Korvhandlare Ståhlbangh i Oxwalla

Korvhandlare Ståhlbang i Oxwalla.

Jag kom hem en strålande vacker dag i slutet av juni. När rälsbussen närmade sig stationssamhället och saktade in, såg jag nyfiket ut genom fönstret. Allt verkade att vara som vanligt. Det gamla godsmagasinets lastbrygga var fortfarande sned och vind och O:et i Oxwalla satt fortfarande snett på stationshusets grårappade, spruckna fasad. Och på perrongen stod naturligtvis Persson, den frodige stinsen. Persson som ansåg sig själv som en av samhällets mera betydande män, var som alltid korrekt, både till klädsel och uppförande. Reglementsenligt klädd i sommaruniform, stram och myndig stod han där i givakt, på stationens enda perrong. Visselpipan hade han i munnen och flaggan fastklämd under högra armen och den stora rovan hängde som vanligt, tungt ner på den omfångsrika buken. Ja, allt var precis som vanligt,och det kändes tryggt.

Farsan mötte upp med folkvagnen. Sedan vi kramat om varandra som man gör, hjälptes vi åt med att stuva in mina väskor i den lilla bilens baksäte. När vi några minuter senare körde ut från parkeringen och passerade parken framför stationshuset såg jag att midsommarstången stod kvar. Runt Ståhlbangs Korv och Glasskiosk var det ganska många kunder. Glassförsäljningen gick naturligtvis bra nu i sommarvärmen och folk skulle få ännu mera att skvallra om tänkte jag för mig själv, när vi sakta körde förbi den färggranna kisken.

Ståhlbang var en före detta ' oljans broder.' Han var i många år en av medlemmarna i ' de fyras gäng ' eller 'ledighetskvartetten' som de också kallde sig. De fyra medlemmarna i kvartetten var inga bråkstakar, tvärtom så var de ganska fridsamma och snälla, bara de fick vara i fred på serveringen där utanför kafeet och dricka sina pilsner, och i lugn och ro meditera, om livets nöje och besvärligheter.

Ståhlbang var som de tre kamraterna, snäll och foglig, även på fredagarna då det ibland kunde konsumeras något starkare som kommit med rälsbussen från staden. Nej, de fyra medlemmarna ' ledighetskommiten' störde ingen, de var snälla och fridsamma men naturligtvis inte så välsedda bland samhällets ' ordentliga och strävsamma.'
Men, det är ju klart, i ärlighetens namn, att någon större arbetslust, det hade ingen av dem. Någon gång hade det ändå hänt att just Ståhlbang gjort ett eller annat dagsverke där ute på torvmossen i min hemby, dit farsan och jag nu var på väg.


Ståhlbang var ensam i livet. Under den varmare årstiden brukade han hålla till i den halvt raserade föräldragården som låg en bit utanför samhället. På vintrarna fick han logi uppe på vinden ovanför bageriet. Han och bagaren hade ett avtal. I gengäld för att han fick bo där uppe ovanför bageriugnen skulle han pensla bröd och skrapa plåtar. I det muntliga avtalet ingick också att vid behov springa ärenden åt bagaremästarens korpulenta hustru.

Så där hade det hållit på några år, då plötsligt en dag den nya församlingssystern med buller och bång gjorde sitt intåg i det lilla sömniga samhället. Hon kom från skåne, var stor och stadig och efter bara några veckor hade hon slagit klorna i Ståhlbang. I stället för pilsner och starkvaror blev det möten i församlingshuset på fredagarna, och strängaspel och sång utanför stationshuset på lördagarna. Ståhlbang som tycktes helt överrumplad och lätt chockad lät henne hållas och till allas förvåning, var de bägge, förlovade efter bara några månader.

Församlingssystern var en duktig och kreativ kvinna som verkade veta vad hon ville och en morgon så stod den där, korvkiosken. Färgglad och med alla moderniteter stod den där, vid kanten av stationsparken.

Korvkiosken som var den första i samhället blev genast en populär träffpunkt för bygdens ungdomar. Och när de på kvällarna kom körande i sina PV444 eller Amazoner gick naturligtvis korvaffärerna strålande. Korvkiosken var en succe och korvhandlar-
paret gjorde strålande affärer.

Når våren kom började de även sälja glass. Inte bara glasspinnar utan också lösglass i strutar och bakade rån, med eller utan grädde och sylt. Och allt fler av samhäll-
ets tidigare skeptiska invånare började synas därnere i stationsparken, under de ljusa, varma sommarkvällarna.

Men det lilla stationssamhället var inte på något vis, mer annorlunda än andra småställen i vårt land och naturligtvis frodades även där, avundsjuka och skitsnack. Historierna om korvhandlarparet var många och ständigt hördes det nya. I höstas, strax innan jag mönstrade ut, grasserade historien om soffan. ' Jo, det är sant, sa man. Jag såg det själv! När han kom hem på kvällen, drog han ut underdelen på kökssoffan. Där tömde han alla enkronorna. Hela soffan var full av enkronor!'

Så där höll det på. Men Ståhlbangs och församlingssysterns affärer gick så bra att det till slut blev omöjligt för samhällets avundsjuka figurer att inte låtsas om dem. Den frodiga skånskan drog Ståhlbang med sig uppåt i bygdens brokiga kotterier och den dagen som de blev hembjudna till Direktören för Jordbruksbanken, var deras lycka i samhället gjord.

Två år efter att de öppnat korvkiosken etablerade de bygdens första snabbköp. Även den affären blev en fullträff.

Efter att under flera år blivit sedd som en arbetsskygg lösdrivare och en mer eller mindre suspekt figur hade Ståhlbang med den kreativa skånskans hjälp på några år seglat upp som en av samhällets rikaste män. Han bar det bra och sina forna vänner i ' lördagskvartetten ' glömde han inte...

Författare:

Publicerat

Dela: