Krönika- Jobba dig till döds men LE!

Pressen på dagens unga är för stor!
Linnea Ladfors

På morgonen börjar skolan 8.15. Då ska du helst se perfekt ut, inte för sminkad (det ska liksom knappt synas), kläder från dyra märken (joggingbyxor, skojar du?), samma kläder två dagar i rad. Glöm det. Glöm för all del inte håret, antingen utsläppt och blankt eller uppsatt lite ”slarvigt” i en bulle, (med slarvigt menar jag att det ska se slarvigt ut, alltså inte att det ska vara slarvigt gjort). Skyndar upp för trappan, ser till din fasa att klockan bara är åtta. Vad ska du nu göra? Alla kommer ju titta på dig när du står helt ensam vid ditt skåp. Slänger in böckerna och låtsas att du inte har någon ordning (trots att varje bok har sin plats) och tar fram mobilen. Sätter dig ner på bänken och hoppas att någon kommer snart. Ja, där kommer ju nån. Du ler snabbt och stort och hoppas på att få veta något om helgen (även om du hoppas slippa motfrågan, din helg har ju varit lika ointressant som vanligt). Trodde du va? Hon har glömt nyckel behöver trycka in sin jacka i ditt skåp. Visst säger du och ler igen, man får ju bjuda till. Du kanske får något tillbaka. Hoppas på lite prat, nej tänkte väl det. Hon har reda träffat nån annan och du sitter själv igen. Visst tänker du, kanske nästa gång. Rycker ut de nyligen intryckta böckerna ur skåpet och börjar gå upp mot salen. Klagar lite över hur svårt provet va (även om du hade alla rätt, man vill ju inte verka för nördig) innan du går in i salen och möts av tre elevers rop efter pennor. Ger snällt ut pennorna innan du sätter dig längst bak i klassrummet. Bjuda till kan man ju alltid göra. Man kanske får något tillbaka? Får en arg blick av läraren för att du inte sitter ner än, pennorna tog ju en stund att fixa. Lyssnar på lektionen, somnar till filmerna eller ritar kuber i anteckningsblocket. Är muntligt aktiv som vanligt och får frågan flera gånger. Efter lektionen, ner till skåpen igen, får den eviga frågan: Bor du i ett hus av böcker? Oj, det glömde jag ju säga, var inte för duktig bara, då blir det bara jobbigt. Tro mig. Det är bättre att låtsas inte bry sig, plugga när det behövs och ändå höja sig på vårterminen i nian. Någon undrar om de får kopiera dina provanteckningar. Visst säger du, man får ju bjuda till. Det kanske leder till något gott. Bamba, sätter dig med några i klassen som snabbt ätit klart. Går tillbaka till de vanliga, det är väl tryggast så. Får tillbaka ett prov, läraren är lite besviken, Du kunde gjort bättre. Kommer hem, sätter dig och pluggar. Historiaprov och läxor. Bokredovisning också, läste ut boken för snabbt har glömt allt. Får ont i magen när du tänker på veckan du har framför dig. Skyndar i dig lite mat, sticker iväg till träning. Får ingen feedback men lite kritik. Dock ingen konstruktiv sådan. Håller på att somna under en särskilt utdragen (50 minuter) anfallsövning, som målvakt tröttnar man ju. Hör någon ”roligt” kommentera lata målvakter. Kommer hem och pluggar lite mera. Fortfarande ont i magen. Nu är det inte bara plugg, kompisar också, är vi tillräckligt roliga egentligen? Går dagen efter på infomöte om Samskolan. Får höra att alla klasser har bra sammanhållning och att man får vara sig själv. Får samtidigt panik över gymnasiet, visst har jag bra betyg men naturintresset finns liksom inte där. Får höra på omvägar att det middag i helgen. Inte bjuden, nej. Så gick det med att bjuda till. Blev precis som förra året. På utvecklingssamtal. Får höra att jag kanske borde bjuda till mer inte se ner på de andra. Och framförallt bli lite mer positiv. Le mer. Nära att jag börjar skratta men klarar av att hålla mig. Vet inte hur det här ska gå, livet alltså? Kommer de/jag någonsin hamna på samma nivå? Med ett leende på läpparna går jag ändå ut från salen. Nu är det slut på pennor till klass 9F. Det är en sak som är säker!

Skriven av: amazinggrace