Publicerat
Kategori: Novell

Kristina

Jag heter Kristina, jag är 55 år och har två vuxna barn tre barnbarn och en make. Till yrket är jag heminrednings arkitekt, jag bor i utkanten av det brittiska lilla samhället Leeds men är ursprungligen född i Sverige. Under min uppväxt bodde jag i Australien där min pappa var högt uppsatt inom försvarspolitiken. Min pappa var från Australien och min mamma var britt. Mamma lever fortfarande men knappast länge till.

Jag vaknade av att våran hund Charlie hoppade upp i sängen och började dra i täcket. Charlie var en liten yorkshire terrier men förvånansvärt stark och energisk med tanke på hans storlek och höga ålder. Jag gick ner i köket och satte på kaffet och släppte ut Charlie i trädgården. Jag såg min spegelbild i diskvattnet och hoppades att det var vattnet som bara skapade en illusion av de där extra rynkorna runt ögonen. Jag gäspade och kallade in Charlie igen. Plötsligt fick jag syn på klockan, elva på förmiddagen! Jag sprang upp och tog en snabbdusch och gjorde mig i ordning slängde mig ner för trappräcket såsom mina barn brukade göra förr. Jag log samtidigt för mig själv och kände mig något yngre när jag upptäckte min smidighet. Men detta krossades ändå rätt snabbt när jag kom att tänka på att jag hade barn som var 35 år. Om de var medelålders vad var då jag? Halvpensionär?
Jag körde iväg i min röda BMW som jag hade fått av Tom, min man. Jag var inte särskilt tacksam eftersom jag visste att han antagligen bara hade köpt den för att han själv skulle få köra den. Han var den största egoisten jag någonsin träffat förutom min bror. Egoismen hade liksom kommit med åren vad det gällde det båda. När jag körde nerför uppfarten mötte jag återigen min blick. Linjerna blev fler och fler och jag kunde inte göra något för att förhindra det. Ingen kräm, ingen behandling. En ansiktslyftning skulle möjligtvis förskjuta det ett par år men inte mer.

Väl på firman log min sekreterare välvilligt åt mig när jag kom kånkande på allt bråte jag hittat på vägen. Det roliga med mitt jobb var att se möjligheter i den fulaste stol och den gråaste lägenheten. Jag måste säga att jag var väldigt nöjd, på jobbet åtminstone.

Dagen gick och jag kunde gå hem redan vid fyra. Det var fördelen med att äga firman. Jag hade tagit över den från min mentor. Hon lärde mig det mesta. Egentligen ville jag bli konstnär men min far ansåg att heminredningsarkitekt var mer propert.

På vägen hem handlade jag en fin middag och lite färska blommor. Så fort jag kom hem satte jag igång. Det var en sås på färska räkor med lite lime, hemgjord pasta och en sallad gjord på hemodlade örter och den finaste salladen jag kunde hitta i landet.

Klockan gick och vid åtta hade Tom fortfarande inte kommit hem. Jag ringde på jobbet och på mobilen men ingen svarade. Jag åt upp min mat arg och ledsen. När Tom fortfarande inte kommit hem vid tio och det fortfarande inte var något svar någonstans så åkte jag till advokatfirman. Hans bil stod kvar. Jag gick in. Vakten kände igen mig så jag tog hissen upp till fjärde våningen. Hissmusiken här var verkligen osmaklig. När dörrarna framför mig gled isär hördes ett lätt 'pling' och jag steg ut ur hissen. På våningen var ljuset dämpat och jag hörde ett fnitter. Det kände jag igen, det var min sons avskyvärda hustru. Hon hatade mig, så mycket visste jag eftersom jag alltid hörde en lång djup suck varje gång jag ringde min son hem. Fnittret kom ifrån Toms kontor. Ju närmre jag kom ju bättre hördes även min mans röst. Jag stod utanför dörren och tvekade. Jag hörde mina andetag så tydligt att fnittret och det dova skrattet sakta tystnade i mina öron. Jag kände hur jag slog upp dörren som i slowmotion och bara stirrar. Där ligger de två på Toms skrivbord och bara ser på mig. Han reser sig och säger något klyschigt som 'det här är inte vad det ser ut som' men jag hör det inte. Jag är redan på väg ut. Hissen står öppen och precis som jag ska gå känner jag den så bekanta handen på min axel. Jag vänder mig sakta om och knäar honom i skrevet. Han viker sig av smärta och jag går in i hissen och åker ner. Det kändes som den längsta hissfärd jag någonsin varit med om trots att det antagligen bara tog ett tiotal sekunder. Jag ler utmanande mot vakten och känner hur jag med självförtroendet på topp går till bilen. Masken håller inte på vägen hem sitter jag i bilen. Gråten sätter sig som en klump i halsen. Den här mannen har jag varit gift med sen jag var 18, i 37 j*vla år. Hur många gånger har det här hänt innan?

När jag kommer hem är klockan halv elva. Jag packar svinets väskor med tårarna rinnande nerför kinderna och slänger ut dem genom fönstret så att de ligger på uppfarten. Jag går igenom alla hans lådor och kastar ut allt inklusive alla priser och alla diplom. När jag ska gå igen upptäcker jag att sista lådan är låst. Jag morrar för mig själv och går och hämtar schweizerkniven. I lådan hittar jag till en början bara bilder av honom och affärskollegor, golfkamrater och barndomsvänner. Men längre ner hittar jag bara bilder av honom och tjejer i sina 20. Bilderna spar jag, svinet ska få vad han förtjänar, tänkte jag för mig själv.

Dagarna som följde var ett enda långt strul. Min son ansåg att allt var Toms fel och han hade fått för sig att han skulle ta hand om mig. Det enda goda med hela den här situationen var att jag nu skulle få slippa den där lilla slampan som så länge plågat mitt liv. Jag log för mig själv bara av tanken.
Det kändes som om jag borde ha varit mer ledsen än vad jag faktiskt var. Jag tror nu att jag var bedövad av chocken. För att tänka ut saker och ting så bestämde jag mig för att lämna England ett tag. Jag hörde med en barndomskamrat i Sverige, Ingrid, och hon gav mig numret till ett turistföretag i Stockholm som koncentrerade sig på att hyra ut små öar i skärgården.

Två veckor senare stod jag på Arlanda airport med fem resväskor, en ryggsäck och min handgjorda italienska handväska. Inger stod utanför de två dörrarna som gled ihop och isär så fort man var inom en radie på fyra meter. Jag kände igen henne på en gång. Hon hade sannerligen inte förändrats på något sätt. Där stod hon hur nonchalant och iskallt som helst och blåste små rökringar. En cigarett i ena handen och en liten flicka i andra handen. Trots att hon var jämngammal med mig såg hon inte ut att vara en dag över 35. Hon såg ut som en filmstjärna i den röda sjalen om huvudet, de 60- tals- inspirerade solglasögonen och den vita diskreta klänningen. Det hade varit nästan 10 år sen vi setts sist.

Jag hann knappt komma genom dörrarna med min stora vagn full med väskor innan hon såg mig. Ett stort leende bildades på de röda läpparna. Hon tog av sig solglasögonen och synade mig uppifrån och ner. Sedan sa hon med den låga rökarrösten: 'Kristina! Darling! Hur e läget? Du blir ju bara yngre för var gång jag ser dig!' Jag sa något i samma anda och vi kysste varandra på kinderna. 'Det här är mitt barnbarn Angelika men jag brukar säga att det är mitt barn. Det är lättare att få napp hos de unga då, vet du' Hon bländade mig med de vita tänderna och vi brast båda ut i skratt.

Givetvis hade hon en traditionell cabb av en amerikansk 60- tals modell. Den påminde mig om när vi var tonåringar och var i Visby och raggade killar betydligt äldre än oss själva. Jag log åt minnet. Under hela vägen mot skärgården satt vi och pratade om ditt och datt, hon berättade att hon hade skilt sig för 3 månader sedan för fjärde gången. Precis innan vi kom in på de breda vägarna mot storstan så stannade vi till vid ett av de där stånden som brukar stå längs med vägarna och sälja jordgubbar. Jag köpte tre liter. Svenska jordgubbar var faktiskt de godaste. Tyvärr hade jag precis missat midsommarafton men eftersom jag tänkte stanna hela sommaren så gjorde det inte så mycket.

Framme vid hamnen tog vi farväl och hon sa att hon skulle stå på exakt samma plats den sista september klockan 14:00.

Mannen som skulle ta mig till ön var mycket trevlig och tyckte att det var kul att jag återvände. Men med tanke på att jag bara hade bott här på somrarna så kändes det inte direkt som att återvända. Jag kisade mot den klarblåa himlen och den gassande solen. Jag kände mig fri som en fågel.

När jag kom fram till ön sa mannen att närmaste ö låg ungefär två sjömil öst. Om jag skulle någonstans fick jag låna motorbåten som fanns i det lilla skjulet bredvid dasset. Det fanns rinnande vatten, el och värme. Inne i den klassiska röda stugan med de vita knutarna fanns det en säng, ett skrivbord, ett litet pentry och ett litet vardagsrum. Allt som allt skulle jag gissa på att stugan var ca 50 m2.

Efter att mannen hade åkt gick jag på upptäcktsfärd runt ön. Till ytan skulle jag gissa att den var ungefär lika stor som en stor köpmarknad. På andra sidan, vid stranden, upptäckte jag till min förtjusning en hängmatta som hängde i skuggan av två stora ekar. Jag lade mig i den för att prova men lyckades då somna. När jag vaknade var det mörkt, så antagligen var klockan ett eller två på natten. Jag hittade tillbaka med nöd och näppe.

På morgonen började jag packa upp och åt sedan jordgubbar och lite mjölk jag hade hittat i kylen tillsammans med lite flingor. Det kändes märkligt men allting smakade annorlunda här. Eller så var det helt enkelt så att jag hade tid att äntligen njuta. Jag satte mig ute på verandan i en gungstol. Det här var paradiset, tänkte jag för mig själv. Jag gick in och satte på en gammal Elvisskiva. Till lunchmiddag så lagade jag till lite ris med en vegetarisk röra till. Så fortsatte jag i ett par veckor.

Men samtidigt hade jag plågande funderingar angående min skilsmässa. Hur tog barnen det hela? Jag hoppades att Linda, min gamla advokatvän från London, skulle lyckas med att göra skilsmässan så smärtfri och snabb som möjligt. Jag hade gett henne fullmakten till allt precis innan jag åkte.

Eftersom mina nödvändigheter så sakta började ta slut bestämde jag mig för att ta ut båten på en liten provspinn. Jag var väldigt noga med att komma ihåg kompassen men körde trots instruktioner från den trevlige mannen helt fel. Jag låg ute och drev på vattnet eftersom jag hade kört slut på bensinen. Det fanns inga åror och ingenting annat heller. Solen gassade och jag kände hur min hud blev riktigt knall- röd. Det här skulle göra riktigt ont om jag överlevde.
Jag satt där i båten och studerade mina tånaglar då ett flygplan flög över mig, jag vinkade och vinkade som en galning, men de verkade inte lägga märke till mig, eller så nonchalerade de mig helt enkelt. Ilsken och bränd lutade jag mig tillbaka och slöt ögonen. Lite massage och svalkande yoghurt hade inte varit helt fel just nu.

Efter att jag sovit ett bra tag så vaknade jag. Himlen hade blivit rosa och till min stora förvåning så gungade jag inte längre. Jag såg mig omkring och fick syn på hängmattan. Tala om tur i oturen. Jag skyndade mig genast till stugan där jag hittade lite svalkande nivea hudlotion. Den kvällen spenderade jag med att blicka ut över vattnet. Tårarna rann, om det var över utsiktens skönhet eller över hela situationen, mitt patetiska liv hade jag inte en aning om, men där satt jag i alla fall med salta droppar som rullade nerför kinderna. Den natten sov jag djupt och länge.

Nästa morgon när jag vaknade så var klockan ca 12 på dagen med solen i åtanke. Jag hade ju bestämt mig när jag åkte att jag inte skulle ha varken någon klocka, någon mobil eller något annat stressande föremål. Eftersom jag kände mig så uttråkad tog jag fram papper och penna och började skriva lite. Vad jag skrev var jag inte särskilt säker på men allteftersom antog alla dessa oförståeliga ord formen av mina funderingar, mina bekymmer och mina glädjeämnen. När kvällen kom hade jag till min förvåning skrivit ner allt det som just nu för tillfället rörde sig i mitt huvud. Det kändes befriande.

Dagen därpå tog jag fram mina målartillbehör och jag hittade ett gammalt staffli ute i det lilla skjulet. Till en början mjukade jag upp mig med att måla av utsikten, men så småningom så började motiv ta formen av en ängel. Jag var inte säker på var det hela kom ifrån med tanke på att jag aldrig sett något liknande motiv, men det såg ut som om hon letade efter något. Hon var en vacker varelse hon var blek och hade en lilaskimrande hudfärg. Hennes hår var av de allra vackraste kristaller och det renaste guld och hennes ögon var blåa och sorgsna. Hon såg frågande ut. Det kändes som om hon ville något, men vad hade jag inte en aning om.
Nu håller jag på att bli tokig också, tänkte jag för mig själv när jag satt där.

Den följande veckan satt jag med mina penslar och hon dominerade mina motiv. Varje gång antog hon en ny skepnad men jag såg att det var hon. Hennes ögon var förtrollande. På nätterna drömde jag om henne. Hon stod där och rörde på läpparna men jag hörde ingenting av vad hon sa. Jag gjorde allt för att lyssna men hörde ändå ingenting. Situationen var verkligen påfrestande. Hon kunde ju inte höras genom mina målningar och hon bara mimade i mina drömmar. När veckan var slut var jag ursinnig, hon jagade mig i sömnen och hon jagade mig på dagen, så därför bestämde jag mig för att helt enkelt inte somna. Jag kämpade verkligen för att hålla ögonen öppna. Jag hade tänt ett par ljus och satt och läste en bok av en ny 'Agatha Christie' det var vad de kallade henne i alla fall. Till slut så tröttnade jag på de klyschiga raderna som liksom upprepades om och om igen. Jag slog igen boken och såg ut över vattnet, det var verkligen vackert. Jag var hungrig men jag var verkligen tvungen att ransonera om maten skulle räcka ända till sista september med tanke på att det bara var början av augusti. Jag såg något glittra till i ögonvrån men tänkte inte mycket mer på det när jag inte kunde se något. Nu glittrade det i andra sidan av ögonvrån. Jag kisade. Där stod hon, min ängel. Hon log mot mig och rörde graciöst på de bleka armarna att jag skulle komma. Jag reste mig försiktigt ur solstolen och gick sakta och varsamt mot henne. Hon sprang en bit i förväg och jag kände hur mina ben började springa efter. Jag hade ingen som helst kontroll över dem. Plötsligt stannade hon och jag stannade precis efter. Hon vände sig om och såg på mig. Hon log och gav mig en kram. Hon var kall och len. Hon kändes som den dyraste silke som kostar flera hundra pund per kvadratcentimeter nästan. Hon satte sina fingrar över mina ögonlock och slöt mina ögon.

Morgonen därpå vaknade jag på en bädd av prästkragar, blåklockor, smörblommor och vallmo. Jag kände mig pigg och fräsch. Till min förvåning fann jag ett helt litet grönsaksland med tomater, potatis, morötter och rädisor. I en lund av träd bredvid hängde det äpplen, päron, plommon och körsbär. Jag kunde knappt tro min ögon. Jag gick mot lunden och på andra sidan fann jag ännu ett land fullt med jordgubbar och en hel häck med hallonbuskar. Intrycket var större en den vackraste musik jag någonsin hört, den godaste mat som någonsin befunnit sig i min mun, och vackrare än den skönaste tavla jag någonsin sett. Jag var helt enkelt överväldigad, exalterad och antagligen för första gången i mitt liv hade jag inga ord för att beskriva allt detta.

Den följande tiden på ön så levde jag gott, fortsatte måla den vackra ängeln och renade min hjärna från alla plågande tankar. Allting var som ett paradis. Tiden gick och snart så kom mannen för att hämta mig. Jag var då färdigpackad och gav honom en av mina tavlor som tack för allt. Han log och på vägen tillbaka så pratade vi om det mesta mellan himmel och gjord. Han hette Bengt och var även han nyskild. Innan vi skildes så utbytte vi telefonnummer och lovade att vi skulle höras så snart som möjligt.

I hamnen stod Inger som bestämt och väntade på mig. Som vanligt gav hon mig ett bländande filmstjärneleende och började genast fråga ut mig om snyggingen i båten.
Hemma i Leeds hade allt gått bra, jag fick 80% av allt men Tom fick min bil, men den kunde jag ju ändå vara utan. Efter min resa spenderade jag mycket mer tid med mina barn och satt barnvakt åt mina barnbarn så ofta det någonsin gick. Bengt flyttade in i grannhuset efter två månader och Inger gifte sig efter ett halvår med en ung IT-miljonär. Jag sålde min firma och återvände till att bli konstnär. Jag blev mycket framgångsrik och hade flera egna visningar. Varenda motiv som jag någonsin målade efter det innehöll min ängel på ett eller annat sätt. Vid självporträtt så kan man se henne i mina ögon och vid utsiktsmålning sitter hon ofta diskret på en liten klippa eller liknande. Hon är alltid det mest detaljerade på hela bilden och hädanefter hade hon alltid ett leende på läpparna.


The End

Skriven av: Nadine J. Svensson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren