LÄngtan åter.

Känslan som funnits inom henne hade hon tagit för givet. Hon hade aldrig trott att den skulle försvinna. Men en morgon då hon vaknade blev hennes kudde fuktig av hennes tårar. Känslan var borta och nu var hon tvungen att klara sig själv. Hon kände sig vilse å ensam. Hon skulle måste börja om från börja å vars skulle hon börja. Hon hade ju så många minnen som nu bara gjorde ont. Hon måste lära sig flyga igen. Hon ville inte sluta gråta, men hon visste hon var tvungen att rycka upp sig, Nu var det hennes tur å visa att hon kunde. Hon skulle måsta sluta springa ifrån sina spöken. Hon måste hitta styrkan och plocka ihop sina pusselbitar. Hon fick inte börja undra å gräva utan bara se framåt för hon visste att hon skulle klara det med tidens hjälp. Varje dag skulle bli lättare, minnena skulle bli mindre plågsamma, å tydliga. Och det skulle hon sakna. Men hon skulle klara sig.”

Hon satt i fönstret med en varm filt omlindad runt sig. Hon tittade ut på den stjärnklara himlen. Kylan rev mot rutan och skapade is-stjärnor på rutan. Klockan visade tidig timma på morgonen. Hon smuttade på sin mugg med kaffe medan hon tänkte på hur trött hon var. Hon hade inte sovit så bra. Drömt någon dröm som gett henne en konstig känsla imagen. Hon kunde inte riktigt placera den, om det var en bra känsla eller en dålig. För den fick henne att känna sig väldigt lycklig, men samtidigt väldigt ensam. Hon kunde inte minnas vad drömmen handlat om. Bara den känsla som den förmedlat. Hon ville både glömma känslan och för alltid behålla den. Nu hade den bara lämnat henne i en drömvärld. Hon var vaken, men en del av henne var fortfarande kvar i en overklighet.

Medan timmarna gick mot sena morgonen, började vädret klarna upp ute å det såg ut att spricka upp. Hela morgonen förflöt i ett zombieliknade tillstånd som hon försökte vakna upp ur. Hon hade börjat plocka undan å röja lite i lägenheten. Hennes hjärtevän hade börjat vaknat upp. Han sträckte på sig gäspade å tittade på henne med stora undrande ögon. Han viftade lite på svansen å rullade runt på rygg. Hon gick fram å sa god morgon å klappade honom på magen. Hennes hjärtevän hade funnits i hennes liv tre år. Å han gav henne mycket kärlek å skratt.

När vädret spruckit upp å solen lyste bestämde hon sig för att ta en promenad ner till havet. Hon klev utanför sin dörr å solen stack i hennes ovana å trötta ögon. En svag bris tog tag i hennes långa, tjocka, blonda hår, som i solens sken gnistrade som guld. Hon drog ett djup andetag å njöt av luften, hennes hjärtevän gav till ett gläfs å viftade på svansen.

På vägen hälsade de båda glatt på alla de mötte. Stranden var tom å vinde blåste kallt denna dag i april. Men vädret var otroligt härlig å vårkänslorna satte sig fast i hennes sinne. Hon släppte lös Melo på stranden å med långa skutt sprang han ut mot vågorna men backade då det kalla vattnet slog mot hans lilla kropp. Han skällde å gläfste medan han jagade och försökte undkomma det kalla vattnet.

Hon hade skaffat honom, då hon i sitt liv kände sig som mest ensam: Den tiden då hennes själsfrände lämnat henne för att klara sig själv. I början hade det varit svårt av förlusten av den som stått henne så nära, å hon trodde väl aldrig då att hon skulle klara sig själv, men tiden å Melo hade hjälpt henne. Å Hennes vänner hade ju också ställt upp för henne, Men ingen hade dock ersatt HONOM.

Och hon hade aldrig vågat träffa någon ny. Ingen var ju som han. Men drömmen inatt hade satt igång något inom henne. För idag kände hon att hon saknade något. Nånting väntade henne.

Om hon bara kunde koma ihåg vad hon drömt om.

År hade ju gått å hon skulle alltid minnas honom men nu hade hon nog sörjt klart, det kändes som om det var tid för å gå vidare.

Melo kom springandes å stannade upp framför henne å skakade av sig det våta vattnet mot hennes ben. Hon plockade upp en pinne som låg en bit från henne å kastade iväg den. Melo viftade glatt på svansen å sprang efter. Solen värmde hennes ansikte å hon satte sig ner på dynerna å blundade. Njöt av värmen som spreds på henens kinder. Nu längtade hon verkligen till sommaren, det gröna gräset, fåglarna å värmen så klart.

Klockan gick medan hon satt och njöt. Hon bestämde sig för att vaknat upp å börja bege sig hemåt. Hon skulle gå förbi affären och handla gott att laga ikväll, till sig själv å Melo. Hon kallade in Melo. Han kom besviket springande till henne. Han hade nog kunnat springa några timmar till. Framme vid affären band hon hunden utanför å gick in å handlade sina saker. Väl på väg ut gick hon i sina egna tankar å såg sig inte för. Plötslig smällde hon rakt in i någons famn och hon tappade sina kassar, Hon böjde sig ner för att plocka upp medan hon ursäktade sig tittade upp. Hjärtat snörpte sig när hon mötte blicken å hon följde dess ögon medan han böjde sig ner för å hjälpa henne.

– Ingen fara skedd, sa han, å plockade upp en burk med hundmat.

Hon tog generat emot burken å han flinade brett, mot henne. Hon kände att kinderna fick färg å hon reste sig för att skynda sig ut och komma bort från denna underliga situation som gav henne underliga känslor i magen. Väl ute ur butiken tog hon ett djupt andetag å gick för att hämta Melo. Medan hon lossade Melo å tänkte på vad som hänt knackade någon på henens rygg å sade:

– Du glömde dina champinjoner.

Hon stelnade till, vände sig om, å där stod han igen. Hon fick inte fram ett ord. Bara tittade på honom. Han bröt tystnade och böjde sig ned för att hälsa på Melo som glatt viftade på sin svans.

– Fin hund du har.

Hon svalde och sa lite chockat tack.

– Hur gammal är den?

Hon slappnade av å berättade om Melo. Han reste sig sedan upp räckte henne champinjonerna å presenterade sig som Gustav. Hon tog emot burken å presenterade sig själv medan hon log. Han frågade henne vars hon bodde och sen tittade han i hennes ögon och sa:

– Trevligt å stöta på dig. Hoppas vi träffas fler gånger. Jag ska hålla utkik efter dig å Melo. Sen log han å gick in i butiken.

Förundrad, men av ett glädje rus i magen tog hon sina matpåsar å gick hem.

Resten av dagen hade hon ett pirr i magen. Hon lagade mat åt sig och Melo. Hon unnade sig ett glas rött vin till maten. Resten av kvällen tittade hon på tv, men hon kunde inte riktigt koncentrera sig. Hon var hela tiden någon annanstans i sina tankar. Hon kunde inte låta bli å tänka på om hon skulle träffa honom igen eller inte.

Nu kände hon verkligen känslan av att sakna någons närhet. Och nu när hon mindes, saknade hon det ännu mera. Hon hade svårt att sova den natten, å på morgon kände hon sig mer omtöcknad än utvilad. Hon kände sig rastlös och nära ett nervöst sammanbrott.

Idag skulle hon möta en vän nere på stan. Dom skulle fika å kanske handla lite kläder på rean. Hon lämnade Melo hemma och begav sig ner till stan. Hon träffade sin vän å dom gick runt på rean å letade kläder. Timmarna gick å när de blev trötta gick de för å fika på ett närliggande kaffe tvärs över torget. Hon å vännen gick å småpratade, å medan de gick över torget lade hon märket till några killar som stod å pratade utanför en butik. Å där stod han. Det stack till i hennes mage av lycka, å plötsligt, som att han känt hennes blick, tittade han upp å mötte hennes. Han log, å hon log generat tillbaka. När dom passerade, hejade han och hon hälsade tillbaka. De gick vidare in på caféet, beställde kaffe å fika bröd. När de satt sig ner frågade vännen vad det var för snygging som hälsat på henne. Och hon sa bara att det var väl någon som hälsade fel. Hon ville inte berätta något ännu. Hon ville först se om det skulle utvecklas till något, inte prata och bygga upp någon illusion, om något sedan inte skulle hända. Just nu fick det vara hennes dröm.

Vännen frågade inte mer å dom började prata om annat. När fikat var slut så bröt dom upp och gick skilda vägar hem. Hon hoppades att han fortfarande skulle vara kvar ute på torget. Vänta på henne men, besviken såg hon honom inte, så hon gick hem till Melo.

Melo hoppade å skuttade glatt när hon klev innan för dörren. Hon slängde sina handlade kassar i soffan å gick ut med Melo. Det hade börjat skymma ute och bli lite kyligt, men promenaden blev lång, eftersom hennes tankar styrde vägen.

Natten sov hon bra och dom kommande dagarna såg hon inte till honom och hon började släppa honom ur sina tankar. Å glädjen å längtan började avta. Hon återgick till sin vanliga vardag. Jobbade, träffade sina vänner och gick sina promenader med Melo. Tills hon nästan glömt honom.

Så en dag med strålande sol å massa värme var hon ute å gick med Melo som vanligt, Hon hade varit nere vid stranden å tittat på Melo menad han jagade fåglar. På hemvägen tog hon vägen förbi butiken där hon träfat honom första gången, för att slänga ett brev på lådan. Vid butiken ville Melo inte fortsätta utan han stannade, tittade på henne med sina kloka ögon, å hon undrade vad han nu hittat på. Tills han stod framför henne. Hon hade inte varit beredd på det. Hon hade ju nästan glömt honom. Men känslan flög över henne, den fanns kvar inom henne, den hade bara legat gömd. Hon log å bara tittade i hans ögon. Han log brett å sa:

– Hej jag har väntat på dig…

– På mig, svarade hon matt.

– Ja, du är inte lätt å hitta. Har varit här några dagar å letat efter dig. Jag har varit bortrest. Annars skulle jag letat upp dig tidigare.

– Jasså, svarade hon förvånat.

– Jag hann ju inte ta fatt i dig senast nere på stan. Polarna var liksom ivägen, å du var ju med din vän. Han skrattade.

– Så, har du något för dig just nu, eller vill du ta en fika? Jag tänker inte släppa iväg dig igen, serru!

Hon var ju alldeles chokad. Hon måste ha sett förvånade ut, men hon var glad. Mycket glad. Hon tackade ja till fikat. Hon ville inte heller släppa iväg honom mer. Dom satt länge å fikade. Hon satt mest å bara njöt av hans sällskap. Dom hade så mycket gemensamt, å han var alldeles underbar. Dom träffades flera gånger efter det. Å nu var hennes liv helt igen. Nu fanns inga tomma hål i henne. Å tiden med honom gjorde henne så lycklig. Och Melo älskade honom.

Nu var hon lycklig. Nu var allt som det skulle igen.

Skriven av: Elin johansson