Kyrkbåt

KYRKBÅTEN
av- Christer Morfeldt Ekstedt


-Mamma, mamma, det ligger en farbror nere vid båten, och han ser jättekonstig ut.
En flicka kom springande upp från vassen vid sjökanten, röd i ansiktet efter att ha sprungit så fort benen kunde bära henne.

Det var en varm och solig söndagsförmiddag denna augustidag vid den lilla stadens museum. Museet som bestod av en samling äldre byggnader en inhägnad med dovhjortar och en servering låg på en udde i viken vid den östra kanten av sjön.
Området låg helt avsides, med järnvägen som en, om än konstgjord, så naturlig avgränsning mot stans andra bebyggelse.
Det var vanligt att familjer med småbarn gick dit ned, där fanns gungor för barnen, gungbräden och sandlådor allt på bekvämt avstånd från uteserveringen, som var inrymd i ett av de gamla husen och kallades för högloftet.
Flickans far hade varit och hämtat kaffe från serveringsluckan när hon kom springande och pekade ner mot vassen vid strandkanten.
Flera av de andra besökarna hörde också flickans skrik och började se sig omkring, några reste sig och började gå mot det håll varifrån hon hade kommit springande.

-Ring efter en ambulans, det ligger en man här, nere vid den gamla kyrkbåten.


Tidigt på våren 1925 hade han stått tillsammans med sin far på Styckåsgatan, han hade då varit sex år, och sett den märkliga transport som ett antal karlar och fyra hästar hade på släp. Han mindes att det var tidigt på våren och han hade ännu inte fått ta av sig de varma stickade strumporna som han hade på benen, och som satt fast med strumpeband och knappar i livstycket.
Händelsen hade fastnat så starkt i hans minne, eftersom solen hade varit varm den dagen, och de stickade strumporna hade kliat alldeles förfärligt, så han hade inte kunnat stå stilla.
En av karlarna hade stannat framför honom och frågat om han hade myror i byxorna, sedan hade han gapskrattat och visat sina äckligt bruna snuständer innan han hade fortsatt med tömmarna i näven, högljutt smackande på hästarna.

Vid fjorton års ålder hade han fått sin första tjänst som springpojk och allt i allo hos en lanthandlare i en liten by i norra Värmland, sin bostad hade han inrymt i lanthandelns vindsutrymme. Han hade stannat hos handlaren och när han pensionerade sig vi sjuttiofyra år ålder hade han övertalats att ta över lanthandeln och driva den vidare, trots att lönsamheten var dålig och att han aldrig kunde vara ledig en enda dag på hela året.
Att han inte hade gift sig och bildat familj, tyckte han själv inte var så underligt.
Det fanns ju knappt ett kvinnfolk som stannade i byn en enda dag efter slutad skolgång och ledig var han ju aldrig så det blev som det var med den saken.

Vid femtiosju års ålder kände han det första gången, ett kvävande tryck över bröstkorgen, men som han avfärdade med att det hade varit en jobbig månad, nu när slutet på året närmade sig.
Tidigt på våren kände han det igen då med sådan kraft att hans grannar med bestämdhet hade sett till att lanthandeln blev stängd i en vecka, och forslat in honom till sjukhuset i staden. Beskedet där blev att han nu absolut var tvungen att låta
någon annan ta över lanthandeln, eller stänga för gott.

Det hade gått fem år sedan han sålde lanthandeln och börjat ett stilla liv som förtidspensionär. Han åkte regelbundet in till sjukhuset i stan två gånger per år och kontrollerade att allt stod rätt till. Varje gång fick han först åka landsvägsbuss in till närmaste järnvägsstation och sedan de två resterande milen med länståget.
Vid varje besök uppstod flera timmars väntan som han tillbringade med promenader runt om i staden, det var just vid en sådan promenad, han en dag kom att ta vägen ned mot hembygdsgården och museet. Han hade stannat vid det gamla båthuset med den gamla kyrkbåten, där stod han länge och mindes klart den varma vårdag då han tillsammans med sin far stod på Styckåsgatan och såg dess ankomst. Det var då han fick sin ide. Han skulle överraska, alla skulle minsann få se.

På bussen hem den kvällen började han planera, han skulle behöva drev att täta sprickorna med, tjära och penslar skulle han också använda, spik kom aldrig på tal istället en borr storlek minst 10 m/m, träplugg kunde han tälja själv. Han hade kvar kontakterna med sin gamla leverantör sedan tiden som handlare, han kunde säkert beställa varorna till affären, trots att det var nya ägare och på så vis få allt till inköpspris.

Redan nästa resa till staden skulle han ha med sig verktyg att dreva med, kniv, svängborr och träpluggar. Kanske behövdes också en skrapa till all gammal färg.
Han blev såpass upprymd när han satt och tänkte på sin idé så när han kom hem hade han svårt att somna den kvällen.
Tidigt nästa morgon satt han med almanackan och planerade att redan första veckan i juni, vid nästa sjukhusbesök skulle han börja arbetet. Minst en resa varje vecka skulle säkert behövas fram tills augusti, det skulle bli nio resor innan han blev färdig, om det behövde så hade han en reservvecka kvar innan det var mitt i månaden augusti. Tiden fram tills att första ”arbetsdagen”, som han nu kallade det, närmade sig, använde han till noga planering och nu var det dags. Han skulle ta bussen ned till järnvägsstationen sedan tåget till stan promenera upp till sjukhuset, få det avklarat och sedan raskt ner till hembygdsgården och sätta igång.

Redan innan lunchtid var han på plats, han gick sakta runt båthuset, kontrollerade noga båda låsen och såg att han lätt kunde krypa under dörrarna med sina breda springor, in till båten. Han sköt först in ryggsäcken med alla verktyg, kröp sedan efter själv. Det tog en stund innan han vande sig vid mörkret inne i båthuset men började sedan genast packa upp alla verktyg. Först skulle han noga kontrollera alla sprickor och fylla dom med en blandning av konsistensfett och krita, det var en gammal beprövad metod som han läst sig till i en båtbyggartidning, efter det skulle han börja dreva mellan bordläggningen, mer skulle säkert inte hinnas med denna första gång, trots allt var det ganska gott om tid innan augusti. Han var på gott humör när han satte igång arbetet och hade helt glömt bort tiden, när det plötsligt hördes fotsteg som närmade sig och någon som pratade utanför, han satt alldeles stilla när han såg en liten flicka kika mellan springorna och tittade rakt på honom.
-Mamma det sitter en farbror där inne.
Snabbt kröp han bakåt in i mörkret och lade sig platt ner när han såg att även mamman kikade mellan springorna.
-Nej, du såg säkert fel, här finns ingen, sa hon, du har alldeles för livlig fantasi.

På resan hem bestämde han sig, i fortsättningen kommer han att ta kvällsbussen ner till station och tåget in till stan. Han skulle ha med sovsäck en thermos några smörgåsar och sedan smyga sig ned till hembygdsgården när det blivit kväll, sova några timmar i båten och börja arbetet tidig på morgonen, efteråt skulle han ta morgontåget hem, allt för att inte bli störd och avslöjad, innan han skulle komma med den stora överraskningen.

I slutet av juli på åttonde veckan efter att han inlett sitt arbetet kände han det igen, en tryckande känsla över bröstet, under någon sekund gungade det till och svartnade för ögonen, men han tog ingen större notis om detta, hans enda tanke var.
Bara jag får på bottenfärgen, efter det skulle det bara vara finputsning kvar, han kunde säkert unna sig att hoppa över nästa veckas resa för att sedan första veckan i augusti, kontrollera att de halmeterslånga runda bitarna av stockar var friska, det var viktigt, med dom skulle han rulla båten den korta väg som återstod till stranden och tills att båten flöt för första gång på 56 år.
Då, då minsann skulle alla se att han fanns, han skulle stå för överraskningen.

Den tryckande känslan kvarstod över bröstkorgen fast att han vilade varje dag.
Ibland svettades han onormalt mycket, men eftersom sommaren var varm fick värmen skulden för att han inte orkade så mycket.

Första veckan i augusti packade han som vanligt sin väska med sovsäck, ett smörgåspaket med två smörgåsar och sin gamla thermosflaska. Eftersom denna resa var den sista innan han bestämde dagen för överraskningen, tog han också med sig en halv flaska av sitt hemgjorda brännvin. Nu skulle han även kosta på sig en arbetssup, han skulle skåla för sig själv och för att han kommit på denna, som han tyckte, fantastiska idé.
Nu hade han bestämt dagen för överraskningen. Andra söndagen i augusti skulle
det ske.

När dagen för överraskningen var inne, kom åter den tryckande känslan över bröstet men han låtsades som ingenting utan klädde sig i sin finaste och enda kostym. Visst var risken stor att han smutsade ner sig när han skulle skjuta på för att få båten att själv rulla på stockarna, men den risken fick han ta, fin skulle han vara när han ensam i båten rodde in till bryggan vid den närliggande hamnen.
Alla skulle uppleva honom och ”överraskningen”, säkert skulle också lokaltidningen komma och fotografera honom, kanske skulle han komma på bild i tidningen då dög absolut inget annat än finkostymen.

Solen sken från en i det närmaste klarblå himmel, när han tog bussen tidigt på söndagsmorgonen.
Strax före lunchtid var han framme i staden hela tiden med en obehaglig tryckande känsla i kroppen, men nu hade han bestämt sig.
Beslutsamt sköt han alla obehag han kände åt sidan och begav sig utan dröjsmål ner till hembygdsgården.
Han tänkte att ingen fick se honom när han smög fram till båthuset och öppnade dörrarna, risken för upptäckt var mindre ju tidigare han anlände. För att få upp dörrarna var han tvungen att krypa under en sista gång, trots att han var finklädd och blev alldeles grå på knäna, men nu brydde han sig inte längre. På baksidan var dörrarna reglade med en spik i en ögla, som han tidigare hade förberett och nu lätt fick upp, nu var det bara att vänta tills att klockan blev två.
Han satte sig försiktigt i mörkret, det var nu bara en halvtimma kvar innan han skulle börja.
Tiden segade sig fram tills det var fem minuter kvar, då öppnade han dörrarna på
vid gavel och det blev alldeles ljust inne i båthuset. Visst var hon fin tänkte han,
när han såg den gamla kyrkbåten.
Försiktigt tittade han ut genom öppningen. Ingen var i närheten som han
kunde se.
När han tog tag i stocken han skulle använda som hävarm, kände han det igen, trycket över bröstet, mer intensivt än han någon gång tidigare känt. Att hon var så tung, tänkte han när han hängde med hela sin tyngd över hävarmen, men visst rörde hon sig litet.
Han tog ett nytt tag och skulle just till att ta i med hela sin kraft när det svartnade för hans ögon och han sjönk ner på knä.
Jag får nog vila litet sa han för sig själv, när plötsligt allt blev mycket ljust, ljusare
än han någon gång hade upplevt.
Den gamla kyrkbåten började plötslig att glida lätt, den liksom svävade ut ur båtskjulet, han behövde bara lätt stödja för att den skulle rulla ner genom vassen och ut i vattnet, själv befann han sig redan uppe i båten.
Aldrig hade han känt sig så lycklig och aldrig hade han känt en sådan värme strömma genom sig, båten liksom flöt ovan vattnet, himlen var blåare än han någon gång kunde minnas. Här ser ni, här ser ni alla, skrek han så högt han kunde, jag klarade det, jag klarade det.

Skriven av: Christer Morfeldt Ekstedt