Krigets offer

Ett öronbedövande dån skär genom luften. Och så ännu ett. Därefter börjar människor skrika. Runt omkring henne springer tusentals människor för att söka skydd för bomberna eller hitta ett gömställe. Den femåriga flickan i sin röda klänning ligger förtvivlad på marken. Hennes ögon tåras av gruset som blåst upp av alla människors springande.
”Mamma! Pappa! Var är ni?” Vid den häftiga smällen hade de kastats ifrån varandra. När den lilla flickan inte hittar sina föräldrar får hon panik och börjar gråta. Hon försöker resa sig upp men knuffas ner igen av andra som försöker ta sig bort mot skyddsrummen. Hennes knän och handflator blöder av rispningar från gruset och klänningen har gått sönder av smällen vid bombningen. Hon försöker torka bort sin gråt från ögonen men får grus i dem istället. Nu gråter hon ännu mer. Hon springer utan mål, hon ser inte vart hon är på väg. Det enda hon vet är att hon inte kan stanna här. Hon snubblar över något och gör sig ännu mer illa. När hon ser att det är en människa hon snubblat över ger hon upp ett gallskrik. En människa med sönderbränt ansikte och armar och ben utspridda lite varstans ligger under henne. Hon ser sig omkring. Husen står i lågor, människor ligger döda på marken och alla har drabbats av panik. De bara springer runt, skriker och letar efter överlevande de känner igen. Hon ser en kvinna som förgäves försöker skydda det gråtande spädbarn hon har i famnen från splitter som öser ner. Kvinnan vägrar lämna sin träffade man som inte kan röra sig, trots att han bönar och ber att hon ska rädda sig själv och deras gemensamma barn. Överallt ser hon människor med sönderbombade armar och ben som skriker av plågan, människor där näsor och öron slitits bort från kroppen, men som ändå försöker rädda det lilla som är kvar av dem. Hon ryser. Ovanför huvudet hör hon ljudet av flygplan. Det har blivit ett välkänt ljud. Ett fruktat ljud och hon vet vad hon är tvungen att göra. Hon måste så fort som möjligt ta sig till ett hus i källaren dit de alltid går när de hör det ljudet. Hon börjar springa. Framför sig hör hon hennes namn ropas.
”Mamma!” ”Åh, där är du ju mitt älskade barn.” Glatt omfamnar de varandra. ”Var är pappa?” Mamman börjar gråta. ”Han kommer nog inte mer, han har blivit träffad. Vi måste skynda oss nu så att inte samma sak händer oss. Spring!”
Den lilla flickan springer för allt vad hon är värd. Ljudet kommer närmare nu. Hon närmar sig dörren till källaren, men när hon ska gå in märker hon att mamman inte längre är bakom henne. Hon står kvar på trappan och söker med blicken efter mamman. Det är svårt med all dimma av grus som virvlat upp av bombningarna. Hon kastas hit och dit av människor som försöker ta sig in. Slutligen upptäcker hon sin mamma som pekar och skriker åt henne att gå in. Hon hör inte för det öronbedövande ljudet från flygplanens motorer som flyger alldeles ovanför flickan nu. Hon är rädd och längtar efter sin mamma. ”Skynda dig mamma!” Skriker hon förtvivlat. Den lilla flickan springer mot sin mamma, men kastas tillbaka när ännu en bomb träffar marken. Det blir ett öronbedövande ljud. Flickan slängs till marken av bombens kraft och blir sittande där, darrande av skräck. Bomben har träffat hennes mamma. Femåringen ser mammans förtvivlade blick, ansiktet som förvrids i plågor när hon fattar eld och hennes lemmar som rödbrända slits från hennes kropp.
Den lilla flickan i sin trasiga klänning kastar sig ner bredvid sin döda mamma. Hennes hjärta brister. Hon lutar sig över den sönderbrända kroppen med tårarna flödande. Runt omkring henne hörs människors förtvivlade skrik. Femåringen vänder upp sitt huvud mot himlen och skriker rakt ut: ”Varför?”
Hon skulle alltid minnas ljudet av de framdundrande flygplanen, höra skriken från människorna och känna lukten av bränd kropp. Hemska minnen hade för alltid etsat sig fast i den oskyldiga, femåriga flickans minne och de kommer aldrig, aldrig att försvinna.

Skriven av: Ingela