Publicerat
Kategori: Novell

Kriget del 2

Heeej! Till dig som läser den här vill jag bara säga att man måste läst del 1 först!
Annars hänger man inte riktigt med!

Jag svalde ett par gånger till, alla satt knäptysta och jag visste att jag var tvungen att fortsätta:

Stel av skräck och srog iakttog jag mina föräldrars livlösa blodiga kroppar.
Jag såg och kände att en bomb slagit ner där.
Tung av det, som jag visste var mitt fel!
Om jag inte gett mig av!
Men jag räddade förstås ett liv......
tårar vällde upp och rann nedför min kind.
Tänk dig själv om din mamma och pappa skulle dö, sa min djävul som satt vänser om mig.
DET HAR DEM REDAN GJORT! vrålade jag i tankarna.
Jag kände mig så tom, så ledsen.
Det var då jag fick syn på honom.
En man stod rätt upp med en pistol i handen.
Jag kämpade mot en lust att slita pistolen ur hans hand och skjuta ihjäl honom.
Han vände sig om och fick syn på mig.
Han riktiga pistolen mot mig medan jag rullade bort.
En smärta fyllde mig när jag märkte att jag rullat på något hårt.
Jag tittade.
EN PISTOL.....
Gör det, gumman, hörde jag min mammas röst eka inom mig. Gör alltid som du tror är bäst, men älskade Amy!
Så brukade hon ofta säga, men nu skulle jag inte få höra det, tack vare mannen där!
Plötsligt fick han syn på mig.
Snabbare än tanken greppade jag tag i pistolen.
Jag hade övat på att sikta med min storebror.
Jag höll den mellan mina darrande fingrar medan jag hörde hur han tryckte av.
Smärtan i mitt ben fick mig att trycka av.
Fem gånger i rad sjöd det.
Mannen föll ihop.
Jag gick, skakande av rädsla och sorg, fram till honom, sköt ännu tre gånger, sparkade honom och sprang därifrån.
Först när jag var i vårt lilla säkra skyddrum slog det mig att jag inte tagit pistolen med!
Andras grät i sin lilla vägga medan min syster Natasha förgäves försökte få honom att tystna.
Hon såg upp och mötte min blick.
Jag kände besvikelse och lättnad på samma gång, av samma sak.
Att hon inte kommit och söka efter mig.
-Amy! Du får sluta med det där! fräste hon. Du ger dig av på lifsfarlig tur och hittar dem inte ens!
Jag skakade i varje kroppsdel.
-Joo, jag hittade dem, sa jag med darrande röst. Och de var döda.
Natashas hårda ansikte försvandlades till häpnad.
Tyst vaggade hon Andreas, som slutat skrika och gråta.
Jag däremot sjönk gråtande ner på sängen.
På ett bord låg ett foto på mig, mamma, pappa, storebrorsan och Natasha.
Alla tittade rakt mot kameran.
Jag såg en aning sur ut.
Jag mindes precis hur det gått till.
-Snälla, Amy! tjatade mamma. Det skulle vara roligt att ha ett foto, som ett minne om det hände nåt.
-Då borde vi ta kort lite oftare! gnällde jag.
Mamma suckade trött.
-Snälla Amy! Du som är en sån duktig och begåvad flicka, nog vill du väl ha ett minne av din gamla mamma?
-Kallar du trettiotre för gamla? frågade jag.
Mamma såg riktigt ledsen ut, då slog jag armarna runt henne.
-Okej då! Men bara för din skull! ropade jag.
Det var då de tog kortet.
Jag kunde inte låta bli att le sorgset.
-Var är han? frågade jag.
Natasha såg upp.
-Syftar du på bror vår så vet du att han strider för vårt land! fräste hon.
Jag var orolig att det skulle hände honom nåt.
Jag gick bort till Andreas och vaggade honom.
Sedan tryckte jag mina läppar mot honom.
När jag sedan skulle sova lyssnade jag bara efter bomber.
Jag hörde hur min bror staplade in i rummet.
-Alex! snyftade jag och for upp ur sängen.
Min långa älskade storebror gick trött fram till sängarna.
-Snälla Alex titta på mig! grät jag.
Alex verkade vara illa skadad och Natasha irriterade sig på mig.
Så hon knuffade mig undan och skötte Alex sår.
Jag ville ju bara prata med honom! Jag älskar ju honom!
Jag grät tyst.
Jag älskade verkligen min storebror, alltid snäll och förståndig.
Jag ruskade om honom.
-Snälla vakna! Jag måste berätta! Snälla, Alex! Snälla!
Alex rörde sig inte.
Nu började jag bli rädd på allvar.
-Alex!? skrek jag hest.
-Tyst med dig! skrek Natasha.
Men jag kunde inte.
Jag snyftade okontrollerat och skakade våldsamt på Alex.
Han rörde sig fortfarande inte.
Jag kände paniken växa, det kunde ju inte vara sant!
-Neeej! viskade jag ut.
Jag grät så tyst jag kunde och hulkade och bara hulkade.
Jag stirrade på min bror där han låg, helt livlös.
Så började jag banka på hans mjuka kraftfulla mage.
-Nej nej neeeeej! skrek jag. Alex!Jag behöver dig! Ingen annan kan förstå, snälla Alex, gör inte så mot mig! Neeej! Jag kan inte bära på det ensam, åååh Alex!
Jag grät och bara grät.
Hur skulle jag klara mig?
Skulle jag bara dela allt mellan min själviska syster och mig?
Men jag behövde Alex!
Jag fortsatte banka på honom och skrika, Natasha tittade på med ett plågsamt uttryck i ansiktet.
Till slut sa hon:
-Ge upp Amy!
Men hur? tänkte jag förvirrat. Nu skulle ju Alex aldrig få veta!

Skriven av: Tamara

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren