Kvinnan vid havet

Kvinnan vid havet
Det är en solig och varm Junidag. Inne i bussen var det kokande varmt. Jag och min kusin Erik var på väg till vår mormor Greta på Gotland. Vi skulle sova över några dagar i hennes hus vid havet. Några timmar senare satt vi på hennes balkong, och tittade ut över havet.
– Ska jag berätta en historia, frågade mormor.
- Ja, gör det, svarade vi.
Okej, sa mormor och lutade sig tillbaka i sin stol. För några hundra år sedan, började hon, levde det en flicka, som hette Kristin. Hon bodde tillsammans med sin far, som var en grym man, i en stor herrgård här på Gotland. När hon fyllde 16 år, så rymde hon hemifrån, och träffade en ung soldat. De blev kära och flyttade ihop. Men efter en tid så blev han kallad till krig, och de var tvungna att lämna varandra. Den unge mannen lovade att de skulle gifta sig när han kom hem, och en kall oktoberkväll, såg Kristin sin fästman glida i väg i en båt i mörkret. Hon hade klätt sig i sin bröllopsklänning, och stod med en lykta i sin hand. Dagar gick, år gick, och hon stod fortfarande kvar trots kylan, sorgen och besvikelsen. Efter hundra år, så hade soldaten fortfarande inte återvänt. Men Kristin stod fortfarande kvar vid havsklipporna i sitt toviga hår, sin smutsiga och trasiga klänning, och den glödande lyktan. Och det gör hon än idag, och vilseleder sjömän in i klipporna när det är oväder, avslutade mormor.
Vi satt tysta en stund.
– Jag tror inte på det sa Erik plötsligt.
– Det är sant, jag har själv sett det, försäkrade mormor. Gå ni dit ikväll, så får vi se vem som har rätt.
Då bestämde vi oss för att göra det.


Klockan var åtta på kvällen. Vi stod i hallen med tjocktröjorna på, och ficklampor i händerna. Sen gick vi ut, i den ljumma sommarkvällen. Det var inte så långt till klipporna som mormor talat om, och när vi var framme så satte vi oss på en liten klippavsats och väntade. Havet var spegelblankt. Vi väntade och väntade. När vi hade väntat i en och en halv timme, hade vi beslutat oss för att strunta i det och gå hem. Men precis när vi hade rest oss, så hände det något. Vågorna kastade sig upp över klipporna, och på den nedersta och största klippan, kunde vi skymta ett svagt vitt ljus. Ljuset ändrades, och vi såg en ung kvinna, omgiven av en svag vit dimma. Hon bar en trasig, grå-svart klänning. Hennes hår var tovigt. Hennes ansikte var smutsigt, och hennes ögon var fyllda av sorg och besvikelse. Där stod hon, och blickade ut över havet. Men efter ett tag så såg vi hur dimman runt kvinnan plötsligt löstes upp, och i nästa ögonblick så var hon försvunnen! Vågorna stannade upp, och havet blev återigen spegelblankt. Jag och Erik stod kvar, och bara gapade av förvåning.

När vi kom hem igen, satt mormor i sin soffa och läste. När hon hörde oss komma in i rummet, trötta och förvirrade lade hon sakta ner boken i sitt knä och tittade på oss.
– Vad var det jag sa, sa hon lugnt.

Medan vi satt vid köksbordet och jag berättade om vad vi hade varit med om, dukade mormor fram varm choklad och smörgåsar åt oss. När jag hade berättat klart, så nickade hon bara, och tittade ut mot havet. Innan vi skulle sova, pratade jag och Erik ivrigt i munnen på varandra, om vad som hade hänt. Men snart var vi så trötta att vi somnade direkt. Dagen efter ägnade vi oss bara åt att sola, bada och kollade på när mormor målade på sina tavlor. Nästa dag var det dags att åka hem. Vi åt en hastig frukost och sa hejdå till mormor. Det var först när vi satt i den kokande varma bussen, som jag kom och tänka på vad som hade hänt två dagar tidigare.



Kim

Skriven av: Kim