Låt mig.

Untitled

Det var sent, fast det var inga problem. Alim kände till de här kvarteren. Han hade just kommit från fotbollsträningen i Skärholmen. Han andades tungt då tåget kom till stationen. Dörrarna till tåget öppnades, Alim gick in och satte sig. Det pipade som det alltid gjorde i tåget just innan dörrarna stängdes och han kände hur tåget började röra på sig. Det var helt tomt i vagnen, det var antagligen för att det var klockan ett på en torsdag, han hade stannat kvar med kompisarna efter träningen och spelat lite mer fotboll. Han vilade sina fötter på sitsen framför honom och kollade ut då tåget började sakta ner i Sätras tunnelbane station. Han såg en person lite längre fram på plattformen, han kände igen ansiktet. Det var Zahid. Tåget stannade och han steg in i tåget. Han kollade runt, såg Alim och satte sig bredvid honom.
”Vart ska du?” Sa han.
”Hem, du?” Frågade Alim
”Jag med, kom du från träningen eller?” Frågade han. Det var ju ganska uppenbart.
”Mm, stannade kvar med Hamdi o de o spelade lite efter träningen också. Vad gör du ute, den här tiden?”
”Inget, jag mötte bara en gammal vän.”
”Aha” sa Alim och det blev tyst.
Det var inte en pinsam tystnad. Zahid och Alim råkade vara riktigt bra kompisar, nära grannar och känt varandra ganska länge.
Bägge två var så trötta så de orkade inte prata så mycket. Tåget närmade sig Bredängs station och saktade ner. Det plingade till
- Bredäng! Sa kvinnan i högtalarna.
Zahid och Alim stod upp och gick ut från tåget. Med trötta slöa steg gick de sakta ut från stationen och gå emot den långa uppförsbacken som ledde upptill bostads områderna i övre Bredäng.
”Så, vad gjorde du med plugget då?” Sa Zahid. ”Alltså med betygen, kommer du in på något bra universitet”. Medans Zahid sa de tände han en cigg. Alim suckade.
”Jo, jag kom in på en bra i stan. Fast, det kommer ta flera år och bli en bra doktor” sa han.
”Ja, men när du blir en doktor kommer du tjäna riktigt bra också.”
”Jag vet men, det livet kommer bli så monotonisk, samma skit varje dag, det kommer vara så normalt. Det är inget unikt med att vara en doktor.” Sa Alim
”En sak ska du veta.” sa Zahid och kollade på Alim medans de gick, de var på Bredängs skolans gård nu. Det hade regnat, den stora gården blänkte på grund av vattnet som regnat. Simhallen höll på och bli ombyggd och dagisens förstörda leksaksplats precis framför gjorde hela gården tråkigare.
”Ibland så är det mycket bättre och vara normal.”
”Jag vet inte, Zahid.” Sa han. ”Jag tror för många personer lever för normala liv nuförtiden, folk borde ta initiativ och försöka göra något med deras liv.” sa han.
”Det är sant, men det betyder inte att du behöver vara unik. Grejen med unikheten är att när du är unik kommer alla se upp till dig, du är ju som sagt inte normal och om du på något sätt är på ett positivare sätt unikare än det vanliga så kommer folk vara som dig och du kommer förlora din unikhet.” Sa Zahid.
”Men man kan vara unik och försöka hålla sin unikhet kvar.” sa Alim.
”Det är svårt Alim, riktigt svårt.” Sa Zahid och pustade han också.
De hade kommit hem, Zahids byggnad låg precis bredvid Alim. De hälsade varandra och gick hemåt. Alim öppnade portens dörr. Fastän han bodde på första våningen så använde han alltid hissen. Det var inte för att han var lat, det vara bara en vana sen bardomen. Han kom hem och slängde väskan på sängen och gick in till vardagsrummet. Han var trött man han var också riktigt hungrig. Han gick in i köket för att laga något. Han kollade i kylskåpet och hittade en påse fryst pommes frites. Han oljade in dem lite och körde den i ugnen och gick in i vardagsrummet och satte på TVn. Det var en turkisk kanal på och det var någon konstig serie om en familj som höll på och splittras upp. Han bytte till svenska kanalerna och kollade på natt nyheterna. De visade lite om det som nyligen hade hänt utomlands, ännu en orkan, amerikas nye president osv. Sen kom det fram ett mord.
”Runt klockan tre på morgonen igår så hittades liket av den berömde Syndar-mördaren. Liket påträffades av en gammal man som var ute och tog en promenad med sin hund.” Sa Nyhetsrapportören. Den här mannen hade den svenska polisen haft stora problem med, han hade dödat folk och senare graverat, i deras skinn, ”Förlåt mig fader för jag har syndat”. Det visade sig sen att han var kristen ortodox och gav sig på folk som hade aborterat och var lite ”vilda” och en aning syndare sett från Kyrkans perspektiv. ”Enligt polisen ska liket vara helt tömd på blod och vissa av likets kroppsdelar är försvunnen. Forstatte Rapportören. Bredvid liket hade mördaren skrivit med mördarens egen blod. ”Förlåt mig fader, för jag har syndat.” Detta var det mördaren hade gjort…” Bilden tynade bort, hans ögonlock blev tyngre och till sist stängdes allt av.
Nästa dag vaknade han av telefonens ringande, han kollade sin telefon och han såg Zahids nummer. Han svarade.
”Hallå?” Sa han
”Aa, vad är det?” Sa Alim, han stod upp från soffan och tände en cigarett.
”Klockan är två och du sover fortfarande.” Sa Zahid.
”Jag somnade typ 5 igår, du har tur att jag ens vaknade nu.” Sa han.
”Men ej, jag ska till stan, undrar om du ville följa med.”
”Vad ska du göra i stan?” Undrade Alim. Han gick till köket för o laga någonting.
”Jag har några mediciner, en kompis från apoteket fixar billigare till mig på grund av att han är doktor.” Sa Zahid. Det var lite förvirrande och Alim var inte säker på om ens det gick och göra så men han visste vad man ibland behövde göra då man inte hade tillräckligt med pengar, han var student, han visste.
”Jaja, kom över hit, måste äta.” Han klämde telefonen mellan axeln och huvudet så den inte skulle ramla och tog fram lite knäckebröd och pålägg. ”Vi kan gå härifrån.”
Efter några minuter öppnades ytterdörren. Alim skulle just skrika för att fråga vem det var men såg Zahid och hejdade sig. Zahid satte sig framför Alim på en stol som stod på andra sidan bordet. Trästolen under Zahid knakade då han drog fram den. Han la sina armar i kors på bordet och la sitt huvud på de, han kollade ut genom fönstret. Regnet från dagen innan hade torkat och solen blängde fint på den stora gården framför huset. Alim åt sitt knäckebröd med kaviar på.
”Ska du ha?” Frågade Alim och pekade med knäckebrödet på hans ansikte.
”Nej, jag åt exakt.” Sa Zahid, det var tyst i några minuter och det enda som kunde höras var det ljud som ciggaretter avger när man drar ett bloss då pappret runt tobaken brinner och det knäckebröd som krossades mellan Alims tänder. Zahid hade inte märkt förrän nu att Alim hade nästan tre olika färger på sina ögon, grönt, brunt och någon till konstig färg. Han hade antagligen inte märkt det på grund av hans mörk röda hår och skäggstubbar som gav hans ansikte ett fårad uttryck. Zahid bröt tystnaden.
”Så hur går det med Selin?” Frågade han.
”Hur ska det gå? Hon irriterar skiten ur mig.” Sa han och viftade med skeden som han just skulle äta flingor med. ”Man försöker vara snäll, man försöker göra det hon säger men…” Han vinkade med ena handen som att säga ”strunt i det”.
”En sak du ska veta mannen, du kommer aldrig.” Han böjde sig fram en aning. ”Aldrig förstå dig på kvinnor, likaså alla andra män.”
”Jaja, jag är färdig.” Sa Alim. ”Låt mig sätta på lite kläder så går vi.” Alim försvann i några minuter och kom tillbaka med en hood tröja. Det var varmt ute men det blåste, Zahid hade på sig en grå hoodtröja han med. De gick ut och gick emot Bredäng centrum. De kom ner till centrum och gick på bron som gick ovanför Bredängs centrum och in mot tunnelbane stationen. Vädret hade snabbt ändrats till grått och det gav hela miljön omkring de ett deprimerande syn. Några ungdomar höll på o tjafsa på torget.
”Jag gick ut med de där förr i tiden.” Sa Alim.
”Påminn mig inte. Kommer inte ihåg hur länge jag fick hålla på för att få dig att sluta med det.” Sa Zahid. Dessa ungdomar kallades, gatubarn. Det enda killarna gjorde var att gå på bråk som aldrig slutade med bråk, de gick på fester och klubbar och sket helt och hållet i plugget. Alla tjejer hade minst haft sex en gång med alla killar i gänget och skyllde på att de var ”tillsammans” och det var därför de hade sex. Alim kollade bort från gänget och på Zahid, de kom in i T-bane stationen.
”A förresten, de hittade synda mördaren.” sa Alim och tyckte sig se hur Zahids ögon ryckte till. ”Det var någon annan mördare som hade dödat honom, tömd hans blod och skrivit, ”Förlåt mig fader, för jag har syndat.” Sa Alim. ”Kanske en aning brutal fast ändå skitfint.”
”Han förtjänade det.” Sa Zahid. ”Han hade inte skadat få personer och gud vet hur många som han har dödat och folk inte vet.” De satte sig i Tunnelbanan och åkte mot Stan, de pratade bara om luft och vatten och dagliga saker sen.
De kom fram till T-Centralen och gick upp till det stora torget som kallades ”Plattan”. Det gråa vädret hade nu börjat gråta och det duggregnade en aning. De gick in i Burger King och Alim väntade på att Zahid skulle se sin kompis. Till sist så såg han honom. Alim satt sig bredvid Zahid som satte sig framför hans kompis. Han såg ut att vara svensk fast inte som den såkallade svenne typen. Han såg lite mer invandrar aktig ut fastän han hade de typiska dragen för en svensk, blont hår, ljust ögon och ljus hy. Fast hans ansiktsstruktur var en aning hård, med utåtstickande näsa.
”Hur är det, Zahid?” Sa han, han såg Alim. ”Det här måste vara Alim” Han sträckte fram handen och skakade hand med Alim. ”Jag heter Zakaria. Kalla mig Zak.”
”Hej hej” Sa Alim och märkte sen hur feminin han lät. Zak kollade tillbaka på Zahid.
”Här” Sa han och räckte fram en stor svart påse med en ännu svartare påse innuti. Det såg ut som om den var fylld med vätska. ”De måste vara i kylen och högst en timme, annars förlorar de sin effekt och var försiktig, påsen är extra känslig, du vill inte få en hål i påsen och spilla..” Zak avbröts av att Zahid räckte upp handen för att säga, ”det räcker.”
De beställde lite mat men Zahid drack bara vatten, de pratade lite och Zak erbjöd de skjuts hem som de tog emot. Efter en halvtimma var de hemma. Alim följde efter Zahid till hans hem utan att säga något, Zahid skulle invända om han inte ville och de var så nära att det inte betydde något att de gick in i varandras hus utan att säga något. Vädret var fortfarande deprimerande och det hade börjat regna mer, himlen var gråare än den mörkaste grå. De öppnade porten och gick in i Zahids lägenhet. Alim hade inte varit i Zahids hus hälften så många gånger som Zahid var i hans, Alims hus hade blivit en mötespunkt. Alim gick in huset och såg att inget hade ändrats så mycket. Första rummet till höger var låst, Zahid hade sagt att det rummet var fylld med gamla saker och ju mer han förseglade det med lås och liknande, ju mer skiljde sig det rummet från huset och det rummet kändes inte som en del av lägenheten. ”Jag sparar på att inte ha en källare” Alim förståd inte hur Zahid kunde fixa dessa saker, mediciner från doktorer och att slippa betala en del sin hyra för att inte ha någon källare. Det var inte första gången detta hade hänt. De gick in i vardagsrummet, huset var en trea. Zahid gick in i köket, antagligen för att lägga medicinerna i kylskåpet. Alim gick in i vardagsrummet. Det var inte smutsigare än en vanlig ungkarls hus, det enda konstiga jämfört med en ungkarls hus var möblerna och inredningen. På något sätt så såg huset old fashioned. Det var som om den var dragen ur någon film om medeltiden, det var antagligen väggarnas ljusbruna färger som fick honom och känna så. Möblerna var helt normala.
Han satte sig i soffan som var mycket skönare än den såg ut och satte på. Han glömde det alltid. Alim släckte ciggen han hade i munnen i askkoppen som hade så många fimpar i sig att han behövde släcka den på dem. Han satte på TVen och Zahid kom in. Det var någon program om övernaturliga väsen. Alim tråkades ut och såg hur Zahid sträckte sig på den andra soffan för att sova. Alim gick till toan, sen ut till köket som låg precis framför. Han ville se om de finns något att dricka i kylskåpet. Zahids telefon ringde och han svarade. Han pratade på Turkiska. Alim öppnade kylskåpet och såg en flaska vatten. UF, bara en flaska vatten. Aja, det får räcka. Tänkte han och tog fram ett glas, ett glas som hade, vad som såg ut som något torkat rött på botten. Alim sköljde ur den snabbt fast tog ett annat glas. Han höll på och gå in mot köket då han hejdade sig. Han var turk så han förståd allt Zahid sa.
