Kråkorna

Kråkorna
Ett ilsket pipande ljud väckte Lucy klockan halv sju, måndag morgon. Med ögonen halvöppna kravlade hon sig ur sängen och smällde ilsket till väckarklockan. Varför måste skolan börja så tidigt, tänkte hon medans hon drog på sig jeansen och en skjorta.
Hon gick ut i badrummet och sköljde av ansiktet. När hon tittade ut genom fönstret och såg att det skulle bli en solig dag kände hon sig genast piggare.
På väg till skolan gick hon och nynnade på en låt från radion. Solen gick sakta upp och Lucy kände på sig att det skulle bli en bra dag, utan problem.
När hon kom över krönet på vägen slutade hon plötsligt nynna. Tvärs över vägen satt en massa kråkor. Det var säkert trehundra stycken och alla stirrade på henne med sina kalla ögon.
Lucy närmande sig försiktigt kråkorna i kopp om att de skulle flyga sin väg när hon kom men de rörde sig inte ur fläcken. Lucy gick rakt igenom skocken och kråkorna stirrade fortfarande på henne.
Lucy kände sig illa till mods och började springa mot skolan. Bakom sig hörde hon hundratals vingar flaxa och när hon tittade över axeln såg hon att alla kråkor flög rakt emot henne. i panik kastade Lucy sig mot marken och kråkorna susade över hennes blonda huvud. Sedan flög de upp mot himlen och försvann.
Lucy reste sig upp och skakade av sig tanken med ”mördande kråkor” och gick mot skolan. Lucys bästa kompis Anna mötte henne i dörren.
- Vad har du gjort? Du är ju alldeles smutsig.
- Jag snubblade på en sten och föll, ljög Lucy.
Flickorna gick in i byggnaden och under hela dagen funderade Lucy på de mystiska kråkorna. När hon senare kom hem på eftermiddagen såg hon sina föräldrar sitta vid köksbordet. De tittade allvarsamt på henne.
- Lucy, började hennes mamma, din pappa och jag har bestämt att vi ska skilja oss.
Orden träffade Lucy som ett slag i bröstet. Skilja sig? Visst hade familjen sina problem men inte var dom väl så stora?
Tårarna brände bakom ögonlocken på henne och underläppen började darra.
- Lucy?, hennes mamma såg på sin dotter med en blick som betydde, ”Förlåt, det beror inte på dig”
Lucy slängde väskan i hallen och sprang upp för trappan in i sitt rum och smällde igen dörren.
Hon såg sig själv i spegel, tårarna vällde ner, Mascara och kajal rann i rännilar på kinderna. Den salta smaken nådde hennes darrande läppar och hon kastade sig på sängen.
En svag knackning hördes på dörren.
- Lucy, vi måste prata om det här.
Handtaget drogs ner och hennes mamma kom in.
- Du måste förlåta oss gumman, men det är för allas bästa.
- Varför?, fick Lucy fram mellan skakningarna.
- Vi älskar inte varandra längre, svarade hennes mamma och satte sig på sängkanten.
Hon lyfte försiktigt upp sin dotter i famnen och tryckte henne intill sig.
- Det ska nog ordna sig ska du se.

Nästa dag hade Lucy samlat ihop sig och efter ett långt telefonsamtal med Anna bestämde hon sig för att gå till skolan i alla fall.
På Vägen dit tittade hon på sina skor och ingen melodi gick över hennes läppar. Plötsligt stod hennes vita tennisskor i ett hav av svart, kråkorna var tillbaka.
Idag tittade de på henne med sorgliga ögon och ingen av dem försökte attackera henne. de flög sin väg efter att hon gått förbi dem, men idag åt andra hållet.
Egentligen var det en vacker syn, hundratals och åter hundratals svarta fåglar fläckade himlen. Efter att ha stått och tittat en stund vände Lucy och gick mot skolan.
I skolan pratade all om avslutningen nästa vecka. 8:an var äntligen slut och ett långt sommarlov låg framför dem. Anna och Lucy hade planerat att åka till Danmark tillsammans med några kompisar och just nu var det en av de få ljuspunkterna i Lucys liv.
Efter skolan åkte Anna och Lucy in till stan för att köpa kläder till avslutningen. Efter att ha fikat och kollat i många klädaffärer hittade de vad de vill ha och tog sedan en buss hem.
Lucy gick av utanför sitt hus och stannade stirrande på gräsplätten utanför huset. Där stod en stor vit ”Till salu” skylt som darrade i vinden.
Hon sprang in i huset och sparkade av sig skorna.
- Vad gör den där skylten på våran gräsmatta?, skrek hon åt sin pappa som satt framför datorn.
- Ja, men det förstår du väl, vi kan ju inte behålla huset när din mamma och jag inte bor här ihop, det är för stort, sa hennes pappa lugnt.
- Men har jag inte något att säga i det här? Lucy blev rosigt röd om kinderna när de blossade av ilska, hon stampade i golvet som en förbannad 5-åring.
- Lucy, det är ju bara ett hus. Det är ingen människa vi säljer, hennes pappa såg oförstående på henne.
- Jag växte upp i det här huset, jag har aldrig bott någon annanstans, Lucy skrek argt åt sin pappa. Det är inte bara fyra väggar och ett tak. Det är mitt hem!
Lucy rusade upp på sitt rum och hörde telefonen ringa på nedervåningen. Hennes pappa svarade och Lucy lyfte sakta upp sin telefon för att lyssna på samtalet.
- Henry.
- Är det hos familjen Smith?
- Ja.
- Det gäller huset som var till salu.
Mannen i luren pratade affärsmässigt och med en snobbig ton.
- Är ni intresserade har vi en visning av det i helgen.
Mannen tog tiden på visningen, tackade och lade på.
Lucy stod tys med luren i handen och lyssnade på när hennes liv gick i bitar.
När hennes mamma kom hem från jobbet sade hon ingenting men när Lucy hade gått och lagt sig hörde hon föräldrarnas långa samtal om livet. Det började i normal samtalston men gick snabbt över till ett gapande och skrikande. Det var hemskt att lyssna på och tårarna kom tillbaka i Lucys ögon. Just nu önskade hon att hon hade ett syskon att prata med, ett syskon med samma problem som hon. I och för sig hade hon Anna men hennes familj hade aldrig några problem.
Plötsligt blev hon arg. Hur kunde de göra så mot henne? Utan att ens fråga.
Det var i detta huset som hon tog sina första steg och sa sina första ord och alla hennes minnen satt i dessa väggar.
Hon satte sig upp i sängen, fortfarande med föräldrarnas gräl i öronen, såg sig om i det lilla rummet, på de blommiga tapeterna hon så länge velat byta. Hon plockade upp sin rosa nalle från golvet och tryckte in näsan i dess fluffiga päls. Tårarna rann från hennes klar gröna ögon. Inte förrän efter tre somnade Lucy, utmattad och fortfarande med föräldrarnas hemska gräl i huvudet.
Resten av veckan gick trögt. Varje dag på väg till skolan mötte hon kråkorna och varje dag såg de på henne med sina sorgliga ögon. Varje kväll hörde Lucy sina föräldrar gräla om allt ifrån pengar till vem som skulle ha Lucy på helger och lov.
Så, äntligen kom examensdagen. Hela skolan var fylld med skoltrötta och uppklädda ungdomar.
Aulan var under renovering men arbetarna hade röjt undan så att eleverna fick plats. Ingången var omringad av byggnadsställningar och när eleverna välde in gungade dem oroväckande.
Rektorn sade några ord och alla sjöng en sång om frihet, sen skulle betygen delas ut.
Anna och Lucy tog sina kuvert och gick mot den gungande utgången. Plötsligt hördes ett brak och ställningen rasade framåt. Lucy sprang åt sidan men Anna stod kvar och mellan springande elever såg Lucy sin bästa kompis bli nedslagen och spetsad på ett av de järnrör som stack ut från ställningen.
Eleverna samlades i en ring runt Anna och lärarna kämpade sig framåt. Chockad föll Lucy på knä bredvid kompisen.
Annas blå ögon var vidöppna och en frusen skräck syntes i dem. Någonstans långt borta hördes ambulanser och när vårdarna kom in och lade upp Anna på båren kom tårarna, de sprutade och Lucy stod där i mängden av elever helt ensam, övergiven.
Senare på eftermiddagen satt Lucy hemma hos Annas föräldrar, alla grät och Lucy kunde inte fatta att Annas liv så plötsligt hade tagit slut. Just när hon behövde henne som mest. Nu hade Lucy ingen att prata med, ingen att skratta med och livet kändes meningslöst.
Lucy var glad över att det var lov för hon hade aldrig orkat gå till skolan efter det här. En hel vecka satt Lucy uppe på sitt rum och grät. Hon kunde inte äta, inte sova och föräldrarnas gräl blev allt värre. Nästa vecka var outhärdlig, då skulle Anna begravas.
Annas föräldrar skulle hämta Lucy utanför skolan och hon var på väg dit. Tårarna rann ner för hennes kinder och synen blev grumlig. Sen var den svart. Hon blinkade bort tårarna och såg återigen in i havet av kråkor. En stod precis vid hennes fötter och hon såg att den hade en spik i vingen. Hon böjde sig ner och tog upp fågeln i famnen, pratade lugnt med den och drog ut spiken. Hon satte ner kråkan på marken och gick vidare. Nu flög kråkan i vida cirklar över hennes huvud och landade sedan bland de andra.
Begravningen var dyster, den lilla svarta kistan stod längst fram i kyrkan, täckt med blommor. Lucy grät stilla för sig själv och tittade medlidsamt på Annas släkt som alla var klädda i svart.
När kistan sänktes ner i marken på kyrkogården önskade Lucy att det var hon som låg i kistan. Anna var ju så lycklig och utan större problem. Lucys liv var redan kört. Hon orkade inte mer. Föräldrarnas skilsmässa tog hårt på henne tillsammans med flytten men Annas död var som den sista droppen.
På väg hem var det tyst i bilen. På kvällen åt hon ingenting, matlusten var borta. När hon duschat ställde hon sig på vågen, den visade 14kilo lägre än förra veckan. Om hon gått ner så mycket varför såg hon fortfarande så tjock ut i spegeln. En svag ringning om Anorexia hördes i huvudet men Lucy tänkte ”Det händer aldrig mig”.
Flytten var nära nu, telefonmannen hade gillat var han såg och lagt det högsta budet. Nu stod det flyttlådor överallt. Lucys rum var nästan tomt förutom sängen.
Inte en enda gång hade hon varit nere vid stranden den här sommaren. Vem skulle hon gå med? Danmark var redan bortblåst och varje gång hon lämnade huset kom kråkorna till henne. Varje kväll grät hon sig till sömns och denna dagen skulle hon och sin mamma kolla på en lägenhet i stan.
När bilen stannade utanför ett gult hyreshus kände Lucy tårarna komma igen men den här gången kunde hon behärska dem. Det var en gammal dam som skulle flytta ifrån den lilla lägenheten. Det rummet som Lucy skulle få var stort med slitna tapeter.
Lucy var inte särskilt koncentrerad och hörde hennes mamma och tanten prata i köket medans hon gick runt i lägenheten. Det var en fin lägenhet men hon skulle inte kunna tänka sig att bo här. När de väl åkte var Lucy både ledsen och trött. Hennes mamma pratade hela tiden om hur fint det var och att de skulle fixa upp tapeter och måla.
Den kvällen låg Lucy i sitt tomma rum och tänkte. Tårarna rann och hon skakade i hela kroppen. Varför gick allt åt helvete? Plötsligt hade hennes liv gjort en U-sväng och vänts upp och ner. Vad gjorde hon här egentligen om allting togs ifrån henne?
En tanke växte i hennes huvud. Hon behövde inte vara här, det fanns alltid en väg ut. Men vågade hon? Vad skulle mamma och pappa säga, tycka, känna? Till slut slog hon tanken ur huvudet och somnade, utmattad och lika tom som rummet.
Hennes mamma såg konstigt på henne nästa morgon.
- Varför äter du inte?
- Jag är inte hungrig, Lucy såg på sin mamma, var är pappa?
- Han är inte hemma, plötsligt började hon skaka och en rännil av tårar rann nerför kinden.
- Vad är det mamma, Lucy lade sin hand på hennes axel.
- Din pappa har en annan, fick hon fram mellan skakningarna, han träffade henne förra veckan.
- VA!, varför har ni inte sagt något till mig?, Lucy blev arg och glömde medkänslan för sin mamma.
Hennes mamma svarade inte utan satte händerna för ansiktet och snörvlade. En lång stund satt de i köket och Lucy försökte trösta sin mor. När hennes pappa kom hem mötte hon upp honom i hallen och gav honom en hård blick. Sen vände hon på klacken och var på väg uppför trappan.
- Vad har jag gjort?, hördes hennes pappas röst från hallen.
- Det vet du nog själv, du kunde inte vänta längre va?!, Lucy skrek argt åt sin pappa och stampade uppför trappan.
Nere hördes höjda röster och gråt. Lucy tryckte kudden över huvudet där hon låg på sängen och önskade att hon inte fanns.
Nästa dag bestämde hon sig för att ta en promenad. Hon gick automatiskt mot skolan och på vägen mötte hon det svarta havet av kråkor, idag gick hon bara rakt igenom dem och gav dem inte en blick. Vid skolan ställd hon sig för att vänta på bussen. Hon tänkte åka till stan för att kolla i skyltfönster och försöka tänka på annat.
Hon orkade inte vara hemma nu när mamma och pappa bar flyttlådor och grälade om vem som skulle ha vad och nu när gråtanfallen från hennes mamma kom allt tätare.
På bussen såg hon en massa kompisar som skulle till stranden på andra sidan stan. En del var där som hade sett Anna dö i skolan och de såg på henne med medlidande.
Hon satte sig långt bak i bussen och pratade inte med någon. Kompisarna påminde henne bara om Anna och hennes hemska öde. En klump satte sig i halsen på Lucy och tårarna kom krypande. När hon gick av bussen var hon tvungen att torka av sina våta kinder.
Nu hade hon bestämt sig. På vacklande steg gick hon mot den höga gångbron över vägen och väntade tills det var folktomt sedan klättrade hon upp på räcket, stod där och darrade, tårarna rann på kinderna och den salta smaken nådde hennes mun. Hon tittade blinkande upp mot himlen. Där flög ett moln av svarta fåglar, kråkor, de dolde solen för ett ögonblick och då tog Lucy steget över räcket.
Någonstans långt borta hördes pipande ljud och gråt. Mumlande män i vita rockar stod lutade över henne.
”Lever jag” tänkte Lucy. Hon såg ut mot fönstret vid fotänden av sängen. Där på fönsterbläcket satt en ensam kråka med en spik i vingen, då tog Lucy sitt sista andetag och ett utdraget pip hördes från maskinen bredvid sängen.
Lucy fann sig själv flyg över hustaken. Hennes svarta vingar ledde henne någonstans hon inte visste. Ner det till slut gick neråt såg hon bara ett hav av svarta fåglar, sådana som hon själv. Hon landade smidigt bland fåglarna och plötsligt var det inga fåglar längre, det var människor, de stod i små grupper och pratade glatt. Bakom ett par av dem såg hon pojken från deras skola som blivit påkörd förra året och jämte honom stod…Anna!
Gråtande av glädje sprang Lucy fram till sin bästa kompis och kastade sig om hennes hals. De skrattade och kramade om varann hårt.
Plötsligt förstod Lucy, den lilla kråkan med spiken i vingen var Anna.
Vännerna pratade länge med varann och Anna förklarade att alla här var människor som dött utan att få ha levt sitt liv som de ville, de hade fortfarande saker att göra.
En slags signal hördes från fjärran och Lucy stod återigen i en flock av svarta fåglar och bredvid henne stod den lilla kråkan med spiken i vingen. Tillsammans flög de alla mot solnedgången.








Linda Levin

Skriven av: Linda Levin