Kvalmatchen

Kvalmatchen
Den tidiga morgonen var fortfarande strålande vacker. Ett stort, rött solklot speglade sig i den stilla sjön. Allt andades till synes frid. Bara en lätt, västlig bris började så smått att krusa ytan. Medan solen och värmen steg, tilltog en byig vind och snart gick små vita gäss över Gennesaret.
Den lilla roddbåten hävde sig och sjönk i vågdalarna likt en karusellkorg på Liseberg. Där i aktern med de magra händerna om styrpinnen satt Frälsaren från Nasaret och höll sig fast för att inte ramla i. Han visste att han var given både makten och härligheten, men han var samtidigt väl medveten om att han aldrig under sin jordevandring suttit så trångt mellan himmel och hav. Små båtar var det näst värsta han visste. Han hade naturligtvis glömt de nyinköpta årorna där hemma i garaget. I Josefs garage. Att Josef behandlade honom som om han var hans egen son och lät honom ha sina saker i hans garage förvånade honom alltid lika mycket, men det var ju inte särskilt intressant just nu.
För ovanlighetens skull var han alldeles ensam och mobilen hade han för länge sedan stängt av för att spara på batterierna. I morgon, när det var söndag, hade han lovat att ha den på, om det skulle komma någonting av vikt där uppifrån.
Den plastlaminerade båten var godkänd av Sjöfartsverket för fem personer och den hade flytblock både för- och akterut. Högsta tillåtna motoreffekt var tjugofem hästar. Den här snurran var inte på mer än fem. Större motor behövde han inte till den här lilla båten på den här lilla sjön och en större motor skulle han inte kunna rycka igång med sina otränade predikantarmar. Ändå kände han sig litet osäker. Makt är en sak och styrka en annan – tänkte han, när han i förberedande syfte öppnade den lilla luftskruven på bensintanken och öste ur de sista skoporna av den gångna veckans regnvatten.
Innan han gick till sjöss denna sensommarmorgon hade han inte tagit sig tid till att äta riktigt ordentligt utan bara slängt i sig en halv kopp kaffe och en torr mandelkubb. Sjön sög och han började nästan må illa. Den dagliga dosen av nervmedicin gjorde ju inte saken bättre. Den liksom vred samman magen några timmar, men utan den skulle han aldrig ha vågat ta på sig uppgiften att förändra världen eller ens ställa upp i den här matchen. I en påse under toften låg fem kornbröd och två fiskar, eller om det var tvärtom, väl inlindade i en linneduk, som Marta vävt. Hon var förresten en hejare vid vävstolen, samtidigt som ingen kunde sköta hans fötter som hon. Fotbollsfötterna – tänkte han. De fick ligga där, fiskarna och bröden, ifall de skulle komma till bättre användning längre fram, om folket skulle kräva bröd i stället för skådespel. Högre makter fick avgöra det. Han försökte med visdomsord som att hungriga hundar jagar bäst och att hungern är den bästa kryddan. I dag skulle man få se på en som var hungrig.
Hade man lovat sina polare att ställa upp, så hade man.
Redan på första rycket hostade aktersnurran i gång och han kunde gira svagt styrbord snett över sjön mot Treenighetens udde, där hans lärjungar tidigare utan större framgång bedrivit fiske med nät. Var det kanske rentav där som han hade gått på vattnet? Skit samma. Han mindes inte så noga var det var och särskilt viktigt var det ju inte heller. Det enda han med säkerhet kom ihåg var hur stenarna låg i vattenbrynet. Ingen kunde se att alltsammans var båg. Han rös en aning när han tänkte tillbaka på det lyckade tricket.
Nu kunde han svagt urskilja något som liknade udden i den lättande morgondimman och trots att farten inte var särskilt högt uppdriven, drog han försiktigt ned på gasen. Gud hade en gång för flera år sedan lärt honom att vara försiktig, mycket försiktig, där man löpte risken att gå på grund. Körde man av brytpinnen, var det bara att ta till årorna, om man hade några.
Han kröp på låga motorvarv in till sandstranden och stängde slutligen av Yamahan precis när stålskenan stötte i botten. Det här gick ju bara fint – tänkte han, dock utan att förhäva sig. Sjöresan var över och han kunde andas ut.
En liten bit upp på udden satt det gamla gänget samlat. Det var Matteus, som brukade gå på högeryttern, Markus, halvbacken, Lukas med sina salvor och plåster, Judas, som alltid hade en slant på sig att singla med för att se, vilka som skulle göra avspark, Andreas med sitt konstiga kors dinglande om den seniga halsen och så alla de andra. De såg så förväntansfulla ut att man kunde tro att det gällde finalen i VM eller superchansen i Bingolotto. Bara en i sällskapet hade satt sig en bit ifrån. Han satt hopkrupen med manteln hårt lindad runt den magra kroppen och såg ut som om han frös. Det var Tomas. Han hade sina tvivel.
Matcherna på Treenighetens udde brukade bjuda på både spänning och överraskningar. Mest överraskningar. Lagen var ofta lika ojämna som underlaget och domarna hade alltid haft sina favoriter. Jesus var inte heller så given i laget som man skulle kunna tro, sedan han en gång lagt en mycket hårt slagen straff över sidlinjen. Visserligen inte långt från hörnflaggan men ändå.
I dag skulle laget från Nasaret med omnejd, Nasarets BK, möta serietvåan Häcken i den avgörande matchen i kvalet till högsta divisionen, Superelvan. Här hjälpte inga böner. Här var det mannamod, god kondition, list och tjuvnyp bakom ryggen på domaren som gällde. Det visste varenda fotbollsfan.
Första halvlek blev just något av en lek. Man var inte ens i närheten av något som kunde kallas match. Var krafterna och inspirationen kom ifrån visste han inte, men mästaren på planen gjorde denna kväll de mest halsbrytande insatser som någonsin setts i österländsk fotboll. Trots eller tack vare att han spelade barfota, skarvade han exempelvis in en hörna med tårna och lade utan förbarmande en skruvad straff otagbart halvmetern över gruset. I halvtid stod det osannolika 2 – 0. Var månne ett nytt under på gång?
På en spelsajt på Internet skulle hemmaseger ha givit 2,25 gånger insatta pengar, om laget bara stod matchen ut. Frälsaren på mittfältet tänkte sig att han åtminstone skulle göra det.
Andra halvlek började med ett kompakt anfall mot hemmalagets nu fullständigt förvirrade försvar och snart satt en pärla där i högra krysset. Jesus kom för säkerhets skull redan minuten därefter som den syndare som äntligen vaknat och satte en tå på bollen lagom för att få det hela att noteras som självmål. En stund stod han vid hörnstolpen och grät. Fader förlåt mig, sade han, ty jag vet icke vad jag gör. Vad hade jag på den bollen att göra?
2-2 och ont i fötterna och särskilt i höger stortå. Gud sig förbarme. Här behövs det både makt och styrka. Oavgjort och straffar var det väl ingen fotbollsälskare som ville ha.
Alla väntade sig nu att få se ett under, men ett under är något som ingen egentligen väntar sig att få se. Därför får varken godtrogna eller troende, som de också kallas, så sällan se underverk.
Den här kvällen en halvkilometer upp i backen från Treenighetens udde skedde heller inget under. Det blev som så ofta förr. Full tid och oavgjort.
Förlängningar utan mål kom som på beställning för både publik och trötta straffläggare.
Själv blev han utvald att lägga den sista och avgörande straffen. Han tog sats och vräkte med högervristen iväg bollen i en vid båge förbi målvakten och ut till vänster bort mot hörnflaggan. Han hade gjort det igen. Domaren duckade. Matchen var slut.
Han kunde inte låta bli att tänka på alla som trott på honom och alla som skulle komma att offra sina liv för hans skull. All denna ansträngning till ingen nytta.
Den enda tröst han kunde finna i nederlagets stund var att segrar inte heller tjänar någonting till. De var ju egentligen bara en sorts njutning och kanske var det rentav en synd att stå som segrare.
Lukas försökte att komma till undsättning med en ljummen burk mellanöl, som han hade haft på kylning under våt mossa. Han påstod att några klunkar nog skulle lindra kvalen. När hans Mästare avböjde med svepskälet att det var för tidigt på dagen och att han hellre ville ha sitt vanliga vin till nattvarden, försökte han sig i stället på ett simpelt knep. Han påstod helt enkelt att fotboll trots allt bara var en lek oavsett om det gällde en vänskapsmatch eller serieslutspel, men vad hjälpte det? Lukas fick väl tro som han ville. Själv ville han bli tagen på allvar oavsett vad han företog sig.
Jesus beslöt sig för att göra pinan kort och gick nu resolut sin väg och tog sig med sina typiskt släpande steg ner till stranden och båten.
Motorsurret överröstade det inre oljudet, vågstänket i motvinden svalkade kinderna och snart kunde han återigen känna den där inre friden, som betydde allt för honom.

Skriven av: Rolf Lindgren