Lady Black (del 2)

- Jo, ehm… vi kanske kunde träffas någon gång, efter skolan… eller nått? Han lät inte riktigt lika nervös längre, men han var fortfarande skakis.
- Så du erkänner äntligen!
- Erkänner vad?
- Att du tycker om mig såklart! Svarade jag glatt.
- Ja, jag tycker att Lady Black är skitsnygg…
- Du, Cindy, kom ihåg det.

Kära dagbok!
Jag har sagt det nu. Att jag vill gå ut med Cindy, men hon verkar inte ta mig på allvar! Fast… det är nog rätt så självklart att hon inte gör. Lady black har ju funnits i tre år nu, sen 7:an…

Kära dagbok!
Äntligen sa han det! Han tycker om mig! Fast det visste jag ju redan… Undra vem den nye killen är? Konstigt att David erkände samma dag som Micke kom… men tittade inte Micke lite extra på mig? Jag måste vara dum i huvet som tänker sånt…

- CINDY! Telefon!
- Kom upp me den då! Det var kväll och Cindy hade just skrivit i sin dagbok. När hennes mamma kom upp med telefonen tog Cindy den och svarade.
- De e Cindy…
- Hej, de är David. I början visste dom inte vad dom skulle säga, men sen frågade David om hon hade lust att hänga med till pizzerian.
- Ja, jag har ju inget annat för mig så…
- Bra! Ja kommer förbi på en gång.

När vi hade ätit våra pizzor ville David att vi skulle gå till nått ostört ställe. Vi gick till en glänta som David kände till, det var väldigt långt dit. När vi kom fram till gläntan var det stearinljus precis överallt, utom en plätt i mitten där det stod 3st tjejer och 3st killar som jag inte visste vad hette, jag hade i själva verket inte sett dom förut. Och sen stod Micke i mitten, han höll ett svart ljus i handen och mässade massa okända ord och meningar högt, så att alla kunde höra…
Jag stannade och försökte gå tillbaks, men då grep David tag i min handled och drog mig fram till mitten av cirkeln, till Micke. Han avslutade sitt mässande genom att skrika:
Lati worresa traszi!
När han sagt det så tittade han mig rätt i ögonen och fortsatte:
Ta henne, Herre. Fängsla henne, Herre, In i mörker, Herre, och så vidare och vidare i flera minuter. När han var mitt i ett ord så kände jag att min hjärna började snurra, nej, hela jag började snurra. Det kändes som om jag förflyttades någonstans, till ett mörkt hål i tiden…

Efter något som kändes som 3 minuter, men lika gärna kunde varit 3 sekunder, så dunsade jag ner på ett hårt stengolv.
När jag tittade så trodde jag inte mina ögon. Jag såg två barn, eller, inte barn precis. De var nog lika gamla som jag, om inte äldre… I alla fall så hade de konstiga kläder på sig, liksom, gammalmodiga, som om dom levt för 100år sen…
- Vilka är ni?! Frågade jag med självsäkrare röst en jag kände mig.
Dom två personerna som stått med ryggen mot mig vände sig nu och jag såg deras ansikten. Det var som att få en hink kallt vatten över sig när jag såg dem. Tjejen hade mörkbruna, nästan svarta lockar som ringlade sig runt det smala ansiktet. Svarta ögon som borrade sig in i mina ögon. Det kändes som om jag träffat henne förut…
Killen sen hade blont hår och blåa ögon. Inget speciellt alls med det. Jag kom just på var jag sett henne förut. Det var jag. Jag reste mig snabbt upp från golvet, och fick en svindlande känsla i huvudet. Jag sprang ut på gatan genom en dörr som jag sett när jag låg på golvet.
Ute på gatan var det full kalabalik, hästar som drog droskor och vagnar åkte snabbt förbi hela tiden, det verkade omöjligt att komma till andra sidan av vägen. Och det blev inte precis lättare när sura gubbar, vakter och pigor kom i jämna strömmar hela tiden…
Jag såg en möjlighet att komma till andra sidan när en vagn stannade när något ramlat av. Jag tog chansen och försökte springa över, men hann inte förens det kom en droska som tydligen trodde att man kunde köra hur som helst, kusken åkte i ilfart och skrek: Flytta på er för sjutusen djävlar! Åt alla som kom i dess väg. Ekipaget kom rakt emot mig, men jag flyttade inte på mig. Min sista tanke innan vagnen körde över mig var: Fan va skönt att slippa mitt liv…

Vart är jag? Var min första tanke när jag vaknat, jag hade haft en underlig dröm. Jag drömde att jag blev överkörd…
Innan jag tänkt klart kom det in en flicka i rummet.

– Så Ni har vaknat nu. Sa flickan som inte kunde vara äldre än Cindy själv.
– Vem är du? Frågade Cindy oförstående.
– Å, då är det sant det dom säger, Ni har fått en minnesförlust!
– Jag har fått en vad?! Jag frågade ju bara vad du heter!
– Men ändå kommer man väl ihåg sin egen kammarjungfru… sa flickan mest till sig själv än till Cindy.
– Min vad? Frågade Cindy samtidigt som hon gick upp ur sängen. Men när hon märkte att hon bara hade underkläderna på sig så tog hon täcket som låg på sängen och lindade runt sig.
– Och kan jag kanske få mina kläder? Fortsatte Cindy.
– Ja, jag ska bara hämta dom. Sa flickan och gick till en som stod på andra sidan rummet. Hon tog fram en fin dress i siden samt en korsett och massa krångliga underkläder och en solfjäder.
– Här! Sa flickan hurtigt.
– Vad är det här för något? Sa Cindy.
– Dina kläder…
– Det är inte mina. Jag vill ha mina riktiga kläder!
Tillslut hade i alla fall kammarjungfrun lyckats berätta att dom hade de slängt. Det passade nämligen verkligen inte att
En Kungens dotter hade manskläder…med det menade dom jeans.
Cindy kunde inte fatta vad dom hade fått att hon var en prinsessa ifrån. Hon försökte att tala om att hon inte hette Cassidy utan Cindy flera gånger, men ingen lyssnade. Dom trodde förmodligen att hon var galen…
Tillslut fick hon nog.

En natt gick jag upp ur sängen, gick bort till fönstret och tittade ut. Det var då jag kom på att jag kunde rymma!
Jag öppnade försiktigt fönstret så att jag inte skulle väcka någon i något annat rum. Det var tur att jag sov på bottenvåningen, för väggen var alldeles slät så det skulle inte gått att klättra ner.
När hon väl var nere på marken såg hon en skugga av en människa bakom ena hörnet på huset. Hon gick dit, då såg hon något ganska märkligt…(om ni undrar så var det månsken)

Skriven av: Madelene