Krampen

Jag sitter i bilen och är på väg till Stöd och Resurs. Det är som en fritidsaktivitet jag går på. När vi kommer fram till lokalen så ska jag precis börja spela Guitar hero när en ledare kommer och frågar:
- Är det någon som vill spela brännboll? Då svarar jag:
- Jag vill gå ut och spela lite brännboll.
- Vad kul, säger ledaren. Sen när vi har gått en bit bort till en stor äng, då börjar vi spela. En ung kille börjar skjuta iväg bollen. Bollen flyger bort över ängen. Sedan springer killen iväg tills han stannar på en ruta. Nu var det min tur att skjuta iväg bollen. Jag sköt bollen och sedan sprang jag iväg. Samtidigt som jag sprang fick jag syn på något. Jag gick bort dit och kollade. Det var ingenting där, konstigt. Jag stod kvar en stund och kollade. Plötsligt började jag känna mig lite illamående. Då hände det, jag fick en konstig tanke i mitt huvud som gjorde så att jag svimmade. En ledare kom rusandes till mig och frågade:
- Hur är det med dig?
- Det känns som att jag kommer att dö, svarade jag oroligt.
- Känns det som att du inte vill äta något? Frågade ledaren oroligt.
- Ja. Svarade jag. Ledarna gick in med mig till lokalen, sedan fick jag vila lite för mig själv.
Sedan när jag blev hemskjutsat av Kim, så gick jag in genom dörren där jag bodde. Jag gick in på mitt rum och bara låg där. Plötsligt började jag spy. Det var kräk på sängen och på mina kläder också. Mamma kom rusandes till mig och sa:
- Åh nej. Vad har hänt med dig. Kom, jag tar dig till duschen. Mamma bar mig halvvägs till duschen för att jag var så tung. Hon fick sätta mig mot en vägg. Men då hände något riktigt obehagligt. Mina armar och ben började skaka. Mina armar gick upp och ner, det var som om någon styrde mig. Mamma ringde efter en ambulans. 5 minuter senare kom 2 ambulansförare och satte upp mig på en bår. Sen blev jag sövd. Jag fördes in till Karolinska sjukhuset och in på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Jag låg sövd inne i ett rum där det var fullt med läkare. Under tiden satt mamma på en bänk och försökte ringa efter pappa. Hon ringde och ringde, men pappa svarade inte. Samtidigt grät hon när hon försökte få kontakt med pappa. 20 minuter senare kom en sköterska och fick ta över ringningen. Sköterskan ringde till morbror Henrik. När Henrik fick höra allt som hade hänt, så körde han och Ulrika direkt till sjukhuset. Sen ringde mamma efter pappa och då svarade han. Mamma berättade vad som hade hänt med mig och pappa åkte in till sjukhuset direkt. Nästa dag hade jag vaknat, jag visste inte vad jag var någonstans. Men det jag såg var att både mamma och pappa var där och till och med mormor var där också. Jag trodde först att det var onsdag, men egentligen var det torsdag. Så jag berättade för mamma och pappa att jag har ätit fiskgryta med potatis. Mamma och pappa skrattade. Lite senare kom en läkare in till mig och berättade att vi skulle åka till ett annat sjukhus. Och det sjukhuset var Södersjukhuset. Jag klev ur sängen, men jag hade svårt att gå. Jag var osäker på min balans. Så mamma och pappa hjälpte mig. Sen fick jag lägga mig på en bår och sen fick jag uppleva att åka ambulans på riktigt. Det var rätt så roligt. När vi kom fram till sjukhuset, så skjutsade läkarna mig till ett rum där jag fick vara tillsammans med mamma och pappa. Framåt kvällen kom en sköterska med en bricka med mat. Jag åt maten och senare runt nio så gick jag och la mig. Nästa dag kom några gäster till mig och de undrade vad som hade hänt med mig. De som besökte mig var faster Johanna, Fredrik och Elma. Senare på eftermiddagen så fick jag och min familj åka hem igen. Några veckor senare fick mina föräldrar ett brev där det stod att jag, mamma och pappa skulle få åka in till sjukhuset över något viktigt. Sköterskan berättade att jag skulle få ta en medicin som är små tabletter man tar för att inte få epileptiska anfall. Man tar tabletterna på morgonen och kvällen.
Det gör jag även nu idag för att inte få mera kramper. Men nu är frågan, kommer jag att fortsätta ta dem här tabletterna? Kommer jag att få fler kramper? Jag är rädd att jag kanske kommer att dö. Men jag har snart varit krampfri i två år. Nog är jag mig själv och jag vill leva utan oro!

Författare:

Publicerat

Dela: