Längtan

Fastän regnet öste ner kunde man se månen, det förbryllade mannen, han förstod inte riktigt hur det var möjligt. Men det gav honom hopp.

Hela hans liv har varit som en vandring, en riktigt lång vandring. Han har alltid sökt sig till ensamheten. Han är ej ful eller missbildad, men han har aldrig funnit ro. Han har alltid sökt något, men han vet inte vad han söker, det är det som gör hans vandring lång. Hans ständiga sökande.

Han säger inte mycket, han håller hellre tyst och lyssnar och lär. Han är som ett gammalt slitet klädesplagg, man vet att han finns men man bryr sig inte.

Han har alltid trott han varit lycklig, han har alltid känt sig glad. Men först nu har han börjat undra om det stämmer. Han börjar undra om han bara inbillat sig att han var glad. Han är kanske egentligen väldigt ledsen. Han kanske ej funnit riktig glädje, utan att det är den han söker.

Han kanske vill finna glädje. Men han börjar bli sliten, hans ögon ser slitna och hängiga ut. Han känner att han inte orkar, men han är fortfarande ung och stark. Hans ansikte har fått en gråröd färg, han ser riktigt dyster ut. Hans tänder är fortfarande vita, men det fattas två stycken tänder. Han ler lite smått när han tänker på gluggen han har. Allt han äger får plats i en liten säck. Men allt det kan man ta ifrån honom, bara han får ha sina minnen och känslor kvar.

Men nåt jag inte fattar är, varför denne man alltid kommer tillbaka till samma plats, samma tid varje år. Där sitter han i en hel dag och betraktar henne. Hon vet att han tittar, för hon tittar tillbaka.

Men han skulle vilja göra mer än bara att titta, han vill röra, smeka denna kvinna. Men han skulle vilja veta om hon tyckte detsamma. Han önskar han visste om hon tyckte samma som han. Ty i hela hans liv har han sökt, men aldrig riktigt vetat vad han sökt men under denna dag tror han att han vet svaret.

Hennes glänsande hår, ligger perfekt över axlarna, hennes ljusa ögon lyser och skiner som de allra finaste stjärnor. Hennes kropp liknar ingen annans. Hennes ljuva läppar ser ut att smaka underbart. Hennes rörelser är så mjuka, att det ser ut som om hon svävar.

Varje gång han kommer har han med sig en ros. Han lägger rosen vid hennes dörr, går bort en bit och sätter sig för att vänta. Han väntar för att få se den ängel han åtrår i sina innersta tankar

Han önskar han visste vad han vill med sitt liv, men jag borde ju veta, jag är ju hans spegelbild.

Skriven av: Marcus Ericsson