Kossan från Kiruna

Det var en solig dag. Det var sommar och himlen var sådär härligt djupblå som den bara kan vara under sommaren. Det var behagligt varmt och alla människor i den lilla byn Hedeby gick omkring i shorts och kortärmat, förutom ett fåtal pensionärer som av någon anledning bestämt sig för att sommaren var det värsta man kunde råka ut för och därmed bojkottade solens försök att förvandla dem alla till negrer genom att opassande nog klä ut sig till levande sängkläder.
I alla fall tyckte jag att de såg ut som levande sängkläder. Någon annan kanske skulle tolkat deras fobi för UV-strålning som ett försök till tantigt mode, en tredje skulle förmodligen anta att det var rutiga köksgardiner som var temat pensionärerna inriktat sig på denna sommar, och inte sängkläder. Alla tolkar ju nämligen saker olika.
Den här dagen fyllde jag 16 år. En perfekt dag med perfekt väder för ett perfekt födelsedagsfirande. Min familj pysslade exalterat om mig; mamma kom in och väckte mig med en stor kopp rykande hett te (jag älskar te, speciellt den med smaken ”indiska örter”); lillbrorsan på nio år svalde för en gångs skull stoltheten och underlät sig på barns vis att ge storasyster en kram; pappa var generös nog att låta mig bläddra först av alla i lokaltidningen för att se om det hänt något i världen (godhjärtat av dig, far).
Jag slog upp tidningen och noterade att de roliga serierna bara var halvkassa idag - tumme upp där för illustratör’n - …undrar vad som kommer på Tv ikväll…
Pappa rynkade pannan av otålighet då vi satt vid köksbordet. Han är en så kallad vanemänniska, alltså en sådan som har fasta rutiner, år efter år, och har väldigt svårt för att bryta dem bara på grund av att det är någon speciell dag. Det här med tidningen var en allvarlig rutinändring och vetskapen fick honom att nervöst kallsvettas. Men han gjorde det för min skull och antog nog att jag såg det som ett privilegium med stort P.
Och eftersom jag inte ville såra herr Stolthet själv spelade jag med i hans barnsliga teater och låtsades njuta av all information som sorgligt nog inte undgick mina ögon då jag bläddrade bland bladen.
Far log mot mig från andra sidan bordet, mor reste med airline à la tvåstegshopp till kylskåpet och trollade fram en vaniljtårta med ananasfyllning.
Åh nej, tänkte jag.
Hur lyckas föräldrar som känt en i hela ens liv alltid välja värsta tänkbara bakelse som finns, då deras mening är att försöka glädja en?
Irritation.
Min nioårige bror började sjunga födelsedagssången med sin söta och glada stämma och jag log varmt mot honom. Lyckligtvis behärskade sig mina föräldrar från att i korus yrka på allsång och situationen blev inte mer pinsam än att de skrattade fånigt och gladdes åt vår familjs fina och ärliga gemenskap där vi alla var så öppna och lojala mot varandra.
Jag suckade mentalt, log ett välspelat leende utvärtes. Om de visste, om de bara visste, tänkte jag för mig själv.
Så äntligen återgick vi till vardagen. Ceremonin var över och om jag inte varit ateist skulle jag tackat Gud i himmelen för det. Jag log hela tiden då jag bad om att få gå från bordet och äta tårtan på mitt rum, eftersom jag ville se om mina kompisar var online på Internet, och mor lilla nickade ”förstående” och sa:
- Gör så.
Väl inne på mitt rum åkte den kväljningsframkallande ”njutningen” ner i papperskorgen och skärmsläckarens monotona mönster avbröts hackigt (liksom ovilligt) då jag stötte till musen på skrivbordet.
Ingen var online. Tråkiga kompisar man har då. Jag kisade med ögonen. Eller så har de liv, och sitter inte uppkopplade hela tiden som jag…Jag stängde av datorn och gick ut i hallen. Drog på mig gymnastikskor och gick ut genom ytterdörren.
- Vart ska du? frågade pappa oengagerat från köket.
Jag stannade.
- Ska ut och promenera lite, log jag. - Måste jobba bort tårtan vet du.
- Jasså, sa farsan och återgick till tidningen.

Jag visste att något skulle hända mig idag. Jag har vetat det länge nu. Ända sedan jag var barn har den diskreta flaskposten sänts till mig. Meddelanden som förespråkat just den här dagen – min sextonårsdag. Dagen då mitt liv skulle förändras.
Och det är just de här meddelandena som gör att jag skiljer mig från andra ungdomar i min ålder.
För jag har kontakt med de andra.

Jag strövade omkring i det soliga Hedeby. Jag funderade som vanligt över olika ting och strövade lite till. Ibland när jag går och funderar kan jag faktiskt bli riktigt djupsinnig. Och ibland sjunker jag för djupt – så djupt att det nästan blir sjukt.
Jag gick förbi den kommunala grundskolan och dess patetiska uppenbarelse fick mig att stanna upp och blinka till.
Har jag slösat bort nio år i den där fallfärdiga tegelklumpen? Har jag stått ut med alla de där fula ungarna som liksom jag drömde om jobb på multinationella företag med ekonomihöjningsframkallande arbeten, men tack vare den där fallfärdiga tegelklumpen endast kan höja realitetsribban till att se fram emot ett kassajobb på Konsum? Har jag slösat bort min tid på att plugga för lärare som inte är kapabla till att sätta rättvisa betyg? Har jag pluggat för mitt eget bästa, men fått opartiska betyg på grund av att renoveringen av den där fallfärdiga tegelklumpen prioriterats istället för att anställa kompetenta lärare? Har jag i helheten glömts bort och blivit ett sandkorn i öknen? Är jag inte speciell? Är jag ingen individ? Är jag ingen personlighet, är jag ingen? Är jag bara en på miljonen, bara en i mängden? Bara en sten på havets botten? Är jag inte värd mer än listerna i den där fallfärdiga tegelklumpen?
- Uppenbarligen.
Jag ryckte chockerat till och såg mig om efter personen som talat till mig. Den skrynkliga tanten hötte med fingret åt mig från entrén till Konsum. Jag darrade som ett asplöv på grund av alla lössläppta känslor inom mig och skulle just till att uttrycka en fråga om hur i helskotta hon kunde veta vad jag tänkte när hon på ett oförskämt sätt vände sig bort från mig. Då upptäckte jag att hon inte var ensam och att hennes replik inte ens varit ägnad åt mig, för där kom ännu en skrynklig tant i samma sorts rutiga sängkläder som den första.

Jag var sju år när jag fick mitt allra första meddelande. Den kvällen hade jag precis gått och lagt mig i min säng för natten. Jag hade dock svårt att somna och jag låg där och stirrade upp i taket, då jag plötsligt såg något uppenbara sig utanför fönstret, i ljuset från gatlyktan.
Rädd men samtidigt nyfiken konstaterade jag att det var en rosa bubbla i storleken av en apelsin. Den glänste och blänkte där den svävade ovanför fönsterkarmen. Plötsligt upptäckte jag att den inte var utanför huset längre, utan precis innanför fönstret.
- Åhh… suckade jag hänfört.
Jag undrade förstås hur den kommit in, men när man är en liten sjuårig flickunge så är man inte så kritisk mot övernaturliga saker - man accepterar allt man kan se - så jag funderade inte så mycket över dess underliga entré.
Det slog mig aldrig att den bubblan skulle komma att förändra hela min livsverklighet. Den värld jag utan och innan kände, skulle rubbas totalt och aldrig mer bli densamma om jag var så dum att jag tog mig tid till att undersöka det främmande och förmodligen farliga föremålet.
Plötsligt gav rädslan efter för nyfikenheten, som ju är det största av ett barns känslor. Jag skuttade klumpigt upp ur sängen och undgick att bryta nacken genom att smidigt ta tag i sänggaveln. Jag flinade ett brett bekymmerslöst leende då jag trotsade mina föräldrars alla förmaningar och varningar om att sträcka ut händerna mot det okända, jag kände bara lysten förväntan och varm glädje surra lågt i min mage som om det därinne låg en Nokia 3310 och ringde. Jag gurglade lätt och fnittrade exalterat när jag höjde händerna efter den fina rosa bubblan.
Jag nådde den inte. Snopen hämtade jag en stol att ställa mig på och äntligen förändrades min verklighet för all tid.
Den talade till mig. Jag hann känna budskapet tränga sig in i min hjärna på en sekund innan bubblan sprack och delades upp till beståndsdelar osynliga för ögat. Det kändes ungefär som om någon hade pressat mitt huvud genom en vitlökskvarn.
Smärta. Olidlig smärta.
Ingen rolig, rosa bubbla kvar. Bara en hel massa manipulerande information som på ett obehagligt vis trängt sig in i en liten jäntunges hjärna.
Självklart började jag grina. Snyftandes och hulkandes låg jag ihoprullad i mitt täcke på golvet. Smärtan hade avtagit, men för att dramatisera situationen ytterligare skrek jag skräckladdat till några gånger för att väcka mina föräldrar och göra dem oroliga. Jag har alltid tyckt att jag är en teatertalang.
Bekymrat stegade pappa snabbt in i rummet och tände lyset. Tröstande plockade han upp mig i famnen och frågade hur det var fatt. Jag berättade allt, och grät fortfarande då de sista orden lämnat min mun.
Pappa log lite åt mig. ”Mardrömmar”. Jag kunde se att han tänkte det. ”Barnsliga mardrömmar”. Och det fick mig att ändra uppfattning om mina annars så snälla föräldrar. Det satte spår i mitt liv, vetskapen om att ingen tog mig på allvar fick mig att sluta mig – och i ännu högre grad fokusera mig på den information som den rosa bubblan lämnat inom mig. De borde ha tagit min berättelse seriöst. Den var ju sann! Men nej, de avfärdade istället mina fantasier. Och det skulle de komma att få ångra när jag växte upp. Inte för att jag ville, utan för att de aldrig tog den rosa bubblans hot på allvar.
Från andra sovrummet hörde jag att rara lilla mor totalt hängivit sig åt sömnen, det skvallrade hennes infernaliska snarkningar ivrigt om.

Jag är så trött på den ständigt återkommande vardagen. Mitt liv är en upprepning, av en upprepning, av en upprepning. Tusentals, miljontals människor har upplevt exakt samma vardag som jag lever i nu. Många är lyckliga i sina Svenssonfamiljer, men det skulle aldrig falla mig in att nöja mig med något sådant.
Och snart är detta jordeliv slut, för de har sagt att de kommer att hämta mig. Idag.

Jag har fått ett meddelande varje månad i nio år. Alla handlade om att jag skulle sköta mig som andra människor, inte vara uppseendeväckande på något vis eller äta ohälsosam mat. De enda som inte handlade om mitt beteende var nummer 72, 84, 96 och 108. De var korta och bestämda. Befallningar som man lydde vare sig man ville eller inte. 108 var det sista meddelandet jag skulle få.

Direkt översättning av meddelande 72, 84, 96 & 108
Kom ihåg. Kom ihåg att leta efter kon. Den svarta och vita kon som står på ängen. Kom ihåg det.

Och jag kom ihåg det. Men jag hade ingen aning om vad det betydde. När jag fick nr 72 blev jag helt paff, skrattade hejdlöst för det verkade så komiskt. Av alla viktiga uppdrag jag hittills fått så skulle jag nu hålla utkik och spionera efter en kossa. Men jag antog att meddelandet ändå hade betydelse som i slutändan var viktig information.
Så jag gjorde det enda jag kunde göra: hålla utkik efter kossan.

Jag tog en spontan sväng in på Konsum och köpte en chockladkaka. Kassörskan såg härjad ut. Aldrig vill jag ha det jobbet, tänkte jag. Aldrig. Jag vill resa i världen. Jag vill göra något meningsfullt med mitt liv. Tjejen i kassan såg slött på mig.
- Det blir åtta och femti.
Jag gav henne mina pengar och knatade ut i det hälsosamma solskenet. Jag betraktade torget, där satt några gamla a-lagare på parkbänkarna och skrattade sina hesa ihåliga skratt i vilka man nästan kunde se de gröna andedräkterna stiga i luften. På tvärgatan kom en cyklist farande och till sitt förtret tappade han en påse på marken. Påsen gick sönder och två tjog äpplen rullade ut över torget. A-lagarna som nu fick en riktig anledning till att skratta, tog muntert vara på tillfället och lät sina gamliknande röster ljuda i den grönskande sommaren.
Barn lekte bland gungor och klättervänliga träställningar i lekparken. Mammor med barnvagnar satt och samtalade med varandra om sådant som mammor med barnvagnar brukar sitta och samtala om. Jag sparkade till en misshandlad ölburk och undkom domstol och straff då ölburken lyckligtvis inte hade eget liv. Jag var rastlös, väntande. Varför får jag aldrig mitt kall? Varför får jag ingen signal? Vart är De? Då började min mobil ringa, men när jag svarade var det bara pappa.
- Hej, sa jag.
- Hej, sa han.
Han ville att jag skulle följa med ut en sväng till Yttre Hedeby och hälsa på min farmor som bor ensam i en liten torparstuga nära sjön Myggvattnet.
- Ok, jag nickade fastän jag förstås visste att han inte kunde se det.
Solens gassande strålar värmde min rygg då jag började traska hemåt igen. Far öppnade precis bildörren, då jag kom runt garageknuten till vår villa.
- Hopp in, log han bekymmerslöst och jag gjorde som han föreslog.
Bilen var ordentligt het och luften därinne kvav, så jag vevade ner fönsterrutan och lät handen hänga längs kanten medan pappa körde oss utåt landet. Han hade satt på glad sommarmusik och jag suckade i takt till Petters kaxiga och föredömande stämma.

Snart. Snart kommer de och hämtar mig ur mitt eländigt tråkiga liv! De Andra. Jag kommer att få flyga från denna jord. Jag kommer att få leva bland högre stående varelser! Jag kommer härifrån, bort ifrån denna skitiga lilla anspråkslösa planet utan några som helst attraktioner jag någonsin skulle råka bli engagerad av! Jag är Speciell, varför skulle de annars ha valt Mig? Jag fortsätter leva, endast för att de lovat mig ett annat liv! Jag kommer härifrån – härifrån – härifrån!!! Jag ler och skrattar åt min fars dåliga skämt, endast för att jag vet att det snart är slut. Snart har tiden kommit!

Vi svängde in på farmors gamla grusväg. En gammal rostig skylt hängde lite opassande på det annars så fina och välskötta staketet. Bokstäverna kunde man nätt och jämt läsa, och jag undrade varför farmor låtit den sitta där när den var så ful. Några yra höns gick omkring och pickade efter något ätbart i marken framför trappan till torpet.
Jag flyttade något omilt på en stor gul kyckling som nyfiket betraktade mig med vidöppna, fåraktiga ögon. Jag stirrade frustrerat tillbaka på det dumma djuret medan jag hoppade uppför den lilla trappan efter farsan. Varför får jag inte veta? Varför ger de mig ingen signal? När kommer de?!
- Hej farmor, jag log ett falskt leende då gamla farmor uppenbarade sig hallen. Farmor log ett brett och tillgivet leende tillbaka och det satte ett gäng ovälkomna skuldkänslor i min själ.
- Hej och grattis, lilla vän, kraxade hon med mild stämma. Hennes ögon såg forskande på mig. – Du har verkligen förändrats sen sist vi sågs.
Nej, farmor. Jag har inte förändrats ett dugg. Jag har bara blivit mer och mer exalterad och ivrig efter att få lämna dig och min familj och resten av den första patetiska delen av mitt liv bakom mig!
- Du har blivit större, det kan jag se… fortsatte farmor omedveten om min växande irritation. - Du har vuxit både på längden - och på bredden…
Det fanns något desperat i farmors korta spelade skrattimitation.
Jaja, farmor. Kan du sluta pladdra strunt och bjuda oss på te och bullar på den soliga altanen istället?
- Och se så långt ditt hår har blivit! Farmor log ett varggrin från öra till öra och skulle just nypa tag i min kind, då jag resolut tog tag i hennes hand. Hon kunde inte misstolka mina vänliga men bestämda rörelser; bjud mig och pappa på varmt te och nybakade bullar…
- Men nog kan vi prata samtidigt som vi fikar? En fråga i hennes ögon.
- Javisst, nickade far enligt ritningarna och tillsammans dukade vi fram ute på den soliga altanen. Katten Mirre jamade efter mat och jag klappade hennes tjocka uppenbarelse.
- Förresten… jag har råkat få ett brev som inte är adresserat till mig, sa farmor plötsligt.
Pappa höjde frågande på ögonbrynen.
- Jasså? Har posten delat ut fel, eller?
- Jaa, det är så konstigt. Farmor funderade. - Det är nämligen till dig, sa hon och såg på mig.
Jag ryckte förvånat till. Vad kan det vara? Farmor reste sig från bordet och gick in i den lilla stugan.
- Här är det! ropade hon och kom tillbaka.
Jag tog emot kuvertet hon räckte mig och såg på avsändaradressen på framsidan: Fula Fisken AB; Kiruna. Jag blev rejält förvirrad. ”Fula Fisken”? Kiruna?
Så gick ett ljus upp för mig. Det är ju tecknet jag väntat på! Det är min signal! Ivrigt började jag slita upp papperet och fick fram ett ganska så fint ark, med väldekorerad marginalkant och en spalt text högst upp och under det en bild på… en ko? Ringklockor började klinga i mitt huvud. Glöm aldrig… Åh, nejdå, jag hade inte glömt! Så började jag läsa.

”Kära hälsningar till dig,
du som är en av våra kandidater till vår dimension. Vi vill bara önska dig all lycka och välgång under den tid framöver som kommer att förflyta, då vi ej kommer att ha möjlighet att hämta dig på planerat datum…”

…Vad?? Inte ha möjlighet att hämta mig på planerat datum?… Men NÄR DÅ, då?! Jag kände mig alltmer förvirrad.

”…Vi vet att vi under nio underbara år har manipulerat dig väl och att du säkert känner en stark längtan efter att få stiga in i vår underbara värld. Men på grund av en intergalaktisk renovering av vår ganska så illa medfarna skola som prioriteras framför satsningen på kompetenta och välutbildade lärare, så måste vi tyvärr meddela att antagningen till vår dimension skjutits upp med ungefär 2500 jordår. Du är dock välkommen att återkomma med ansökningar till vår dimensions högskola efter utsatt datum. Tack på förhand / Styrelsen”

Chock. Kallsvett. Tillbakahållna tårar. Den ironiska tanken på att De kanske inte visste att så länge lever inte en jordmänniska. Den besvikna tanken på att Mitt Liv Kommer Att Fortsätta Vara Normalt Och Kommer Inte Att Ändras! Den idiotiska jämförelsen mellan brevet och mina tankar tidigare denna dag då jag stått utanför min gamla, jäkla skola. Ilskan som övergick till tomhet, då jag insåg att jag inte var Utvald på något sätt, aldrig varit särskilt Speciell eller heller aldrig kommer att Bli Någon. Jag är Ingen för evigt.
Solen sken fortfarande. Det hade varit en perfekt dag. Mitt sextonårsjubileum var verkligen något som jag skulle komma att minnas länge. Jag som längtat i nio år efter att få leva ett annat liv, fick snopen bli lämnad kvar på denna torra och karga värld. De andra som skulle ha hämtat mig, kommer att hämta någon annan istället. Det vill säga om två och ett halvt millenium.
Fåglarna sjöng sina drillande sånger, hönsen kacklade harmlöst från hönsgården och katten låg lat och sov i sällskap av oss på den varma altanen där vi satt med te i koppen och bulle i handen och njöt i solens sista strålar denna ljumma stillsamma sommarskymning.
Och jag svarade varken på farmors eller pappas halvengagerade frågor om brevet, för jag var fullt upptagen med att verka normal och intala mig själv att: Jag är Ingen för Evigt.
Jag som trott att denna sommar och även alla nästkommande skulle ha blivit speciella. Jag som trott att jag kunde bryta mönstret av vardagen. Jag lyckades inte.
Vemod.
Jag antog att det var dags att gå till Konsum och fråga om det fanns några lagerjobb kvar.

Skriven av: Joanna Uhlbäck