jag här igen, svarar han och ger henne en hastig puss på munnen i ren impuls.
Hon blir förvånad men inte upprörd.
- Oj, förlåt… det var inte meningen… jag fick bara sådan lust, säger han hastigt i ett försök att bortförklara sig.
Hon besvarar honom med att ta ett försiktigt tag bakom hans nacke och föra sitt huvud mot hans. I en sfär av åtrå möts deras fogliga läppar och tillsammans i detta nu, i hotell Jazz reception i Växjö, med en kvinna bakom disken som mest ser trött och eländig ut och som längtar hem till sin man, sina tre barn och deras lilla vita terrier, konstruerar de en långvarig och sagolik kyss. Kyssen är såpass långvarig och sagolik att kvinnan bakom disken inte kan slita blicken från dem, utan står som förstelnad, i flera minuter plus lite till. Bakom-disken-kvinnan lägger huvudet på sned och liksom följer med deras huvudrörelser. I fantasin knuffar hon ner Nina på golvet, tar över hennes roll, och i bara farten byter hon även ut Fredrik mot Brad Pit, och där står de, kyssandes, tillsammans, in i evigheten...
Puff, så dog drömmen. Kvinnan vaknar upp ur sin dvala och fram till disken kommer två stora tunnor, en fet man och en ännu fetare kvinna. Hon sträcker på sig och spejar ut över tunnorna, men det kyssande paret är borta. Hon blir nedstämd, samtidigt som hon framkallar sitt allra största fejkleende mot de två nyanlända gästerna och säger godkväll.
Fredrik och Nina hinner knappt komma innanför dörren till Fredriks hotellrum innan deras kläder flyger i luften som en jordfräs sprutar jord. De skuttar ivrigt ner i den kyliga sängen som genast blir het som glödande grillkol. De älskar i timtal och åter timtal tills de till slut av ren utmattning somnar i varandras famnar.

* * *

Väckarklockan ringer envist. Fredrik sträcker ut handen utanför täcket och bankar till den. Det blir tyst i rummet, så när på vindens hårda susande utanför fönstret och regnets ihärdiga smattrande på fönsterbläcket. Han öppnar ena ögat och möts av nästan totalt mörker. Det är tidigt och han är alldeles matt av trötthet, denna dag två av hans vistelse i Växjö. Han samlar kraft en lång stund för att med en ansenlig ansträngning rulla runt till andra sidan av den breda sängen. Det går trögt.
Då märker han.
Nina är borta.
Han sätter sig upp i sängen med ett ryck och tittar sig runt. Han är ensam. Nina har lämnat rummet någon gång under natten eller nu på morgonen. Han har ingen aning, han har inte märkt någonting. Någon papperslapp med ett eventuellt meddelande finns här inte heller. Hon har bara tassat ut och försvunnit. Han lägger sig ner igen och drar täcket över huvudet. Hjärtat slår allt hastigare och svetten tränger fram i pannan.
- Faaaaaaan, skriker han allt han orkar under täcket och kliver sedan han upp och ställer sig i duschen.

* * *

Han beställer in den fetaste pizzan de har. Till den blir det ett glas vatten.
Dag två hade som väntat blivit äckligt seg. Fredrik hade mest suttit och halvsovit genom sammanträde efter sammanträde, och de få stunder då han trots allt lyckades hålla ögonen någorlunda öppna, hade han tänkt på Nina.
Efter dagens slut hade han beslutat sig för att sätta sig i hotellets pub och hoppas – hoppas på att Nina kanske eventuellt möjligtvis måhända skulle dyka upp. Ett hopp som var väldigt klent. Han visste inte ens om hon var kvar i Växjö eller om hon redan rest hem.
Pizzan kommer in. Det glänsande fettet simmar omkring mellan skinkbitar och champinjoner och ett os av het värme strömmar upp från pizzan som om den vore en lägereld.
Han äter upp den rekordsnabbt och lutar sig tillbaks i den mjuka stolen i det mörkaste och mest avlägsna hörnet av puben. Magen sväller och blir ballongstor och samvetet efter alla dessa kalorier är dåligt. Han mår pyton.
En timma går.
Två timmar går.
Tre timmar går.
Ingen Nina. Fredrik har synat varenda kotte som satt sin fot innanför pubens tröskel, noga och eftertänksamt, även om iakttagelseförmågan trubbades av på tredje timmen (trots att ingen alkohol intagits denna kväll). In har det kommit allt från pompösa kostymmän med näsan uppe i vädret och med en mobiltelefon i ena handen och en svart portfölj i andra, till solkiga bimbos med kopiösa mängder kosmetika och som tillbehör till sina späda kroppar har de haft det allra senaste och mest uppseendeväckande i klädväg. Puben fylldes av dessa människor. Men ingen Nina syntes till.
Fredrik ser sig själv som besegrad. Han ger upp. Hissar den vita flaggan. Han inser att det är dags att gå vidare. Frigöra tankarna från Nina.
Men precis när han samlat kraft och lyft ena skinkan från den hårda träbänken där han suttit alla dessa timmar, händer något som får honom att sjunka tillbaks ner på bänken igen. Längst bort, vid pubens ingång, kliver hotellets säkerhetsansvarige in. Fredrik känner igen honom från brandalarmsincidenten igår, men det ändå något som gör att mannen inte är sig helt lik. Det tar några sekunder innan Fredriks hjärna kopplar, mest för att situationen är så pass bisarr. Mannen är iförd ett raffset. Svart till färgen. Fredrik rynkar sin panna och iakttar med stor uppmärksamhet denne raffsetsbeklädde man, som ansvarar för hundratals människors säkerhet på detta hotell, med endast några få strån på huvudet att skryta med, men med en bröstkorg hårigare än en hamster. Mannen glider sakta, häpnadsväckande stilfullt, över golvet i riktning mot Fredriks hörn, förbi en klase människor som verkar vara mitt uppe i en ivrig debatt och som inte lägger märke till honom. Bara ett par meter från Fredriks bord gör det svarta raffsetet med hårigt innehåll halt och nickar mot Fredrik som inte riktigt vet vad han ska tro, även om Fredrik på något sätt ändå tycker att raffsetet klär mannen. Han väntar bara på att någon lustigkurre ska komma fram och avslöja att han är med i Dolda Kameran.
För att göra situationen ännu mer bisarr, kliver ytterligare ett par egendomligt klädda personer in genom pubens ingång och ansluter till den säkerhetsansvarige mannen.
Fyra personer står framför Fredrik. Alla är tysta och bara stirrar. Fredrik är mållös. Till höger om raffsetet står bartendern, iklädd en iåtsittande fantomendräkt, medan det på vänster sida står två kvinnor – Nina och bakom-disken-kvinnan. När Fredrik ser Nina har han dock svårt att bli glad eftersom han inte förstår vad som händer och känner mest olust. Hon är sig inte lik. På sig har hon en mjuk maskeraddräkt föreställande en fyllig flodhäst. Bakom-disken-kvinnan ser inte heller helt normal ut, hon ser i alla fall inte ut som Fredrik tidigare uppfattat henne ute i receptionen. Det är någonting med kvinnans kroppsmålning som stör honom. För många små hånleende tomtenissar på högerbenet kanske? Eller är det de fyra röda prinskorvarna målade under det vänstra bröstet som stör?
De fyra personerna stämmer upp i sång. De bjuder på några toner från den svenska nationalsången, men glider snart över till Ulf Lundells Öppna landskap för att till sist avsluta med ett stycke ur melodin Små grodorna, då samtidigt som Nina symboliskt hoppar upp och ner som en groda. Fredrik sitter som förstelnad, han tror inte sina ögon eller för den delen sina öron. Pubens övriga besökare, som står bakom den heterogena kören i diverse olika klungor, verkar vara helt ovetandes om körens existens. Det kan inte Fredrik förstå. Han grips av panik och ställer sig upp och skriker så kraftigt att vattnet i glaset framför honom nästan vibrerar:
- Ta mig härifrååååååån… aaaaahhhhhhhh…
En mobiltelefon ringer. Fantomen rusar fram mot Fredrik, samtidigt som han gör en hemlig Fantomenrörelse och rycker fram en gul gummiklubba ur sina kalsonger. Egendomligt tänker Fredrik och skriker ännu mer. Telefonen upprepar sin ilskna signal. Gummiklubban viner genom luften och träffar Fredriks panna. Många gånger. Fantomen misshandlar. Fredrik skriker. Mer misshandel. Telefonen ringer igen.

* * *

Fredrik vaknar och öppnar ögonen. Det susar långt inne i hans huvud. En ringsignal ekar ensamt i rummet. Han tar sig för pannan. En bula. Den värker. Ringsignalen upphör.
Det går fem minuter. Fredrik ligger orörlig i sängen. Han känner sig svettig och frånvarande. Fragment av en dröm pressas stötvis fram på hornhinnan. Han finner den underlig och har svårt att greppa sammanhanget. En kör i puben. Ett raffset. En gul gummiklubba. Nina inuti en flodhäst.
- Nina! harklar Fredrik fram.
Inget svar. Fredrik inser att han är ensam i rummet. Nina har någon gång under natten eller morgonen smugit ut. Fredrik känner sig övergiven och tragisk.
Ringsignalen återkommer. Han sätter sig upp och pejlar in sin mobiltelefon. Med en kraftansträngning utöver det normala, sträcker Fredrik ut högerarmen, låter den sväva fram som en lyftkran till nattduksbordet precis intill sängen och greppar sin skrikande telefon. Den lätt rödflammiga telefonen flyger sedan i en jämn och fin båge, förbi sängen, över TV:n, för att hastigt och lustigt kraschlanda i väggen bakom TV:n. Med ett lätt dunk delas den i fem bitar. Det blir tyst.
På nattduksbordet, intill den position där telefonen tills för några sekunder var placerad, ligger också en liten handskriven lapp. Fredrik tar upp den och läser: 'Hej Fredrik, tack för igår. Jag är gift. Vi kan tyvärr inte träffas igen. Ha ett bra liv! Kramar Nina'.
I flera minuter sitter han och stirrar på lappen. Till sist skrynklar han ihop den. Sedan vecklar han ut den. Skrynklar ihop. Vecklar ut. Slutligen stoppar han motvilligt ner den i sin väska som ett tragiskt minne.

Drygt tre timmar för sent stövlar Fredrik in i mötesrummet denna dag två av hans besök i Växjö. Det är inte direkt någon livlig grupp som sitter runt bordet. De tittar misstroget på Fredrik när han tungt slår sig ner på en tom stol.
- Vi försökte ringa dig för en stund sedan, säger en av dem.
- Tyvärr gick min telefon sönder igår kväll, så jag har inte hört någonting, ljuger Fredrik och lägger upp telefonens fem delar på bordet framför sig. Tappade den rätt ner i asfalten. Kanske någon av er vet hur man sätter ihop en sådan här? Inte? Okej.
Det blir tyst i rummet. Sex gamla stofiler borrar sina blickar genom Fredrik. Stämningen är iskall. Det knakar i stolen när Fredrik nervöst vrider sig i den. Någon halvminut glider förbi, men Fredrik upplever det som minst hundra år.
- Du borde kanske gå nu? säger till slut stofilen med störst glasögonbågar.
De andra nickar instämmande. Fredrik likaså.
- Ja, ni har rätt, jag borde kanske gå nu.
Fredrik reser sig och fumlar ner den före detta telefonen i sin väska. Han lämnar rummet med en lättnad. Det senaste halvåret har han burit på en inre jobbångest. Han har varit oinspirerad och uttråkad. Om han inte hinner få sparken först, kommer han säga upp sig så fort han kommer tillbaks hem till Göteborg.

* * *

Kupén är nästan tom. Trots det är den varm som en bastu. Mittemot Fredrik sitter en tant med en liten hund på golvet. Tanten löser ett korsord och hunden tuggar på ett ben. Det är något i kupén som inte luktar som det borde. Antingen är det tanten som smygfiser eller hunden som har svårt att hålla tätt. Fredrik har inte kunnat lista ut vem av dem det är som orsakar den oangenäma doften, men han funderar på att byta kupé om inte den skyldige snart kniper igen.
Tåget mellan Växjö och Göteborg, susar fram i hög fart över de ojämna rälsen. Fredriks väska guppar upp och ner på sätet intill honom. Han kommer tänka på Ninas lapp. Enbart tanken av det kalla avskedet från Nina framkallar en känsla av lätt olust. Han hade utan tvekan hoppats, även om hoppet kanske varit utsiktslöst redan från början, att det skulle bli en fortsättning på historien om Fredrik och Nina som träffades på ett hotell i Växjö.

I ögonvrån kunde han skymta den grå gestalten, detta trots att han satt och halvsov. Det gick snabbt, figuren passerade på bara bråkdelen av en sekund. En känsla blandat av ingredienserna obehag och nyfikenhet rusar hastigt genom Fredriks kropp. Han studsar upp ur sätet och hoppar ut i gången utanför kupén. Både tanten och hunden rycker till och som en bonus ger tanten dessutom ifrån sig ett svagt hojtande.
Fredrik ser ryggen på en flodhäst. Eller snarare en människa i en mjuk maskeraddräkt föreställande en fyllig flodhäst. Dräkten ser ut exakt som den Nina hade på sig i hans dröm. Fredriks tankar löper amok. Tusentals frågor uppkommer i hans förbryllade hjärna.
Är det Nina?
Drömmer jag igen?
Var min förra dröm ingen dröm?
Han blir orörlig för några sekunder. Han tar sig för pannan och känner bulan. Bulan som han vaknade med idag på morgonen. Den värker en aning när han vidrör den.
En bula?
Var kommer den ifrån?

Skriven av: Mats Lintonsson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren