Kriget del 5

Men måste läsa de andra för att hänga med.

-Allyson! skrek jag. Vad i hela världen gör du här?
-Det räcker med ett enkelt tack, flämtade Allyson och stirrade på kroppen.
Hon såg riktigt skakad ut.
-Jag kan inte fatta att jag dödade någo- IGEN!
Jag spänade ögonen i henne.
-Var är babysen? frågade jag.
-Åh, Amy, sa Allyson ynkligt. Lill-pojken somnade och jag bestämde mig för att gå ut. Tnäk om du hade varit död nu!
Hon började sakt snyfta.
-Ally, allt är bra nu, tröstade jag.
Allyson hämtade sig.
-Nej, sa hon raskt. Vi ska ta med oss så många som möjligt!
Jag pressade fram ett leende.
-Då tar vi dem, viskade jag allvarligt.
Allyson rullade kullerbytta över marken och fnissade nervöst.
-C'mon! skrek hon högt.
Ett stridsrop från oss, och vi sprang nedför sluttningen.
Först stirrade bara alla häpet på oss, två barn i 10-13 årsåldern som springer omkring med pistoler i handen.
Men de hämtade sig snabbt.
-Kruachi marao! skrek någon.
Någon sikta på mig.
Jag hoppade snabbt ner i marken och rullade sedan upp, riktade pistolen mot mannen och tryckte av.
Hela långa raden framför mig, och det var många.
Det luktade starkt av blod omrking mig och jag fick kämpa hårt för att inte börja gråta.
Plötsligt kände jag ett hugg.
Inte en sån där liten som getingens första stick, nej. Utan ett smärtsamt starkt hugg som fick smärtan att ila genom kroppen.
Mina reflexer funkade snabbt, jag vände mig om ch sköt vilt omkring.
Det tog slut, ingenting kom ur pistolen.
Mannen höll i ett svärd och plötsligt kände jag ännu en smärta.
Ur handleden rann mer blod än vanligt.
Jag kastade en snabb blick bakom axeln och fick se en man med nöjd uppsyn med pistolen i högsta hugg.
Jag kom snabbt upp på fötter och sparkade av pistolen, eller försöktE!
Mannen tog tag i min fot och vände den.
Jag skrek av smärta.
Han skrattade, och då tappade han den!
Jag dök efter den och skjöt honom och hans kopanjon.
Plötsligt hörde jag ett skrik som fick blodet att frysa till is.
-Allyson?? Allyson? skrek jag. VAR.....
Jag fick se Allyson ligga på marken alldeles blodig i ansiktet.
Jag sköt mannen som fanns där samtididgt som jag käånde nåt mot benen.
Den här gången föll jag ihop och skrek rakt ut medan kulan i benet grävde sig allt längre in.
Jag sköt och sköt och jag minns inte hur många.
Och hela tiden föll männ och kvinnor ner på marken.
Jag kände nåt, en till kula som var påväg in i mitt ben.
Jag såg upp.
Pistolen ramlade av min hand.
Monas farbror stod där med något vildsint i blicken.
Ja glåg blickstilla, jag kunde inte röra mig. Jag var för svag.
-Varför? viskade jag.
-Därför, väste Monas frabror. Du och snorungen Mona fick vad de förtjänade!
Jag ska bli kung och ta över landet!
Han skrattade gott.
-Mona var den första jag planerat att mörda, förstår du, sa han med ett flin. Den första äckliga ungen som fick dö, och du och vännen din därborta, blir de sista!
Han sa det med en ömhet som fick mig att gråta.
Hur kunde den här avskyvärda mannen?
Han sköt Allyson på benet.
-Men först ska jag njuta lite, log han.
Han tog sikte på den döende Allyson.
Då greppade jag med mina sista krafter tag om pistolen.
Han snodde runt och höll den mot min huvud.
Jag kunde inte trycka ner knappen, mina fingrar var för svaga.
Mina ben var blodiga och håliga.
Jag stirrade på mannen och så tryckte jag av.
Frabrorn som lekt med mig och Mona, som alltid skämntade och lekte låg där död framför mina fötter.
Mördad av mig! Amy!
Jag sprang fram till Allyson.
-Du måste gå till Andreas, flämtade hon. Du.... var... så... bra.... tack.... min....
Hon suckade, jag kände tårarna stiga.
-....kompis.
-Nej, Ally. Jag är inte beredd att lämna dig än! snyftade jag. Snälla Allyson lämn mig inte!!!
Allysons ögon slöts, tror jag.
Snabbt tog ajg henen i ryggen.
Det var nästan tomt, de flesta hade jag dödat, men det fanns kvar.
Med tårar i ögonen fick jag syn på nånting från Monas frabrors Karls ficka.
En bomb.
Gråtande och snyftande for jag fram till bomben, tog upp den, planerade den, och sprang därifrån.
Det enda som hördes var ett kraftigt BOM! när jag lämnade de andra och en del av mitt folk åt sitt öde.
Allyson var så svårt skadad.
Som tur var hade Natasha utbildat sig till läkare och jag hade lärt mig mcyket.
Jag skötte Allysons sår och hon gav mig en blick.
-Jag trodde jag var död, viskade hon. Tack Amy! Du är min bästaste vän!
Med tårar i ögonen sa jag:
-Det är över nu, men jag kan inte stanna. Det är inte rätt. Så jag och Andreas flyttar till min moster Claudia.
-Då följer jag emd! skrek Allyson. Snälla låt mig komma med!
Att ta avsked av mina grannar och vänner var svårt, alla bad mig stanna och tackade för att jag hjälpt till.
De sa att jag gjorde rätt och att mitt folk skulle offrat sig för vårt land.
Med tårar i ögonen klev jag på en båt.
Jag lämnade min barndom och mina minnen och min famij bakom mig.

Jag gav Natashas son, Andreas en bra uppväxt men berättade allt för honom.
Jag och Allyson blev som hans mammor och Claudia och mina två kusiner hjälpte till.
Nu är jag en gammal gumma som berättar detta för mina barnbarn, låtsas barnbarn (Andreas barn) och så att de kan berätta för sina barn och barnbarn.
Historien blir legend och sedan en myt till hands, en dag kanske den glömd bort.
Men i kyrkogården, där den unga tonåriga Amy bodde, finns gravstenarna på alla som dog, fortfarande kvar.



Jag svalde, gick nedöfr teappen, neg vackert och gick därifrån när en förfärlig kaos av applåder bröt ut.

Skriven av: Tamara