”Tackar” sa han på turkiska. ”Ja jag fick de, det borde räcka i några veckor.” Zahid lyssnade en aning på snubben på andra sidan telefonen. Han pratade antagligen om medicinen han fick ”Yine sagolun. Anliyorum ama yinede size cok minnettarim, sizden öncekilerle sorun yasadigim, oldu bazileri zorla verdi, bazileri sizin gibi iyi cikti.” Han höll på och tacka fortfarande, det såg ut som han höll på och lägga på telefonen. ” Aleykum Selam Basbakanim.” Alim tog ögonen från muggen han kollade på medans han lyssnade och kollade upp i luften. Stirrade. Zahid hade sagt, i sista meningen, Adjö Herr President. Alim gick snabbt tillbaka emot köket. Vad var detta viktiga medicin som Zahid var så tacksam över och vem fan var den där turken, presidenten. Han öppnade kylskåpet sakta och öppnade påsen en aning för att se innehållet.
”Alim, vad gör du?” Zahid stängde dörren snabbt, han hade ett leende på ansiktet. ”Du av alla borde veta hur tom min kylskåp är.” Alim följde efter Zahid tillbaks in i vardagsrummet och satte sig ner och tände en cigarett. Zahid höll på med något konstigt, han var säker på att det inte var något dåligt, Zahid skulle inte hålla på med sånt. Men han höll på med något. Efter ett tag somnade Zahid på soffan och Alim såg hans telefon ligga på borde framför soffan. Han tog upp den och kollade på de senast uppringda.
Recep Tayip Erdogan, Turkiets president.

Alim vaknade nästa dag och han market hur TVn var på. Den gula ljusen som kom in från de öppna gardinerna lyste upp hela rummet och gjorde den en aning orangare än den var. Nu när ljust kom kunde man se hur stökigt det var. Han såg inte Zahid någonstans. Han satte sig upp och gned sig i ögonen och så slog det honom. Recep Tayip Erdogan. Det borde vara ett nicknamn på en kompis eller något. Han hade vart trött kvällen innan och han hade då en tendens att överdriva saker till mer än de var. Nu förståd han hur det hade vart att man skulle tro att det är självaste presidenten av Turkiet hade ringt Zahid. Han log lite på hur dum han hade varit, gick upp i barkropp in i köket och satte sig i en stol framför bordet som var dukat. Detta var en av Zahids vanor, han vaknade alltid tidigare än vanligt och åt mat själv och senare dukade åt andra. Han skyllde på att det var en vana men den verkade för invecklad för att vara en vana man inte skulle kunna bryta. Ändå så ville Alim inte klaga på något. Zahid visste sin väg kring matlagning och han visste verkligen hur man lagar turkiska rätter. Nu fanns det bara en omelett med lite bröd på sidan. Alim satte sig och började äta. Det var nästan tradition i Turkiet att äta bröd med varje måltid. Man använde speciellt med omelett bröd som bestick som man åt med omeletten. Alla gamla sa att det var en vana på grund av att man blev mer mätt och åt mindre än vanliga maten då. Fast nu visste man ju att rågbröd var nästan den mättade brödsorter och vitt bröd som turkarna åt gjorde verkligen så att magen svällde upp. Medans Alim åt hörde han kväljningar ifrån toan. Köket ledde till hallen som ledde till Toan.
Zahid?! Skrek Alim. Är allt bra?!
Aa, det är bara bra, mår bara lite illa. Ät du, försök ignorera. Efter två tre mer kväljningar så spolades toaletten och man hörde kranen sättas på. Efter ett tag kom Zahid in. Alim kollade undrande på honom och rynkade ögonbrynet för att säga Vad har hänt?
Nej, alltså jag... jag vet inte.. Jag började bara må illa. Sa han och höll hans huvud. Det är bra nu. Sa han och gick in i bakdelen av köket där alla vitvaror fanns. Man kunde inte se in dit. Alim hörde hurr kylskåpet öppnades och stängdes. Något hälldes i en glas och dracks upp. Vad drack du? Frågade Alim
Nej, inget. Kallt vatten. Man hörde hur kranen sattes på och glaset tvättades. Sen kom Zahid in.
Du har redan ätit som vanligt. Sa Alim.
Ät snabbt, vi ska till centrum, till Mälaren och bada. Sa Zahid.
Va? Sa Alim med ett konstigt uttryck i ansiktet som gick bort lika snabbt som den kom. Ajuste, Sinem och de där. Fyfan vad jag inte orkar att simma nu. Zahid tog fram en ciggarett och tände den. Han drog ett bloss.
Du är som mig Alim, du gillar inte vistas bland folk mycket mer än det du borde men... Han vände sig och stödde sina armbågar på bordet. Hans cigg låg parallelt med hans i ögon och en arm låg på bordet framför armbågen till den andra armen som höll ciggen. Man måste ha vänner och man måste hålla kontakten uppe med de då och då.
Ja, jag vet sa han och åt sista tuggan. Zahid hade gått in i vardagsrummet som man kunde gå till direkt från köket och slängde Alims t-shirt åt honom.
Var försiktigt, det skulle hamna i maten.
Alim klädde på sig och de gick emot mälaren. Solen syntes knappt men solen dagarna innan hade värmt vädret tillräckligt för att det skulle räcka. På vägen så startade det en konversation som Alim tänkte ta upp.
Jag såg Recep Tayip Erdogan på din telefon vem är det? Zahid kollade snabbt upp på Alim.
Bara en kompis som hade hjälpt till mig med någon. Sa han.
Aha, ok. Sa han och skakade på huvudet och log.
Men Sinem ska vara där. Sa Alim och log.
Ja jag vet, vi får se. Sa Zahid
De gick sakta in mot mälarhöjdsbadet. När de gick ner för de sista trapporna som ledde till stranden såg de Fatma som satt på leksaksparken och några som badade i havet, det var ganska tomt. Antagligen för att det inte fanns sol. De gick emot stranden och när de kom nära märkte Fatma de och reste sig. Hon kom fram springande och kramade Zahid och sen Alim.
Hej grabbar. Selin, HAlim, Simon och Alex badar. Sa Fatma till Alim då hon såg hans shorts.
Aa bra. Sa han och började springa emot stranden som kanske var hundra meter ifrån. Han skrek komiskt medans han sprang. HALIIIM!! Han sprang direkt in i sjön. Fatma och Zahid gick till lekplatsen som var inte mer än 10 meter ifrån sjön, på stranden. De satte sig på gungorna och kollade på de andra medans de hoppade från tornet. Zahid kollade på Fatma. Hon var vacker, en aning tilbakadragna ögon, kolsvart vacker hår som var uppsatt, helt slät och fin ansikte. Sinem såg hur Zahid observerade honom.
Vad är det? Frågade hon och skakade på huvudet medans hon log.
Nej, inget. Sa Zahid och kollade bort mot sjön igen. Hans ljusblåa ögon lyste med hjälp av solens strålar som just hade kikat igenom molnen. Så, Fatna. Hur går det?
Fatma kollade upp mot sjön med hennse olivssvarta ögon
Det går bra, bara lite trubbel med familjen. Sa hon.
Vad har hänt? Sa Zahid.
Nej, alltså min mamma har fått någon sorts sjukdom.
Aha. Sa Zahid, han ville inte rota i det.
Varför badar du inte? Frågade Fatma
Mitt skinn är känslig. Sa Zahid och kollade på Fatma.
Men det finns ju ingen sol, det skulle faktist inte kvitta om det fanns i Sverige eller inte.
Jag är riktigt känslig sa Zahid. De pratade lite mer om vatten och luft, alltså inget speciellt då Alim kom springande mot de. Vi är hungriga.

Fortsättning på rapport gällande Johannes Jansson, också kallad synd mördaren.
Johannes har varit misstänkt för mordet på 3 unga kvinnor. Det enda dessa kvinnor hade haft tillsammans var att de gillade ”att leva livet fullt ut”.
Det finns starka bevis som visar att Johannes har mördat dessa kvinnor, anledningen till att han inte var anhållen var för att Polisen hade inte lyckats hitta honom för arrestering. Nyligen 2008-09-09 hittades Johannes brutalt mördad i en skog då en man tog sin hund på promenad. Johannes hade hängts upp från benen upp på ett träd och blivit halshuggen. Med Johannes blod så hade mördaren skrivit: ”Förlåt mig fader, ty jag har syndat.” vilket var vad Johannes inristade i sina offer. Det enda som inte stämmer i detta scenario är blodet, ca 90 procent av Johannes blod är borta, inte en enda droppe blod någonstans. Antagligen har mördaren tagit det med sig. Johannes hals var huggen med en kniv, ca 27 cm lång och….

Skriven av: CandemirX