Längtan

Längtan
av flera författare

Längtan
av Sverker

Åh, äntligen var dagen kommen, tänkte hon. Och vilken
vacker dag sen.
Sol och fåglar, pollen och yrvakna steklar. Så som hon
längtat. Så som
hon förberett sig. På dagen tre år sedan de träffades
för första gången.
Hans ärliga blick, de mjuka händerna, det lilla ärret
på överläppen. Hon
slöt ögonen och lät sig föras tillbaka till bryggan i
den kluckande
viken. Hans finger som strök henne över ögonbrynet
”det vackraste
ögonbryn jag någonsin sett”, hade han sagt,
”det fullkomliga av ögonbryn
...”. Hon hade rodnat. Om hon hade fått ett
ögonblick som hon kunde
frysa och låta bli heligt hade det varit just det
ögonblicket. Samma dag
året därpå hade han trätt den första guldringen på
hennes finger. Den 14
april skulle för evigt vara deras dag. En vindpust från
det öppna
fönstret fick henne att återvända till denna den 14
april. Föreningens
dag. Inför Gud. Klänningen var självklart vit och
skimrande. Inte så
mycket rysch och pysch, bara enkelt stilig och ren.
Precis som deras
kärlek. Hon hade sörjt alla de sekunder, timmar och
dagar då de inte
kunnat vara tillsammans. Men nu skulle den sorgen snart
vara ett minne
blott. Hon log med hela kroppen. En till synes aldrig
sinande värme
strömmade genom hennes ådror. Äntligen. Hon lyfte ned
kortet av honom
från byrån och tryckte det mot bröstet. En ljus lock
föll ned i
ansiktet, men hon föste den vant åt sidan. Hon gick
fram till
helfigurspegeln och betraktade sig själv en sista gång.
I spegelns
nederkant syntes pillerburken på nattduksbordet och
glaset med Chivas.
Tjugofyra tabletter fanns det i burken. Hon hade sparat
dem under
sjukhusvistelsen efter Johans tragiska olycka. Det hade
aldrig varit nån
tvekan. Hon kunde inte leva utan honom. Och föreningens
dag var nu
äntligen här. I sexton dagar hade hon väntat. Hon
satte sig på
sängkanten med fotografiet fortfarande tryckt mot
bröstet och sträckte
ut den lediga handen mot burken. Inte en darrning, inte
en skymt av
nervositet kunde skönjas i hennes ansikte. Med de dubbla
dussinet
tabletter i magen lade hon sig behagligt tillrätta mitt
på sängen och
slöt ögonen.

-------------------------------
ATT JAG FINNS
av Dan

- Jag längtar efter dom när jag är borta på helgerna,
sade han och
tittade på hennes ljusa smala axel.
Han hällde mer vatten på stenarna och rörde som av en
händelse vid
hennes bröst.
Hon vände sig lite om och lät sin blick glida över
hans håriga mage och
tänkte på den tomma lägenheten som väntade på henne.
- Tror du att dom skulle vilja träffa mej, frågade hon.
- Dom vet ju inte ens om att du finns, tänkte han men
sade:
- Dom har en faster som liknar dig.
Hon visste att hon aldrg skulle få träffa dem. Hon
visste att han aldrig
skulle säga något. Ändå var beslutet så svårt att
ta, det fanns knappt
ens, som ånga i luften. Hon ville plötsligt hem till
sin meningslösa
lägenhet som stod tom I en ödslig förort bara för att
hon skulle sova
där när han inte var med. Hon förstod sig inte på sig
själv.

----------------------------------------

The natural role of twentieth-century man is anxiety.
(Norman Mailer)

LÄNGTAN (EFTER NÅGOT ANNAT)
av Joakim

Få kunde någonsin finna lyckan på denna ort - ung som
gammal var det som
om ett ok av mörker lagts över dem. Ingen människa var
lycklig här, i
Lilla Staden, i Kleinfurt, i Small Town. Folk bedövade
sig - med sex,
med sprit, med ångest. Detta var inte mellanmjölkens
land - detta var
mellanmänniskans rike, det förvittrade hoppets
fädernesland. Och de
hatade det - hatade det intensivt, men kunde inte fly.
För de var fast.
Fast för evigt i ett liv som bara var en lång tristess,
en lång väntan
på att hamna på nån minst lika jävlig plats.
Lilla Staden var Helvetets Förstad.
Kalla den Åmål, Norrköping, Skurup eller Rinkeby -
kalla den vad ni
vill. Lilla Staden fanns överallt, och var straffet för
ett liv de
aldrig trott på. Kalla det Skråmträsk eller Saxdalen
eller Åby eller
Laholm. Kalla det Jönköping eller Ölmstad, Mörkret
eller Härjedalen.
Kalla det Rovaniemi eller Helsingborg. Det var den Lilla
Staden - långt
från världen, utom grepp för de trevande händer som
så gärna ville att
något skulle HÄNDA!
Kalla det Gorkij eller Piedmont, Beijing eller Los
Angeles - ångesten
över att leva på en plats man levt i hela sitt liv,
ångesten över att
aldrig komma utanför gränserna till sin surnade
modersjord, utanför
greppet och bubblan av kvävande mental trygghet i att
inte känna
hemlängtan - det kvävde dem, kväver oss. Evigt.

Karl Nilsson satt i köket, huttrande efter att ha blivit
påtvingad ett
kallt bad av flickvännen Cecilia. Framför sig på
bordet hade han en skål
havregrynsgröt och en mugg kaffe, men åsynen av maten
var inte
upplyftande. Trots att tröttheten jagats ur kroppen på
honom medelst
iskallt vatten, mullrade det oroväckande i magen.
Huvudet kändes
uppsvällt, som en fotboll, och han hade fortfarande en
sur smak i
svalget trots att han tvingats dricka munvatten.
'Vilka jävla brud man har...' tänkte Karl bittert,
'Tvinga en till allt
detta - för vad!? Bara för att jag fick lite mycket
igår!'
('Också - som alla andra dagar.')
Framför honom, på andra sidan bordet, satt - intalade
han sig själv - en
stenstod, karvad av en ursinnig konstnär. Cecilia satt
stel och rak i
ryggen, med sin son tryggt sovande i sin famn Karl
äcklades av henne,
ville göra henne illa. Döda henne - just nu.
Barnet äcklade honom - han son, Emil, bara sexton
månader gammal... Det
där svarthåriga ynglet som sov så gott äcklade honom;
mest för att det
var en del av honom själv. Mest för att hans far inte
kunde sluta tala i
hans tankar:
('Såå... Jag har fått ett barnbarn som är legitimt
till slut,
Kalle-ponken! Gratulerar! Nu fan ska du få se att det
inte är så jävla
lätt att vara far!
('Varför tror du annars att jag söp som ett svin när
du var barn? För
att det var roligt!?
('För att glömma dig. Det var därför jag söp. Jag
visste att du skulle
bli en odåga, en slyngel. Så jag söp för att glömma
dig - och det
lyckades jag med till slut...
('När magsäcken rusade upp genom min hals den där
kvällen - då glömde
jag dig äntligen!
('Glömde attt du var min son, och jag har ända sen dess
hoppats på, att
du skulle bli som jag. Ett fyllo, en man som inte vill
veta av att han
fått en unge på halsen!
('Du kvävde mig, din jävel! Du kvävde mig hela tiden
medan du växte
upp.')
'Men vi jagade ihop, och såg på fotboll och hockey
tillsammans! Och jag
gjorde mål i knatteligan! Visst älskade du mig då,
pappa? Nog kände du
dig stolt över mig då, va!? Säg att du gjorde det!'
('Varför skulle jag? För att få dig att känna dig
bättre? Du blir aldrig
bättre än vad jag var, Kalle.
('Och jag var ett misslyckande från början till slut.
Min farsa sa
likadant till mig när han söp ihjäl sig. Vet du vad
han sa där på
dödsbädden, när jag var femton år och du var två?
Han sa - 'Ja shkulle
ha lagt shatshen i fejat på na, shå hade ru int shtått
här och bölat,
shnorunge.' Så sa min far till mig...
('Är det så underligt att jag inte ville kännas vid
dig, då? Va?
('Du drev mig in i döden, Karl! Jag dog av att spy upp
mina inälvor när
jag var fyrtiosju och du var arton! Jag rycktes bort för
tidigt, OCH DET
ÄR DITT FEL!!!')
'Sluta, gode gud sluta...' viskade Karl.
Rösten upphörde nästan - den skickade en sista
hälsning som avskedsfras:

(Det är kallt här nere, Kalle... Kallt...')
Karl ruskade på huvudet, men kunde inte bli kvitt sina
tankar...
'Vad hände egentligen? Jag kände att jag ville slå mig
till ro med
Cecilia, älskade henne omåttligt. Men nu? Nu äcklar
hon mig - hon vill
snärja mig i ett nät! Beröva mig min frihet!'
'Vad kvinnor är fula... Ni är monstruösa i er
medmänskliga moderliga
charm och medkänsla! Ronny hade förmodligen tänkt
likadant som jag, om
han levat nu, om han fått se Elin. Men han är död -
alltför många är
döda! Och för vad har de dött? Dött för det här!?
En frihet i en by på
en gudsförgäten plats i världen ingen människa hört
talas om!'
'Jag hatar dig, din jävla hemlandston...'
muttrade Karl, rafsade åt sig
en cigarett och tände den.
'Jag vill ha en sup.'
('Bravo, grabben! Jag visste att du skulle bli som mig...
Kom till mig
snart, Karl... Vi super som svin här nere, trots att det
är kallt.')
'Kan jag inte få en liten en?' mumlade han
bönfallande. 'Jag fryser -
bara för att få upp värmen, Ciss!'
'Håll käften, fyllesvin!' fräste Cecilia,
och sa inget mer.
'Förlåt så jävla mycket då, fröken
jag-har-så-hög-moral.'
'Du har druckit tillräckligt, Karl...' sa
Cecilia, och ignorerade hans
bakfulla, grälsjuka röst.
'Jag vill ha en sup.' Sa han argt, och slog
handen i bordet så
kaffemuggen studsade till och föll över ända.
'Varför i helvete får jag
ingen sup!? Vem är det som är man här i huset!?'
'Du får ingen!' morrade Cecilia. Hennes
ansiktsfärg flammade i rött -
ursinnet bubblade inom henne, vrede över vad Karl
blivit, vad han sagt.
Framför allt vad han sagt, och gjort, föregående
kväll.
'Du slog mig, Karl. Du slog mig - trots att du sagt att
du aldrig skulle
kröka ett hår på mitt huvud. Du sparkade mig...
'Varför blev det så här?'
'Ciss - för fan!' sa Karl, bönfallande
'en liten en, bara?'
'Det är vad du sagt varje morgon, Karl... Och vips
är du uppe hos
bröderna Håkansson och super ned dig. Janne och den
där Henning släpade
hem dig nedspydd i går kväll - som alla andra kvällar.
Och jag är trött
på att ta hand om dig. Kan du inte klara drickat får du
sluta att
dricka.'
'Jag har full kontroll över't. Blev bara mycke
igår, vi firade liksom.'
'Firade vad då? Firade att du sparkat ned mig innan
du gick och söp dig
full? Firade att du bevisat att du är en man?'
'Äh, va' fan... Det var inte meningen! Du vet va ja
tycker om män som
slår brudar!'
'Jag hoppas att du räknar in dig själv i
kackerlackskategorin då, Karl.'
Svarade Cecilia, och reste sig. 'För min del är
allt vad vi haft
tillsammans avslutat. Du får resa din väg, jag vill
aldrig mer se dig.
'Igår kväll blev droppen, Karl. Ingen man ska slå
mig - sparka mig! Jag
ska tala om för MIN son att hans far är död.'
Cecilia gick mot köksdörren, i akt och mening att
träda ut ur köket och
aldrig mer titta tillbaka på Karl.
'Cissi.' Sa Karl, plötsligt drabbad av en
förlamande rädsla som fick
hans hjärta att hacka till. Han hade inte riktigt
förstått vad hon sagt
förrän hon nått dörrposten, men där - just då! -
gick det upp för honom
vad hon sagt: Hans barn, hans son, skulle aldrig få veta
att han levde;
växa upp i tron att han var död!
'Precis som jag trodde att min mor var död... Farsan sa
alltid att hon
kolat, men så fick jag veta av morfar att hon levde. Att
hon levde!'
'Ciss - förlåt mig!' kved han, och reste sig.
Tårar brände i hans ögon,
och med ens föll de - och snyftande upprepade han sin
bön: 'Förlåt mig,
Cecilia! Ja ska aldri slå rej mer!'
Cecilia stod kvar i dörröppningen, ryggen vänd mot
honom.
Karl stod darrande vid köksbordet, sträckte ut ena
handen som för att
gripa tag om hennes flyende skugga, hennes flyende doft.
'Ciss, ja älskar dig ju!' snyftade han.
Cecilia vände sig om, såg på honom.
Karl kände hoppet flamma upp inom sig; hon förlät
honom - allt skulle
bli som förut!
'Jag ska sluta dricka! Jag ska bygga oss ett hus, och jag
ska ta med er
till en annan stad och Emil ska växa upp där, bli
något. Något som hans
far kan vara stolt över! Och jag ska dränka dig i
kärlek, Cecilia! Allt
ska bli precis som vi drömt om att det skulle bli - och
vi glömmer det
här, det har aldrig hänt om ett par år!
'Visst!?'
'Karl...' sa Cecilia tyst. Det glimmade av
tårar i hennes ögon.
Hon verkade, tyckte Karl, göra en ansats att ta ett steg
mot honom, och
han jublade inom sig.
'Karl... Du är patetisk.'
Så vände sig Cecilia om, lämnade köket, gick upp till
sitt rum och slog
igen dörren.
Ljudet av den dörren var som ett pistolskott - ett skott
som sköt Karl i
sank, berövade honom all styrka, och han sjönk ned på
stolen, lutade
huvudet mot sina händer och ville gråta.
Men kunde inte - törsten hindrade honom.

