Längtan att få känna sig älskad

Han bar en längtan inom sig, en längtan att få känna sig välkommen till den planet där han nu befann sig. Det handlar om Tobias som föddes i Uppsala i början på 1940-talet. Vad ingen visste när han föddes var att hans liv skulle balansera på en 'nålspets'. D v s att han skulle vara snubblande nära allt. Lika nära missbruk, kriminalitet och brottslighet som till berömmelse och framgång på alla sätt. Detta gjorde att han skulle komma att känna förståelse för allt och alla som han skulle möta eller höra talas om i livet – en gåva.

Nu var det i början på 40-talet och hans födsel var som vilken barnafödsel som helst. Hans mor var en lycklig moder med ett tidigare barn, en flicka. Nu var det dags för nästa barn och att det var en pojke kändes helt rätt för det unga paret som vid den här tiden bodde strax utanför Enköping. Pojken föddes på luciadagen 1944 och det var med glädje som föräldrarna mottog det lilla barnet. En välskapt pojke som det skulle visa sig senare var så nära idealet som det gick att komma - för honom själv. Just så är det när vi föds. Vi har livet framför oss och allt är orört i den stunden.

Familjen på två barn var vad man kallar en kärnfamilj och så skulle de leva tillsammans i alla sina dagar - trodde de. Men allt skulle förändras och ett halvår senare vändes lyckan i tragedi. Familjen slogs i spillror när modern avled i en på den tiden svårhanterlig sjukdom. Det tog inte mer än några dagar från att hon fått ont i nacke och rygg till att hon hamnade i respirator på Akademiska sjukhuset i Uppsala och några dagar senare avled endast 28 år gammal.

Vid den här tiden kände Sverige av sviterna av andra världskriget även om landet inte var inblandat i någon större utsträckning. Men det var ont om jobb och det som fanns var det många som slogs om. Detta kände även fadern till de båda barnen av. Han som mist sin hustru och stod ensam med en flicka på fyra år och pojken på ett halvt år. Visserligen hade han sina föräldrar till hjälp, men sorg och saknad efter hustruns bortgång tillsammans med tanken på hur han skulle kunna försörja sig och de båda barnen tärde på honom.
För honom fanns inget val. Det enda han kunde göra för att själv orka leva vidare var att ge bort barnen - adoptera bort dem. Det var ett svårt val, men han klarade inte situationen på något annat sätt.

Barnen adopterades till moderns halvsyster och hennes man. Det var ett ungt par med en flicka i tonåren och eftersom kvinnan inte kunde få fler barn så var de intresserade av att adoptera de här båda barnen också. Så skedde och det betydde att barnen fick vara i närheten av sin släkt även om de inte fick vara hos sin far.
Flickan som var drygt fyra år vid den här tiden kände förstås mycket sorg och saknad, men för pojken som bara var drygt ett halvår var det svårare eftersom barn i den åldern helt är beroende av modern. Han såg tryggheten försvinna bort utan att själv kunna göra något åt det. Pojken fick fysiska men, drabbades av svåra förkylningar och behandlades för det under lång tid.

Hans saknad efter sin mor – den enda trygghet han hade var början till det kärlekslösa liv han skulle komma att leva. Tiden gick och 1947 flyttade den nya familjen in i ett nybyggt hus i grannsocknen. Pojken hade döpts och fått namnet Tobias, flickan hette Kristina och de båda föräldrarnas namn var Helmer och Anna. Tonårsflickan som redan fanns i familjen hette Stina och vid den här tiden var hon redan utflugen och hade sin egen bostad.
I det nya huset skulle de leva tillsammans och nu var det bara för de båda barnen att anpassa sig till situationen.
Tiden gick, den biologiska fadern kom och hälsade på någon gång ibland men det blev allt glesare mellan besöken. Både Tobias och Kristina kände sig mer och mer hemma i den nya familjen och snart var allt som i vilket annat hem som helst. Det var kiv och bråk och ibland sken solen och tillvaron var ljusare. Barnen lekte med varann och andra barn i socknen.

Tobias som inte var äldre än sex månader när han adopterades visste inget annat än att Helmer och Anna var hans riktiga föräldrar. Han kände sig som alla andra barn, ledsen ibland och glad ibland. Åren gick och han började skolan. I och med det fick han fler kamrater och lek och stoj som skedde efter skolan såg hans föräldrar inte helt oskyldigt på. Ganska snart började han få stryk för saker han gjort som fadern inte accepterade. Han fick själv hämta hundpiskan, dra ner sina byxor och lägga sig på mage på en pall med rumpan bar. Fadern gav honom några riktiga rapp och ibland så länge att modern måste säga åt honom att sluta.
Tobias sprang ut ur köket – det var alltid i köket han fick lägga sig på mage på pallen när han fick stryk – och sprang in i sovrummet bakom den grönmålade byrån och grät ut. Pojken som blev berövad tryggheten några månader efter att han fötts hade nu fått känna på ännu ett nederlag. Var det så här hans liv skulle bli? Skulle han få stryk när han gjorde saker som han tyckte om? Livet gick vidare och snart var varje dag en plåga, fick han inte stryk så fick han ovett vid middagsbordet. Resultatet var detsamma – han sprang gråtande från matbordet så gott som varje dag.

Tobias var livlig men inte mer än vad barn i den åldern är. Han lekte, gjorde rackartyg och var som barn var mest. Om några av barnen gjort något som de vuxna fått reda på kom det alltid på tal då kvinnorna i byn hade sin syjunta. Då talades det vitt och brett om allt och alla. Kvällen efter att det varit syjunta var därför extra nervös både för Tobias och de andra barnen i socknen för då kom det fram allt som barnen haft för sig. Det slutade oftast – alla fall hemma hos Tobias – med att han fick ovett vid middagsbordet eller stryk med hundpiskan.

Ju äldre Tobias blev ju mer fick han hjälpa till med sysslorna hemma. Det skulle visa sig även där att han inte var värd någonting. Ofta när fadern skulle ha hjälp med något och Tobias inte orkade med vad han skulle göra fick han höra att ”han inte dög till att slå fan i arslet med”. Med andra ord så fylldes hans liv med ord och handlingar som fick honom att känna sig mindervärdig. Han hade kommit till en värld där ingen älskade honom. Modern fanns som ett litet stöd, men även hon visade att hon inte alltid tyckte om hans sätt att vara. När hon tydligt talade om att han lika gärna kunde ha legat kvar i branddammen den gången när han ramlat i den djupa delen av dammen, men blivit uppdragen av sina kompisar, försvann delar av förtroendet även för henne. Hon hade tidigare tagit Tobias under armen någon gång när han varit riktigt liten och burit ner honom i källaren. Systern Kristina hade tittat på utan att kunna göra något när modern bara sa att hon skulle ”kvista öronen av honom”.

Tobias skulle fortsättningsvis leva i detta kärlekslösa tillstånd. Någon riktig relation med någon hade han inte heller i tonåren. Han var tillsammans med några flickor men upptäckte ganska snart att han tyckte om pojkar. Detta försämrade hans situation ändå mer och oddsen för att han skulle finna någon att leva sitt liv tillsammans med var så gott som bortblåst. Att vara homosexuell är än idag inte helt accepterat och på den tiden när Tobias växte upp fanns ändå mer fördomar mot att tycka om någon av sitt eget kön.
Han började arbeta efter att han slutat skolan och på arbetsplatserna kunde han inte han varken tala om eller visa sina känslor. Istället fick han hålla inne allt och höra på när hans arbetskamrater talade om bögar och att sådana inte hade rätt att leva. På fritiden gjorde Tobias några tappra försök att skapa kontakt med någon av sitt eget kön. Ibland var han in till Stockholm och besökte träffställen eller bastuklubbar. Där förekom ofta ohämmad sex och det var vad Tobias deltog i för att på något sätt fä känna närhet till en annan människa.
Andra kontakter han tog var när han försökte skapa sig en relation med någon i hans närhet som han gillade. Då hände det som oftast att den han uppvaktade istället för att bli glad över att bli älskad, öste avsky över Tobias och menade att han var äcklig på alla tänkbara sätt. I och med hans försök att finna någon att vara tillsammans med spred sig ryktet att han var bög. Han blev utsatt för skitprat och förnedring och blev hotad på olika sätt.

Det hände mycket i hans liv och 1984 flyttade han till Gotland. En av anledningarna till det var att han ville komma bort från allt skitprat men även för att han ville prova på något annat. Men även på Gotland följde hot och trakasserier med för när han även där försökte finna lyckan tillsammans med någon annan blev han hotad. Efter ett par år på Gotland flyttade han runt i landet. Han hade vid den här tiden två hundar som var hans enda tröst. De följde honom i vått och torrt och även om det var problem med dem ibland så var de en trygghet för Tobias.

Idag är Tobias tillbaka på den plats där han föddes. Han lever tillsammans med en yngre man som inte ger honom varken trygghet eller tröst, men det är NÅGON. Tobias söker fortfarande efter tryggheten, kärleken och att få känna sig accepterad som alla andra. Men inom sig finns känslan kvar att livet blir inte mer än så här. Han blir ingen idol, ingen högt uppsatt person men heller ingen brottsling. Hans liv har varit snubblande nära det mesta men att komma över den mur han känner sig omgiven av tycks vara en livsuppgift han inte klarar av. Nu är han snart 60 år och börjar få problem med delar av kroppen. Han trivs inte med det arbete han har och som han känner är någon form av ”hjälparbete”. Men även om han känner sig uppgiven så finns det en liten del av honom som ändå tror att kärleken kommer, att han finner den lilla trivsamma gården där han helst av allt skulle vilja bo. Där skulle han kunna leva tillsammans med de han älskar och göra precis det han vill och låta kreativiteten flöda.

Skriven av: Tommy Hildorsson