Lappen, svaret och lögnen

Allt var perfekt. Hon skulle gå längs korridoren, slänga sitt mörka hår bakåt, stanna upp vid skåpet och låsa upp det med två enkla klick. Klick, klick. Sedan skulle hon slå upp det, böja sig framåt och se den. Lappen. Hon skulle kasta några snabba blickar emot mitt håll där jag skulle stå, tufft lutad emot skåpet och med ena armen slappt hängande längs sidan. Jag skulle stå och snacka med Sebastian eller Alex eller rentutav Mårten. Bara han var tillräckligt populär så. Hon skulle le lite försynt, svepa förbi mig och snabbt viska: ”Möt mig bakom kafeterian efter plugget”. Jag skulle rycka på axlarna och le. Allt skulle vara perfekt. Absolut perfekt. Äntligen skulle jag få bli ihop med Sara. Hon som jag har varit intresserad av sen trean. Sara med sitt långa, bruna hår och mörka, blänkande ögon. Sara med sitt leende och sina underbara skrattgropar. Sara med sin underbara doft av parfym, jordgubbstuggummi och choklad. Sara och Sara och Sara. Bara Sara. Jag hade stoppat en lapp i hennes skåp när hon inte såg. Det var en pappersbit utriven ur en skrivstilsbok. På den stod det med spretig text:
Får jag chans på dig? /Micke
Oj! Nu kom hon! Hon hade på sig ett par trasiga blåjeans, ett smalt skärp med nitar och en röd minitop. Nu gick hon fram till skåpet. Attans vad lång tid det tog att få upp det. Nu! Jag vände mig bort i sista sekund. Jag låtsades fråga Alex om tiden. Men efter ett tag kunde jag inte låta bli att titta åt hennes håll. Hon hade just tagit ut sina franskaböcker ur skåpet och skulle just knuffa igen det igen. Hade hon sett lappen? Hon vände sig om ännu en gång innan skåpdörren skulle gå igen. Då stoppade hon sig, tog upp lappen och lyfte ett oförstående ögonbryn. Sedan small skåpdörren. Jag blinkade till. Hon var borta. Och kvar stod jag.

Hela lektionen kunde jag inte tänka på något annat än Sara och lappen. Lappen och Sara. På lunchrasten sprang Elin fram till mig.
”Sara säger att du kan sticka åt helvete!”, meddelade hon andfått.
Det kändes som om någon hade stuckit en träpåle rakt in i hjärtat på mig så det slutade dunka. Som om någon skärt av min hals och klistrat igen min mun. Skruvat upp volymen på mina egna andetag flera decibel. Och sedan kastat in mig i en garderob alldeles ensam och utan någon i hela världen.
Resten av skoldagen var hemsk. Jag såg inte till Sara på hela dan. När jag äntligen kom hem låste jag in mig på mitt rum och grät. Stora, bultande tårar.
”Mikael! Telefon till dig! Det är en flicka.” Jag öppnade dörren och rusade ut till telefonen.
”Hallå?”, hördes någon i luren.
”Ja.”
”Det är Sara…”
”Ja?”
”Ja, och…ja!”
”Vad?!”
”Ja, vi kan bli ihop!” Mitt hjärta tog ett skutt.
”Men Elin sa ju…”
”Elin!!!”
”Ja…”
”Det vet du väl att du inte ska lyssna på henne!”
”Så du har inte sagt…”
”Absolut inte!”
”Vad bra då… Ja, hejdå!”
”Hejdå! Puss!”

Det där sista kändes lika lent och skönt som en sommarbris och de där mjuka, rosa fantasimolnen som Mumintrollen flög på och som man alltid fantiserade om som liten. Sara ,Sara och Sara. Bara Sara.

Skriven av: Lovisa Bådagård