Lång dag

Lång dag



Osten smakade sopa. Jag gick fram de få stegen till slasken i köket och spottade ut eländet, ställde mig och glodde ut genom fönstret och följde med blicken sparvarna som hastigt flög mellan de glesa björkarna. Jag avskydde morgnarna. Det var ett mindre helvete att få mig ur sängen på morgonkvisten och att ställa mig i duschen skulle egentligen kräva en hel armé. Suckande hörde jag magen kurra och öppnade kylskåpet i jakt på något annat att lägga på den hårda mackan. Leverpastej som datumet gått ut i förra veckan. Gammal marmelad som det nu skulle krävas en mejsel för att få upp locket. Kladdiga apelsinskal satt som klister runt burken. Jag gav upp, åt upp det hårda brödet utan pålägg och fortsatte stirra ut genom fönstret som inte heller denna vår blivit tvättat.
Genom den grå hinnan såg jag Fru Andersson öppna den stora gröna containern för att slänga gårdagens sopor. Hur tusan kunde människan under ett dygn få en hel plastpåse full i sopor? Med en väl riktad svung på ICA-kassen hivade hon upp den i sopsamlaren. Soppåsen var så full att fru Andersson lär ha haft ett dilemma att knyta de små handtagen. Hennes gråblå hår lyste denna tidiga morgon och fick hela bakgården att verka färggrann och kul istället för så grå och trist som den faktiskt var. Den blommiga morgonrocken var gul med knallröda rosor i ett mönster jag sett till leda. Vann jag några hundra tusen skulle jag köpa människan en ny rock.
Jag suckade igen och vände mig om för att mötas av en öppen sovrumsdörr som visade en murrig obäddad säng. Snabbt svalde jag kaffet och gick med sömniga steg till toan. Chefen skulle gå upp i atomer om jag kom för sent ännu en dag.

Mina steg klampade i trappuppgången. Som hårda ekon hamrade jag mig neråt, snabbt och målmedvetet. Stressen fortplantade sig inom mig och gjorde klackarnas möte med stentrappan våldsam och obarmhärtig. Naturligtvis stod Ivar längst ner i sin dörr och glodde surt på mig.
”Hade du varit en karl hade jag sannerligen gett dig en rak höger! Vad menar du med att varje vardag gå så hårt i trappan? Det finns folk i huset som sover!”
Hans röst överröstade mina steg och hans hotfulla min var säkert avskräckande för vissa, men inte för mig. Ivar hade nog varit en rejäl Don Juan i sina unga år, nu var han pensionär och hans flörtande med mig hade långsamt gått över i klagande toner, åtminstone på morgnarna.
Jag pekade på mitt armbandsur.
”Tyvärr Ivar, har inte tid med dig just nu. Chefen avskedar mig om tre minuter,” sa jag flåsande och tryckte mig förbi honom.
En unken doft av armsvett drog förbi, det var oklart om det var min eller hans som stank mest. Ute på gården greppade jag min gröna cykel och trampade iväg.
”Det är tur för dig att du inte har barn! Att cykla utan hjälm är inget bra föredöme!” hörde jag Ivar gasta efter mig.
Byxorna fladdrade i den kyliga vinden, ett tag var jag rädd att de vida byxbenen skulle fastna i kedjan, men fick snart annat att tänka på när storstadstrafiken nästan körde över mig.
”Blåfisar och tvärnitar!” svor jag högt och vredgat när en gul Ford prejade mig i diket.
Cyklade vidare i rasande fart och höll så när på att missa grön gubbe vid infarten till mitt arbete. Tryckte in cykeln i cykelstället och gick med raska steg in genom de självuppgående dörrarna. Ute var björkarna fortfarande svarta och stela. Inte ens det minsta lilla löv eller knopp kunde skönjas på deras spretande grenar. Jag var tacksam över att komma in i värmen. Hejjade på Lisbeth i receptionen och skyndade vidare mot lagret.
”Olga!” ropade Lisbeth efter mig.
Ånej, hann jag tänka och vände mig om. Såg på hennes blonderade jättehår och märkte att hon ändrat färg på ögonskugga, lila istället för blå. Nåja, det kvittade nog vilken färg ögonlocken utstrålade, den där gräsliga blicken hon nu gav mig kunde ingenting mildra.
”Chefen söker dig. Du ska infinna dig där direkt”, sa jättehåret märkvärdigt.
Jag gick mot trappan som ledde till kontoren.
”Inte där uppe,” påpekade blonderade superhåret. ” Inne hos Almström.”
Jag vände mig åt andra hållet och sa i förbigående;
” Du har spenat mellan tänderna.”
Nöjt leende gick jag vidare medan jag hörde hur hon grävde i sin handväska efter den lilla vita spegel hon förvarade där. Kossa.

”Nå, här har vi Olga,” sa chefen och lutade sig bakåt i stolen.
Almström stod snett bakom och tuggade på ett av sina evinnerliga tuggummin. Hela rummet stank peppermint. Jag mådde illa. Chefen viftade med handen att jag skulle sätta mig, skruvade av radion som stod i fönstret och knäppte sina smala händer. Hon var vacker som en dag och fastän hon var äldre än jag såg hon säkert tio år yngre ut. Vad ville hon nu?
”Vad har jag sagt om tiderna Olga. Jag trodde vi kommit överens om att du skulle komma i tid sedan sist vi diskuterade detta ämne,” sa hon med en något trött stämma.
Almström stirrade på mig och verkade road av situationen.
”Jag försov mig,” svarade jag som sanningen var.
”Ute på krogen för mycket, va?” frågade chefen och höjde ett smalt plockat ögonbryn. Jag ignorerade hennes antydan och väntade på att få gå.
”En gång till och du blir avskedad,” fortsatte chefen lugnt.
”Det har du hotat med i tre år nu,” inflikade Almström och strök sig på den skäggiga hakan. ”Det måste nog till hårdare tag denna gång.”
Jag hatade Almström. Han var en rövslickare av värsta sort, fjäskade för chefen och stod i som om han hade någon chans att få henne på rygg. Min blick borrade sig igenom honom och jag såg till min tillfredsställelse att han rodnade. Det var något nytt. De orakade kinderna lyste kära och flammiga, till och med halsen färgades svagt röd och fick honom att framstå i en helt annan dager. Hastigt såg han bort. Jag flinade mot chefen.
”Vad menar han, hårdare tag?” frågade jag.
Chefen tänkte efter, satte sina smala fingrar mot skrivbordet så ringarna glimmade i den grå dager som lyste in genom de stora fönstren.
”Almström menar nog att du behöver andra uppdrag som får dig att vilja komma hit i tid.” Hon fick ett fundersamt uttryck i ansiktet. Små fina rynkor visade sig i ögonvrårna och längs munnen samlades långa streck efter den intensiva kedjerökningen hon så nyss slutat med.
”Vi gör så här. Du får jobba under Almström i dag för att lösa ett problem vi har här på företaget. Som du säkert hört så är här ett enormt svinn på kläder. På både herr och dam sidan försvinner det alldeles för mycket konfektion. Du och Almström får finna syndabocken eller syndabockarna. Löser du det här Olga ska jag se till att du får flextid. Så får det bli och så gör vi.”
Chefen reste sig upp och visade de långa benen under den korta kjolen. Hon försvann ut utan en blick på mig, lämnade endast efter sig en tung doft av liljekonvalj. Jag mötte Almströms blick. Arbeta en hel dag med chefens vapendragare. Jag stönade tyst samtidigt som jag förvånat noterade att han fortfarande rodnade. Herregud, ännu en mespropp man lär uppfostra.

Kartongerna var tunga och otympliga. Med ryggen krökt strävade jag framåt i korridoren och försökte hålla en rak linje. De vida byxbenen gjorde min färd minst sagt vådlig. Snubblande och svettig hasade jag in på Almströms kontor. Där stod kartongerna i höga staplar på golvet och upptog plats. Kontoret var litet och slitet. Här hade Almström huserat i tolv år och det märktes. Man kunde se hur intressen och skeenden i hans liv passerat förbi. Här fanns hockeybilder på väggarna med hockeyspelare som nu var i pensionsåldern, och här trängdes gamla pärmar med konfektion från 1990 tillsammans med årets upplagor. I ett hörn stod en signerad hockeyklubba, och i ett annat hörn satt Almström själv och letade gem på sitt skrivbord. Hans tjocka mörka hår hängde ner i ögonen och skuggade hans ansikte. Med en lätt duns satte jag ned kartongerna och skrämde nästan livet ur den fjäskande kamrern.
”Här har du mer papper. Hur långt tillbaka ska vi gå med svinnet? Inte ända till postorderfirmans begynnelse va?”
Almström såg hastig upp från sitt letande.
”Öh, nej nej, bara de senaste fem åren,” svarade han och hittade äntligen det han sökte. Ett knallgrönt gem som han noga och omständligt hakade på ett papper.
Det här var sannerligen tråkigt. Att jobba med Almström. Man kunde aldrig tro att vi nästan var jämngamla. Att jag till och med var två år äldre. Hans prydliga skrivbord med papper åt höger och pennor åt vänster var som totala motsatsen till mig. Inget skrivbord jag någonsin haft i min ägo hade varit så välplanerat ovanpå. Blankt och välpolerat. Var sak på sin plats. Fastän rummet var så fullt till bristningsgränsen, hade varje sak sitt ställe. Jag kom fram till att Almström fortfarande bodde hemma hos sin gamla mamma som levde enkom för honom och väntade med bullar och saft efter jobbet. Jag fnissade till.
”Man kan se att svinnet började stiga för cirka tre år sedan,” avbröt han mina tankar. ”Det var då vi nyanställde tretton personer,” han tittade upp på mig. ”Däribland dig.”
Jag stirrade på honom, fick verkligen behärska mig för att inte spotta i det skäggiga ansiktet.
”Du är inte riktigt klok. Om chefen tror att jag tänker jobba en enda minut med en sådan som dig tar hon fel. Jag går.” sa jag och spatserade lojt ut genom dörren.
Jag hörde hur stolen skrapade i golvet när han hastigt reste sig upp för att gå efter mig.
”Hmm…det var inte min mening med att såra dig, jag har så taskig humor bara,” sa han lamt bakom mig.
Jag ignorerade honom och gick vidare till fikarummet. Han vågade inte komma efter. Där inne satt Lisbeth på en av de hårda pinnstolarna. Det var nästan att jag vände i dörren. Hennes stora hår skymde fönstret, gjorde groteska spindelsvävskuggor på väggarna och förstörde solstrålarnas väg fram mot kalendern på motsatt sida.
”Hej du,” sa hon piggt och log så läppstiftet färgade av sig på tänderna.
Mandelkubben hon höll i handen smulade ner den korta kjol hon bar. Som snö låg där ett helt lager på knä och lår. Jag såg med avsmak på henne.
”Hörde du får arbeta med Almström, lär inte vara så inspirerande va?” Lisbeth lade ena benet över det andra, visade de perfekt skruvade vaderna och släta låren. Jag fyllde en temugg med kaffe, bälgade i mig allt på en gång och ställde ned den med en lätt smäll på diskbänken.
”Vi jagar tjuvar,” sa jag kort.
”Åh, chefen har satt er på att lösa svinnet på lagret.” hon lutade sig framåt. ”Jag kan nog hjälpa dig.”
”Det tror jag inte,” svarade jag syrligt.
”Igår när jag åkte hem såg jag Almström i en skåpbil med mörka fönster. Helt tydligt såg man att bilen var tungt lastad. Man kan ju undra vad Almström hade där? Ingen av oss andra på postorder visste om transporten,” fortsatte Lisbeth med märkvärdig röst.
Jag syndade människan framför mig. Hade hon inte varit så förbaskat skvallrig och opålitlig av sig hade jag trott henne, om hon nämnt någon annan. Almström var alltför mycket chefens gosse för att ens tänka på något sådant.
”Du har lika mycket i huvudet som Almström, eller rättare sagt lite,” svarade jag på hennes förväntansfulla tystnad och gick ut därifrån.

Toaletten var trång och smal. Mina knän dunkade i dörren när jag satte mig ner och lättade på trycket. Med blicken följde jag de klotter som fanns att läsa på de gula väggarna. Någon hade skrivit; Ner med skiten, tänk på alla barnarbetare!
Längre ned stod; Här satt jag och sket när alla andra kämpade och slet!
Jag skrattade lågt. Det där hade jag skrivit för snart tre år sedan. Mina ögon fastnade för en ritad figur med stort hår och långa slanka ben. Lisbeth. Någon av männen på lagret hade roat sig med att teckna den pyntade människan naken. Stora bröst och runda skinkor. Jo jo. En annan blev minsann inte ett minne på väggen. Inte för att jag ville, hade jag mot alla odds sett mig själv ritad på det sättet Lisbeth framstod hade jag gladeligen gett alla karlarna på lagret en rak höger. Jag flinade. Det skulle jag sannerligen ha gjort, och jag visste precis vem jag skulle börja med. Feta Håkan. Han som jämt drog den ena fräckisen efter den andra. Håkan skulle få första smällen. Nöjd reste jag mig upp och log åt min spegelbild när ett bankande på dörren fick mig att hoppa till.
”Det finns fler toaletter!” vrålade jag genom dörren.
Almströms svaga röst hördes utanför. Jag öppnade dörren i en farlig fart.
”För tusan karl! Det finns andra muggar än den här att husera på!”
Han skruvade på sig, såg nervös och orolig ut. Nervösare och oroligare kanske var bättre att säga, för Almström var alltid nervös och orolig.
”Jag har funnit något du kanske kunde vara intresserad av,” sa han väldigt lågt.
Jag böjde mig framåt mot honom.
”Varför viskar vi?”
Almström knöt händerna vid låren och såg sig hastig åt höger och vänster.
”Kom med!” sa han och gick med snabba steg framför mig.
Hans smala gängliga gestalt var komiskt att skåda. Fötterna verkade inte lyda honom, utan pekade än inåt än utåt. Den smala ryggen krummade. Och denna fart? När hade jag sett Almström nästan springa i korridorerna senast? Detta var något nytt. Och spännande. Mot min vilja drogs jag med och sprang efter honom, väldigt nyfiken på vad han funnit. Han svängde runt lagret och sprattlade vidare mot godsmottagningen. Avgaser började stinka och flera lastbilar stod där ute och pyrde.
”Titta här,” sa han och pekade in i ett hörn.
Där låg tomma kartonger utspridda i väntan på att plattas ihop och återvinnas. Ute på lastkajen var det kallt och blåsigt. Kartongerna rörde sakta på sig i vinden. Ett skrapande ljud uppstod varje gång de hasade de få centimetrarna in i hörnet. Almström tog upp en av lådorna och bar fram till mig.
”Läs på fraktsedeln,” uppmanade han mig.
Lisbeth Jansson, läste jag.
”Lisbeth? Har hon slängt sin post här?” frågade jag dumt.
Almström fäktade med armarna.
”Hon tar emot firmans paket privat. Det är hon som snor från lagret,” sa han bestämt.
Jag glodde på kartongen och såg att den kom från Taiwan. Taiwan?
”När fick chefen kontrakt med firmor i Taiwan?”
Almström ryckte på de magra axlarna och tog upp ännu en låda.
”Här också,” sa han och visade mig jättehårets adress.
Jag tog de bägge lådorna under armarna och började gå in igen.
”Hon får stå till svars, vi grillar hon, ställer henne mot väggen bara,” sa jag och stormade in genom dörren så lastgubbarna hoppade till.

Receptionen var oklanderligt skött. Den blanka ytan på disken var dammfri och polerad. Innanför satt Lisbeth och fakturerade vid datorn. En tung doft av liljekonvalj omgav henne och en begynnande huvudvärk fortplantade sig bakom min panna. Almström med sina nervösa ryckningar runt ögon och mun gjorde inte saken bättre. Och varför använde inte karlen deodorant? Eller var det min egen armsvett jag kände? Jag glodde på honom, som om själva blicken kunde få honom att lukta bättre. Utan att de andra märkte det sänkte jag mitt eget huvud och snusade lätt i min armhåla. Genast blev huvudvärken värre. Inte bra. Jag stålsatte mig för den diskussion vi skulle ha med Lisbeth.
”Hur har ditt namn hamnat på de här kartongerna?” frågade jag syrligt.
Lisbeth lutade sig över disken och landade med sina långa rödmålade naglar på den blanka ytan. Som tappar av is tedde sig det skarpa ljudet. Vasst och direkt.
”Kartonger?” frågade hon med höjda ögonbryn. Plockade.
”Har månne fröken Lisbeth själv handlat av grossisterna i utlandet?” Almströms röst raspade av nervositet.
Jättehåret såg frågade på oss. Hon hade ingen aning om vad vi pratade om.
”Spela inte ovetande, vi vet att du har med svinnet att göra,” fortsatte Almström, denna gång med stadigare röst.
Vi stirrade på människan vi hade mellan oss och disken. Länge stod vi stilla och glodde på varandra när plötsligt hennes ansikte förändrades. Det skrynklades ihop som crepepapper, näsan försvann i de rynkor som med ens uppstod vid munnen. Häpnadsväckande såg jag på förvandlingen och upptäckte att hon började gråta. Långa smala rännilar av tårar lade sig i fårorna vid näsroten för att ta sig vidare till hakan. Sminket smetade ut sig och gjorde lortränder på kinderna. Almström rörde oroligt på sig bredvid mig.
”Men snälla fröken Lisbeth, detta var inte vår mening,” rabblade han ur sig. Jag kunde riktigt höra hur ångerfull han var.
Jätterhåret grät och grät.
”Det var chefen som sa till mig att plocka undan det som blev över på lagret för att skicka vidare till en adress i Solna,” grät hon ut och snörvlade som den värsta snorunge.
Almström gav henne sin använda näsduk som hon utan att tveka tog emot och snöt sig i. Min skapare, tänkte jag, hur många snorkladdar fanns det i den innan? Min huvudvärk gick nu långsamt över i migrän.
”Varför står ditt namn på lådorna?” frågade jag krystat.
”Därför att lastgubbarna skulle tro att det var på min adress sändningen kom,” bölade hon ut.
”Men…varför göra något sådant överhuvudtaget?” frågade jag vidare.
Nu grät Lisbeth hysterisk, det gick inte att få något mer ur henne. Vi gick till chefens kontor.

Ett knastrande ljud hördes inifrån chefens rum. En miniräknare med kvitto gick för fullt. Chefens flinka fingrar gled över tangenterna som om de flög. Ringarna glimmade i lysrörsbelysningen. Hastigt såg hon upp när vi kom in.
”Se där, mina detektiver,” sa hon glatt och pekade på stolarna framför sitt stora skrivbord. ”Slå er ner.”
Mina armbågar smärtade över att släpa på de otympliga kartongerna. Tungt satte jag mig ned i den trånga stolen. Vem sjutton gjorde så små säten? Jag pressade in skinkorna och kände hur fläsket flödade över stolkarm och sits.
”Du och jättehåret i receptionen har verkligen haft bråda dagar, inte sant?” började jag och flinade mot henne.
Belåtet såg jag att hon kom ur sin vanliga stöddiga rytm. Fingrarna hakade upp sig på räknemaskinen och för ett ögonblick gick hennes blick från mig till Almström som förkrossad såg ner i golvet.
”Vad vill det här betyda?” frågade hon honom.
”Det…hmm…några kartonger som vi hittade,” sa han tafatt och vände sig mot mig.
”Lisbeth har berättat allt, det vi vill veta nu är varför,” sa jag.
För ett ögonblick trodde jag hon skulle hoppa på mig. Ögonen spärrades upp i vrede och ansiktsfärgen djupnade så ådrorna framstod som fåror på halsen. Så med ens sjönk hon ihop och stirrade in i väggen bakom oss.
”Nå det är lika bra det kommer ut,” började hon spakt. ”Jag är inte den ni ser,” hon knöt sina händer, flätade dem svettigt om varandra. ”Jag är egentligen man.”
Vi gapade, hängde med våra hakor så knäna bågnade.
”Vad menar du?” frågade jag lamt.
Chefen harklade sig.
”Jag har penis, jag är född man. Mina klädinköp genom Lisbeth var väl genomtänkta planer, ända tills styrelsen i Borås anade oråd. Jag hade ingen tanke på att ni två odugliga människor skulle komma på mig. Lisbeth är för övrigt också man.”
Hon ändrade ställning i stolen, lade det ena benet över det andra och började nervöst svänga med foten.
”Får styrelsen reda på det här är vi sålda. Jag menar, att vara homo är liksom inte firmans policy,” fortsatte chefen och mötte våra häpna blickar med ett prövande flin, slängde så upp sina välvårdade smala händer i luften i en uppgiven gest och reste sig upp.
”Jag är ledsen Almström, men du hade aldrig fått mig på rygg, du är liksom inte min typ.”
Jag mötte Almströms hysteriska blick. Vitorna var stora som tallrikar och irisen lyste blå som himlen. Min sprängande huvudvärk bakom pannan stormade fram över huvudsvålen och stannade någonstans i nacken. Blicken blev grå och suddig, jag lutade mig framåt och svimmade.

Jag vaknade vid elementet på min toalett. Den grå flagnade färgen stoltserade stolt mot tapetens blå slitna blommor. Hur kunde jag hamnat här? När jag försiktigt reste mig upp var det som om en bomb exploderat i mitt huvud. Stönande lade jag mig ned på golvet igen. Vad hade hänt? Jag slöt ögonen, och kom i samma stund på att jag aldrig lämnat lägenheten. Jag hade somnat på toa och ramlat och slagit huvudet i elementet. Illamående och med största självansträngning reste jag mig och stapplade ut i köket. Fördömt, jag skulle komma för sent ännu en dag till arbetet. Sannerligen hade chefen anledning att sparka mig. Grymt besviken på mig själv och på att drömmen bara var en dröm hörde jag hur Ivar där nere i trappuppgången vrålade åt de två studenter som ihåligt klampade ner mot porten. Tungt satte jag mig på köksstolen och tog mig en påtår innan vardagen började, glodde på lösbrösten som hängde på sängknoppen i sovrummet och snodde ihop håret i nacken innan jag pressade ned den blonda peruken på mitt huvud. Bulan smärtade. Jag gick till medicinskåpet på toan och tog mig en huvudvärkstablett. Snabbt svalde jag pillret och lade några extra i väskan, innan jag målade ögonlocken med lila ögonskugga.
Dagen skulle bli lång och trist.

























Lång dag



Osten smakade sopa. Jag gick fram de få stegen till slasken i köket och spottade ut eländet, ställde mig och glodde ut genom fönstret och följde med blicken sparvarna som hastigt flög mellan de glesa björkarna. Jag avskydde morgnarna. Det var ett mindre helvete att få mig ur sängen på morgonkvisten och att ställa mig i duschen skulle egentligen kräva en hel armé. Suckande hörde jag magen kurra och öppnade kylskåpet i jakt på något annat att lägga på den hårda mackan. Leverpastej som datumet gått ut i förra veckan. Gammal marmelad som det nu skulle krävas en mejsel för att få upp locket. Kladdiga apelsinskal satt som klister runt burken. Jag gav upp, åt upp det hårda brödet utan pålägg och fortsatte stirra ut genom fönstret som inte heller denna vår blivit tvättat.
Genom den grå hinnan såg jag Fru Andersson öppna den stora gröna containern för att slänga gårdagens sopor. Hur tusan kunde människan under ett dygn få en hel plastpåse full i sopor? Med en väl riktad svung på ICA-kassen hivade hon upp den i sopsamlaren. Soppåsen var så full att fru Andersson lär ha haft ett dilemma att knyta de små handtagen. Hennes gråblå hår lyste denna tidiga morgon och fick hela bakgården att verka färggrann och kul istället för så grå och trist som den faktiskt var. Den blommiga morgonrocken var gul med knallröda rosor i ett mönster jag sett till leda. Vann jag några hundra tusen skulle jag köpa människan en ny rock.
Jag suckade igen och vände mig om för att mötas av en öppen sovrumsdörr som visade en murrig obäddad säng. Snabbt svalde jag kaffet och gick med sömniga steg till toan. Chefen skulle gå upp i atomer om jag kom för sent ännu en dag.

Mina steg klampade i trappuppgången. Som hårda ekon hamrade jag mig neråt, snabbt och målmedvetet. Stressen fortplantade sig inom mig och gjorde klackarnas möte med stentrappan våldsam och obarmhärtig. Naturligtvis stod Ivar längst ner i sin dörr och glodde surt på mig.
”Hade du varit en karl hade jag sannerligen gett dig en rak höger! Vad menar du med att varje vardag gå så hårt i trappan? Det finns folk i huset som sover!”
Hans röst överröstade mina steg och hans hotfulla min var säkert avskräckande för vissa, men inte för mig. Ivar hade nog varit en rejäl Don Juan i sina unga år, nu var han pensionär och hans flörtande med mig hade långsamt gått över i klagande toner, åtminstone på morgnarna.
Jag pekade på mitt armbandsur.
”Tyvärr Ivar, har inte tid med dig just nu. Chefen avskedar mig om tre minuter,” sa jag flåsande och tryckte mig förbi honom.
En unken doft av armsvett drog förbi, det var oklart om det var min eller hans som stank mest. Ute på gården greppade jag min gröna cykel och trampade iväg.
”Det är tur för dig att du inte har barn! Att cykla utan hjälm är inget bra föredöme!” hörde jag Ivar gasta efter mig.
Byxorna fladdrade i den kyliga vinden, ett tag var jag rädd att de vida byxbenen skulle fastna i kedjan, men fick snart annat att tänka på när storstadstrafiken nästan körde över mig.
”Blåfisar och tvärnitar!” svor jag högt och vredgat när en gul Ford prejade mig i diket.
Cyklade vidare i rasande fart och höll så när på att missa grön gubbe vid infarten till mitt arbete. Tryckte in cykeln i cykelstället och gick med raska steg in genom de självuppgående dörrarna. Ute var björkarna fortfarande svarta och stela. Inte ens det minsta lilla löv eller knopp kunde skönjas på deras spretande grenar. Jag var tacksam över att komma in i värmen. Hejjade på Lisbeth i receptionen och skyndade vidare mot lagret.
”Olga!” ropade Lisbeth efter mig.
Ånej, hann jag tänka och vände mig om. Såg på hennes blonderade jättehår och märkte att hon ändrat färg på ögonskugga, lila istället för blå. Nåja, det kvittade nog vilken färg ögonlocken utstrålade, den där gräsliga blicken hon nu gav mig kunde ingenting mildra.
”Chefen söker dig. Du ska infinna dig där direkt”, sa jättehåret märkvärdigt.
Jag gick mot trappan som ledde till kontoren.
”Inte där uppe,” påpekade blonderade superhåret. ” Inne hos Almström.”
Jag vände mig åt andra hållet och sa i förbigående;
” Du har spenat mellan tänderna.”
Nöjt leende gick jag vidare medan jag hörde hur hon grävde i sin handväska efter den lilla vita spegel hon förvarade där. Kossa.

”Nå, här har vi Olga,” sa chefen och lutade sig bakåt i stolen.
Almström stod snett bakom och tuggade på ett av sina evinnerliga tuggummin. Hela rummet stank peppermint. Jag mådde illa. Chefen viftade med handen att jag skulle sätta mig, skruvade av radion som stod i fönstret och knäppte sina smala händer. Hon var vacker som en dag och fastän hon var äldre än jag såg hon säkert tio år yngre ut. Vad ville hon nu?
”Vad har jag sagt om tiderna Olga. Jag trodde vi kommit överens om att du skulle komma i tid sedan sist vi diskuterade detta ämne,” sa hon med en något trött stämma.
Almström stirrade på mig och verkade road av situationen.
”Jag försov mig,” svarade jag som sanningen var.
”Ute på krogen för mycket, va?” frågade chefen och höjde ett smalt plockat ögonbryn. Jag ignorerade hennes antydan och väntade på att få gå.
”En gång till och du blir avskedad,” fortsatte chefen lugnt.
”Det har du hotat med i tre år nu,” inflikade Almström och strök sig på den skäggiga hakan. ”Det måste nog till hårdare tag denna gång.”
Jag hatade Almström. Han var en rövslickare av värsta sort, fjäskade för chefen och stod i som om han hade någon chans att få henne på rygg. Min blick borrade sig igenom honom och jag såg till min tillfredsställelse att han rodnade. Det var något nytt. De orakade kinderna lyste kära och flammiga, till och med halsen färgades svagt röd och fick honom att framstå i en helt annan dager. Hastigt såg han bort. Jag flinade mot chefen.
”Vad menar han, hårdare tag?” frågade jag.
Chefen tänkte efter, satte sina smala fingrar mot skrivbordet så ringarna glimmade i den grå dager som lyste in genom de stora fönstren.
”Almström menar nog att du behöver andra uppdrag som får dig att vilja komma hit i tid.” Hon fick ett fundersamt uttryck i ansiktet. Små fina rynkor visade sig i ögonvrårna och längs munnen samlades långa streck efter den intensiva kedjerökningen hon så nyss slutat med.
”Vi gör så här. Du får jobba under Almström i dag för att lösa ett problem vi har här på företaget. Som du säkert hört så är här ett enormt svinn på kläder. På både herr och dam sidan försvinner det alldeles för mycket konfektion. Du och Almström får finna syndabocken eller syndabockarna. Löser du det här Olga ska jag se till att du får flextid. Så får det bli och så gör vi.”
Chefen reste sig upp och visade de långa benen under den korta kjolen. Hon försvann ut utan en blick på mig, lämnade endast efter sig en tung doft av liljekonvalj. Jag mötte Almströms blick. Arbeta en hel dag med chefens vapendragare. Jag stönade tyst samtidigt som jag förvånat noterade att han fortfarande rodnade. Herregud, ännu en mespropp man lär uppfostra.

Kartongerna var tunga och otympliga. Med ryggen krökt strävade jag framåt i korridoren och försökte hålla en rak linje. De vida byxbenen gjorde min färd minst sagt vådlig. Snubblande och svettig hasade jag in på Almströms kontor. Där stod kartongerna i höga staplar på golvet och upptog plats. Kontoret var litet och slitet. Här hade Almström huserat i tolv år och det märktes. Man kunde se hur intressen och skeenden i hans liv passerat förbi. Här fanns hockeybilder på väggarna med hockeyspelare som nu var i pensionsåldern, och här trängdes gamla pärmar med konfektion från 1990 tillsammans med årets upplagor. I ett hörn stod en signerad hockeyklubba, och i ett annat hörn satt Almström själv och letade gem på sitt skrivbord. Hans tjocka mörka hår hängde ner i ögonen och skuggade hans ansikte. Med en lätt duns satte jag ned kartongerna och skrämde nästan livet ur den fjäskande kamrern.
”Här har du mer papper. Hur långt tillbaka ska vi gå med svinnet? Inte ända till postorderfirmans begynnelse va?”
Almström såg hastig upp från sitt letande.
”Öh, nej nej, bara de senaste fem åren,” svarade han och hittade äntligen det han sökte. Ett knallgrönt gem som han noga och omständligt hakade på ett papper.
Det här var sannerligen tråkigt. Att jobba med Almström. Man kunde aldrig tro att vi nästan var jämngamla. Att jag till och med var två år äldre. Hans prydliga skrivbord med papper åt höger och pennor åt vänster var som totala motsatsen till mig. Inget skrivbord jag någonsin haft i min ägo hade varit så välplanerat ovanpå. Blankt och välpolerat. Var sak på sin plats. Fastän rummet var så fullt till bristningsgränsen, hade varje sak sitt ställe. Jag kom fram till att Almström fortfarande bodde hemma hos sin gamla mamma som levde enkom för honom och väntade med bullar och saft efter jobbet. Jag fnissade till.
”Man kan se att svinnet började stiga för cirka tre år sedan,” avbröt han mina tankar. ”Det var då vi nyanställde tretton personer,” han tittade upp på mig. ”Däribland dig.”
Jag stirrade på honom, fick verkligen behärska mig för att inte spotta i det skäggiga ansiktet.
”Du är inte riktigt klok. Om chefen tror att jag tänker jobba en enda minut med en sådan som dig tar hon fel. Jag går.” sa jag och spatserade lojt ut genom dörren.
Jag hörde hur stolen skrapade i golvet när han hastigt reste sig upp för att gå efter mig.
”Hmm…det var inte min mening med att såra dig, jag har så taskig humor bara,” sa han lamt bakom mig.
Jag ignorerade honom och gick vidare till fikarummet. Han vågade inte komma efter. Där inne satt Lisbeth på en av de hårda pinnstolarna. Det var nästan att jag vände i dörren. Hennes stora hår skymde fönstret, gjorde groteska spindelsvävskuggor på väggarna och förstörde solstrålarnas väg fram mot kalendern på motsatt sida.
”Hej du,” sa hon piggt och log så läppstiftet färgade av sig på tänderna.
Mandelkubben hon höll i handen smulade ner den korta kjol hon bar. Som snö låg där ett helt lager på knä och lår. Jag såg med avsmak på henne.
”Hörde du får arbeta med Almström, lär inte vara så inspirerande va?” Lisbeth lade ena benet över det andra, visade de perfekt skruvade vaderna och släta låren. Jag fyllde en temugg med kaffe, bälgade i mig allt på en gång och ställde ned den med en lätt smäll på diskbänken.
”Vi jagar tjuvar,” sa jag kort.
”Åh, chefen har satt er på att lösa svinnet på lagret.” hon lutade sig framåt. ”Jag kan nog hjälpa dig.”
”Det tror jag inte,” svarade jag syrligt.
”Igår när jag åkte hem såg jag Almström i en skåpbil med mörka fönster. Helt tydligt såg man att bilen var tungt lastad. Man kan ju undra vad Almström hade där? Ingen av oss andra på postorder visste om transporten,” fortsatte Lisbeth med märkvärdig röst.
Jag syndade människan framför mig. Hade hon inte varit så förbaskat skvallrig och opålitlig av sig hade jag trott henne, om hon nämnt någon annan. Almström var alltför mycket chefens gosse för att ens tänka på något sådant.
”Du har lika mycket i huvudet som Almström, eller rättare sagt lite,” svarade jag på hennes förväntansfulla tystnad och gick ut därifrån.

Toaletten var trång och smal. Mina knän dunkade i dörren när jag satte mig ner och lättade på trycket. Med blicken följde jag de klotter som fanns att läsa på de gula väggarna. Någon hade skrivit; Ner med skiten, tänk på alla barnarbetare!
Längre ned stod; Här satt jag och sket när alla andra kämpade och slet!
Jag skrattade lågt. Det där hade jag skrivit för snart tre år sedan. Mina ögon fastnade för en ritad figur med stort hår och långa slanka ben. Lisbeth. Någon av männen på lagret hade roat sig med att teckna den pyntade människan naken. Stora bröst och runda skinkor. Jo jo. En annan blev minsann inte ett minne på väggen. Inte för att jag ville, hade jag mot alla odds sett mig själv ritad på det sättet Lisbeth framstod hade jag gladeligen gett alla karlarna på lagret en rak höger. Jag flinade. Det skulle jag sannerligen ha gjort, och jag visste precis vem jag skulle börja med. Feta Håkan. Han som jämt drog den ena fräckisen efter den andra. Håkan skulle få första smällen. Nöjd reste jag mig upp och log åt min spegelbild när ett bankande på dörren fick mig att hoppa till.
”Det finns fler toaletter!” vrålade jag genom dörren.
Almströms svaga röst hördes utanför. Jag öppnade dörren i en farlig fart.
”För tusan karl! Det finns andra muggar än den här att husera på!”
Han skruvade på sig, såg nervös och orolig ut. Nervösare och oroligare kanske var bättre att säga, för Almström var alltid nervös och orolig.
”Jag har funnit något du kanske kunde vara intresserad av,” sa han väldigt lågt.
Jag böjde mig framåt mot honom.
”Varför viskar vi?”
Almström knöt händerna vid låren och såg sig hastig åt höger och vänster.
”Kom med!” sa han och gick med snabba steg framför mig.
Hans smala gängliga gestalt var komiskt att skåda. Fötterna verkade inte lyda honom, utan pekade än inåt än utåt. Den smala ryggen krummade. Och denna fart? När hade jag sett Almström nästan springa i korridorerna senast? Detta var något nytt. Och spännande. Mot min vilja drogs jag med och sprang efter honom, väldigt nyfiken på vad han funnit. Han svängde runt lagret och sprattlade vidare mot godsmottagningen. Avgaser började stinka och flera lastbilar stod där ute och pyrde.
”Titta här,” sa han och pekade in i ett hörn.
Där låg tomma kartonger utspridda i väntan på att plattas ihop och återvinnas. Ute på lastkajen var det kallt och blåsigt. Kartongerna rörde sakta på sig i vinden. Ett skrapande ljud uppstod varje gång de hasade de få centimetrarna in i hörnet. Almström tog upp en av lådorna och bar fram till mig.
”Läs på fraktsedeln,” uppmanade han mig.
Lisbeth Jansson, läste jag.
”Lisbeth? Har hon slängt sin post här?” frågade jag dumt.
Almström fäktade med armarna.
”Hon tar emot firmans paket privat. Det är hon som snor från lagret,” sa han bestämt.
Jag glodde på kartongen och såg att den kom från Taiwan. Taiwan?
”När fick chefen kontrakt med firmor i Taiwan?”
Almström ryckte på de magra axlarna och tog upp ännu en låda.
”Här också,” sa han och visade mig jättehårets adress.
Jag tog de bägge lådorna under armarna och började gå in igen.
”Hon får stå till svars, vi grillar hon, ställer henne mot väggen bara,” sa jag och stormade in genom dörren så lastgubbarna hoppade till.

Receptionen var oklanderligt skött. Den blanka ytan på disken var dammfri och polerad. Innanför satt Lisbeth och fakturerade vid datorn. En tung doft av liljekonvalj omgav henne och en begynnande huvudvärk fortplantade sig bakom min panna. Almström med sina nervösa ryckningar runt ögon och mun gjorde inte saken bättre. Och varför använde inte karlen deodorant? Eller var det min egen armsvett jag kände? Jag glodde på honom, som om själva blicken kunde få honom att lukta bättre. Utan att de andra märkte det sänkte jag mitt eget huvud och snusade lätt i min armhåla. Genast blev huvudvärken värre. Inte bra. Jag stålsatte mig för den diskussion vi skulle ha med Lisbeth.
”Hur har ditt namn hamnat på de här kartongerna?” frågade jag syrligt.
Lisbeth lutade sig över disken och landade med sina långa rödmålade naglar på den blanka ytan. Som tappar av is tedde sig det skarpa ljudet. Vasst och direkt.
”Kartonger?” frågade hon med höjda ögonbryn. Plockade.
”Har månne fröken Lisbeth själv handlat av grossisterna i utlandet?” Almströms röst raspade av nervositet.
Jättehåret såg frågade på oss. Hon hade ingen aning om vad vi pratade om.
”Spela inte ovetande, vi vet att du har med svinnet att göra,” fortsatte Almström, denna gång med stadigare röst.
Vi stirrade på människan vi hade mellan oss och disken. Länge stod vi stilla och glodde på varandra när plötsligt hennes ansikte förändrades. Det skrynklades ihop som crepepapper, näsan försvann i de rynkor som med ens uppstod vid munnen. Häpnadsväckande såg jag på förvandlingen och upptäckte att hon började gråta. Långa smala rännilar av tårar lade sig i fårorna vid näsroten för att ta sig vidare till hakan. Sminket smetade ut sig och gjorde lortränder på kinderna. Almström rörde oroligt på sig bredvid mig.
”Men snälla fröken Lisbeth, detta var inte vår mening,” rabblade han ur sig. Jag kunde riktigt höra hur ångerfull han var.
Jätterhåret grät och grät.
”Det var chefen som sa till mig att plocka undan det som blev över på lagret för att skicka vidare till en adress i Solna,” grät hon ut och snörvlade som den värsta snorunge.
Almström gav henne sin använda näsduk som hon utan att tveka tog emot och snöt sig i. Min skapare, tänkte jag, hur många snorkladdar fanns det i den innan? Min huvudvärk gick nu långsamt över i migrän.
”Varför står ditt namn på lådorna?” frågade jag krystat.
”Därför att lastgubbarna skulle tro att det var på min adress sändningen kom,” bölade hon ut.
”Men…varför göra något sådant överhuvudtaget?” frågade jag vidare.
Nu grät Lisbeth hysterisk, det gick inte att få något mer ur henne. Vi gick till chefens kontor.

Ett knastrande ljud hördes inifrån chefens rum. En miniräknare med kvitto gick för fullt. Chefens flinka fingrar gled över tangenterna som om de flög. Ringarna glimmade i lysrörsbelysningen. Hastigt såg hon upp när vi kom in.
”Se där, mina detektiver,” sa hon glatt och pekade på stolarna framför sitt stora skrivbord. ”Slå er ner.”
Mina armbågar smärtade över att släpa på de otympliga kartongerna. Tungt satte jag mig ned i den trånga stolen. Vem sjutton gjorde så små säten? Jag pressade in skinkorna och kände hur fläsket flödade över stolkarm och sits.
”Du och jättehåret i receptionen har verkligen haft bråda dagar, inte sant?” började jag och flinade mot henne.
Belåtet såg jag att hon kom ur sin vanliga stöddiga rytm. Fingrarna hakade upp sig på räknemaskinen och för ett ögonblick gick hennes blick från mig till Almström som förkrossad såg ner i golvet.
”Vad vill det här betyda?” frågade hon honom.
”Det…hmm…några kartonger som vi hittade,” sa han tafatt och vände sig mot mig.
”Lisbeth har berättat allt, det vi vill veta nu är varför,” sa jag.
För ett ögonblick trodde jag hon skulle hoppa på mig. Ögonen spärrades upp i vrede och ansiktsfärgen djupnade så ådrorna framstod som fåror på halsen. Så med ens sjönk hon ihop och stirrade in i väggen bakom oss.
”Nå det är lika bra det kommer ut,” började hon spakt. ”Jag är inte den ni ser,” hon knöt sina händer, flätade dem svettigt om varandra. ”Jag är egentligen man.”
Vi gapade, hängde med våra hakor så knäna bågnade.
”Vad menar du?” frågade jag lamt.
Chefen harklade sig.
”Jag har penis, jag är född man. Mina klädinköp genom Lisbeth var väl genomtänkta planer, ända tills styrelsen i Borås anade oråd. Jag hade ingen tanke på att ni två odugliga människor skulle komma på mig. Lisbeth är för övrigt också man.”
Hon ändrade ställning i stolen, lade det ena benet över det andra och började nervöst svänga med foten.
”Får styrelsen reda på det här är vi sålda. Jag menar, att vara homo är liksom inte firmans policy,” fortsatte chefen och mötte våra häpna blickar med ett prövande flin, slängde så upp sina välvårdade smala händer i luften i en uppgiven gest och reste sig upp.
”Jag är ledsen Almström, men du hade aldrig fått mig på rygg, du är liksom inte min typ.”
Jag mötte Almströms hysteriska blick. Vitorna var stora som tallrikar och irisen lyste blå som himlen. Min sprängande huvudvärk bakom pannan stormade fram över huvudsvålen och stannade någonstans i nacken. Blicken blev grå och suddig, jag lutade mig framåt och svimmade.

Jag vaknade vid elementet på min toalett. Den grå flagnade färgen stoltserade stolt mot tapetens blå slitna blommor. Hur kunde jag hamnat här? När jag försiktigt reste mig upp var det som om en bomb exploderat i mitt huvud. Stönande lade jag mig ned på golvet igen. Vad hade hänt? Jag slöt ögonen, och kom i samma stund på att jag aldrig lämnat lägenheten. Jag hade somnat på toa och ramlat och slagit huvudet i elementet. Illamående och med största självansträngning reste jag mig och stapplade ut i köket. Fördömt, jag skulle komma för sent ännu en dag till arbetet. Sannerligen hade chefen anledning att sparka mig. Grymt besviken på mig själv och på att drömmen bara var en dröm hörde jag hur Ivar där nere i trappuppgången vrålade åt de två studenter som ihåligt klampade ner mot porten. Tungt satte jag mig på köksstolen och tog mig en påtår innan vardagen började, glodde på lösbrösten som hängde på sängknoppen i sovrummet och snodde ihop håret i nacken innan jag pressade ned den blonda peruken på mitt huvud. Bulan smärtade. Jag gick till medicinskåpet på toan och tog mig en huvudvärkstablett. Snabbt svalde jag pillret och lade några extra i väskan, innan jag målade ögonlocken med lila ögonskugga.
Dagen skulle bli lång och trist.

Skriven av: Bente