Krig utan ansikte

Krevaderna hade tystnat och krigaren stod lutad över taggtråden. Runt omkring låg förödelsen total. Förutom granatsplittret i höger ben hade han för egen del klarat sig hyggligt. Detsamma kunde inte sägas om resten av plutonen. Stön och ojanden hördes från alla håll. En stor missilkrater på 50 meter i diameter gapade tom. Det var som hin håle själv tagit mark och lämnat efter sig år av lidanden.

Harmen steg bland denna från början fredsbevarande styrka medan soldaterna bearbetade det som nyligen utspelats. Från början var det inte alls meningen att platsen skulle intas, men sedan det blev känt att en förmodad hemlig kommunikationscentral inrättats just där, fanns det ingen väg tillbaka. Kändes som onödigt många liv spillts, utan att något uppnåtts. Undantagstillstånd borde ha införts för dem som kom på sådan illgärning som krig. Och vilka var egentligen de krigförande parterna? Fotfolket här vid fronten? Nä, snarare hyernorna vid sina papperhögar Som många gånger förr tedde sig situationen som en vit svan mot svart bakgrund. Kapitalets svarta. Krut, kapital, korruption, kaos… Men innan han tänkt tanken ut, hördes en indignerad stämma:
”Ystanå, genom vilka tankar strövar du, när du varken ser eller hör, jädra klant? Hjälp till här istället,” dundrade Sergeant Wasterö.
Efter att ha varit behjälplig och lindat om sårade, täckt över passerade, och samlat ihop konservförrådet, dråsade den harmsne ner på golvet i en av byastugorna.
”Situationen är ohållbar. Enheten är decimerad med 17 och vi är 23 kvar. Och någon sambandscentral existerar inte”, konstaterade sergeanten torrt.
”Så vi har inget krig att utkämpa?"
”Åtminstone inte här.”
”Men vi är ju beskjutna.”
”Måste ta mannarna till nästa anhalt.”
”Nästa anhalt?”, frambringade Kapten Nordh bestört.
”Nästa by,” menar jag. ”Va de inte de kaptenen sa?”
”Visserligen. Men är manskapet kapabelt i nuläget?”
”Enligt min åsikt, ja”, svarade sergeanten.
”De svårast skadade stannar här. Får underrätta högre ort. Ett par man stannar. Vi kommer sen efter”, rundade kaptenen av.

Så Sergeant Wasterö beredde sina mannar på ytterligare umbäranden och alla utom Kapten Nordh gav sig skyndsamt iväg. Han stannade för att tala med byäldsten som vinkat honom till sig. På bruten engelska förklarade den gamle något i stil med: ”If Man hasn’t got an enemy, he’ll invent one.” De orden var de enda som föll och Nordh begav sig tankfull därifrån. Wasterö undrade naturligvis varför han dröjt och han upprepade åldermannens ord: ”Den som inte har en fiende, uppfinner en, sådan är människan.” Orden rann av sergeanten som vatten på en gås och mer blev inte sagt. Men för Nordh klingade orden som kallt stål mot pannbenet. Och en lång självrannsakan följde.
I påföljande by föreföll livet lättjefullt och så olikt det vardagen normalt hade att bjuda. Och någon bas för kommunikation fanns ej heller här. Männen i truppen suckade djupt och började gnida in sig i olika oljor för att slippa moskiter, flugor och annat otyg. En mörkklädd man vilken behärskade en handfull språk kom ut ur en stuga, och stegade fram till Nordh och Wasterö.
”Ert krig pågår på annan plats. Aktionen är kanske bara en politisk eftergift eller en förevändning för att kunna inleda ett nytt någon annanstans. Det pågår ett sorts spegelkrig, mina herrar. Ni är förmodligen brickor i ett politiskt spel.”
”Och vem fasen är ni?” grymtade Wasterö.
”Ronald Sander, ursprungligen London. Här är mina papper. Tillhör bergsgerillan nu.”
”Varför intar ni så kritisk hållning? undrade Nordh.
”Därför att liv har spillts och kriget är egentligen ett mått på livet självt, min herre. Blir kostymen obekväm måste man göra sig av med det obekväma.”
”Och ni har fog för er hållning? Inte bara hoptagna spekulationer? undrade en skeptisk kapten.
”Definitivt inte bara lösa antaganden. Även annan vetskap. Kapten Nordh, förmodar jag. Vi har följt er på avstånd och jag fick er nya förhållningsorder idag.”
”Ni och era mannar har fullgjort ert uppdrag. Sambandscentralen har av allt att döma upphört med sin verksamhet. Återgå till ordinarie verksamhet”, löd meddelandet.
En häpen men samtidigt lättad kapten, kontaktade först högre ort, och underrättade sen sitt manskap.

Författare:

Publicerat

Dela: