Krigets barn

Krigets barn
av Hifzullah Cakirbey



En liten barfota flicka kisade rakt ut mot solen. Massor av fåglar syntes mot den gråa himlen. Hennes mörka ögon tittade på fåglarna. Hon sprang hoppande och dansande i den långa gräsmattan, medan hon öppnade sina armar och vinglade som fåglarna. Den blåsande vinden blandade i hop hennes okammade hår. Hon kände sig så lätt, fri och glad, som fåglarna.


Hon plockade blommor. Sedan gick hon till en begravningsplats och hon stod vid sin mors grav. En gammal konservburk stod vid gravens sten, innehållande blommor. Hon tog de gamla blommorna från burken och satte i färska blommor som hon hade plockat. Hon tittade en stund till på graven och blommorna, sedan klättrade hon uppför bergets sluttning. Det var många får där. Hon sprang efter fåren. Hon höll om ett vitt lamm som hon kramade och pussade. En fåraherde såg henne och ropade hennes namn. Hon släppte lammet och gick fram till honom.

- Tycker du mycket om lammen?

- Ja, sade hon och tittade rakt ut mot en bergstopp.

- Jag vet lilla Berivan, sade han " Du saknar din pappa mycket, som du inte har sett, eller hur?

- Ja, sade hon nickade på huvudet.

- Tänkt inte på det så mycket. Han kommer någon dag, sade han och klappade hennes mörka hår med ömhet.

Hon sade ingenting. Hon vände sig och tittade rakt ut sin by som syntes lång borta. Det var en kurdiska by låg i en sluttning vid en bergen.


När Berivan kom i sin by såg hon tre hästar stod nära en stalldörr. Berivan kom smygande nära hästarna och tittade omkring sig. Ingen såg henne. Det fanns några kvinnor och män, längre bort, som sysslade med någonting vardagligt. Hon öppnade hästarnas selen och släppte loss dem. Men hästarna var stilla, rörde inte sig. Hon tog en pinne från marken och piskade på dem. Hästarna sprang över bys torg till ett vetefält. Byns barn var glada och skrattade. Kvinnorna och männen var arga och skrek, när de såg de springande hästarna. Deras höga röster spred sig i byns torg:

"Hon släppte loss hästarna igen.."

"Varför gör du så här."

"Håll i hästarna."

"Det räcker... Vi kan inte tåla henne mer."

.....

.........


Några av dem sprang efter hästarna, för att ta fast dem.
Hon sprang till sitt hem och tittade på genom fönstret. Hon var så glad, när hon såg de springande hästarna.


Ssshhh...., sov nu! Nej sov inte! Jag glömde säga någonting till dig. Min dotter, när du sover, om du hör krigsflygplans och bombens dån, behöver du inte bli rädd. Stig upp, spring ut, göm dig sedan bakom ett träd eller en stor sten eller ligg i en grop och gapa så stort som möjlig och håll för öronen med både händerna. Okej... Du måste lära dig min dotter. Du ska bli peshmerge, när du bli vuxen. Sov nu ! sade Berivan till sin docka och pussade den. Hon lade dockan bredvid sig på madrassen.
Hennes farfar satt på en annan madrass innerst inne i rummet, rökte, rörde sitt radband. Han tittade på henne, med leende sade: Nu är det din tur att sova.

- Nej, sade Berivan och reste sig upp och gick fram till honom. Hon satt på hans knä och kramade honom. Hon pussade hans orakade kind och sade;

- Snälla farfar, berätta lite grand om min mamma.

- Är du inte trött på att varje kväll höra om samma sak?

- Nej, snälla du en gång till.

- Berätta för henne, sade hennes farmor som satt under en lampa och stickade en tröja.

- Okej. Men, vad ska jag säga?

- Säg till mig. Var min mamma vacker?

- Ja, hon var lik dig. Hennes ögon var precis lika din ögon, svarta som oliver. Han suckade och sade, "Jag hoppas att ditt öde inte bli lika hennes."

- Tyckte hon om mig? sade Berivan.

- Ja, hon tyckte mycket om dig. Vi tycker också mycket om dig.

- Hur dödades min mamma?

- Det var vår, en vacker dag. Du var fyra månader gammal och du sov i en vagga inne i rummet. Din mamma var ute och hon skulle laga mat. Det var förmiddag, tiotals Irakiska krigsflygplan syntes över bergen, de kom och bombade vår by. Din mamma ville springa in och rädda dig. Men, då föll en av bomberna nära din mamma och hon blev martyr.

- Vad gjorde min pappa, då?

-Din pappa var inte där.

- Efter två dagar fick vi en annan svart nyhet om honom. Din pappa fångades av Saddams militärs styrkor. Från den dagen till i dag har vi inte hört någonting om din pappa.

- Hur länge har min pappa suttit i fängelse?

- Du är 6 år gammal, eller hur?

- Ja

- Det betyder att han varit fånge i ungefär 6 år. Säg till mig Berivan. Varför släpper du ut våra grannars hästar, hundar och kor? Du vet väl att de blir arga. Man får inte göra så.

- Dumma Saddam grep min pappa. Han låter inte att min pappa komma till oss. Våra grannar håller djuren fast och de låter inte att djuren vara fria. Våra grannar gör lika som Saddam gör.
Hennes farfar och farmor skrattade och de visste inte vad de skulle säga.


Två vita ägg låg i ett fågelbo i buskarna. Berivan satt vid buskarna och tittade på fågelboet. En näktergal kvittrade och hoppade över buskarna.

Gå sätt dig på dina ägg sade Berivan. Jag är din vän. Du behöver inte bli rädd. Jag är inte som dumma Saddam, som gör dig illa. Snälla du, gå sätt dig på dina ägg sade hon med mjuk och varma röst till näktergalen.

Plötslig syntes flera krigsflygplan över bergen. Under den gråa himlens solstrålar kom de dånande krigsflygplanen och bombade på många olika håll. När de nedfallande bomberna exploderade, steg svarta rökmoln mot himlen.

Berivan gömde sig under buskarna. Hon var mycket rädd och darrade som ett löv. Hon höll för öronen med skakande händer och öppnade munnen och skrek högt. Hennes mörka ögon blev större och större, när hon såg fallande bomber komma över henne.
När Irakiska krigsflygplan försvann, blev det tyst och stilla överallt. Näktergalens och de andra fåglarnas sång hördes inte längre. Gas och svavel luktade överallt.


Efter flera dagar öppnade Berivan ena ögat i en säng och tittade omkring sig. Två män stod vid sängen. Hon kände sig som hon låg i en kista, så svag och trött. Hon försökte röra på sig, men hon kunde inte. Hon hörde vad de sade, men hon kunde inte säga ett enda ord. Hela hennes huvud var lindat, bara ett öga syntes i den vita bandaget. Efter en stund blundade hon långsamt, hennes ögonlock blev tyngre och hon somnade.


Dagarna gick väldigt långsamt för Berivan. Det var hennes värsta och jobbigaste dagar, de som hon tillbringade i sjukhuset. Sjukhuset låg i en dal, vid foten av ett brant berg. Det var höga täta träd och buskar i den långa dalen, som gömde det lilla sjukhuset i sitt hjärta. Inga bombflygplan kunde se dem, men de skadade hörde deras skrämmande dånande. Sjukhuset hade byggts av Peshmergas styrkor.


Berivan sade läkaren. Jag vill öppna och titta på dina sår, det ska inte göra så ont, det kommer bara ta fem minuter. Okej. ? "

Hon sade ingenting.

Läkaren öppnade bandaget från hennes huvud. Hennes farfar blev chockad när han såg hennes förstörda ansikte. "Herre Gud" sade farfar inom sig.

Hon hade förlorat ett öga. Ögonlocket var borta och hennes näsa var helt borta, bara två håll syntes i hennes ansikte. En del av överläppen var borta, hennes vita tänder syntes genom öppningen. Berivans vackra ansikte var helt förstört, det var skrämmande.


Det var mycket hett. Solen sken över bergen. Berivan svettades förskräckligt, speciellt hennes lindande huvud. Det kändes som hennes huvud var i en het burk.

Farfar sade Berivan och pekade på sitt lindande huvud.: Öppna detta bandage, det är mycket varmt. Jag orkar inte längre."

Min lilla Berivan, sade farfar: När du blir frisk, då ska läkaren öppna bandaget. Jag förstår dig. Det är mycket jobbigt för dig, men du måste orka lite till.

- Nej, sade hon gråtande.

- Om du vill, kan vi gå ut lite grand?

Hon nickade på huvudet.

Hon höll sin farfars hand och de gick nedför sluttningen mellan täta träd och buskar till en bäck. Solen lyste varmt. Det var höga träd där, som gav en skugga över det rinnande vattnet. Vattnets fridfulla ström ingav en tillfällig känsla av ro.
Farfar satt på en sten vid bäcken. Hans ögon tittade på henne, när hon plockade blommor. Det var en kulle vid bäcken. Hon gick sakta - sakta uppför kullen, sedan gick hon nedför andra sidan kullen. Där var en grop vatten, som var alldeles stilla. Hon stod vid vattengropen och tänkte en stund. Sedan öppnade hon bandaget från sitt huvud. Hon rörde sitt skadade ansikte långsamt med darrande fingrar. Hon böjde sig och tittade på det stilla vattnet. Hon såg för första gången sitt skrämmande ansikte i vattnet. Hon blev chockad och skrek gråtande. När hennes farfar hörde hennes gråtande röst, gick han springande till andra sidan kullen, fram till henne. Hans ögon fylldes med tårar och fick en klump i halsen.


