Längtan

Längtan av flera författare Längtan av Sverker Åh, äntligen var dagen kommen, tänkte hon. Och vilken vacker dag sen. Sol och fåglar, pollen och yrvakna steklar. Så som hon längtat. Så som hon förberett sig. På dagen tre år sedan de träffades för första gången. Hans ärliga blick, de mjuka händerna, det lilla ärret på överläppen. Hon slöt ögonen och lät sig föras tillbaka till bryggan i den kluckande viken. Hans finger som strök henne över ögonbrynet ”det vackraste ögonbryn jag någonsin sett”, hade han sagt, ”det fullkomliga av ögonbryn ...”. Hon hade rodnat. Om hon hade fått ett ögonblick som hon kunde frysa och låta bli heligt hade det varit just det ögonblicket. Samma dag året därpå hade han trätt den första guldringen på hennes finger. Den 14 april skulle för evigt vara deras dag. En vindpust från det öppna fönstret fick henne att återvända till denna den 14 april. Föreningens dag. Inför Gud. Klänningen var självklart vit och skimrande. Inte så mycket rysch och pysch, bara enkelt stilig och ren. Precis som deras kärlek. Hon hade sörjt alla de sekunder, timmar och dagar då de inte kunnat vara tillsammans. Men nu skulle den sorgen snart vara ett minne blott. Hon log med hela kroppen. En till synes aldrig sinande värme strömmade genom hennes ådror. Äntligen. Hon lyfte ned kortet av honom från byrån och tryckte det mot bröstet. En ljus lock föll ned i ansiktet, men hon föste den vant åt sidan. Hon gick fram till helfigurspegeln och betraktade sig själv en sista gång. I spegelns nederkant syntes pillerburken på nattduksbordet och glaset med Chivas. Tjugofyra tabletter fanns det i burken. Hon hade sparat dem under sjukhusvistelsen efter Johans tragiska olycka. Det hade aldrig varit nån tvekan. Hon kunde inte leva utan honom. Och föreningens dag var nu äntligen här. I sexton dagar hade hon väntat. Hon satte sig på sängkanten med fotografiet fortfarande tryckt mot bröstet och sträckte ut den lediga handen mot burken. Inte en darrning, inte en skymt av nervositet kunde skönjas i hennes ansikte. Med de dubbla dussinet tabletter i magen lade hon sig behagligt tillrätta mitt på sängen och slöt ögonen. ------------------------------- ATT JAG FINNS av Dan - Jag längtar efter dom när jag är borta på helgerna, sade han och tittade på hennes ljusa smala axel. Han hällde mer vatten på stenarna och rörde som av en händelse vid hennes bröst. Hon vände sig lite om och lät sin blick glida över hans håriga mage och tänkte på den tomma lägenheten som väntade på henne. - Tror du att dom skulle vilja träffa mej, frågade hon. - Dom vet ju inte ens om att du finns, tänkte han men sade: - Dom har en faster som liknar dig. Hon visste att hon aldrg skulle få träffa dem. Hon visste att han aldrig skulle säga något. Ändå var beslutet så svårt att ta, det fanns knappt ens, som ånga i luften. Hon ville plötsligt hem till sin meningslösa lägenhet som stod tom I en ödslig förort bara för att hon skulle sova där när han inte var med. Hon förstod sig inte på sig själv. ---------------------------------------- The natural role of twentieth-century man is anxiety. (Norman Mailer) LÄNGTAN (EFTER NÅGOT ANNAT) av Joakim Få kunde någonsin finna lyckan på denna ort - ung som gammal var det som om ett ok av mörker lagts över dem. Ingen människa var lycklig här, i Lilla Staden, i Kleinfurt, i Small Town. Folk bedövade sig - med sex, med sprit, med ångest. Detta var inte mellanmjölkens land - detta var mellanmänniskans rike, det förvittrade hoppets fädernesland. Och de hatade det - hatade det intensivt, men kunde inte fly. För de var fast. Fast för evigt i ett liv som bara var en lång tristess, en lång väntan på att hamna på nån minst lika jävlig plats. Lilla Staden var Helvetets Förstad. Kalla den Åmål, Norrköping, Skurup eller Rinkeby - kalla den vad ni vill. Lilla Staden fanns överallt, och var straffet för ett liv de aldrig trott på. Kalla det Skråmträsk eller Saxdalen eller Åby eller Laholm. Kalla det Jönköping eller Ölmstad, Mörkret eller Härjedalen. Kalla det Rovaniemi eller Helsingborg. Det var den Lilla Staden - långt från världen, utom grepp för de trevande händer som så gärna ville att något skulle HÄNDA! Kalla det Gorkij eller Piedmont, Beijing eller Los Angeles - ångesten över att leva på en plats man levt i hela sitt liv, ångesten över att aldrig komma utanför gränserna till sin surnade modersjord, utanför greppet och bubblan av kvävande mental trygghet i att inte känna hemlängtan - det kvävde dem, kväver oss. Evigt. Karl Nilsson satt i köket, huttrande efter att ha blivit påtvingad ett kallt bad av flickvännen Cecilia. Framför sig på bordet hade han en skål havregrynsgröt och en mugg kaffe, men åsynen av maten var inte upplyftande. Trots att tröttheten jagats ur kroppen på honom medelst iskallt vatten, mullrade det oroväckande i magen. Huvudet kändes uppsvällt, som en fotboll, och han hade fortfarande en sur smak i svalget trots att han tvingats dricka munvatten. 'Vilka jävla brud man har...' tänkte Karl bittert, 'Tvinga en till allt detta - för vad!? Bara för att jag fick lite mycket igår!' ('Också - som alla andra dagar.') Framför honom, på andra sidan bordet, satt - intalade han sig själv - en stenstod, karvad av en ursinnig konstnär. Cecilia satt stel och rak i ryggen, med sin son tryggt sovande i sin famn Karl äcklades av henne, ville göra henne illa. Döda henne - just nu. Barnet äcklade honom - han son, Emil, bara sexton månader gammal... Det där svarthåriga ynglet som sov så gott äcklade honom; mest för att det var en del av honom själv. Mest för att hans far inte kunde sluta tala i hans tankar: ('Såå... Jag har fått ett barnbarn som är legitimt till slut, Kalle-ponken! Gratulerar! Nu fan ska du få se att det inte är så jävla lätt att vara far! ('Varför tror du annars att jag söp som ett svin när du var barn? För att det var roligt!? ('För att glömma dig. Det var därför jag söp. Jag visste att du skulle bli en odåga, en slyngel. Så jag söp för att glömma dig - och det lyckades jag med till slut... ('När magsäcken rusade upp genom min hals den där kvällen - då glömde jag dig äntligen! ('Glömde attt du var min son, och jag har ända sen dess hoppats på, att du skulle bli som jag. Ett fyllo, en man som inte vill veta av att han fått en unge på halsen! ('Du kvävde mig, din jävel! Du kvävde mig hela tiden medan du växte upp.') 'Men vi jagade ihop, och såg på fotboll och hockey tillsammans! Och jag gjorde mål i knatteligan! Visst älskade du mig då, pappa? Nog kände du dig stolt över mig då, va!? Säg att du gjorde det!' ('Varför skulle jag? För att få dig att känna dig bättre? Du blir aldrig bättre än vad jag var, Kalle. ('Och jag var ett misslyckande från början till slut. Min farsa sa likadant till mig när han söp ihjäl sig. Vet du vad han sa där på dödsbädden, när jag var femton år och du var två? Han sa - 'Ja shkulle ha lagt shatshen i fejat på na, shå hade ru int shtått här och bölat, shnorunge.' Så sa min far till mig... ('Är det så underligt att jag inte ville kännas vid dig, då? Va? ('Du drev mig in i döden, Karl! Jag dog av att spy upp mina inälvor när jag var fyrtiosju och du var arton! Jag rycktes bort för tidigt, OCH DET ÄR DITT FEL!!!') 