Kråkslottet

Den sommaren 1772 var nog den värsta i hela mitt liv. Min mor dog veckan innan midsommaraftonen.
Dagen innan hade varit en normal dag, inga tecken på det som hända skulle. Jag var det enda barnet i min familj. Mina far-och-morföräldrar hade avlidit några år tidigare.

Det var min far som hittade henne, blodig och söndertrasad låg hon nedanför klipporna som befann sig någon mile ifrån vår herrgård. Min far var helt förkrossad, och skickade iväg mig direkt till onkel Lawrences borg i nordvästra Skottland.

Jag fick inte var med när min mor jordfästes.

Det regnade när jag anlände till onkel Lawrences borg. Jag rös när jag såg den stora, grå byggnaden. Jag hade minst sagt haft en olustkänsla när jag klev ut ur den eleganta hyrdroskan.
Jag var dyblöt där jag stod i senaste modet. Jag hade inte tänkt på det fuktiga klimatet och hade därför inte tagit med mig något paraply.
Min far hade inte tänkt på att låta min kammarjungfru Elsie följa med mig.
Så därför var jag där ensam, och såg dystert på medan droskan åkte iväg.
Jag började gå emot den stora träporten som skiljde borggården från markerna utanför.
Jag hörde hur ett par hjul korsade en vattenpöl och vände mig om. Jag förmodade att det var droskan jag farit hit i som hade vänt om, men till min stora lycka såg jag min kusin John raskt hoppa ut från vagnen så fort den stannat. Han log brett mot mig, och när ingen tjänare hoppade ut ur vagnen insåg jag att han också hade farit hit ensam från grevskapet Yorkshire.
Jag log tillbaka.
”Hej, John” sa jag glatt, men när jag såg att han studerade mig så förstod jag att han hört undertonen av bitterhet.
”Jag beklagar det som hände din mor” började John osäkert. ”Hon var en vänlig kvinna”.
”Ja...” svarade jag dröjande. Han hade inte fått veta att hon frivilligt hade hoppat från klippan. Jag undrade varför min mor hade handlat som hon gjort, men det var förmodligen något jag aldrig skulle få veta.
Han räckte mig ett paraply som han tagit med, och efter att ha tagit sin väska vinkade han till kusken. Kusken uppfattade det och manade på hästarna. Han försvann bakom nästa vägkrök.
Det följde några minuter fulla av tystnad innan John tog till orda.
”Kom, Aurora, så går vi in”
Jag nickade och slängde med mitt våta, mörka hår.
Vi började tysta gå emot den kolossala byggnaden.

Han, onkel Lawrence, stod i hallen när vi klev in. Han muttrade.
”Ni är väldigt välkomna till denna borg”
Efter att ha sagt det avlägsnade han sig brådskande.
”Det var trevligt att se er också, onkel Lawrence” flinade John emot det stället där han stått.
Jag skrattade, och blev smått förvånad när en husa kom fram till oss och sa att hon skulle visa oss till vårt rum.
Jaha, tänkte jag konfunderat. Vi ska visst sova i samma rum.
Nu i efterhand skulle jag förstå varför husan, vars namn var Mary Calhoun, var så blek, fåordig och skygg. Men det mest uppseendeväckande var hennes tomma blick.

På kvällen samlades vi i den stora matsalen. Onkel Lawrence satt redan vid mahognybordet – men hans tallrik var tom.
John och jag satte oss ner, på var sin sida av den långa möbeln. Lawrence höjde huvudet när han hörde våra stolsben skrapa mot det hårda stengolvet. Hans mörka ögon borrade sig in i Johns – och för första gången såg jag John vika undan med blicken.
Jag såg när Mary Calhoun kom in med en bricka av kall lammstek. Jag hade lust att grimasera, men när jag mötte Marys blick insåg jag att det var bäst att låta bli.
Hennes ögon var röda och svullna, och hon hade två, stora röda märken på halsen, som hon förgäves försökte dölja med sitt röda, krulliga hår.
På något sätt insåg jag att om jag gjorde något som inte behagade min onkel, greve Lawrence, så skulle det kunna gå riktig, riktigt snett.

Efter den händelsefulla kvällen gick jag och John till våra bäddar. Han suckade när han kröp ner i sin hårda säng, och jag i min. Han kollade på mig från andra sidan rummet.
Det var han som tog till orda.
”Det här stället ger mig rysningar. Jag ska sända ett brev hem imorgon, till min far. Jag ska begära att vi ska få åka härifrån”.
Jag nickade instämmande.
”God natt” mumlade jag trött, innan jag föll i sömn.




Det var mörkt när jag vaknade. Jag sökte förgäves efter tändstickorna. Dörren knarrade, och när jag kollade dit såg jag Mary Calhouns silhuett från den brinnande oljelampan.
Johns säng var tom, men obäddad. Mary tecknade åt mig att följa efter henne, och sömndrucken som jag var så reste jag mig upp och släpade mig fram. Hon böjde sig emot mitt öra.
”Följ efter, ma’am, men var tyst”
Jag öppnade munnen för att protestera. Jag visste som sagt inte vart vi var på väg.
”Sch” väste hon i skenet från oljelampan.
Jag ryckte på axlarna, och undrade för en sekund vart John var.
Vi gick genom hallen på nedervåningen, jag i mitt dyrbara, vita linne och hon i en av sina grå arbetsklänningar.
Hon stannade vid en robust trädörr jag inte lagt märke till tidigare.
”Greven sover där inne”, viskade hon. Jag nickade – jag visste faktiskt bättre än att svara.
”Han har unge John hos sig”
Jag fick en inre, äcklande tanke över vad som kunde begås bakom dörren.
Jag var tydligen som en öppen bok, för mitt i allt allvar så log hon nervöst.
”Inte därför” sa hon lågt. Hon vände sig mot dörren, och till min förskräckelse såg jag när lampan sakta gled ur hennes händer. Dess ljud när den slog emot stengolvet var hemskt, och det ekade länge.
Hon såg plötsligt ut som en staty, så stilla som hon stod, och jag sträckte ut handen emot henne. Hon vände sig mot mig, med ett tomt ansiktsuttryck, men fruktan glimtade till i hennes livlösa ögon. Hon vände sig om för att börja springa, tog tag i min hand för att dra mig med sig. Men dörren öppnades, och i dörren stod han, onkel Lawrence. Hans ögon var mörka som ebenholts, och han hade ett skrämmande leende. Jag hade aldrig trott att leenden kunde vara skrämmande. Jag såg att Mary satt på knä ett par yard bort, och såg på mig med ett ansiktsuttryck jag inte kunde tolka.
Min onkel drog in mig i rummet. Jag märkte, mitt mellan förskräckelse och förundran, att rummet var upplyst av hundratals ljus, och att en vackert smyckad träkista stod mitt i rummet.
Jag kunde inte heller undgå Johns livlösa kropp där bredvid.
Jag flämtade chockat till, och vaknade ur mitt transliknande tillstånd. Jag famlade handlöst efter handtaget till dörren när ett par långa huggtände visades i onkel Lawrences öppna mun när han skrattade hånfullt.
Han sträckte sig efter mig, men jag hann undan med en hårsmån. Dörren öppnades och jag rusade längs korridoren, och lugnade ner mig först när jag låg i sängen.
När jag somnade pumpade hjärtat fortfarande adrenalin.

När jag vaknade noterade jag att Johns säng var tom, och bäddad. Alla hans saker och kläder var borta. Jag klädde på mig en svart, enkel klänning och borstade håret innan jag gick ner till matsalen. Väl där märkte jag genast att onkel Lawrence satt i sin stol vid ena långändan av mahognybordet. Jag själv satte mig en bit ifrån honom. Mary kom in med en kopp varm choklad. Efter att ha druckit någon klunk så sneglade jag på greven.
”Vart är John”, frågade jag lugnt.
Onkeln, som hade suttit och läst en tidning, vände blicken mot mig.
”Han har rest hem”
Han log brett och jag undgick inte de vita, långa hörntänderna.

Skriven av: Sofiia