Kroppar och själar

Med ett brummande ljud startar språrvagnsmotorn och kollektivtransportmedlet påbörjar sin färd nedför branten från Wavrinskys Plats mot Chalmers. I förarhytten sitter Hadi mitt uppe i sitt tjugonde raka arbetsplats på en fredagskväll i detta mörka vinterlandskap utan möjligheter att stiga av vid sitt hem nära ändhållplatsen förrän långt mycket senare på natten. Ursprungligen utbildad till ingenjör innan han flydde undan kriget och mullorna, så har Hadi slutligen kommit upp sig något i sin utlandskarriär. För två år sedan hade han efter många års arbetslöshet under en period erbjudits att köra en sopbil för att få arbetslivspraktik och inte belasta arbetarpartiets arbetsstatistik. Nu har Hadi fått sin första anställning i det nya landet där han numera alltså betros med att transportera svenskarna själva och inte bara deras avfall. Hadi låter spårvagnen stanna vid hållplatsen utanför det ärevördiga tekniska universitet där han både läst om sin examen på svenska och doktorerat.

Dörrarna öppnas och på stiger thailändska Fon. Hon är till vardags illegalt hembiträde för en välbeställd svensk familj med en pittoresk, svårunderhållen mångmiljonvilla från 1920-talet i centralt läge. Från tidigt morgon till sen kväll har hon i mer än ett års tid utfört tjänster som att städa, diska, tvätta, laga mat och ta hand om barnen för vilka herrskapet själva saknar både tid och lust. På nätterna gråter hon sig ibland till sömns av ensamhet och saknad av sin familj till vilka hon skickar alla pengar hon kan för att de även skall kunna spara undan lite pengar för utbildning åt hennes yngste bror och därför inte kan spara ihop till en flygbiljett för att besöka dem. Ikväll är herrskapet bortrest och husfrun har givit Fon ledigt för att gå ut tillsammans med en annan thailändsk väninna som gift bort sig till materiell rikedom med en tjugo år äldre överviktig svensk man. Fon stiger av på hållplatsen vid Valand och går in på Excet där hon känner hur en lång skandinavisk man i dyrbara märkeskläder fäster blicken på henne och tycks närma sig henne innan hon hinner fram till tryggheten hos sin väninna som redan börjat dränka veckan i drinkar.

Mannens blick rör sig vidare över bargolvet tills den åter fastnar vid en ung blond kvinna med djup urringning och kort kjol som bevakas av en oskandinavisk, svartklädd man. Natasha var bäst i klassen när hon tog studentexamen hemma i Ukraina för ett halvår sedan, men tänkte ändå aldrig på att satsa på universitetsstudier. Hon drömde om att ta sig till väst där människor är rika, vackra och lyckliga. Några äldre tjejer som rest iväg från hennes hemstad hade visserligen kommit tillbaka och sedan hållit sig undan eftersom folk sade att de hade sålt sina kroppar vid en gränsstation. Men Natasha följde troget sin dröm, genomskådade människosmugglarnas erbjudande om välbetalda aupairjobb och åkte stark i förvissningen om att hon skulle kunna klara sig på egen hand väl framme i det förlovade västerlandet. Fast hennes sparade pengar har tagit slut nu och mannen som står bredvid henne har hennes pass i förvar och kräver att hon skall betala sina skulder för resan och har ett obehagligt konkret förslag på hur hon skall tjäna ihop pengarna. Natasha träffar honom här eftersom hon vet hon att hon inte kan bli slagen inför alla andra människor. Efter att ha utnyttjat förhoppningsfyllda manliga bargästers bjudvillighet är hon tillräckligt berusad för att inte längre känna sig rädd. Natasha vägrar att ge efter för mannens krav och rusar på vingliga höga klackar ned för trapporna och ut i Vasastadens vinterköld.

Utanför Excet leder Mbemba iväg en vacker, men berusad ung kvinna med alldeles för lite kläder för att klara sig i svenskarnas omänskliga vinterkyla till sin lånade gamla fallfärdiga Volvo 740 som han parkerat en bit ner på Teatergatan. Sedan ett par veckor bor han hos en landsman från Guinea på Hisingen och försörjer sig på att köra svarttaxi, ett ouppskattat arbete lämpat för utlänningar. Mbemba visade sig nämligen inte vara tillräckligt bra på det enda som européer uppskattar att afrikanska män kan, nämligen att spela fotboll. Han hade kommit till Europa ganska sent och inte som tonåring som många andra som han kände till. Resultaten i hans första danska klubb hade varit mediokra och i den andra hade han skadat sig allvarligt på träning så att läkarna inte trodde att han skulle kunna komma tillbaka. Sedan hade uppehållstillståndet gått ut. En man körde honom över bron gömd i en skåpbil för säkerhets skull. Utan inbördeskrig i hemlandet är han chanslös att få asyl, det vet han. Förr eller senare blir han avvisad, ovälkommen som han är när han inte kan underhålla massorna på Ullevis, eller ens Rambergsvallens gräsplaner. Men då tror Mbemba att han åtminstone att får hemresan betald. Och det tycker han gott att västeuropéerna kan få stå för.

”You see”, säger Mbemba när han vänder sig mot sin passagerare som han tänker köra till en fristad där hon kan få sova ifred. “All they want is our bodies.”
“Bodies, yeah…”, hörs från en omtöcknad stämma.
“But not our souls. Not our souls…”

Skriven av: Tobias R.