'Sluta, gode gud sluta...' viskade Karl. Rösten upphörde nästan - den skickade en sista hälsning som avskedsfras: (Det är kallt här nere, Kalle... Kallt...') Karl ruskade på huvudet, men kunde inte bli kvitt sina tankar... 'Vad hände egentligen? Jag kände att jag ville slå mig till ro med Cecilia, älskade henne omåttligt. Men nu? Nu äcklar hon mig - hon vill snärja mig i ett nät! Beröva mig min frihet!' 'Vad kvinnor är fula... Ni är monstruösa i er medmänskliga moderliga charm och medkänsla! Ronny hade förmodligen tänkt likadant som jag, om han levat nu, om han fått se Elin. Men han är död - alltför många är döda! Och för vad har de dött? Dött för det här!? En frihet i en by på en gudsförgäten plats i världen ingen människa hört talas om!' 'Jag hatar dig, din jävla hemlandston...' muttrade Karl, rafsade åt sig en cigarett och tände den. 'Jag vill ha en sup.' ('Bravo, grabben! Jag visste att du skulle bli som mig... Kom till mig snart, Karl... Vi super som svin här nere, trots att det är kallt.') 'Kan jag inte få en liten en?' mumlade han bönfallande. 'Jag fryser - bara för att få upp värmen, Ciss!' 'Håll käften, fyllesvin!' fräste Cecilia, och sa inget mer. 'Förlåt så jävla mycket då, fröken jag-har-så-hög-moral.' 'Du har druckit tillräckligt, Karl...' sa Cecilia, och ignorerade hans bakfulla, grälsjuka röst. 'Jag vill ha en sup.' Sa han argt, och slog handen i bordet så kaffemuggen studsade till och föll över ända. 'Varför i helvete får jag ingen sup!? Vem är det som är man här i huset!?' 'Du får ingen!' morrade Cecilia. Hennes ansiktsfärg flammade i rött - ursinnet bubblade inom henne, vrede över vad Karl blivit, vad han sagt. Framför allt vad han sagt, och gjort, föregående kväll. 'Du slog mig, Karl. Du slog mig - trots att du sagt att du aldrig skulle kröka ett hår på mitt huvud. Du sparkade mig... 'Varför blev det så här?' 'Ciss - för fan!' sa Karl, bönfallande 'en liten en, bara?' 'Det är vad du sagt varje morgon, Karl... Och vips är du uppe hos bröderna Håkansson och super ned dig. Janne och den där Henning släpade hem dig nedspydd i går kväll - som alla andra kvällar. Och jag är trött på att ta hand om dig. Kan du inte klara drickat får du sluta att dricka.' 'Jag har full kontroll över't. Blev bara mycke igår, vi firade liksom.' 'Firade vad då? Firade att du sparkat ned mig innan du gick och söp dig full? Firade att du bevisat att du är en man?' 'Äh, va' fan... Det var inte meningen! Du vet va ja tycker om män som slår brudar!' 'Jag hoppas att du räknar in dig själv i kackerlackskategorin då, Karl.' Svarade Cecilia, och reste sig. 'För min del är allt vad vi haft tillsammans avslutat. Du får resa din väg, jag vill aldrig mer se dig. 'Igår kväll blev droppen, Karl. Ingen man ska slå mig - sparka mig! Jag ska tala om för MIN son att hans far är död.' Cecilia gick mot köksdörren, i akt och mening att träda ut ur köket och aldrig mer titta tillbaka på Karl. 'Cissi.' Sa Karl, plötsligt drabbad av en förlamande rädsla som fick hans hjärta att hacka till. Han hade inte riktigt förstått vad hon sagt förrän hon nått dörrposten, men där - just då! - gick det upp för honom vad hon sagt: Hans barn, hans son, skulle aldrig få veta att han levde; växa upp i tron att han var död! 'Precis som jag trodde att min mor var död... Farsan sa alltid att hon kolat, men så fick jag veta av morfar att hon levde. Att hon levde!' 'Ciss - förlåt mig!' kved han, och reste sig. Tårar brände i hans ögon, och med ens föll de - och snyftande upprepade han sin bön: 'Förlåt mig, Cecilia! Ja ska aldri slå rej mer!' Cecilia stod kvar i dörröppningen, ryggen vänd mot honom. Karl stod darrande vid köksbordet, sträckte ut ena handen som för att gripa tag om hennes flyende skugga, hennes flyende doft. 