----------------------------------------

LÄNGTAN
av Carina

Vem tillhör längtan?
Är det vinden som för saknaden vidare?
Är det ljuset som slocknar som väcker mörkret?

Jag väntande länge på dig.
Varje dag såg jag ut över isarna.

När grönskan tillslut kom började jag undra.
Men väntade tåligt.
Trodde att du skulle komma med regnet
och stormarna.

Jag längtade efter dig.
När isen lagt sig igen förstod jag.
Du skulle aldrig komma tillbaka.

Det kom ett brev.
Jag skulle aldrig mer få känna din närhet.

Jag kysser din gravsten.
Ser på marken där du vilar under.
Någonstans därute i luften finns dina
andetag kvar och ger syre till någon annan.

Är det vinden som för min saknad vidare?
Kommer min längtan aldrig ta slut...?

----------------------------------------

Längtan
av Susann

Han gick in i hennes sovrum. Bilderna på väggen var det
första som slog
honom när han steg in i rummet, slog honom hårt.
-Vad är DET DÄR för bilder? sa han och pekade, som en
saftig rubrik i en
kvällstidning.
-Bilder från mina reportage. Det är hela reportagen.
Nyhetsutklipp.
Han tittade på väggarna. Artiklarna, som ofta var
illustrerade med
makabra bilder på människor som antingen led eller var
döda, tapetserade
i stort sett hela väggarna.
-Är alla artiklarna dina?
-I stort sett. Jag har skrivit på dom på något sätt
allihop.
-Har du varit... där... varje gång?
-Nej. Ibland. Ibland kommer det nåt från en nyhetsbyrå
som man skriver
runt. Dom riktigt stora grejerna har jag gjort själv.
Han satte sig ned på sängen. Liksom hans sovrum gick
rummet i svart.
Förutom gardinerna som hade blomstermönster, och
väggarna under
artiklarna, som var vita.
-Jaha... sade han.
-Lyssnar du alltid på den där mysko jazzen? sa hon och
tände en
cigarett.
-Vilken?
-Den som du alltid spelar.
-Vae, näe. Nä. Aldrig när jag är själv. Jag lyssnar
på annat.
-Vad då?
-Jag vet inte... lite olika.
-Någon favorit?
-Eh. Ja, sa han och rodnade.
-Vadå? Är det töntigt eller? Hjalle och Heavy eller
något?
-Neh. Jag gillar... hon är inte så känd. Laura Nyro.
-Laura Nyro? Nej, henne har jag inte hört något av.
-Jag har en av hennes i cd-freestylen just nu. Om du vill
höra.
-Aa. Visst. Vill inte missa en sån, chans, eller hur? sa
hon och fimpade
i en te-kopp som stod på ett bord bredvid sängen.
Han gick ut i hallen för att hämta cd-n. Hon satte på
stereo-anläggningen, och tryckte ut cd-fatet.
-Här, sa han och räckte henne cd-n när han kom
tillbaka in i rummet. Det
här spåret, sa han och klickade på fwd några gånger,
är det bästa.
-Okej, sa hon, och satte sig på sängen. Det ska bli kul
att höra.
Musiken strömmade ur högtalarna.

Do you hear what I hear?
When your lips are kissing mine
can you hear the bells darling

Han stod bredvid stereobänken och stereon, och kände
sig obekväm. Lutade
sig bakåt, och kände hur papperet prasslade bakom hans
rygg. Han såg på
henne där hon satt på sängen, som alltid med kappan
på, som om hon
alltid var på väg ut, aldrig hade tid att stanna. Han
stod och lyssnade
på musiken, och såg på de lemlästade
människokropparna och slogs av
absurditeten i det hela. Av döden. Han såg på henne,
drog sig upp ur
dödsskräcken, och han stod kvar där medans Laura Nyros
mjuka stämma och
do-wop körer sjöng på om vacker kärlek, och hans egna
pupiller vidgades.

Hon satt på sängen, och hon tittade på honom. Hennes
ögon brände. Kanske
var det inte sången i sig. Kanske var det bara det
faktum att här fanns
det två människor, som aldrig aldrig skulle kunna komma
varandra närmre
än så här, trots att de båda ville närmre, och trots
att de båda visste
att de ville närmre. Men de var fast. Och om det inte
var så, och om de
inte hade varit fast i de strukturer som de trots allt
var fast i,
skulle de kunna leva då? Hur skulle de kunna leva då?
Och hon satt där
och tänkte på hur hemskt det var att musik kunde föra
två människor så
nära, när de ändå aldrig kom närmre, än så här.

----------------------------------------

Längtan
av Helena

Jag vill längta åt en vägg

Du är en vägg
Jag kan prata
Och du rör dig inte

Jag ser dig som en vägg
Med beige tapet
Kläderna är beige
För att smälta in så bra som möjligt
Så att ingen kan se
Vem du egentligen är

Om jag fick önska en sak
Om jag fick längta åt dig

Skulle jag längta efter
En annan färg på dina tapeter
Eller att väggen helt enkelt försvann!

----------------------------------------

Längtan
av Joakim Wahlberg

Så mycket längtan. En bra replik. Jag har inga blommor
i fönstret. Är
jag annorlunda? En bok med mig i, bara för att bära mig
med. Vill man ha
sig själv under armen? En svart bok där omslaget klart
visar att man
inte bör titta i den, om man inte fått tillåtelse
förstås. En bok där
redan omslaget säger så mycket. En bok under armen, med
mig i. Det är
kanske så man uttrycker sig.
Jag vill inte vara så stor, absolut inte oändlig. Jag
vill få plats
under armen. Jag vill vara ett lexikon under armen, svar,
du får svar om
du slår på rätt sida. Rätt punkt. Du får svar om du
trycker på rätt
punkt. Jag är generös med svar, svar har jag gott om.
Jag vet inte vad
jag talar om. Jag försöker vara intellektuell. Det
sprudlar av finkultur
inom mig, men jag vill ha ful kultur. Jag vill bredda
någonting, kanske
mig själv. Jag vill ibland sätta en dolk i hjärtat på
någon jag älskar.
Jag vill att någon ska slå i mitt lexikon. Alla svar
finns under min
arm, på omslaget till min bok, kanske till och med
endast i vetskapen om
att det finns en bok, nej, nu går jag över gränsen.
Jag försöker vara
intellektuell. Jag vill skriva en sida du läser om och
om igen utan att
förstå. Är det så jag vill att det ska vara, nej, nu
ljuger jag, så höga
ambitioner har jag inte. Jag vill tala med fina ord,
helst såna du tar
dig tid åt att slå upp, för fina ord. Men orden blir
inte fina, de blir
smutsiga, runda ord, såna ingen behöver slå upp.
Längtan, slå upp det.
Jag vet att det är ett fint ord. Jag vet att det här
bara är ett rus av
längtan efter spontanitet, att leva på inspiration. Jag
måste jobba. Det
flyter inte. Jag är inget geni. Ett rus av kunskap är
vad jag letar
efter, nej, inte egentligen. Men man måste ju vara
realistisk. Det finns
ingen inspiration. Det finns bara längtan.

Författare:

Publicerat

Dela: