Landstingsfullmäktige Sammanträdet

Härmed förklarar jag mötet öppnat, sa landstingsrådet och ordförande i landstingsstyrelsen, Gunnar Klimp. Vi har en person med från Försäkringskassan, du kan väl presentera dig.
Ja, jag heter Staffan Westerberg och är Försäkringschef på Försäkringskassan här i Örebro..
Ursäkta mig, Staffan, men jag vill bara tillägga att huvudtemat på detta möte är arbetsmiljö och sjukskrivningar och kostnader inom sjukvården. Du kan fortsätta…
Ja, hrm, 240 miljarder kronor beräknas ohälsan, sjukskrivningar och förtidspensioner att kosta samhället per år. Sjuksalarna är överbelagda och personalen går på knäna.
Då får vi ge dem knäskydd, sa ledamot Lars-Assar Lindqvist och skrattade gott, vilket han var ensam om.
Ja, hrm, personalen har problem med axlar, ryggar och värkande armar, det måste ske en förändring, det finns vissa av personalen som inte orkar längre och söker nya jobb och….
Men vad ska vi göra? frågade vice ordförande Katrine Swart af Witt.
Måste ni avbryta mig hela tiden? utbrast Staffan Westerberg irriterat.
Oh, ursäkta.
Äh det gör det samma, jag kommer i alla fall inte ihåg vad jag ska säga, sa Staffan Westerberg, och plockade snabbt ihop sina grejor, lämnade lokalen och slog igen dörren hårt efter sig.
Vad arg han blev då, sa Katrine Swart af Witt förvånat
Efter några minuter bröt Lars-Assar Lindqvist den pinsamma tystnaden.
Varför var han här överhuvudtaget?
För att informera om situationen när det gäller arbetsmiljö och antalet sjukskrivna, sa Gunnar Klimp lite uppgivet.
Sjukskrivna ja, men måste vi ha så många inlagda? undrade Lars-Assar.
Vadå? undrade Gunnar Klimp.
Alla kan väl inte vara så sjuka att de måste ligga och lata sig hela dagarna?
Vad menar du, Lars-Assar? fortsatte Gunnar Klimp förvånat.
Det finns väl någon som kan hjälpa till, eller åtminstone avlasta personalen, det skulle göra patienterna gott att arbeta och så får de känna sig lite nyttiga också.
Vad säger ni andra? frågade Gunnar Klimp.
Kan man göra så? frågade ordföranden i regionpolitiska nämnden, Maria-Britta Segherhatt.
Klart man kan, sa sekreterare Juujjaliisa Virrpelle tanklöst.
Ja låt dem jobba, för det är deras fel att personalen är sjuk, dessa inbillningssjuka snyltare! skrek vice sekreterare Anton Palm, så saliven sprutade omkring honom.
Men, vad du tar i, Anton, sa Juujjaliisa Virrpelle och torkade bort saliv som träffat henne i ansiktet.
Ja, jag är så trött på dessa människor som upptar dyrbar tid för dem som verkligen behöver vård, och de kostar ju oerhörda summor för landstinget och skattebetalarna varje år. Pengar som vi kan göra annat för.
Vad? undrade Maria-Britta Segherhatt.
Köpa konst till exempel, fortsatte Anton Palm.
Du menar inte allvar, och varför är du så hatisk mot patienterna? undrade Gunnar Klimp.
Det är bara en grupp av personer jag inte gillar, och det är mag- och tarmsjuka. Jag fick mer än nog av dem när jag jobbade som läkare på Huddinge Sjukhus mottagning, för just dessa parasiter. Fy för fan vilket släkte! De är hopplösa, ja obotligt hopplösa!
Har du jobbat som läkare? frågade Juujjaliisa Virrpelle.
Ja, det har jag! I tio år stod jag ut med dem, sen fick det vara nog.
Vad har de gjort som fått dig så hatisk? frågade Gunnar Klimp på nytt.
De ringer in och tjatar om allt, och om hur dåliga de är och att de har diarréer uppemot trettio gånger per dygn, vad fan är det att bråka om, tänk på dem som varit förstoppade i en vecka, de skulle vara jävligt glada om de kunnat gå på toaletten trettio gånger. Och som om det inte vore nog med såriga blödande tarmar, så får de matstrupsinflammation med bråck på magmunnen. De får reumatiska besvär, bölder, fistlar och njursten. De är som bortskämda överklasslynglar, de ska ha allt. Och aldrig blir de nöjda, då är det nästa steg; påse på magen, bara för att visa hur sjuka de är. Tyck synd om mig liksom, blä! Jag ger mig fan på att de självsvälter, och sover så litet de kan, för när de kommer in på mottagningen är de bleka, magra och svarta under ögonen och man tror att de ska dö när som helst. De ser ut som koncentrationslägerfångar. Fy fan.
Vi har en dagordning vi måste följa, så lugna ner dig lite nu, sa Gunnar Klimp.
Nej du! De beskriver sin avföring så ingående att man tappar matlusten, man är tvungen att vara ledig en vecka per månad för att kunna återhämta sig, fy fan vilka snuskpellar! I somras kom det en person gående på badstranden med stomipåse, eller mobil toalett som jag säger. Jag väntade bara på att den där påsen skulle fyllas med gas, för det har dem oändligt med, gas, gas gas, ja jag trodde faktiskt att påsjäveln skulle flyga i luften och träffa ett oskyldigt barn, som då senare kommer att få traumatiska upplevelser av detta och blir psykiskt sjuk, som vi inom landstinget sedan får ta hand om, vilket medför ytterligare kostnader i vård, mediciner och rehabilitering.
Men så illa kan det väl inte vara, jag menar att dessa sjukdomar kan vara riktigt hemska, sa Maria Britta Segherhatt.
Äsch, trams! De är inte sjukare än jag! skrek Anton Palm i falsett.
Jag tror vi behöver en paus, sa Gunnar Klimp.
Sedan begär de sjukskrivning på sjukskrivning, fortsatte Anton Palm i extas, i månader är de hemma och påfrestar sin omgivning, och som läkare kan man inte neka, då kan man åka dit, det är för jävligt. Klagar på att de inte orkar jobba och är så mesiga, jag bröt tummen för några år sen, och var bara hemma ett par veckor, men det räcker inte åt dem, nej då hålla på att larva sig. Usch!
Det finns de som är väldigt dåliga, det vet jag, försökte Katrine Swart af Witt.
Dumheter! En tarm kan man operera, men min tumme då? Den finns det inte flera meter av.

Jag vet inte om någon av er håller med Anton Palm, sa Gunnar Klimp lite rödkindat efter pausen. Men det gjorde de flesta. De var överens om att parasiterna måste hållas från sjukhuset. Om man ignorerade dem så skulle de säkert tröttna och ge sig, det hjälper mot vårtor, resonerade man. Den enda som var emot det var ordföranden i Patientnämnden, Carl Larsson, men eftersom han var folkpartist och i minoritet, bad de honom vara tyst.
Allteftersom mötet pågick så var alla överens om att kostnaderna inom landstinget var enbart patienternas fel. Inom två år skulle allt förändras. Det skulle sparas på allt, om det så skulle kosta en förmögenhet. Landstinget skulle bli självförsörjande och alla skulle samarbeta. Köket skulle samarbeta med krematoriet, så där i all hemlighet, för att spara in kostnader på mat. Patienter som måste läggas in, skulle sättas i arbete. Arbete ger vård, var mottot. Nya ambulansbussar med plats för tio personer skulle köpas in och samarbeta med Transam. Bussen måste vara fullagd innan patienterna kunde levereras. Det kunde ta tid, men den som är sjuk har inte bråttom, och hade man tur så frisknade dem till under färden och kunde ta taxi hem, eller buss, eller i bästa fall gå. Motion är nyttigt och stärkande för kropp och själ. De var också överens om att det nya Universitetssjukhuset skulle ha ett sanningens slagord som skulle väcka eftertanke. Texten skulle sitta på väggen över entréerna, och vara i förgylld brons på marmorplatta. Det vinnande förslaget blev - med siffrorna 10-1 - Anton Palms:

PATIENTEN ÄR INTE SJUKARE ÄN LÄKAREN KÄNNER SIG

Efter tre års besparingar blomstrade Universitetssjukhuset. Alla Landsting skulle följa Örebromodellen. Sjukhuspersonalen hade aldrig varit friskare. De gjorde inte mer än de behövde. Patienterna tog hand om det mesta, som städning, transporter, matlagning, röntgen och i viss mån även lättare operationer. Tack vare det hade sjukskrivningarna minskat med nittio procent och förtidspensionerna med sjuttio procent. Läkarna spelade golf och skrev ut recept. De trivdes som Ferdinand under korkeken, och kände sig pigga, starka och fulla av liv. Alla var så glada och lyckliga och mycket friskare utom mag- och tarmsjuka som blev helt bortkopplade från sjukvården. De fick istället telefonnumren till Jourhavande Medmänniska, som fått remissförskrivningsrätt utfärdat till krematoriet av socialstyrelsen, samt ett akutnummer till Fonus.

Skriven av: Mats Henriksson