'Ciss, ja älskar dig ju!' snyftade han. Cecilia vände sig om, såg på honom. Karl kände hoppet flamma upp inom sig; hon förlät honom - allt skulle bli som förut! 'Jag ska sluta dricka! Jag ska bygga oss ett hus, och jag ska ta med er till en annan stad och Emil ska växa upp där, bli något. Något som hans far kan vara stolt över! Och jag ska dränka dig i kärlek, Cecilia! Allt ska bli precis som vi drömt om att det skulle bli - och vi glömmer det här, det har aldrig hänt om ett par år! 'Visst!?' 'Karl...' sa Cecilia tyst. Det glimmade av tårar i hennes ögon. Hon verkade, tyckte Karl, göra en ansats att ta ett steg mot honom, och han jublade inom sig. 'Karl... Du är patetisk.' Så vände sig Cecilia om, lämnade köket, gick upp till sitt rum och slog igen dörren. Ljudet av den dörren var som ett pistolskott - ett skott som sköt Karl i sank, berövade honom all styrka, och han sjönk ned på stolen, lutade huvudet mot sina händer och ville gråta. Men kunde inte - törsten hindrade honom. ---------------------------------------- LÄNGTAN av Carina Vem tillhör längtan? Är det vinden som för saknaden vidare? Är det ljuset som slocknar som väcker mörkret? Jag väntande länge på dig. Varje dag såg jag ut över isarna. När grönskan tillslut kom började jag undra. Men väntade tåligt. Trodde att du skulle komma med regnet och stormarna. Jag längtade efter dig. När isen lagt sig igen förstod jag. Du skulle aldrig komma tillbaka. Det kom ett brev. Jag skulle aldrig mer få känna din närhet. Jag kysser din gravsten. Ser på marken där du vilar under. Någonstans därute i luften finns dina andetag kvar och ger syre till någon annan. Är det vinden som för min saknad vidare? Kommer min längtan aldrig ta slut...? ---------------------------------------- Längtan av Susann Han gick in i hennes sovrum. Bilderna på väggen var det första som slog honom när han steg in i rummet, slog honom hårt. -Vad är DET DÄR för bilder? sa han och pekade, som en saftig rubrik i en kvällstidning. -Bilder från mina reportage. Det är hela reportagen. Nyhetsutklipp. Han tittade på väggarna. Artiklarna, som ofta var illustrerade med makabra bilder på människor som antingen led eller var döda, tapetserade i stort sett hela väggarna. -Är alla artiklarna dina? -I stort sett. Jag har skrivit på dom på något sätt allihop. -Har du varit... där... varje gång? -Nej. Ibland. Ibland kommer det nåt från en nyhetsbyrå som man skriver runt. Dom riktigt stora grejerna har jag gjort själv. Han satte sig ned på sängen. Liksom hans sovrum gick rummet i svart. Förutom gardinerna som hade blomstermönster, och väggarna under artiklarna, som var vita. -Jaha... sade han. -Lyssnar du alltid på den där mysko jazzen? sa hon och tände en cigarett. -Vilken? -Den som du alltid spelar. -Vae, näe. Nä. Aldrig när jag är själv. Jag lyssnar på annat. -Vad då? -Jag vet inte... lite olika. -Någon favorit? -Eh. Ja, sa han och rodnade. -Vadå? Är det töntigt eller? Hjalle och Heavy eller något? -Neh. Jag gillar... hon är inte så känd. Laura Nyro. -Laura Nyro? Nej, henne har jag inte hört något av. -Jag har en av hennes i cd-freestylen just nu. Om du vill höra. -Aa. Visst. Vill inte missa en sån, chans, eller hur? sa hon och fimpade i en te-kopp som stod på ett bord bredvid sängen. Han gick ut i hallen för att hämta cd-n. Hon satte på stereo-anläggningen, och tryckte ut cd-fatet. -Här, sa han och räckte henne cd-n när han kom tillbaka in i rummet. Det här spåret, sa han och klickade på fwd några gånger, är det bästa. -Okej, sa hon, och satte sig på sängen. Det ska bli