Lämnad

I två veckor och tre dagar hade jag bott på ett barnhem. Jag hade inte förstått att jag blivit lämnad, lämnad av min egen mor. Jag hade inte ens fått ett svar ifrån Gud men jag visste att jag inte skulle få något svar heller.
I alla mina fjorton år hade jag levt i samma hem i Ryssland. Lägenheten jag bodde i såg likadan ut i alla år. I det lilla utrymmet jag bodde i var unken och ostädat. Varken jag, min mor eller min far var en höjdare på att hålla rent. Stanken i mitt hem var obeskrivlig. Miljön utanför var lika grå och dålig som miljön i mitt hem. Min far hade lämnat mor för en annan och mor tålde inte lögnerna och att hemligheterna hållits inne. Jag stod emellan dem. Jag fick stå ut med pressen om att höra orden de sa till varandra. Att de starka orden flög ut ur deras munnar. Jag stod inte ut så jag gick ut i hopp om att allting skulle bli bra igen när jag kom tillbaka. Det var lugnt när jag steg innanför dörren men mor satt i köket med en flaska vodka och stirrade rakt in i väggen. Far hade smitit iväg och tröstade sig hos sin nya flickvän. Under en period på två veckor hade far hunnit gifta sig och stuckit till Thailand där hans nya fru Chi Shu kom ifrån. Nu hade jag ingen far, kontakten med min far hade försvunnit men jag brydde mig inte även om mina innersta tankar hade handlat om honom, han hade svikit mig och min mor. Jag hade i alla fall min mor, trodde jag. Efter en tids tystnad i huset hade min mor dränkt sina sorger med sprit. Hon satt som förstenat på sin favorit plats i köket. Väggen hade blivit som hennes egen TV. När hon pratade med mig skällde hon bara, allt jag gjorde var fel, jag var bara i vägen, ibland var jag som luft för henne. Det var som om hon var inmurad i en bur. Hennes alkohol vana blev värre och hon såg mig som en odräglig och olydig hund, det var som om jag hade orsakat allt. Men när räkningarna kom blev mor värre eftersom det var far som hade försörjt familjen, mor var ju arbetslös och hon drack upp allt vi hade i pengar. Men när mor sa de orden jag aldrig glömmer ville jag bara försvinna ifrån verkligheten:
-” Du är bara i vägen, jag behöver pengar och det är du som slösar bort dem!”
Jag kände mig som ett oönskat barn, ett oönskat liv.
Efter en period av bråk vaknade jag en morgon av att mor hade försvunnit, hon var verkligen borta. Hon hade verkligen försvunnit. Eller vad hade hänt egentligen? Jag visste inte vad jag skulle göra. Det kändes som att hela världen hade försvunnit och att det var bara jag som var kvar på jorden. Hon ville inte ha mig och det var därför hon hade försvunnit. Min mor hade svikit mig och hela mitt hjärta hade brustit.
Efter en veckas ensamhet hade jag inte ens gått till skolan. Det enda jag gjorde på dagarna var att sitta på min mors favorit plats i köket. I kylskåpet fanns två ruttna bananer och lite mjölk. Jag kunde inte äta. Mina hungerkänslor var borta, lika mycket som att mor var borta. Jag hade inte varit ute på flera dagar. Lusten var liten och längtan efter en hel familj var stor. Mitt liv var tragiskt. Jag hade inga vänner i närheten eller i skolan. Jag hade en riktig vän en gång, trodde jag. Hon visade sig vara en riktig lögnare. Efter det har alla i skolan vänd sig emot mig, fast de borde vänd sig emot henne.
En morgon hände det något jag inte förstod. Någon knackade på dörren och mitt hjärta dunkade kraftigt. Jag blev alldeles förstenad och jag förstod ingenting. Vem kunde det vara? Ingen vill väl mig något? När jag öppnade dörren stod det två män utanför. Den ena hade ett ärr på hans högra kind och den andra såg ut att ha en tupé. De sa att de var ifrån socialen och de kom för att hämta mig. Min mor hade skrivit ett brev till dem om att jag skulle föras till ett barnhem. Beskedet kom som en chock och tårarna forsade ner på mina kinder, jag förstod ingenting. Hur kunde mor göra så här mot mig? Hon ville verkligen inte ha mig. Mitt liv blev ännu värre, ännu mer tragiskt. Jag kunde inget göra och jag hade inget val.
Mitt hem var senare på barnhemmet. Barnhemmet var inte så stort, fast det var många som bodde här. Det enda jag gjorde var att fantisera, fantisera om en hel familj igen. Men både min mor och far hade svikit mig, nu hade jag ingen mor och far längre. De hade båda försvunnit ur mitt liv, fast mina tankar om dem fanns kvar, jag kunde inte sluta tänka på dem. Alla var bara dystra på barnhemmet och min ensamhet var stor. Jag ville helst inte prata med någon där. Alla fick mig att vilja kräkas förutom Olga hon var den enda människan jag pratade med när det behövdes. Hon hjälpte mig med att hitta en fosterfamilj. Jag ville bara därifrån, jag kände mig inlåst och min frihet var liten. Jag brukade ofta titta ut genom fönstret men allting såg bara dött ut.
Men allting blev som en chock när Olga berättade att jag skulle träffa en familj.
Jag kände genast att det kanske händer något, något som förändrar mitt liv och det gjorde det. Familjen jag träffade var trevliga, de hade tre barn och de kom ifrån Canada. Familjen ville ha mig och jag kände mig lycklig för första gången på länge. De ville ha mig, de ville att jag skulle tillhöra deras familj. Jag skulle få känna frihet och känna mig älskad.
Nu var jag borta ifrån barnhemmet, borta ifrån Ryssland. Mitt nya hem är i Canada. Jag hade aldrig varit i något annat land och Canada var som ett främmande land för mig, men det är mycket bättre här än i Ryssland.
Jag har äntligen fått mitt liv tillbaka. Min nya familj är underbar, de bryr sig om mig, det gjorde mor och far med men för länge sedan. Nu hade jag förträngt tankarna där mor och far innehöll. Jag har fått vänner, riktiga vänner jag litar på.
Mitt nya hem är annorlunda, till skillnad till lägenheten i Ryssland. Jag bor nu i ett stort och vackert hus, miljön här är renare och inte lika grått som i Ryssland. Mitt hem är fyllt med kärlek och omtanke. Nu talar min mun någorlunda engelska som jag lärt mig i min nya skola. Jag har börjat kalla mina nya föräldrar för mor och far och jag menar verkligen det jag säger. De är som om de varit mina föräldrar hela mitt liv och som om de uppfostrat mig. Men jag visste att det inte var så, men jag vill att det skulle vara så. Jag är glad att jag äntligen får vara lycklig och att mitt liv är helt igen.

Författare:

Publicerat

Dela: