Kungen är död

Baserad på kent-låten ”Kungen är död” från bästa skivan, Hagnesta Hill (1999)



Det är en sen förmiddag i mitten av december, och luften är tunn.
Eva och jag har handlat och är just på väg hem från affären.
Hon går bredvid mig utan att säga något, men det finns väl inte så mycket att säga heller, efter fjorton års äktenskap. Vi har sagt det mesta, så tystnad passar perfekt vid detta tillfället. Vi har spelat ut våra roller, vi är nollor i mängden, försumbara och svaga. Jag undrar om hon älskar mig. För mig har det alltid funnits en annan – Louise. Jag slutar aldrig sträva efter att bli hennes. Anledningen till att vi inte är tillsammans, är den att hon aldrig har varit singel samtidigt som jag. Åren som vi har levt, var svåra och fyllda med saknad, de bara gick förbi och vinkade farväl. Vi märkte aldrig att de tog slut, och att vi aldrig någonsin skulle få dem tillbaka, för att uppleva ögonblicken i livet tillsammans. Det skedde ingen förändring. Nu är vi båda olyckligt gifta på olika håll, och hon har egna barn. Den jag älskar kan jag bara ha i mina tankar och fantasier. Jag lever för att en vacker dag vinna hennes hjärta.

- Herregud! skriker Eva.
Hon tar ett fast grepp om min hand och jag tappar ICA-kassen med de köpta varorna i. Sedan springer vi snabbt till den mörkblå bilen som står stilla på vägen efter att ha kört på någon.

Han ligger stilla i en konstig ställning och vi ser hur blodet forsar ut och färgar snön mörkröd. Flåsande och skräckslagna av vad våra ögon just möter, ser vi på ansiktet som är vänt upp mot skyn, om man nu kan kalla det för ansikte. Näsan är krossad och blodet har gett huden en ny färg.
- Det går inte att se vem det är… Ingen som vi känner i alla fall.
- Janne… snyftar Eva. Ser du inte?… Det är ju… Peter!…
Hon brister i gråt och håller min hand ännu hårdare.
Nu ser jag att det är Peter – Louises man! Det kan inte vara sant! Jag känner ingen sorg… Men det är ganska självklart, för nu finns det ingen som jag är svartsjuk på.
Det kom fler människor, och nu var det en stor folksamling kring Peter, som bara för några minuter sedan andades, precis som jag, och alla andra människor som står runtomkring. Det är visst när någon är borta som alla bryr sig… Jag måste bry mig om Louise nu, innan våra dagar leder mot sitt slut. Men först måste jag lämna det här livet och lägga det bakom mig.

Eva gråter hjärtslitande. Jag tittar på henne med sympatiska känslor.
Hur ska jag kunna lämna henne ensam, när hon verkar behöva mig som mest? Och om jag lämnar henne så är det ju inte säkert att Louise låter mig få en plats i sitt hjärta… Det är inte värt att försöka eftersom jag förmodligen kommer att bli den ensamme, så det är väl bäst att låta allt vara som det är, antar jag…

Jag försöker tysta ner min inombordsröst, men den lyckas ändå göra sig hörd. ”Ta ditt förnuft tillfånga Janne, och gör ett försök”, säger den.
Någon tränger sig fram i folkmassan för att komma fram till Peter. Det är Louise. Hon står som förstenad och stirrar på sin döda man.
Vad tänker hon? Vad känner hon?
Det stillsamma över hennes ansikte avslöjar ingenting för oss andra åskådare.
Det snöar kraftigt när ambulansen kommer körande på vägen och alla tar några steg tillbaka för att lämna plats. I paniken blir Eva kall. Jag tar min chans, släpper hennes hand och lämnar henne där…

Nu när kungen är död, och hans drottning är fri, går jag före i kön och återuppfinner mitt liv.

Jag håller till slut min älskade Louise i mina armar, efter så många års längtan.
Så nära det bränns. Jag är äntligen här…

Författare:

Publicerat

Dela: