Längtan efter ovanliga dagar

En vanlig dag. Jag steg upp vid tolvtiden, en måndagmorgon. En dusch, lite smink och efter lite letande några rena kläder. Gick ner på stan...

I en liten, grå stad mitt i sverige, som Jonas Gardell en gång kallat: 'Sveriges absolut tråkigaste stad där ingenting någonsin händer', växte jag upp. När det så var dax att söka till gymnasiet bestämde sig jag och min bästa väninna att 'här kan vi inte stanna'. Hon hamnade i Stockholm och jag i Örebro. Under tiden höll vi kontakt via mail. När sen de tre åren hade gått vart det aktuellt att flytta 'hem' igen.

...Träffade en arbetskamrat till min väninna. En fika med henne och hennes kompisar. Nån timme i affärer. Sen hem igen. En matbit med min väninna på en restaurang efter hennes jobb och sen tv...

Nu är vi tjugo år och bor grannar i varsin etta. Vi vill båda iväg. Känner en längtan att få plugga. En annan stad, nya människor, möjligheten att träffa en kille. Hösten har tagit över. Snart kommer vintern, kall, mörk och oändlig. Vill finna något att leva för och leva med.

...En nattpromenad innan läggdags. Diskussion om vi skulle gå hem till någon, men insåg att vi inte kände några sådana människor. Insåg samtidigt att om vi hade pluggat på det lokala gymnasiet i staden så hade vi känt 'sådana' människor...

Ska det vara så att för att ha riktiga vänner måste man leva hela sitt liv i en och samma stad? Är det så att människor inte släpper in några 'nya' i sitt kompisgäng för att dom är nöjda med dom tio dom redan känner? Eller är dom bara rädda för nya människor?

I en småstad som den jag bor i är det mycket skitsnack folk emellan. Två personer umgås men när dom är på två olika håll snackar dom skit om varandra. Jag är glad att jag har min väninna och ingen av oss ångrar att vi valde att studera i andra städer än våran hemort. Nu ska jag ta med mig min väninna och tillsammans ska vi flytta härifrån och jag hoppas att vi håller oss borta längre än tre år.

Skriven av: Selene