Lasse & Viktor

”Shit! Vi kommer för sent. Klockan är snart fyra”. Viktor stirrar på klockan
”Ånej! Bussen går om fem minuter. Men om vi springer riktigt fort så hinner vi!”, sa Lasse. Dom sprang så fort dom kunde genom skogen på den smala stigen. Men när dom äntligen kom fram var det för sent. Dammet hade ännu inte hunnit lägga sig på grusvägen.
”Helvete!”, Lasse kollade på klockan, ”vi måste ha missat den precis”.
”Jag sa ju att vi inte skulle hinna ett dopp till innan bussen skulle gå”, utropade Viktor. Killarna hade varit en vecka på sommarkollot och sommarlovet hade precis börjat. Dom skulle bara ta ett sista dopp innan bussen åkte hem, men dom hade haft så roligt så att dom glömt bort tiden.
”Äh, lugna dig. Dom kommer säkert tillbaka snart. Dom märker väl att vi inte är med.”
”Jag är inte så säker på det. Den där snurriga fritidsledaren kunde ju inte ens komma ihåg våra namn”.
Dom väntade i en halvtimme utan att något hände. Stugorna var låsta och det fanns inget att göra. ”Vi kommer att dö hör!”, utbrast Viktor.
”Men skärp dig Viktor!”, sa Lasse. ”Ja men vad ska vi ta oss till! Hur ska vi komma hem? Det är ju flera mil ju! Jag läste en bok om några sjömän som blev strandsatta på en öde ö. Vet du vad som hände med dom?!”
”Nej”, muttrade Lasse. ”Dom blev helt galna och försökte äta upp varandra!”, sa Viktor.
”Gjorde dom det?”. ”Nej”, sa Viktor, ”för dom blev uppkäkade av hungriga kannibaler som också bodde på ön”. Viktor stirrade oroligt in i skogen. ”Sch!, Vad var det där!”, viskade Viktor. ”Vadå?”, sa Lasse. ”Det var något som lät!”. ”Hurdå?”, ”Som ett ljud!”.
”Vart då?”. ”Där uppe bland träden!”, sa Viktor och pekade. ”Äh, det var väl bara en ekorre”.
Viktor tittade Lasse i ögonen och sade med lågmäld röst ”Berättade jag om hur kannibalerna klättrade omkring i träden?”. ”Nej!”. ”Jo, dom bodde i trädkojor, och så hade dom pilbågar med giftpilar som dom sköt på sjömännen med”. ”Oj!, sa Lasse med stora ögon”
”Och när pilarna var slut så kastade dom sig ner från träden med lianer och slet strupen av dom stackars sjömännen med sina vässade huggtänder”. ”Här finns det i alla fall inga lianer”, sa Lasse och svalde. Dom sneglade på skogen. Inga kannibaler i träden. Men dom kunde ju i och för sig sova middagen för tillfället. Lasse tittade på Viktor. Han stod nu med öppen mun och tittade med helt uppspärrade ögon upp mot trädtopparna. Han spejade efter kannibaler. Lasse försökte få uppmärksamhet. ”Viktor!”. Viktor hoppade till. ”Va!”. ”Kom så går vi”. ”Vart?”. ”Till stora vägen åtminstone”, sa Lasse ”sen kan vi ju kanske lifta med någon”.
”Va! Lifta!, äru inte helt klok i skallen eller!”. ”Vadårå?”. ”En gång så såg jag en film om en som liftade och vet du vad som hände med honom?”. Lasse ruskade på huvudet. ”Han som plockade upp liftaren var en styckmördare!”.
”Styckmördare!”. ”Ja! Styckmördare! Han styckade liftaren i flera delar och la delarna i olika väskor! En arm in väska, en fot i en annan och huvudet i ännu en väska!”. ”Usch!”, sa Lasse. Viktor instämde. ”Men chansen är väl inte så stor att man blir upplockad av just en styckmördare”, sa Lasse. ”Nä, det finns ju andra läbbiga typer också”. ”Som vadå?”. ”Utomjordingar till exempel! Jag såg en film en gång där… ”Tyst! Jag vill inte höra. Nu går vi till stora vägen”.