kul att höra. Musiken strömmade ur högtalarna. Do you hear what I hear? When your lips are kissing mine can you hear the bells darling Han stod bredvid stereobänken och stereon, och kände sig obekväm. Lutade sig bakåt, och kände hur papperet prasslade bakom hans rygg. Han såg på henne där hon satt på sängen, som alltid med kappan på, som om hon alltid var på väg ut, aldrig hade tid att stanna. Han stod och lyssnade på musiken, och såg på de lemlästade människokropparna och slogs av absurditeten i det hela. Av döden. Han såg på henne, drog sig upp ur dödsskräcken, och han stod kvar där medans Laura Nyros mjuka stämma och do-wop körer sjöng på om vacker kärlek, och hans egna pupiller vidgades. Hon satt på sängen, och hon tittade på honom. Hennes ögon brände. Kanske var det inte sången i sig. Kanske var det bara det faktum att här fanns det två människor, som aldrig aldrig skulle kunna komma varandra närmre än så här, trots att de båda ville närmre, och trots att de båda visste att de ville närmre. Men de var fast. Och om det inte var så, och om de inte hade varit fast i de strukturer som de trots allt var fast i, skulle de kunna leva då? Hur skulle de kunna leva då? Och hon satt där och tänkte på hur hemskt det var att musik kunde föra två människor så nära, när de ändå aldrig kom närmre, än så här. ---------------------------------------- Längtan av Helena Jag vill längta åt en vägg Du är en vägg Jag kan prata Och du rör dig inte Jag ser dig som en vägg Med beige tapet Kläderna är beige För att smälta in så bra som möjligt Så att ingen kan se Vem du egentligen är Om jag fick önska en sak Om jag fick längta åt dig Skulle jag längta efter En annan färg på dina tapeter Eller att väggen helt enkelt försvann! ---------------------------------------- Längtan av Joakim Wahlberg Så mycket längtan. En bra replik. Jag har inga blommor i fönstret. Är jag annorlunda? En bok med mig i, bara för att bära mig med. Vill man ha sig själv under armen? En svart bok där omslaget klart visar att man inte bör titta i den, om man inte fått tillåtelse förstås. En bok där redan omslaget säger så mycket. En bok under armen, med mig i. Det är kanske så man uttrycker sig. Jag vill inte vara så stor, absolut inte oändlig. Jag vill få plats under armen. Jag vill vara ett lexikon under armen, svar, du får svar om du slår på rätt sida. Rätt punkt. Du får svar om du trycker på rätt punkt. Jag är generös med svar, svar har jag gott om. Jag vet inte vad jag talar om. Jag försöker vara intellektuell. Det sprudlar av finkultur inom mig, men jag vill ha ful kultur. Jag vill bredda någonting, kanske mig själv. Jag vill ibland sätta en dolk i hjärtat på någon jag älskar. Jag vill att någon ska slå i mitt lexikon. Alla svar finns under min arm, på omslaget till min bok, kanske till och med endast i vetskapen om att det finns en bok, nej, nu går jag över gränsen. Jag försöker vara intellektuell. Jag vill skriva en sida du läser om och om igen utan att förstå. Är det så jag vill att det ska vara, nej, nu ljuger jag, så höga ambitioner har jag inte. Jag vill tala med fina ord, helst såna du tar dig tid åt att slå upp, för fina ord. Men orden blir inte fina, de blir smutsiga, runda ord, såna ingen behöver slå upp. Längtan, slå upp det. Jag vet att det är ett fint ord. Jag vet att det här bara är ett rus av längtan efter spontanitet, att leva på inspiration. Jag måste jobba. Det flyter inte. Jag är inget geni. Ett rus av kunskap är vad jag letar efter, nej, inte egentligen. Men man måste ju vara realistisk. Det finns ingen inspiration. Det finns bara längtan.

Skriven av: Flera författare