Kriget del 4

Heej! Du måste läst de andra delarna ifall du ska hänga med.

Derrande rörde jag vid hennes kalla hand.
Allyson stirrade på mig med stora ögon.
-Jag är en mördare, viskade jag.
Jag kunde inte gråta, mitt hjärta vägde tiotusen kilo.
Allyson lade en tröstande hand på min axel som jag genast skakade av.
Jag såg henne rakt i ögonen.
-Är du inte rädd för mig?
Hon tittade ner.
-Nej, viskade hon.
Jag bet mig i läppen för att inte skrika högt.
-Titta på mig när du talar! väste jag. Du är rädd för en mördare som jag va?
Allyson såg med mig med sina rädda blåa ögon.
Hon började snyfta stilla.
-Du räddade mig, sa hon. Men..
Jag började också gråta.
Som två idioter satt vi där och grät.
Jag flyttade mig närmare den livlösa kroppen framför mig och det kändes som tio knivar högg i mig samtidigt.
Nu hade jag ingen kvar, jag var alldeles ensam i världen med en rädd främling med mig.
-Ally, jag önskar det här kriget aldrig börjat! skrek jag plötsligt. Jag nöskar allt var som vanligt, jag... jag... åh!
Jag grät illa vid tills jag hörde steg, då tystnade jag tvärt.
Jag såg på Natashas, min systers livlösa kropp och sa:
-Kom igen, vi måste hitta ett annat ställe.
Andreas hade somnat i min famn och det var jag tacksam mot.
Vi skulle bli tvugna att gå och springa ganska långt.
-Vi är så vilse! viskade Allyson. I en stort svart hål där ingen ser oss.
Det gör dem, tänkte jag. Det gör dem visst.
-Kom igen, sa jag och blickade mot himelen. Vi måste hitta en plats att sova i.
Men vi hittade ingen.
Vi gick så långt.
Andreas låg fortfarande med slutna ögon i min famn.
-Titta där, viskade Allyson.
Jag såg dit hon pekade, det var min och min bästa killkompis Kims gömställe.
En grotta som vi kunde alla hemligheter på.
-Bra idé, viskade jag.
Jag visade henne vägen till den innersta delen, som få kunde hitta.
-Kan vi stanna här tryggt? frågade Allyson.
Jag bet mig i läppen.
-Berget är kraftigt, men antagligen inte om en bomb slår ner.
Allyson började grina.
-Men ta det lugnt, viskade jag. Vi får hoppas på det bästa.

På natten kunde jag knappt somna.
Jag tänkte på alla glada minnen jag och Kim hade haft.
Vad gjorde Kim nu?
Inte ens Mona visste om det här stället, och nu var det försent att säga det till henne.
-Jag kan inte sova, viskade Allyson. Varje gång jag sluter ögonen så ser jag en bomb eller Mona.
Hon började sakta gråta.
-Jag är förfärligt rädd, sa hon. Jag är inte redo för att dö.
Det är ingen, tänkte jag sorgset när jag äntligen lyckades somna.

När jag vaknade hade jag en lustiog känsla.
Jag hade drömt om min familj.
De hade talat till mig och pratat med mg att jag gjorde det enda rätta.
Att Natasha mycket väl kunde ha varit någon annan.
Men jag hade fattat ett beslut.
Jag hade inte dött under natten men....
Jag insåg plötsligt att jag inte hört ett pip från Andreas....
Jag for snabbt till babyn som bara var sex månader gammal.
Hon har frusit ihjäl, tänkte jag.
Jag hatade mig själv så innerligt mycket, vilken hemsk person jag var!
Jag borde ha värmt min systerson innan det vart förse....
På tal om det, rörde han sig inte?
Han andades! tänkte jag lyckligt.
Jag tog upp honom och han slog upp ögonen och stirrade på mig med sina blåa ögon.
-Åh nej, mumlade jag men log svagt.
Andreas skrek till.
-Schh!
Förgäves försökte jag tysta honom men babyn tyckte tydligen att det var så roligt att han fortfarande skrattade.
Min bror... Plötsligt fick jag se min brors flickvän.
Han hade blivit en bra pappa om han inte dött.
Babyn skrek förtjust till och väckte Allyson.
När hon fick syn på vilka kläder jag hade på mig frågade hon förskräckt:
-Vart ska du?
Jag tittade på henne, en lång tid.
-Ut, jag har fattat ett beslut.
Allyson stirrade på mig.
-Nej Amy! Det kan du int....!
-Säg inte åt mig vad jag kan göra, fräste jag. Ta hand om min babys bara... Jag ska försöka döda så många som möjligt!
Allyson tittade på mig.
-Jag har OCKSÅ gått på kick-boxning, kan jag inte hjälpa?
Jag nickade mot bebisen.
-Han då?
Allyson tog emot babyn.
-Nu ska vi se vad jag kan göra, sa jag.
Jag stegade ut.
Där ute var kriget i full gång.
Det sköts och pang bom hördes överallt.
Konstigt att de inte ljudit på natten.......
Jag fick syn på en man.
Snabbt såg jag det som min chans... han var ju närmast mig.
-Hej, sa jag när jag stod alldeles bakom honom.
Han snodde runt.
Smack! Jag slog till honom på näsan två gånger och sikrtade sedan mellan bena.
Jag sparkade av pistolen av honom och tog sedan upp den.
Med tårar i ögonen viskade jag:
-Bye bye, lucky boy!
Sedan tryckte jag av.
Med pistolen i handen for jag framåt.
Hela tiden tryckt mot väggen.
Inte för att jag var tryggar eså, men i alla fall.
Det var folktomt i ödet där jag stod just nu.
Plötsligt hörde jag en röst intill min öra.
Jag snodde runbt och fick en smäll rakt i huvudet.
Jag vacklade till och föll, pistolen sköts av min hand och flög en bra bit från mig.
Det var en man.
Han fiskade upp pistolen och höll den riktad.
Bara en lyckades jag med, tänkte jag olyckligt. En för hela min jäkla familj! Jag blundade hårt.
Så lossnade skottet.
Nu är jag död, tänkte jag.
Det som var konstgit att jag kände ingenting.
Långsamt öppnade jag ögonen och såg mannen ihopkuren framför mig.
När jag höjde blicken såg jag en skakad Allyson med en pistol i handen.

Skriven av: Tamara