Krossat Glas

Med en smäll flyger dörren upp när jag vräker mig ut i regnet och kastar mig ner längs Brogatan. Den kalla höstvinden river i min magra kropp och det vassa gruset skär in i mina bara fötter. Långt i fjärran ekar tågets dån. Det enda jag kan tänka på är att komma bort. Bort, bort, bort. Bort från fega pappa. Bort från Jesper. Jesper som älskade mig över allt annat. Jesper som skulle göra allt för mig. Jesper som inte hade ringt en enda gång sedan begravningen för tre månader sen. Jesper, svikaren. Men allra mest vill jag bort från Blåa villan. Det bränner till i mina ögon och stora tårar rinner längs kinderna. Benen viker sig under mig och hjärtat pumpar snabbt, snabbt. Jag torkar bort tårarna och biter hårt. De får inte hitta mig, jag kommer aldrig tillbaka!
Jag springer och springer. Illamånde trycker i halsgopen men jag stannar inte. Inte förrens jag kommer fram till kyrkogården. Andfådd går jag sakta ner för den nykrattade grusgången. Alla de vackra löven har fallit ner från träden och vilar som ett mjukt täcke över gården. Det är stilla. En vind drar genom de kala kronorna som en lättad suck. Jag stannar framför liten sten. Hela min kropp skakar av köld och mina fötter blöder, men jag känner ingenting.
- Marion Fröjdlund, börjar jag läsa. Född 1942. Jag sätter mig ner på den kalla marken. Död... Det hugger till i mitt bröst och jag chippar efter luft. Salta tårar droppar ner på mitt vita nattlinne. Död 2001...
Hon var den vackraste kvinnan i hela världen. Hon var solen själv. Med hår av guld och doft som av en ros. Jag har alltid varit stolt över min mamma, och hon över mig. När jag berättade för henne om Jesper blev hon så glad. Hos henne fanns ingen skam. Pappa slutade prata med mig. Jag var besatt av djävulen, sjuk, en bögjävel. Plöttsligt betydde jag ingenting för honom.
Jesper träffade jag för ett halvår sedan. Vi bodde grannar på våran husvagnssemester. Jesper och jag delade allt. Vi kunde ligga nere vid stranden hela nätter och prata. Vi älskade att se morgonen tränga sig på. Det var även där vi kysstes första gången. Min första kyss med min första kärlek! Därefter började bråken. Pappa hatade mig. Jag var smutsig, ful, äcklig, avskyvärd. Vi var hemma från semestern två veckor tidigare än beräknat och mamma begärde skilsmässa. Pappa blev rasande och skyllde allting på mig. Jag och Jesper hann knappt ta farväl av varandra. Vi försökte hålla kontakten, men ingenting blev någonsin detsamma. Mamma lät sig inte dras ner av skilsmässan utan fortsatte sitt liv som om ingenting hänt. Starka, underbara mamma. Men det var tydligen inte meningen att hon skulle klara sig. Den andra augusti 2001 fick hon beskedet. Hon hade fått blodcancer. Hela min värld rasade. Min ända trygghet tynade sakta men säkert bort. Jag orkade inte längre gå till skolan och jag slutade äta. Jag brydde mig inte om hur jag såg ut. Det var ändå ingen som skulle se mig.
En alldeles strålande solig dag somnade mamma in för att aldrig vakna igen. Jag fick beskedet av en social sekreterare någon gång på eftermiddagen. Jag reagerade inte ens. Jag var inte längre en del av den här världen. Hon fortsatte att prata med mig men allt jag hörde var ett mummel. En vecka senare var det begravning. Jag omgavs av ett hårt skal. Jag var fortfarande som okontaktbar. Jag kunde inte äta och nattens drömmar var fyllda av skräck. När jag kom in i kyrkan fick jag plötsligt syn på pappa. Jag blev helt varm inombords. Min pappa. För en sekund var jag jag igen. Men han ignorerade mig. Jag var inte värd hans ord, hans blick. Jag var inte hans son.
Det var efter begravningen jag flyttade in i Blåa villan. 'För mitt eget bästa', som de sa. I Blåa villan jobbade bland annat Berit. Berit var den enda jag, efter flera veckors tid, vågade prata med. Efter en tid började jag äta lite, lite. Jag och Berit pratade varje dag. Allting började kännas mer och mer överkomligt.
Tidigare idag var en helt vanlig dag på Blåa villan. De andra ungdomarna var på hemundervisning och personalen hade fikapaus. Jag gick ut för att gå på toaletten men stannade till när jag hörde någon uttala mitt namn i köket. Det var Maria, Berit och Kerstin. Jag kröp ihop utanför dörren.
- Du, Berit... Hur går det egentligen med Jonas? hörde jag Maria säga.
Det var tyst en stund.
- Jo, det går bättre, sa Berit.
- Men Berit, du får tänka på att om du hjälper alla här så finns det inget jobb kvar åt oss, sa Kerstin och skrattade sitt kraxiga rökarskratt.
- Det är nog ingen risk, sa Berit. Jonas kommer nog aldrig ifrån oss. Det brukar bli så med sådana ungdomar. De kommer in i en ond cirkel av självömkan.
- Ja, bara det att han är homosexuell kommer vara ett handikapp för honom hela livet, sa Kerstin.
Jag ville inte höra mer. Med kinder blöta av tårar sprang jag in på mitt rum. Nu visste jag att inte kunde stanna.
Inatt rymde jag. Vakten låg och sov och dörren var öppen. Nu sitter jag här på kyrkogården. Jag gråter mer tårar en vad jag trodde var möjligt, försöker skaka av mig allting men det bara snurrar. Berits och Kerstins ord ekar i huvudet och en stark smärta väller inom mig. Jag kryper ihop i fosterställning på marken. Frågar mig själv: vart ska jag ta vägen?! Långt borta hörs tåget dundra fram.
Sakta reser jag mig upp. Med mina stelfrusna fingrar fumlar jag av mig mitt halsband jag fick vid dopet, och lägger det bredvid fotot på mamma, vid graven. Sedan vandrar jag sakta upp längs grusgången och ner mot asfaltsvägen. Jag börjar springa igen. Min kropp värker av köld och jag känner mig helt utmattad av all gråt. Det har slutat regna och himmelen gnistar av miljoner stjärnor. Dånet från tåget kommer närmare. Jag springer. Jag snubblar, reser mig upp igen. Springer snabbare och snabbare. Min kropp blir varmare. Plöttsligt så stark. Jag ska allt visa er, tänker jag tyst för mig själv med hårt sammanbitna tänder. Nu är det nära. Jag tar satts och hoppar över diket, klättrar upp för den lilla backen. En bil har stannat nere på vägen, men jag bryr mig inte. Tåget närmar sig. Snabbt kliver jag upp på rälsen.
- Hoppas ni ångrar er nu, viskar jag ut i intet.



Ellinor 28/11-o5

Skriven av: Ellinor