Solen sken så fint på morgonen. Gräset dansade melodiskt i sommarbrisen. Blommornas sköna doft kändes överallt. Det hördes dånande bombflygplan och bombningar lång därifrån. Hundratals kvinnor, barn, män, sjuka och äldre gick tillsammans med sina hästar, åsnor på bergsområdet, ibland uppför, ibland nedför, ibland klättrade de på de höga bergen. De var mycket ledsna, oroliga och trötta. En del av dem orkade inte gå. De lämnade sina byar, sina hus och allting som de hade bakom sig. De lämnade sina unga söner och unga män i kriget. Nu hade de tagit med sig extra kläder och några filtar som kommer behövas på den långa vägen. Flera barn, sjuka, äldre kunde inte gå eller klättra på bergen utan hjälp. Berivan var med dem också. Ingen visste vad som skulle hända på den långa resan. Deras ledsnade och tröttnande ögon tittade på varandra. Många frågor i deras hjärnor stod obesvarade. De gick på dagarna under den brännande solen. De gick i mörkret på nätterna, ibland klättrade de uppför bergen, ibland gick de nedför bergens sluttning. Då och då möts de av flygbombningar.

De lämnade efter sig de höga bergen, klippor, bäckar, daler, förstörda, brinnande byar och stigar.


Berivan öga såg och mötte många skrämmande händelser under den eländiga resan. Hon såg helt förstörda och tomma byar där ingen fanns levande. Hon kände rädsla inom hela sin lilla kropp, när bombflygplanen flög över henne. Hon var hela tiden törstig, hungrig och trött.


Efter fem jobbiga dagar kom de till Turkiska Kurdistans gräns. Det var massor av folk där som samlats. En del utländska massmedia var också där, bland de flyende folket.


Det var sista augusti 1988. Mörka nyheter spreds av världens massmedia. Många massmedia gjorde direkt sändning från området vid Turkiets gräns. Man kunde höra och se ofta i direkt i sändningen så den här:

Massor av Irakiska kurder flyr från kriget.

Cirka tvåhundratusen kurder samlade och väntar vid Turkiets gräns.

Turkiska militära styrkor stängdes gränsen. De låter inte de flyende kurder från kriget går över gränsen till andra sida.

Folket som väntar här de är trötta och oroliga.

Hundratals av dem är sjuka och skadade, som behöver akut läkarhjälp...
En stor del av dem är kvinnor och barn.

Saddam Hussein hotar att bomba dem där vid gränsen. Det kan bli en stor massaker.

Så man hörde ofta då tiden av massmedia.

I den kort tiden blev många journalisterna blandade den flyende folket och de filmade, fotograferade deras eländiga liv.


Berivan var rädd när journalisterna ville fotografera hennes förstörda ansikte. Men hon accepterade inte att de skulle titta eller fotografera henne. Hon gömde alltid sitt ansikte under en duk. Hon undrade en sak, varför de ville titta på mitt skrämmande ansikte.. Om de skulle se mitt ansikte skulle de bli rädda, kanske skulle de skratta åt mig också. De är inte läkare heller" så pratade hon inom sig.


Bergen brann under solen. Det var mycket hett, luften var tung, marken sprack. Under träd och buskar fanns skugga, men det räckte inte till dem. En stor del av dem var tvungen att stå under solen. Speciellt barn och sjuka tål inte att vänta under den kokande, heta solen.


Solen gick bakom bergen och det blev mörkt, massor av stjärnor lyste på himlen. Vinden blåste så mjukt och kallt. Berivan hade lagt sig under en filt och hennes ena öga kisade rakt ut mot stjärnorna. Hon frös så mycket, hennes hela kropp darrade av det kalla vädret. Hon hade en enda önskan; en varm madrass och ett tjockt täcke. Hon tänkte på det förflutna; ett varmt rum som hon låg i på en varma madrass och under en varmt täcke. Hennes farfar och farmor satt bredvid henne och pratade och skrattade, så drömde hon.


Det var en vackert morgon dagen därpå. Solen gick upp över bergens topp. Berivan vaknade och tittade omkring sig. Det var mycket kalabalik. En del grät, en del skrek av smärta, En del sprang runt och letade efter sin familj.

Berivan gick upp. Hon kände sig lite trött. Vi ska tvätta våra ansikten sade till henne hennes farfar och höll i hennes hand när de gick till bäcken. Han satt vid det rinnande vatten och sade: Berivan kom och sätt dig, och tvätta din ansikte. Jag ska gå bakom kullen. När du är färdig och kom till mig. Okej ?

Berivan satte sig vid den rinnande vatten och tvättade sin ansikte. Då såg hon en hoppande liten fågel på buskarna, nära henne. Hon gömde sitt ansikte under duken. Hon sade till fågeln, Snälla du, vänta, gå inte. Jag ska inte visa mitt ansikte som skrämmer dig. Jag hade också två fåglar, som nu inte lever. Dumma Saddam dödade dem. Mina fåglar brukade sjunga ofta. Jag vill att du sjunger som mina fåglar."

Fågeln hoppade och flög långt, långt bort. Hennes enda öga tittade på den flygande fågeln, tills den försvann i den gråa himlen.

Slut.








Författare:

Publicerat

Dela: