Lantliv

Lantliv.

Varför skall man behöva bo på landet bara för att det blivit sommar, det är en fråga som undertecknad funderat på de senaste veckorna, tänk när man bor i staden och blir väckt på morgonen genom att dagstidningen dunsar i hallgolvet vid sjutiden på morgonen, det är bara att masa sig upp ur sängen stiga i tofflorna och gå den fyrameters långa vandringen till tidningens landningsplats, därefter går man tillbaka till paulunen, riggar upp kuddarna så det blir bekvämt åt rygg och axlar och därefter greppar man tag i nyhetsbladet för att ta del i vad som hänt i världen, lyckan blir fullständig om samtidigt ett stilla regn småsmattrar mot rutan, men denna underbara tid är för tillfället förbi.

Hustrun tycker om att bo på landet när det är dags för semester för nu skall det andas lantluft och kropp och själ skola vederkvickas, det skall klippas gräs det skall rensas i rabatter och det skall huggas ved så det skall finnas möjlighet att elda i spisen om det skulle bliva för kyligt på kvällen, vilket det allt som oftast blir, och så skall det grillas, det enklaste sätt att förstöra goda råvaror som inhandlats hos lanthandlaren för dyra pengar på grund utav att djuren får gå ute i det fria under sin korta livstid.

Här dunsar ingen tidning ner på något hallgolv, nej nu måste det stigas upp ur sängen på riktigt, sedan är det dags för påklädning så man ser proper ut när man går till brevlådan som sitter tillsammans med ett trettiotal andra på en bräda, när påklädningen är klar och linet vattenkammat tycker hustrun att jag ser någorlunda presentabel ut och får då ge mig ut att hämta dagens tidning, man kliver ut på altan för vidare färd nerför trettiofyra trappsteg i skiftande höjd och längd, därefter är det en vandring på sexhundra meter, nerförsbacke, innan man är framme vid brevlådan och så lyfter man på locket och tar sin tidning därefter blir det att gå tillbaka samma väg, men nu har den enkla nerförsbacken blivit en hart när omöjlig uppförsbacke, jag förstår precis hur martyrerna kände sig när de bar på sina kors, men efter åtskilliga pauser och stönanden är man så framme vid de trettiofyra trappstegen, och då är det nära att brista i gråt, men allting har en ände och äntligen kommer man in genom dörren och då kommer nästa gråtattack, hustrun har bäddat sängarna så det där underbara sättet att läsa tidning på är uteslutet.

Men hustrun har varit duktig, hon har fixat till en trevlig frukostbricka som hon burit ut på den soldränkta altanen för som hon säger, det är så skönt att sitta ute en så här vacker morgon, så det är bara att slå sig ner vid brickan och börja inmundigandet av det framdukade, läsa tidning är uteslutet för man har fullt sjå med att hålla flugor och diverse andra småkryp borta från maten, så det är ett evigt viftande med händer och servetter, när man tror att alla attacker är avvärjda kommer myrorna längs stolsbenen och vill vara med om frukosten, en hel del myror sätter sig på benen och biter till i tanke att de redan sitter på frukosten, vid det laget brukar jag taga min del av maten och dra mig in i huset där det är svalt och skönt samt befriat från objudna frukostgäster, därinne går det också utmärkt att läsa tidningen utan att bli bländad av den allestädes närvarande solen, när man slagit sig ner och skall till att avnjuta nyheterna kommer hustrun inrusande och undrar om jag inte mår bra eftersom jag gått in, det tar alldeles för lång tid att återge vår konversation, men det slutar med att undertecknad för att övertyga hustrun om att jag är frisk blir tvungen att gå ut på den soldränkta altanen igen, och tidningen ligger där inne, oläst som en kronbrud i Maj.

Sedan händer det också att när man väl kommer fram till brevlådan och lyfter på locket så finns det ingen tidning där, vad gör man då, jo man lyfter på locket en gång till för man tror att synen klickat någon sekund men det har den inte, då vet man att det bara är att gå tillbaka och kämpa med uppförsbacke och trettiofyra trappsteg, och inte nog med det, efter cirka en halvtimma kommer hustrun ideligen att påpeka att NU måste tidningen bara ha kommit, det är inte så att det är lika arbetsfördelning vid hämtning av tidning utan det blir den reda uttröttade som åter igen måste ge sig ut på vandring för att utröna om den verkligen kommit, och det har den i regel.

Gud vad jag saknar tidningsdunsen i hallen inne i stan och de uppriggade kuddarna.

Denna morgon fanns tidningen på plats när jag kom fram och det var med ett visst välbehag jag anträdde återfärden till huset, det var som om jag vore Guden Hermes, han ni vet med vingar på fötterna, uppförsbacke och trappsteg voro ett intet denna morgon och allt gick lekande lätt, varför undrar ni, hade min kondition förbättrats, hade det vunnits på tips, nej mina vänner, bättre upp, det var mulet denna morgon och ett stilla regn föll över nejden och vattnade marken med all dess blomster, och när det regnar då äts frukosten inomhus fjärran från flygfän och ettriga myror, och så kan man läsa tidningen i lugn och ro och hustrun har inte skrivit ner någon arbetslista, det kanske inte är så dumt med lantluft trots allt.

Tack för att ni läste, hälsningar till alla som är hälsningsberättigade, en frisk kropp behöver inget arbete, en sjuk kropp FÅR inte arbeta, dessa visdomsord hörde jag av en granne i går, och med detta lyfter jag på den imaginära kepsen och saluterar er alla.

Som alltid Eder förbundne Kurt Sellebo.

Skriven av: Kurt Sellebo