Dom började gå längs grusvägen som ganska strax förgrenade sig med den stora vägen. ”Hemåt är ditåt”, sa Lasse ”det vet jag, men jag sov ganska mycket på hitresan så jag vet faktiskt inte riktigt hur vägen ser ut.” Lasse och Viktor suckade djupt. ”Jag antar att vi måste gå”. Dom traskade vidare. Det började bli sent och det började mulna. Det hade inte varit dåligt väder på veckor, men nu så tycktes det bli en skur. ”Typiskt”, muttrade Viktor.
”Nu blir det regn”. I fjärran kunde man se stora svarta åskmoln och det började regna rejält. Viktor tittade på klockan. Den var kvart över fem. Det mullrade och blixten slog ner någonstans långt bakom dom. Lasse vände sig om och fick syn på något som fick honom på gott humör igen. Billjusstrålkastare. ”Titta en bil!”, utropade Lasse. ”Ooaj! Du behöver väl inte skrika i mitt öra för det”, sade Viktor argt. ”Tänk om den ska åt samma håll som vi”. ”Jag vet inte riktigt”, sa Viktor lite osäkert. ”Du behöver nog inte oroa dig Viktor. Jag tror att chansen är ganska liten att det är en styckmördare”. Hursomhelst så var dom blöta och frusna. Lasse och Viktor började vinka åt bilisten. Bilen började att sakta in. Lasse tittade på Viktor och sa att han skulle sköta snacket. Bilisten vevade ner rutan och tittade ut genom fönstret. Han såg ut som ett gammalt skrynkligt russin som ramlat ner bakom ett element och sedan hittats av en liten treåring som stoppat det i munnen, tuggat på det och sedan spottat ut det igen. Viktor vände sig åt Lasse och satte munnen mot hans öra. ”Den där gubben ser ju ut som ett gammalt skrynkligt russin som ramlat ner bakom ett element och sedan…”, Viktor avbröts av Lasse. ”Tyst med dig! Det kan väl inte han rå för. Låt mig sköta snacket”. Lasse vände sig till russinmannen och försökte förklara deras situation. Medans Lasse gjorde det så tog Viktor sig en titt in genom rutan till baksätet. Men vad var det där. Det ligger ju en massa knivar i baksätet. Och ett köttstycke. ”STYCKMÖRDAREN!”, vrålade Viktor som en galen galning och slet tag i Lasse. ”Det ligger knivar och likdelar i baksätet!”. Lasse som stod och pratade med bilisten förstod inte vad som var fel. Han försökte lugna sin vän men Viktor gick inte att lugna, för han visste ju att styckmördaren när som helst skulle ta fram sin största och vassaste kniv och hacka dom till bacon. Styckmördaren skrattade och en stor blixt slog ner i fjärran. Viktor slet och drog i Lasses jacka och tänkte att dom kanske kunde springa därifrån och slippa bli styckade, men Lasse stod bara där. ”Lugna ner dig nu Viktor”, försökte Lasse igen. ”Det här är Göran och han är slaktare i byn som ligger lite längre bort”. Han säger att vi kan åka med honom. Han ska åt samma håll som vi”. Viktor stannade upp och slutade dra i Lasse. ”Men vad är det som ligger i baksätet då”, pep Viktor. Slaktaren skrattade åt Viktor igen och förklarade att det bara var en stor bit älgkött som blivit över från slakteriet. Viktor började fatta och bad om ursäkt för att han kallat Göran för styckmördare. Göran sa att det inte gjorde nånting. Han var väldigt snäll. Han tyckte synd om pojkarna som hade haft en sån otur och missat bussen. Han skjutsade hem dom ända fram till porten. Deras föräldrar var förstås oroliga men det viktigaste var ju ändå att dom kom hem till slut.

Skriven av: Adam Jonsson