Kräftskiva

Kräftskiva

Visst låter det mysigt. Kräftskiva med grannar och vänner en sen augustikväll. Jag trodde att det skulle bli trevligt, eller rättare sagt, jag hade önskat det, samtidigt som jag var medveten om att kvällen skulle sluta i tragedi för alla inblandade.

Vi var ett gäng på gården som brukade träffas och fika tillsammans. Den gemensamma faktorn var våra barn. Utöver dem hade vi ingenting som band oss till varandra.
Jag hade varit gift med barnens pappa i ett år, men vi hade hängt ihop sedan nio år tillbaka. Kemin mellan oss var bättre nu än på många år, kanske dock inte på det sexuella planet, men man kan ju inte få allting. Speciellt inte som småbarnsförälder med lite sömn, kräkningar och skrik. Men på det stora hela fungerade det bra. Jag var föräldraledig och tog hand om hem och barn, samtidigt som han jobbade och drog in mesta delen av pengarna. Vi kände varandra utan och innan vid det här laget, och jag trodde ärligt talat att vi skulle förbli gifta och att barnen skulle slippa ha ”skilda föräldrar”.

Men den där kvällen kom att förändra hela mitt liv, och även för de många inblandade.
Det hade flyttat in en familj med två små barn i längan intill oss. Deras barn i var i samma ålder som våra. Jag hade lagt märke till dem eftersom jag kommit på mig själv att bli arg varje gång jag såg pappan lämna gården och låta grinden till parkeringen nedanför stå öppen. Mina barn hade också noterat våra nya grannar, men av helt andra anledningar, nämligen barns nyfikenhet på potentiella lekkamrater och leksaker.

Så den här lördagen flöt på som alla andra helgdagar.
Vi hade börjat umgås med våra nya grannar allt mer, och jag hade kommit på mig själv att bli mer och mer förtjust i pappan. Han såg väldigt bra ut, var några år äldre än jag och mycket händig. Precis allt jag sökte hos en man. Jag visste att känslorna var besvarade även om ingen av oss hade talat om det i klarspråk. En som också hade noterat detta var hans sambo, tillika mamman till hans två små barn. Redan första gången jag träffade henne hade jag en känsla av att hon innebar bråk. Vet inte varför, för hon var till en början väldigt trevlig mot mig, men en del människor får en att fyllas av ett slags obehag.

Lördag och kräftskiva. Barnen på gården hade somnat för länge sen och ju mer folk drack ju fullare och odrägligare blev de. Visst drack jag också lite grann, men jag ville ha koll på läget ifall barnen skulle vakna mitt i natten och behöva mig. Jag försökte under kvällens lopp att intala mig själv att känslorna för den här mannen inte fanns där. Dels för att det skulle underlätta mitt samvete om så vore fallet, dels för att jag inte ville vara ansvarig för att om möjligt förstöra två familjers liv. Även om han var vuxen och därmed var ansvarig för de handlingar och de konsekvenser dessa medförde, så kulle mitt samvete behöva leva med detta livet ut.
Tyvärr gick det inte, dragningskraften var för stor för att motstå, jag varken kunde eller orkade stå emot mina starka känslor. Det var känslor jag aldrig någonsin hade upplevt med någon annan tidigare, och förmodligen aldrig kommer att uppleva igen, inte på det unika sättet. Trots att vi försökte rädda vår kärlek, vi var förlovade i två omgångar, visste vi båda att det inte skulle hålla. Det var en destruktiv kärlek, samtidigt som den var så vacker och speciell. Frestelsen att säga nej gick inte att ta miste på.

Sensommarkvällen hade övergått till en bitande kyla i den bistra höstnatten.
Hans sambo, som hade valt att inte vara med på gårdsfesten, hade suttit ensam inne i lägenheten och druckit, och rätt som det var kom hon inspringande och skrek och svor och ställde till en jäkla scen. Ilskan var inte att ta fel på och den var riktad mot både mig och honom.
Det var då han bestämde sig, nu fick det vara nog, Jag hörde i bakgrunden hur han smällde sitt ölglas i bordet, och jag visste exakt vad han menade, det var som om jag bara hade gått och väntat på att få ett klartecken från honom. Han var redan på väg nerför backen till innergården, då jag hack i häl sprang efter ner mot vägen.
Vi tog backen förbi några villor, och sedan stigen ner mot den lilla sjön som fanns belägen i centrum av vår stadsdel. Det var ett fint litet promenadstråk, men jag hade tänkt på att det aldrig brukade finnas några bänkar uppställda längs kanten, vilket jag tyckte var lite synd.
Däremot då, just denna magiska natt, fanns det en enda bänk uppställd. Nästan som om någon på förhand hade på känn att han och jag skulle ta denna promenad tillsammans denna natt.
Vi satte oss ner, lite småfrusna båda två, och fortfarande smått upprörda över allt ståhej. Jag kommer ihåg att jag satte mig i hans knä och att han varsamt strök mig över håret, som om han skulle vagga mig till sömns. Vi sa ingenting till varandra, det fanns liksom ingenting att säga. Vi var äntligen ensamma och fick bekräfta kärleken för varandra, utan att någon kom och la sig i.
Vi hade suttit där en bra stund för jag kände hur han började skaka och darra av sköld.
Innan vi reste oss tittade han allvarligt på mig och sa: ”Jag älskar dig”. Eftersom jag trodde att han skämtade så fnissade jag lite förläget åt saken och konstaterade att jag minsann älskade honom också. Han märkte nog på mig att jag tog det hela som ett gulligt litet skämt, för han tillade med vemod i rösten, att ”det där kommer du inte att säga till mig imorgon när du är nykter, men älskar verkligen dig”. Det var första gången jag insåg att han verkligen gjorde det.

Jag vet inte vad som skrämde mig mest. Tanken på att inte veta vad som skulle hända om vi fortsatte träffas, eller frågan över hur han kunde få så starka känslor för mig på så kort tid. Men egentligen spelade ingenting någon roll just nu.
Jag var älskad, jag var lycklig och jag var kär.

Författare:

Publicerat

Dela: