Krossad

Med en smäll åkte ytterdörren igen och sen blev allt tyst. Flickans kropp skakade av skräck och tårarna forsade ner för hennes kinder. Hon satt med benen uppdragna på toalettlocket och vaggade fram och tillbaka. Det enda hon kunde höra i det tysta huset var moderns gråt.
Hon ville så gärna trösta sin mor men just nu förmådde hon sig inte att ta sig ur fläcken, det kändes som om hon satt fastklistrad vid toalettlocket.

Flickan hade inget begrepp om tiden, kanske satt hon inlåst i badrummet i en kvart men det kan lika gärna ha varit i 2 timmar. Allt hade hänt så fort att hon nästan tvivlade på att det faktiskt hade hänt. Tänk om hon hade drömt, kanske var det bara en elak fantasi?
Allt tvivel om att det var sant försvann direkt när flickan fann sin mor. Modern satt uppkrupen i soffan, hennes blick var tom och hon stirrade stint framför sig. Tårarna verkade vara slut med man kunde se i hennes ögon att hon hade gråtit. Var det här verkligen hennes mor? Hennes underbara älskade mor? Hur kunde något ha förändrat henne så fort, det var som om någon hade trollat bort hennes underbara mamma. Flickan kröp upp i sin mors famn och höll om henne, där satt de hela dagen och hela natten med armarna om varandra. De pratade ibland men var också mycket tysta under långa perioder. Det enda de inte pratade om var det som just hade hänt men ändå visst de båda att nu var de ensamma, fadern skulle aldrig komma tillbaka.

Aldrig hade flickan sett sin far så arg någonsin, och vad som gjort honom så arg kunde hon inte heller begripa. Allt hade ju varit som vanligt, en helt vanlig lördagsmorgon hade det ju varit, en lördagsmorgon som han hade förvandlat till en mardröm. I efterhand hade hon ju så klart insett att det inte alls var något som hade framkallat hans ilska, den hade ju funnits där under en mycket lång tid. För varje dag som gått hade den växt och nu hade den vällt över.
Flickan hatade sin far, aldrig mer skulle hon se honom i ögonen, aldrig mer skulle hon ens vilja prata med honom. Han hade krossat hennes trygghet han hade gjort hennes mor sjuk, hur kunde han? Hans röst ekade fortfarande i hennes huvud, hon vaknade på natten av att hon hörde hur han skrek att han hatade dem, att han hatade dem alla. Innan den där hemska morgonen hade aldrig flickan stött på ordet hat innan, hon visste ju så klart vad det var men aldrig innan hade hon känt hur det var att hata. Om hon hade varit lite äldre hade hon förstått att det inte var hat hon kände utan rädsla och längtan. Ja för varje dag som gick så längtade hon allt mer efter sin far men trängde undan de tankarna och bara försökte hata honom.
Ingen av hennes vänner hade föräldrar som var skilda, varför kunde inte hennes mamma och pappa älska varandra? Desto mer hon grubblade desto mer förvirrad blev hon så istället beslöt hon sig för att skjuta allt ifrån sig. Hon blev den starka så trots sin ålder så var hon den som tog hand om sin sorgsna mor. Hon visade inga tårar utan torkade bara andras, hon berättade inte vad hon kände utan lyssnade bara på andra.

Tillslut blev längtan för stark för henne, hennes längtan efter hennes far gjorde nu så ont att hon inte stod ut. Hon blev arg på sig själv, hur kunde hon längta efter någon som hade gjort henne så illa? Dagarna gick och flickan försökte leva med sin ilska och längtan men tillslut tog modern tag i henne och tvingade ur henne sin sorg, tvingade fram tårarna som flickan trängt undan. När flickan berättade för sin mor att hon längtade så efter sin far började även modern gråta. Hur kunde hon göra så här mot sitt eget barn? Hur kunde hon låta henne tro att fadern hatade även henne. Samtidigt visste hon att det här samtalet mellan mor och dotter var oundvikligt men hon hade inte orkar förrän nu. Den kvällen vände allt, flickan insåg att hennes far alltid kommer att vara den far hon alltid älskat och hon kommer att vara den dotter han alltid älskat.

Hon kramade om sin mor och reste sig, hon skulle ringa sin far.

Författare:

Publicerat

Dela: