Kriget del 1

Nervöst sväljande gick jag fram till trapporna.
Nedanför mig satt hela skolan och lite till och tittade förväntansfullt på mig.
Alla lärarna viskade o mig, och mina berättelser, men den här gången var den sann.
Ända sedan femårsåldern hade jag läst och skrivit och sjuårsåldern började jag med noveller.
Jag drog bort en hårslinga från ansiktet och tog fram papperet.
Den stora mikrofonen, som jag var så rädd att prata i stod där, helt framför mig.
Jag tog ett steg framåt, jag var så nära så att tänderna nästan kolliderade med micken.
Alla tittade förvåntansfullt på mig, jag visste vad dem tänkte:
Kan hon inte börja snart? Hoppas den är bra, inte lika tråkig som dem här samlingarna brukar. Och, jag hatar att höra om krig, det är jättetråkigt!
Men jag var tvungen.
Jag drog ett djupt andetag.
-Jag ska berätta en historia, som ingen annan minns, som bara jag kan berätta. Och som alltid lever om alla. Den är sann och klar som vattnet. Och den handlar om Amy.

Jag tog på mig de vita prydliga handskarna och satte mig i den enorma svarta tjusiga bilen, som drogs av hästar.
Bredvid mig satt min storasyster med sin baby, Andreas i famnen.
Han var tre månader gammal och ursöt!
-Amy, räta på ryggen, du också Natsha!
Jag lydde henne inte, men det gjorde däremot Natasha.
Jag hette Amy Lisander och tillhörde en av de rikaste familjerna en gång i tiden, innan den splittrades.
Jag var bara tio år gammal när vårt krig bröts ut.
Ett hemskt krig som ingen uppskattade, som ingen kan göra när det är krig!
Min storebror som jag älskade över allt, han hette Alex.
Min storasyster som var otroligt barnslig för sin ålder, som brukade leka med mig, Natasha.
Min älskade mamma Maria, min pappa Cristian och så Andreas.
Alla älskade jag så mycket.
Och jag visste att många familjer skulle uppleva sorg det här kriget.
Vår familj låg där nere, i vårt eget skyddrum.
Andreas grät i vaggan.
Det var början på kriget.
Bomber hade slagit ner och stod överrallt i tidningarna.
Jag tyckte det var konstgit att de hade tid att skriva sånt.

Det här var en oerhört kall morgon och våra filtar räckte inte till.
Vårt vackra, stora hus hade brunnit up tillsammans med våra dyraste och mest värdefulla ägodelar.
En bomb hade slagit ner i vårt hus.
Jag tog på mig en kappa och smög tyst ut från skyddsrummet.
Det var fortfarande mörkt.
Jag sprang övr gruset, hände det mig nånting, skulle mamma antagligen sluta leva.
Jag smög på tå ut och ställde mig för att spionera.
Ett kraftgigt bom fick mig att hoppa till.
Var hade bomben slagit ner?
Jag var oerhört rädd, och kunde nästan höra stackars Andreas i sin vagga.
Man Ash är ju där, försökte jag lugna mig. Hon är där med honom!
Men Natasha var svag, vilket jag hatade att se.
Familjen behövde mig mer än nogot annat!
Det var jag, Amy, som borde vara där och hjälpa mina familjemedlemmar.
Men någonstans här i närheten fanns det någon som lurades, jag hörde pistolskotten.
Långsamt smög jag mig nedöfr trapporna i tornet där jag hade gått uppför.
Där! Min bästa kompis halvsyster Allyson var på väg mot mig.
Jag tog ett halvt steg emot henne när det hördes ett skott.
Allyson föll ner.
Nej! tänkte jag och var stel av fasa. Ally kunde inte vara död!
Allyson rörde på sig och jag andades ut av lättnad.
Jag kände inte Allyson så väl, men jag fjorde det för Monas skull.
Mona, var min bästa kompis.
Jag tog ett språng från mitt gömställe bakom en sten staty och högg tag i Allyson.
Jag hörde skottet igen.
Plötsligt ilade en smärta genom min kropp.
Jag tittade ner, på armen sprutade det blod.
Jag kunde knappt tro, att fast det var krig, ville de döda barn!
Med alla mina kraster lyft jag upp Allyson just som ett skott till avlöstes.
Den missade.
Jag sprang så fort jag kunde, med Ally på ryggen ner i en öppning.
Den ledde in till slottet, men jag ville inte gå in, rädd att riksera mitt och Allysons liv.
Snabbt kom jag åt en tygbit från min klänning och lindade det runt Allysons sår, benet.
Själv tog jag och lindade en tygbit runt armen.
Allyson var medvetslös.
Det måste gjort ont, tänkte jag. Lika ont som till mig.
Plötsligt hörde jag steg, stridrop, och en man blev synlig.
Han riktade pistolen han bar på mot oss.
Det här var chansen.
Snabbt kravlade jag mig upp.
Allyson låg slapp på min rygg.
Jag sprang för allt jag var värd och sicksackade.
Där var vårt skyddsrum!
Men mannen var hack i häl med mig!
Jag dök ner bakom en sten.
-Aj! stönade jag lågt när huvudet slog mot stenen.
Mannen sköt några skott.
Jag vågade inte andas.
Jag såg hur tyget och min armled långsamt färgades röd.
Förtvivlat rev jag sönder ännu mer tyg.
Stegen som nyss blivit lägre kom tillbaka, små springade steg.
Rädslan ilade genom mig när jag smög mig, med Allyson på ryggen mot vårt skyddrum.
Det gick! Jag hade lyckats!
Jag fnissade nervöst.
-Vi gjorde det, Ally! viskade jag. Jag kan knappt tro det!
Det var fortfarande mörkt, klockan hann bli fem när jag kom tillbaka.
Vår enda klocka som vi hade kvar.....
Natsha var vaken, Andreas också. Men av mamma och pappa syntes inte ett spår.
-Var är dem? frågade jag.
Natasha blängde på mig.
-Vad tror du? Ute och letar efter dig såklart! skrek hon.
-Vaknade dem?frågade jag och hade inte långt till tårarna.
-Lillen började skrika, sa Natasha. Och här är du! Snorunge!
Jag knuffade fram Allyson.
-Tar du hand om henne?
Utan att vänta på svar kastade jag mig ut igen.
-Amy kom tillbaka! hörde jag Ash skrika.
Jag visste var jag skulle kunna hitta min mamma och pappa.
På kyrkogården, dit gick jag så ofta, så det var väl självklart att....
Jag avbröt mina tankar och stirrade på det som fanns framför mig.
Tankarna for tvärs över mitt huvud utan att jag kunde läsa dem.
Visst var mina båda föräldrar där.
Både mamma och pappa.
Men...........
De var döda.....

Skriven av: Tamara