Låt oss analysera, sade Selma

Det var Midsommar i den lilla byn. Man hade samlats för att plocka blommor för att sedan klä midsommarstången. Man majade majstången. Det var enbart glada människor där som samlats och som skrattade och var glada. Barnen sprang omkring och lekte och hade så roligt. Stämningen var hög. Konrad var där, han hade lovat sin gamla mor att spela dragspel. En gitarrist skulle komma också. Nu var allt klart och Midsommarstången restes. Å hej… å hej… å hej… där var den på plats, nu hurrade man. Så gick Konrad fram och gitarristen Bosse. Nu spelade de, de klassiska sångerna och gjorde de klassiska rörelserna. Allt gick så bra, man skrattade och sjöng… en slank han dit… och en slank han dit… och en slank han ner i diket! Prästen lilla kråka, små grodorna med fler. Så var det slut med dansen och tävlingarna tog över. Hoppa säck, potatis på sked, ja alla de gamla lekar från förr. Det var en härlig midsommar. Solen var med dem hela dagen. När underhållningen var över så städade man efter sig men midsommarstången, den fick stå kvar.
På kvällen var det dans på logen. Då strömmade det in folk. Alla ville dansa nere vid bryggan eller på logen. Stämningen var hög och glad, det hördes ljud från prasslande kassar och glas som slog mot glas. På parkeringen var det nästan lika mycket folk som inne vid dansen. Ett och annat slagsmål blev det. Konrad var vakt. Han hade i ett svagt ögonblick gått med på att vara en av vakterna under kvällen. Han gick runt och såg till att ingen bråkade, slogs eller var skadad. Bakom logen stod ett par och bråkade. Mannen höll kvinnan hårt och skrek till henne fula ord. Konrad gick dit.
– Hur var det här då?
– Lägg dig inte i detta, skrek mannen. Jag såg nog att du kysste Pelle! Min egen kompis! Du stod och kysste han, din förbannade…
– Nu tar vi det lugnt, sade Konrad som såg kvinnans oroliga blick. Hon är rädd, tänkte han.
– Håll käft, försvinn, hon ska svara nu! Har ni något ihop du och Pelle? Svara?
– Nej nej, jag har ju sagt att det var han som… som kysste mig, jag var inte beredd ju. Skäll på honom du istället.
– Aldrig skulle Pelle, min egen polare, aldrig skulle han göra så mot mig, fattar du? Aldrig! Nej det är du som…
Nu tyckte Konrad att det var nog. Han tog tag i mannen och drog honom bort från kvinnan.
– Nu lugnar du ner dig annars kastar jag ut dig, förstått?
– Håll käft, det är min tjej, hon beter sig som…
– Nu är du tyst annars tar jag tag i dig, har du fattat det.
Mannen såg på Konrad. Han är stor alltså, massor med muskler, nja jag låtsas lugna mig men jag är inte lugn…
– Jaja, jag ska gå, sade mannen och gick.
– Tack, sade kvinnan. Jag ljög inte, det var som jag sade men han vill inte tro mig.
– Jag förstår, varför går ni inte hem istället och lägg er? Detta är knappast en plats för er nu.
– Ja vet, jag känner ingen här heller. Mats ville att vi skulle gå hit, men jag har bara varit har två dagar, jag är från Lycksele egentligen. Vi blev ihop för bara en månad sedan men han är så glad vid sprit och jag avskyr alkohol.
– Men lilla vännen. Har du ingen du känner i byn här då?
– Neej, det är ju Mats hembygd. Helst skulle jag vilja åka hem men jag har ingen bil, vi åkte i hans bil.
– Jaha, ja då är det ju problem. Försök undvika honom nu. Eller, gå hem där du nu bor under tiden du är här.
– Jag vågar inte. Han har visat sina sämsta sidor i flera dagar nu.
– Hm, jaha… Ja jag kan tyvärr inte göra mer än ha ett öga på er medan ni är här.
– Ja vet, tack i alla fall. Ni är snäll ni, sade hon och gick iväg.
Stackars människa, tänkte Konrad. Måtte hon kunna hålla sig borta nu från den där typen.
Kvällen fortsatte, mycket dans, mycket sprit och slagsmål. Inte förrän klockan närmade sig tre på natten så det lugnat sig lite. Folk gick hem eller till sina husbilar. Somliga låg och sov nere vid sjön på stranden. Konrad gick sin sista runda. Musikerna åkte sin väg och nu skulle snart skräp plockarna komma, ett gäng studenter som ville tjäna lite pengar. Så var området äntligen tomt. Ute på parkeringen tystnade det mer och mer. Konrad gick runt och låste toaletter och bodar. Han fann en man sovande vid en slänt. Han fick ligga. Så gick han ner till de gamla bodarna eller ängsladorna. Öppnade den första, den var tom. Bra, Konrad låste den. Så nästa, hm, där låg någon. Han lyste med ficklampa och ryggade bakåt. Nej men… han gick fram och tittade närmare. Det var kvinnan han talat med tidigare under kvällen. Hon var helt sönderslagen. Levde hon? Han rörde henne försiktigt.
– Nej nej, slå inte mer… hon grät.
– Lilla vännen, sade Konrad med tjock röst för nu blev han ledsen, han hade missat detta, missat att kolla henne fast han hade lovat. Lilla vännen, kan du känna igen min röst, undrade han?
– Ja, vakten som var snäll. Hon hade problem att tala men Konrad förstod. De hade slagit henne i ansiktet.
– Tack men jag såg aldrig detta hända, så snäll är jag inte. Jag lovade ju passa på er. Kan ni stå upp?
– Jag vet inte, det gör så ont.
– Jag förstår. Jag ringer efter ambulansen, ni behöver ses över nu. Vänta där en stund. Konrad ringde. Jo de skulle komma men det skulle dröja lite. Han satte sig på golvet bredvid henne. Så strök han henne försiktigt över ryggen. Var det pojkvännen, undrade han?
– Jaa och Pelle. De slog mig båda två. Jag tog mig hit sedan och hoppades att ni skulle finna mig.
Konrad suckade. Varför hade han glömt bort henne, han hade ju lovat!
– Snart kommer ambulansen, då får en läkare se på er. Var inte rädd nu, jag sitter här till den kommer.
– Tack, viskade hon. Vad heter ni?
– Konrad och ni?
– Sara, Sara Malmgren.
– Då så, får jag fråga hur gammal Sara är?
– 32.
– Tack.
Han satt vid henne och strök sakta och försiktigt hennes rygg. En halvtimma senare hörde han motorljud.
– Nu ska jag bara kika ut och se om det är ambulansen som kommer. Han reste sig. Jo det var det. Han vinkade åt dem och de såg honom. Snart kom de med en bår.
– Hej, bra att ni kom. Jag skulle låsa här men så fann jag henne sönderslagen där inne. Ni får huka er ordentligt för det är lågt i tak.
– Ok, vi ordnar detta, sade de och gick in i den gamla ängsladan. De var länge därinne men så kom de ut med Sara på båren.
– Vilket sjukhus, undrade Konrad? Ni säger väl till polisen också?
– Lycksele, svarade de. Ja vi larmar dem, polisen alltså.
– Ok, tack. Sara nu får du hjälp, lycka till nu.
– Tack, mumlade hon.
Konrad låste boden och gick därifrån. Nu kunde han gå hem i alla fall. När han kom hem undrade hans mor om allt var väl på området nere vid sjön?
– Ja då, det är som det brukar, log han. Jag lägger mig nu mor. God natt och Glad Midsommar.
– Detsamma log modern och gick in och lade sig igen.
Imorgon skulle han åka tillbaka till sin lägenhet. Han var ju bara här över helgen. Nu hade han dåligt samvete för kvinnan Sara. Varför glömde han att kolla henne? Det var lite bråk överallt men de redde han ut men hon den stackars kvinnan. Nej, han mådde inte bra nu, inte bra alls.
Nästa dag regnade det, det forsade ner. Han tog bilen och reste hem. Moderna hade bjudit på frukost och så hade han sagt adjö. Nu skulle han arbeta igen. Ja egentligen var han ju ledig idag men i morgon skulle han arbeta. Han var tillfällig vakt numer på ett företag i Umeå. Han trivdes där, det var bra arbetstider och bra folk, trevliga hyggliga människor. Ja det var en bra arbetsplats men den var tillfällig. Men han skulle väl tillbaka till ordinarie jobbet igen sen, kanske till hösten. Han var ju fortfarande anställd där.
Hans lägenhet var inte stor, två rum och kök men han behövde inte mer. Egentligen hade det nog räckt med en etta. Nu vattnade han krukväxterna, vädrade och klädde om till jeans och svart t– shirt. Konrad skulle vara hemma idag och göra ingenting, i stort sett. Han satte sig i soffan och lade upp fötterna på soffbordet. Återigen tänkte han på kvinnan Sara. Hur har det gått för henne? Vilka skador hade hon? Han ville faktiskt veta hur det var med henne. Kunde han åka till Lycksele lasarett och hälsa på henne? Nä, han var ju inte anhörig. Han kanske kunde ringa henne? Nej, det gick ju inte men till avdelningen då? Ja det kunde han kanske. Han slog i katalogen, fann numret och ringde.
– Lycksele lasarett?
– Ja hej, jo det är så att jag var vakt igår på midsommardansen. Jag fann en kvinna sönderslagen i en bod. Jag larmade ambulansen och de hämtade henne. Jag skulle bara vilja veta om hon är ok?
– Jaha, ja får koppla er då, ett ögonblick.
– Tack. Hon kopplade och en röst svarade.
– Avdelning 8, syster Berit.
– Ja hej, sade Konrad och upprepade vad han nyss sagt.
– Är ni anhörig?
– Nej, jag fann henne och larmade, som sagt.
– Jaha, ett ögonblick. Hon försvann. Han hörde att hon mumlade något och att någon annan svarade.
– Hallå, är ni kvar?
– Ja då.
– Ja jag frågade avdelningssköterskan här och egentligen får vi inte lämna ut uppgifter om patientens hälsa men vi kan säga något i alla fall. Patienten mår bättre.
– Tack, det var väldigt snällt att ni berättade det. Vill ni hälsa henne från vakten Konrad.
– Det ska jag göra. Tack tack. Hon lade på.
Jaha, det var det då. Nu visste han att hon mådde bättre men bättre från vad. Hur stora skador hade hon och han, Mats, tänker hon gå tillbaka till honom? Nej nu får polisen ta över. Nu skulle han skriva rapporter.
Det gick en vecka och Konrad arbetade nätter den vecka. Nästa vecka skulle ha arbeta förmiddagar. Han hade skift som löpte på fyra dagar. Nu var arbetsvecka slut, det var fredag och han var ledig nu i tre dagar. Vad skulle han hitta på då? I tidningen hade det stått om misshandeln så nu visste han lite mer. Det var rätt stora skador hon fått. Det skulle bli besök hos tandläkaren för henne, käken hade fått en spricka och två tänder var borta, två brutna revben, blåmärken och blessyrer . Stackars kvinna, tänkte han. Undrar om hon är kvar på sjukhuset. Han ringde och kollade. De ville inte svara först men när han berättade än en gång vem han var så fick han veta att, jo hon låg kvar. Konrad tog bilen och körde till en blomsteraffär. Han tog en rejäl bukett med blommor. Budet skulle gå upp med blommorna.
På kortet skrev han, ”Jag såg efter er men fann er inte, annars hade jag hjälpt er, hoppas ni snart ska bli bra igen, förlåt att jag inte såg vad som hände, i tid. Vaktmannen K.”

Ja det fick duga. Han betalade och gick ut. Så for han och handlade. När han kom hem ringde telefonen.
– Konrad!
– Är det Konrad Sevedsson?
– Ja det stämmer.
– Hej, detta är från polisen, vi ville gärna tala med er om det som hände vid midsommar.
– Ja visst, ska jag komma ner eller?
– Nja, detta är Lycksele polisen. Men kan vi komma hem till er kanske?
– Ja visst, kom ni. Vill ni ha kaffe då?
– Haha, ja vi ska ju förhöra dig så men ja, gärna.
– Bra, när kommer ni?
– Ska vi säga klockan ett?
– Bra och min adress har ni? Han log.
– Den har vi ja, ja då kommer vi klockan ett. Tack.
– Välkomna, tack.
Vi, han sade vi. Hur många är vi? Två, tre, fyra? Knappast fyra men två eller tre kan det vara. Nåja det spelade ingen roll.
När klockan var fem i ett satte Konrad på kaffet. Han dukade för fyra i fall att de var det. Så skar han upp av moderns goda långpannekaka och ställde fram.
Det ringde på dörren, Konrad öppnade. Utanför stod två män. En i medellängd och en något högre. De var nog i samma ålder som Konrad, runt 35– 40 år. Han nickade och bad dem stiga in.
– Egon Rasmusson, sade den längre av dem.
– K-G Berg, sade den lite kortare. Konrad sade sitt namn och så bad han dem stiga in.
– Kan jag hälla upp, undrade han?
– Ja tack, gärna. Konrad fyllde på kaffe till dem. De tog av den goda kakan och sade snälla ord om Konrads mor, ett mästerverk, menade de. Så när kaffet var urdrucket så började K-G förhöret.
– Kan vi säga du?
– Absolut, svarade Konrad.
– Bra, det blir enklare så. Jo du var alltså vakt där nere vi midsommar i byn.
– Ja, det var två till och jag.
– Just det. Kan du berätta hur det var?
– Ja då. Konrad berättade om bråk, fylla och slagsmål. Han berättade om Sara och Mats och mannen Pelle. Han berättade om ängsladan som han skulle låsa och hur han fann kvinnan därinne. Hur han larmat ambulans. Han berättade också att han ringt och förhört sig kvinnans tillstånd, samt att han skickat blommor till henne.
De två poliserna såg på varandra.
– Du är van vid förhör vad? Det var Egon som frågat.
– Ja jag vet ju att man ska ta det mest väsentliga samt endast detaljer som är till nytta för ärendets/fallet .
– Hur vet du det?
– Ja, jag har ju varit polis en gång.
– Har du? Var då?
– I Stockholm.
– Vad säger du, varför är du inte polis längre då?
– Jag blev skjuten, har besvär efter det skottet.
– Menar du kroppsliga besvär eller?
– Ja det tog i ryggen men jag är ju bra nu o i för sig men jag vill inte bo i Stockholm mer.
– Men du kan ju vara polis här, i Umeå?
– Jo det kan jag väl men då måste man kunna springa fort, jag kan springa men får värk efter en stund så… ja.
– Ja men det finns ju utredare och skrivbordstjänster.
– Ja det är ju sant. Na, jag har väl inte tänkt på det.
– Vad var din tjänst där i Stockholm?
– Kriminalkommissarie.
– Vad? Och nu går du som vakt, nej det haltar, vet du.
– Ja kanske det.
– Du kan ju börja hos oss i Lycksele annars.
– Finns det någon tjänst ledig där då?
– Jajamen, två stycken. Anmäl dig och ta en av dem. Vi behöver dig vet du, log Egon.
– Jaa, ja kanske det.
– Ok men då blir vi nog kolleger snart, haha. Du tack för kaffet och …
– Vänta nu lite, Konrad Sevedsson, polis i Stockholm… är det du som kallades ”Ironman”?
Konrad log och nickade.
– Vad tusan, du måste ju komma och jobba hos oss. Hur länge sedan är det som du slutade som polis?
– Nja, jag slutade väl aldrig egentligen men, ja fem månader sedan.
– Ja men då kan du hoppa på direkt vet du. Lova att du söker.
– Okej, om ni tror att jag kan vara till hjälp så.
– Absolut.
De tackade och han fick än en gång lova att höra av sig.
Konrad tänkte. Ja, varför inte. En småstad, det borde han väl klara.

Tre veckor senare var det klart. Konrad sade upp sig på förtaget, det gillade de inte. De ville ha honom kvar men men. Han fick börja som kriminalkommissarie igen och det tog inte lång tid förrän han var inne i jobbet igen. Rutiner följdes. Han blev populär bland kollegerna, mycket populär. Alla ville de vara vän med ”Ironman”. Det visade sig ganska snart att Konrad var superstark, han smeknamn ”Ironman” förstod arbetskamraterna nu när de sett honom i aktion. Helt otroligt och hans förhör är mästerliga, sade de. Fick alltid resultat.
Konrad fick ofta ta de svåra fallen, stökiga män och kvinnor. Just nu utredde han ett mord vid en skola. Han hade mycket att göra. Numer bodde han i Lycksele istället och han trivdes bra där. En lagom stor stad. Nu var han på väg hem, hade jobbat länge nu och han var trött. Äntligen hade de fått tag i mördaren. Nu skulle det bli långa förhör men det var ok. Mördaren var en man som knivhuggit en annan man, båda var alkoholister och hade börjat bråka om en halv flaska vin.
Han stannade till vid en mack och gick in för att handla lite. När han skulle gå ut, gick han i tankar och såg inte att en dam stod och tittade på honom. Han gick ut men just som han skulle kliva in i förarsätet på bilen så sade någon tyst.
– Konrad?
Han reagerade och såg sig omkring. Vid bakluckan stod en kvinna, en vacker kvinna. Hon log lite osäkert. Han reste sig och steg fram till henne.
– Hej, sade han och log. Han kände genast igen henne.
– Hej, sade hon och log tillbaka.
– Hur är det med er nu, undrade han?
– Jo nu är jag bra. Tandläkaren gjorde ett bra jobb. Hur mår ni?
– Tack, ärligt talat så har jag hemskt dåligt samvete för att jag inte såg hur de slog dig. Jag skäms faktiskt.
– Nej, det får ni inte göra. Det var visst över tusen personer där och då kan man inte ha koll på allt.
– Jo men jag är ju tränad att se. Jag vill be er förlåta mig för jag lovade ju er att ha ett öga på mannen. Det blev fel.
– Nu glömmer vi det. De fick straff men bara korta straff tyvärr och jag tror inte de ens har börjar avtjäna det än.
– Oj då, ja det kan ta lite tid sådant tyvärr. Är ni fortfarande samman med honom… ja vad han nu hette? Mats?
– O nej, nej jag är själv. Nej han är farlig, det vågar jag inte.
– Nej det är klart.
Så blev det tyst en stund.
– Tack för blommorna, det var så vackra. Jag blev glad.
– Ja just det ja, ja men det var glädjande att höra.
– Så ni är i Lycksele ikväll, jag tycker mig minnas att jag hört ni bor i Umeå.
– Ja jag gjorde det men jag har flyttat hit nu.
– På så sätt. Fortfarande vakt? Hon log.
– Nej nej, det var inte mitt ordinarie arbete. Som vakt arbetade jag under tre månader bara, medan jag tillfrisknade.
– Från vad?
– En skada.
– Jaha. Är ni frisk nu då?
– Ja tack, sade han och log. Kan jag köra er hem kanske?
– Å inget besvär för min skull, sade hon och skrattade till lite. Hon är vacker, tänkte han.
– Det är inget besvär, var bor ni?
Hon sade det och han visste var det var.
– Ja men hoppa in då så kör jag, sade han vänligt.
– Jaha, ja tack då.
Hon satte sig i bilen och Konrad startade och körde till den adress hon uppgett. Han stannade vi trottoaren.
– Jaha, är det rätt nu då, undrade han och log mot henne?
– Ja tack, det var mycket snällt av er att skjutsa mig hem.
– Inga problem, sade han.
– Säg Konrad, visst var det väl er jag såg på tv igår?
– Hm, det vet jag inte, menar ni på nyheterna?
– Ja alltså, de talade med en man, en polis men så tyckte jag att ni stod där i bakgrunden också.
– Ja, det är ju inte omöjligt, sade han, men det är mer än jag vet. Har faktiskt ingen aning om att jag var i bild. Han mobil ringde. Vill ni ursäkta mig ett ögonblick, sade han. Hon nickade.
– Sevedsson, svarade han.
– Tjena Ironman, vad fan, är du polis i Norrland nu, sviker du gänget grabben?
– Tjena Nicke, ja jag blev tillfrågad och ja… så blev det så.
– Jorå, vi såg din fagra nuna på tv vet du. Kommer du och hälsar på något då?
– Ja det gör jag nog, kanske.
– Va fan dårå, klart du ska hälsa på grabben. Vi vill ju ha tillbaka vår Ironman.
– Haha, nja nu stannar jag nog i Norrland.
– Jo jag hajar ju det. Men du, jag hade faktiskt ett ärende också.
– Ok, kör.
Polismannen i Stockholm talade en stund. Konrad noterade på ett block. Så lovade han kolla och återkomma så fort som möjligt. De lade på.
– Sara, en minut till bara, sade han.
– Men jag kan gå nu, sade hon.
– Nej, vänta en minut bara. Han talade i radion och begärde upplysningar. Han noterade, tackade och avslutade. Så ringde han tillbaka till Stockholm. Han gav dem resultatet. Det var ett bra resultat och de var tacksamma. Ännu en gång bad de honom komma och han lovade hälsa på. Han avslutade samtalet.
– Får jag fråga er en sak? Sara tittade på honom?
– Ja visst, fråga på, log han.
– Är ni polis?
Han såg snabbt på henne och nickade sedan.
– Ja.
– Men jag trodde ni var en vakt som man kunde hyra typ?
– Nej, log han. Mitt egentliga arbete är polis. Jag blev skadad i tjänsten så jag tog ett jobb medan jag frisknade till. Nu jobbar jag i Lycksele och ibland hoppar jag in i Umeå.
– Jag förstår, vad det en svår skada?
– Ja det var det väl… men det är läkt nu. Ja nu ska jag följa er till dörren och se så ni kommer in ordentligt.
– Tack, får jag bjuda på kaffe eller är det fel av mig att fråga kanske?
– Nej inte är det fel inte, det är vänligt av er. Jag skulle tacksamt ta emot ert erbjudande men förlåt mig, jag är så trött nu så jag är inget vidare sällskap alls.
– Jag förstår, förlåt min fråga, vi tar det en annan gång. Tack igen då och hej då. Hon öppnade bildörren och var snabbt ute. Steg in i huset innan Konrad ens fattat att hon var borta.
Men då, nu blev det fel igen… Nog hade han väl kunnat ta en kopp kaffe, vad är det med mig, tänkte han, det var ju bara en vänlig förfrågan. Nu blev hon säkert ledsen också. Å vad jag är klumpig, tänkte han. Han googlade fram hennes nummer. Ska jag ringa, tänkte han? Han satt fem minuter, så ringde han.
– Malmgren, svarade hon.
– Hej, står erbjudandet kvar om en kopp kaffe?
– Ja men… ni är ju trött sade ni?
– Ja, jag är trött men när jag fick tänka efter så skulle kaffe smaka bra.
– Jaha, ja men… kom upp då.
– Tack, jag kommer. Han lade på. Så låste han bilen och steg in i hyreshuset. Vid hennes dörr ringde han på. Hon öppnade. Nu hade hon redan klätt om och hade nattlinne och morgonrock.
– Ni får ursäkta klädseln men jag bytte så fort jag kom in. Om ni dröjer en stund så ska jag byta tillbaka igen.
– Nej men inte behöver ni det, inte för min skull. Min mor går ofta klädd i nattlinne och morgonrock. Hon säger att det inte finns skönare kläder. Han log.
– Ja där kan jag hålla med er mor. Ja om ni ursäktar klädseln då så… kom in.
Han följde efter henne in i ett vardagsrum.
– Jag sätter på kaffe nu då, sade hon lågt.
– Ja tack, svarade han. Han stannade vid hennes bokhylla och tittade. Han stoppade händerna i byxfickan, mörkblå byxor, vit skjorta och mörkblå kavaj. Han var stiligt klädd. Han läste boktitlar, Krig och Fred, Fäder och söner, här var många ryska klassiker. Så Wilhelm Moberg, Strindberg, Jonas Love Almkvist med titeln ”Det går an”. Ja den gillar han, just den boken. Det är en mycket bra berättelse som försiggår mest på en färja. Strindberg gillar han inte alls. Selma Lagerlöf, bra…
– Ja då är kaffet klart, sade hon och kom in med en bricka.
– Tack, sade han. Gillar ni Strindberg?
– Nej, den mansgrisen! Ja ursäkta men jag har läst dem, böckerna alltså men det var mest för att det ingår i vårt lands kulturarv.
– Ja man ju läsa först innan man ger kritik, svarade han. Han såg på fatet med bullar hon satt fram. Har ni bakat?
– Ja, hon log lite svagt. Jag tycker det är roligt att baka.
– Goda är de också, sade han med ett leende. Jag tar en till.
– Ja var så god, ta bara.
– Hur mår ni egentligen Sara?
– Ni har redan frågat det, sade hon. Jag mår väl bra.
– Väl?
– Ja, jo men det är bra, sade hon och log lite för snabbt för att han skulle gå på det.
– Det var gott kaffe, sade han. Jobbar ni nu?
– Ja, jag arbetar nu.
– Går det bra?
– Jo då, det går bra. Konrad?
– Ja min vän?
– Kan du… vill du… Nej det var inget.
– Men lilla du, säg nu, vad är det du vill att jag ska gör?
– Nnej, det var inget.
– Sara, ni säger att ni mår bra, att allt är bra men jag tror er inte. Just nu är era ögon så sorgsna och dina leenden är för snabba, det är inte äkta. Var dig själv vännen, var dig själv.
Nu hade hon inte långt till tårarna, det såg han och hon kämpade hårt för att lugna sig. Han steg upp ur soffan och gick runt. Han drog upp henne från den soffa hon satt i och så såg han på henne.
– Sara, vill du se på mig?
Hon skakade på huvudet, nej. Sade hon. Så viskade hon något.
– Vad sade du nu, en gång till.
– Får jag krama dig?
– Men visst får du det, sade han och höll om henne.
– Stanna, sade hon tyst.
– Lilla vän, det kan jag inte.
– Snälla stanna.
– Sara, det kan jag inte, dels är jag så trött, dels vet jag inte vad du menar med det, dels behöver du sova.
– Förlåt då, sade hon. Kan du vara snäll slå igen dörren när du går. Så rusade hon i sitt sovrum och stängde dörren.
Jaha, hur ska jag tolka det nu då. Han ställde ut kopparna i köket och satte in bullarna i brödburken. Torkade av bordet och gick mot dörren. Då öppnades hennes dörr och hon sprang fram till honom.
– Nej förlåt, gå inte, gå inte!
– Sara, jag går nu. Jag är rädd att jag inte riktigt hinner med i allt nu. Jag måste få sova nu. Bli inte ledsen men jag… God natt med dig lilla vän och snälla, försök sova nu. Han gav henne en puss på kinden och öppnade dörren. Då sade hon högt.
– Sen du räddade mig, jag kan inte sluta tänka på dig, jag drömmer om dig och jag skämmer ut mig den enda gång du kom hit nu i kväll. Förlåt mig, jag lovar att inte ta kontakt mer, det går väl över. Men jag ser bara dig Konrad. Så vände hon och sprang in i sitt rum igen.
Konrad stod bara och stirrade. Eh… jaha… vad gör jag nu? Han stängde dörren och gick ner till bilen, körde hem, klädde av sig och lade sig i sängen. Han var så trött. Jag får tänka i morgon. Men inte kunde han somna inte. Lilla Sara, tänkte han. Jag är så ledsen för att du känner så. Kanske har hon rätt, kanske går det över. Han somnade äntligen.

Nästa dag vid briefingen fick de höra nattens händelser. Inbrott på ICA, inbrott i skolan. Slagsmål vid en pizzeria, ett självmordsförsök, överfall i park, två lägenhetsbråk. Jaa, en vanlig lördag alltså.
– Konrad?
– Ja?
– Var det inte du som kände hon Sara Malmgren?
– Känner gör jag inte men det var hon som misshandlades vid midsommar. Jag fann henne.
– Just det ja, ja nu har hon försökt ta livet av sig, ett äldre par fann henne nere vid vattnet. Hon hoppade från bron men en yngling som kom på moppe, hoppade i efter henne och räddade henne.
– Vad säger du? Men hon bjöd mig på kaffe igår. Så berättade Konrad vad som hänt vid macken och att han skjutsat henne hem och att hon bett honom stanna men att han sagt nej för han var så vansinnigt trött. Han hade gått bara.
– Det var ju synd, sade befälet men jag vet, du har jobbat hemskt mycket nu ett tag, ingen säger något om det. Kan det vara att det är en rest från då hon blev misshandlad tror du?
– Ja troligen, sådan idiot jag är, sade han till befälet. Nu när jag tänker tillbaka, alla tecken fanns där Georg, ögonen som aldrig log, allvaret, svårt att få fram det hon ville ha sagt. Nervös, allt, allt fanns där och jag min idiot tänkte bara på att få åka hem och lägga mig. Georg, detta är andra gången jag sviker henne. Du minns jag hade lovat se efter henne där på dansen men det hände ju så mycket där och jag tappade bort henne. Den gången slog två män henne och jag fann henne sönderslagen. Igår såg jag tecknen men var för trött för att fatta allvaret. Georg, jag är ingen bra polis!
– Konrad, nu är du tyst. I förtroende kan jag säga att, vi alla anser dig vara den bästa polis vi någonsin haft. Du är bra, vi kan inte arbeta dygnen om utan sömn, det är omöjligt men vi gör det ändå, det är vid de tillfällen som vi kan missa en sådan här sak.
– Men det är ju vårt ansvar att se dessa tecken Georg!
– Ja men man är ingen övermänniska Konrad. Det är omöjligt.
– Ja, ja kanske du har rätt. Var ligger hon?
– På avdelning 8. Jag tror hon låg där sist också. Psyket ska visst snacka med henne idag. Du hon sade inget mer eller så?
Konrad tänkte, så nickade han.
– Jo men vi tar det i enrum Georg.
– Ok, följ med mig då. De gick in i befälets rum och stängde dörren.
– Vad sade hon?
– Detta blir svårt Georg. Minns nu hur det blir när en människa blir räddad, brandkåren, ambulansmännen, läkare poliser, minns hur den du räddar kan bli då. Du vet vad jag menar.
– Jaha, var det så. Hon blev glad i dig för hon såg dig som hennes räddare, var det så?
– Ja. Hon sade, om jag minns rätt nu, hon inte kunde sluta tänka på mig, hon drömmer om mig… ja jag minns inte mer. Jo hon bad mig stanna på natten men jag gick jag. Konrad suckade.
– Ok men du, då fattar jag precis. Det är ett syndrom det där, minns Norrmalmstorgdramat. Detta är inget som du har någon skuld i, hör du nu vad jag säger. Du har ingen skuld alls, det är ett syndrom Konrad.
– Jo jag tänkte så också. Georg, tycker du jag ska besöka henne eller?
– Nej, då kanske bördan för henne blir värre och även känslorna. Detta var antingen ett rop på hjälp eller så menade hon verkligen att dö. Tänk på så utsatt hon varit innan stackars unge, eller hon är ju vuxen.
– Ok, då låter jag det vara då?
– Ja, jag sätter en annan på det, jag ber Lilly åka dit.
– Ok, vad gör jag om hon tar kontakt med mig igen då?
– Jaa du, snacka med psyket, de vet nog hur du ska bemöta henne.
– Ok, jag tack då. Vad skulle jag ta idag då?

De gick igenom vilka fall han skulle ha. Så började han med dem och var fullt sysselsatt med det i veckor. Så fick han ett mord också. Det gjorde att han då och då syntes på tv. En intervjuare hade känt igen honom från Stockholm och naturligtvis stod det alltid ”Ironman” med i alla artiklar.
”Ironman", på jakt efter mördaren! ”Nu får mördaren se upp för det är inte vilken polis som helst som är på jakt efter honom, det är nämligen Sveriges mest kända polis, kallad ”Ironman”. Ingen bov har lyckats gömma sig eller fly från honom. ”Ironman” är också Sveriges starkaste polis, enligt utsago. Se upp bovar för han är här nu!
– Trams, sade Konrad och slängde tidningen i papperskorgen. Han gick in till Georg.
– Georg, kan ingen annan ta intervjuerna?
– Haha, jag det är hårt att vara känd. Jo så klart ska vi ordna det men en del får du nog ta.
– Jaja men inga sådana löpsedlar, vad ska folk tro?
– Det vet du väl Konrad, det som står i pressen är ju sant. Han skrattade.
– Ha ha ha, det där var inte roligt. Men Konrad log när han stängde dörren. Jaha, då var det bara att dra med span då. Mördaren hade varit synlig på utfarten mot flygplatsen, de åkte dit. Letade överallt. Konrad såg ett trädgårdsskjul. Något vitt syntes i springorna mellan bräderna. Han anropade de andra och pekade. De nickade. Så smög de fram, omringade skjulet och Konrad stod bakom dörren. Så slet en kollega upp dörren och den jagade försökte smita. Då ställde sig Konrad i dörröppningen och log. Mördaren gav sig direkt. När Konrad ställt sig så, hade han solen i ryggen, på så sätt såg han ännu större ut. Nu hade de honom och Konrad förhörde. Det tog tio minuter så erkände mannen. Först hade två poliser skött förhöret, så kom Konrad in, han såg på den häktade, gick runt honom. Såg rakt in i hans ögon, Konrad kunde stirra länge utan att blinka. Han tog ett tag i mannen skjorta och hissade upp honom i luften.
– Ja den här blir lätt att hänga, han väger ju inget, eller vad säger ni grabbar?
– Hur lätt som helst!
– Jajamen, som en fjäder, sade den andre.
Så satte Konrad ner honom igen.
– Du slog ihjäl din kompis men en yxa, du slog tre gånger, schoff, schoff, schoff bara, läskigt… bara mos alltså… en enda röra… Din kompis vad splittrad om man säger, vad det gott att se honom där? Död! Kände du dig stor då? Mammas… lille… pojke! Vad? Svara då, skrek Konrad och slog näven i bordet! Det var så de andra poliserna hoppade till. Mördaren vätte i byxorna.
– Ja jag gjorde det, ja gjorde det, jag slog ihjäl honom, grät mannen.
Konrad avskydde att han ibland fick ta till en sådan taktik men vissa av bovarna hade ingen respekt annat än för styrka.
– Ok, då berättar du allt nu, minns att jag står där bakom spegeln och jag hör allt. Ljuger du en enda gång, kommer jag rakt in igenom glaset och tar dig, fattar du?
– Ja, ja ska berätta.
– Bra, sade Konrad och rättade till mannens klädsel. Snygg tröja! Tjena, sade han och gick.
Bakom spegelglaset stod Georg och Nils, de log. Så kom Konrad in och nickade.
– Lär man sig sådant i Stockholm, skrattade Nils?
– Na, svarade Konrad och drog sig i näsan. Ibland måste man liksom viska högre.
Då skrattade de två kollegerna.

Så fortsatte arbetet, han hade mycket att göra nu. En rymling från ett fängelse tog han vid en sommarstuga. Han slängde upp mannen på axeln och vandrade iväg, rymlingen försökte smita gång på gång men eftersom han var bunden i händerna så blev det lite problem. När Konrad kom fram till de övriga poliserna, stannade han.
– Någon som vet om det är bra fiskevatten här? Fortfarande hängde rymlingen på Konrads axel.
– Ja en gädda får du säkert, svarade en av kollegerna.
– Säger du det, bra. Ja jag har ju bra bete här.
– Ja kanon, du kan nog få självaste gammelgäddan med det betet. Var fann du det?
– Tror du det? Det var som… Na, jag fann honom där borta, han bara lade sig framför mig, konstig typ. Det är så mycket skräp i skogarna nu för tiden så, vad gör man inte för miljön? Finns det någon soptunna här?
– Jaja men, här borta, sade en av kollegerna och hämtade en grön tunna på hjul. Konrad lade ner bördan i tunnan.
– När tömmer de då?
– Ja det är väl i morgon det.
– Jaha det är väl den sopbilen med press vad?
– Ja, blir bara smulor kvar du vet.
– Bra, jag vi ska inte ha sådant här skräp här. Ok, tack grabbar. Glöm inte ställa ut tunnan nu då.
Då ropade det och skrek från tunnan. Konrad nickade åt en polis. Polisen sparkade till trumman så det blev tyst därinne.
– Som sagt, sade Konrad, sådant skräp ska vi inte ha här i norr.
De två poliserna skrattade och vinkade åt Konrad när han gick till sin bil.

Så gick det ett par veckor till, nu var det inte långt till hösten. Då och då tänkte han på Sara Malmgren. Han hade inget hört från henne sedan han gick den där natten. Nu hade han verkligen fullt att göra. Så kom det ett brev till Konrad från psyket på lasarettet. De bad honom kontakta dem.
Jaha, vad kan det gälla, har jag hostat på någon kanske. Han ringde. Förklarade att han fått ett brev och så vidare. Han blev kopplad till en Vera Grahn, psykiatriker.
– Grahn!
– Ja mitt namn är… Konrad förklarade.
– Ja just det jag, jag ville tala med er, kan ni kanske komma hit?
– Nej, ni får nog först tala om vad saken gäller.
– Eh ja det gäller en patient jag har.
– Och?
– Jag vill inte tala om det i telefon men det är en dam.
– Vem?
– Ja det kan jag inte heller säga i telefon. Men jag kan säga att ni hjälpt henne.
– Jaså, jag har hjälpt många, precisera er.
– Midsommar!
– Jaha och vad vill ni att jag ska göra då?
– Jag vill bara tala med er, hon har bett mig göra det.
– Detta är ingen bra idé alls, ni förstår säkert att det är ett syndrom, räddare– offer.
– Ja naturligtvis förstår jag det men det vore bra om jag fick tala lite med er.
– Jag förstår inte vad det ska vara bra för. Ni och jag har väl inget att tala om?
– Jo, det faller sig så att vi har det, nu.
– Ja kom hit då, svarade Konrad.
– Nej jag måste be er komma hit.
– Nej, det får bli här eller inte alls.
– På så sätt, jag förstår. Klockan två, passar det?
– Ja, säg till i receptionen.
De avslutade samtalet. Konrad gick in till Georg och berättade. Han bad att Georg skulle vara med.
– Ja det kan jag väl men det är nog meningen att ni ska prata själva.
– Ja det går jag inte med på. Antingen accepterar hon att du är med eller så blir det inget samtal.
– Ok, klockan två. Då är det bäst det blir i ett förhörsrum.
– Bra, då syns vi då.

Klockan två kom den kvinnliga psykiatriker Vera Grahn. Hon visades in i förhörsrummet. Där satt Georg och Konrad.
– Jaha, sade Grahn, vem är vem här?
De presenterade sig.
– Men detta gäller endast er, sade hon och såg på Konrad.
– Detta är mitt befäl, jag uttalar mig inte utan att han är med. Acceptera eller så blir det inget samtal.
– Ni är svår att komma överens med herr Sevedsson.
– Nej då, inte alls, vad gäller det nu då?
– Jaa, sade hon och såg hastigt på Georg. Min patient har en, som ni känner till, hemlig förälskelse i er. Ni räddade henne vid Midsommar. Så bjöd hon er på kaffe och det drack ni. Så bad hon er stanna men då gick ni, stämmer detta?
– Ja i korta drag är det så ja.
– Bra, då är vi överens om det. Nu är det så att hennes så kallade förälskelse inte vill gå över. Hon säger inget, låtsas inte om det, försöker att fungera i samhället. Vet man inte kan man bli lurad att tro att det gått över. Men vi har nu fått in henne akut tre gånger. Vi var tvungna att söva henne för att få henne att sova. Hon ropar på er hela tiden. Och det är, hur ska jag nu förklara detta, det är faktiskt så att hon säger att en man förföljer henne, att han vill henne illa? Hon menar att denna man tar sig in i hennes hus och att han en gång tog sig in och förgrep sig på henne. Vi har sökt vittnen, vi har haft folk som vakat men ändå säger hon att denna man kommer till henne och till och med att han kommer till avdelningen där hon ligger. Vi har inget märkt. Hon ropar på er om hjälp. Den gången då hon menade att den mannen som förföljer henne, hade förgripit sig på henne, då fann man faktiskt bevis på det vid undersökningen. Nu vet ju inte vi om det var en man hon kände som kanske sov över och att hon sedan får det till att det är en okänd, men jag menar, att jag tror henne. Det är något märkligt med allt detta. Hon är helt slut stackaren, försöker verkligen arbeta och göra sin plikt i samhället men när kvällen kommer, då börjar hennes helvete, om ni ursäktar uttrycket. Jag tror henne som sagt, någon förföljer henne, tar sig in till henne och, besöker henne även på avdelningen nattetid. Det är då hon ropar efter er. Ni tycks vara den enda hon litar på.
Ja så ligger det till, sade hon. Vill ni hjälpa henne. Vi har en sköterska som sitter där på nätterna ifall det sker något.
Det blev tyst i rummet, ingen sade något. Konrad reste sig och gick runt lite.
– Georg, den där nissen som hon hade sällskap med, Mats någonting, sitter han inne?
– Nej det tror jag väl inte. Eller jag ska kolla det. Det var ju en man till Pelle, hette han.
– Ja vi får kolla det. Georg?
– Ja, sade Georg, det var ju ett ovanligt fall och vi har förstås största förståelse för detta. Men har jag förstått er rätt, vill ni ha en polis som vaktar henne var natt?
– Ja, och helst ni herr Sevedsson.
– Nej, det går inte, sade Georg. Han är mycket upptagen. Men vi har ju fler poliser.
– Herr Sevedsson, jag fick den uppfattningen att ni tyckte synd om Sara, att ni kände i alla fall sympati.
– Ja men det är väl klart. Alla offer har det svårt, man försöker lugna dem och hjälpa dem. Sara, som ni säger är en tyst människa som bär det mesta inom sig. Jag tolkade hennes beteende som det klassiska syndromet. Har jag fel?
– Nej, det har ni inte men den förälskelsen som vi då talar om, den har nu övergått till djup kärlek. Det är alltså inget som gått över tyvärr utan det är numer djupare. Har hon kontaktat er?
– Nej, inte en enda gång. Men, om hon ser mig så lär det väl bli värre eller hur?
– Nja, det är inte säkert, det kan bli liksom ett uppvaknande också. ”Jaha, ja visst ja, det var så han såg ut, eller så han var”. Förstår ni?
– Ja, jag är inte fullständig idiot. Jag kan bara inte fatta att ni inte reagerat förr då. Är det nu så att stackarn varit utsatt för övergrepp också, varför slog ni inte larm då?
– Men det gjorde vi! Det kom en polis, han skrev lite och såg märkena på hennes armar och hals. Tog en bild och så gick han. Inget har hänt efter det.
– Georg?
– Vänta ska jag kolla. Georg ringde. Han mumlade något, så lade han på.
– Konrad, ingen polis har förhört flickan, ingen har heller tagit några kort eller så. Det var ingen polis alls som var där på sjukhuset.
– Vad? Men han visade ju leg?
– Ja det kan man förfalska och om man inte ser efter noga så går man nog på det. Finns han filmad?
– Neej, eller jag det vet jag ju inte. Jag tror att entrén är filmad. Ja alltså att det pågår ständig bevakning av entrén.
– Hur länge sedan är detta? Georg såg på henne.
– Ja det är ju två veckor sedan, svarade hon.
– Två veckor och ni reagerar nu som först, sade Konrad. Ni skulle följt upp det ju!
– Ja det gjorde jag också och han kom tillbaka en gång. Då lämnade han en blomma för att visa sin sympati men förföljaren hade man inte kunnat lokalisera, sade han.
– Nä nu jäd…
– Konrad! Tänk dig för!
– Ok, nu sätts bevakning, var finns Sara nu?
– Ja hon ligger på en avdelning hos oss ett par dagar.
– Bra, vi kommer dit klockan 18.00 ikväll, då ska ni finnas där också! Vi kommer fem man och vi har kameror uppsatta också, teknis får fixa det Georg. Så var det väl fan om inte idioten skulle fångas. Nu tar Georg över här, bättre befäl finns inte.

Nu blev det liv och rörelse på vårdavdelningen. Teknis var där med kameror som de monterade. Poliser klädde sig som vårdare och Konrad satt i ett rum och såg på alla datorskärmar. Han såg Sara ligga i sin säng, snurrade runt och låg stilla. Gång på gång reste hon sig och såg mot dörren. Hon var livrädd stackars flicka. Han kände att han ville gå till henne men satt kvar som överrenskommet var. Så kom Vera Grahn och satte sig hos Konrad. Georg var med. De satt länge, klockan blev elva på kvällen och inget hände. De började nu bli vaksamma, för det var tydligen så att mannen brukade komma vid midnatt. Timmen gick och inget hände. Så plötsligt såg Konrad att dörren till Saras rum öppnades. En man i munkjacka steg in. Sara sov. Han gick fram till hennes säng och började dra ner filten hon hade på sig. Så strök han över hennes ben. Hon vaknade och skrek. Då lade han en hand över hennes mun. Nu reste sig Konrad så snabbt att stolen han suttit på föll i golvet. Han for in i sjukrummet och med en enda smäll, föll mannen till golvet. Konrad bar upp honom och gick ut med honom i korridoren. Där kom de andra poliserna och Konrad överlät dem att passa mannen. Så gick han tillbaka in i sjuksalen. Sara satt i ett hörn av rummet och ropade tyst, Konrad hjälp!
Konrad gick ner på huk framför henne. Han sträckte ut sin hand.
– Sara, jag är här nu, sade han lågt. Hon tittade upp på honom.
– Konrad, å Konrad. Hon slängde sig om halsen på honom . Han bar upp henne och lade henne i sängen igen. Så satte han sig på kanten och höll hennes hand.
– Du kom, sade hon och grät. Han gör mig så illa Konrad.
– Jag vet men nu är han fast. Nu sitter jag här hos dig en stund Sara. Mig är du väl inte rädd för?
– Nej nej, du är den ende jag litar på. Han är så hemsk Konrad. Han tog sig in i min lägenhet och… Hon grät i kudden. Han kände sig som en idiot. Varför hade han inte kollat hur det var med henne?
Han strök henne över håret. Vera kom in med en spruta. Hon klappade Sara på huvudet.
– Nu Sara ska du få sova en stund.
– Nej, nej inte sova, han kan komma då!
– Sara, sade Konrad, vi tog honom. Han kan inte komma mer. Kände du igen honom, vet du vem han är?
– Ja det är ju Pelle, Mats kompis, han som slog mig.
– Vad? Men sitter inte han inne?
– Neej, bara Mats. Han sade att Mats bett honom ”ta” mig var dag, tills han själv kom ut, då skulle han döda mig.
– Doktor Grahn, ingen spruta nu, eventuellt en lugnande men inget sömnmedel, jag blir här nu.
Doktorn nickade och gick ut, strax var hon tillbaka med en tablett istället. Sara svalde den.
Så lämnade doktorn rummet. Nu medan Konrad satt där, togs mannen till polishuset. Man hade allt på film nu. Alla sjukhusets kameror granskades och mannen fanns med på flera av de filmerna. Nu var det konstaterat att Sara talat sanning hela tiden.
Georg drog igång alla förhören och mannen satt tyst, hela tiden tyst.
– Ring Ironman, sade Georg, till en kollega. Då vaknade mannen till.
– Nej inte han! Jag ska prata men inte Ironman, nej! Han slår ihjäl mig då!
– Ok, prata då!
Mannen berättade allt. Det var den före detta pojkvännen till Sara som bett sin kompis Pelle att göra övergrepp på henne, slå henne, terrorisera henne. Nu tyckte han om den rollen.
– Men vem spelade polis då? Georg stirrade på honom?
– Det var en annan kompis, Lasse men han har stuckit till utlandet nu. Han tyckte visst synd om bruden.
– Hur många övergrepp gjorde du på kvinnan.
– Om du menar fullständigt, ett. Men man toucha ju henne lite så flera gånger.
– Förhöret fortsatte och nu kom mer i dagen, han hade sövt henne via hennes kaffekopp en gång. Då skulle han ta henne när hon somnat men så ringde hennes mobil och det drog ut på tiden, så han stack. Efter förhöret åkte Georg tillbaka till sjukhuset och rummet där bevakningen är.

I sjuksalen satt Konrad fortfarande och höll Saras hand. Hon blev lugn nu, tabletter hade hjälpt.
– Sara, sover du?
– Neej, jag bara tänker. Jag vet att du inte är intresserad av mig, jag vet det och jag ska inte på något sätt störa dig. Du har väl märkt att jag inte kontaktat dig?
– Jo jag vet, du har inte kontaktat mig.
– Nej, fast jag ville. Jag antar doktorn sagt hur det är ställt med mig. Nu skäms jag inte längre för det. Jag behåller det för mig själv och kommer aldrig att störa dig Konrad, tro mig.
– Jag tror dig Sara, jag tycker bara så synd om dig. Här har du levt under skräck länge och väl, då hade du kunnat ringa mig så hade jag hjälpt dig.
– Hade du trott på mig då?
– Det hoppas jag, sade han sanningsenligt. Jag vill bara att du ska må bra vännen.
– Jag vet, jag vet att du verkligen menar det och var inte ledsen eller tyck synd om mig för vad jag känner. Det är först nu jag kan tala om det. Jag klarar mig med att se dig på tv eller i tidningen. Jag behöver inte mer. Tro mig, jag är nöjd så.
– Lilla vännen, jag mår inte väl av att höra detta Sara, jag blir ledsen. Jag tycker om dig, det har jag sagt förut. Du vet det men att tycka om och älska, det är inte samma sak.
– Det vet jag och jag begär inget av dig, inget alls. Jag rår inte för att det blev så. Du var snäll mot mig, det är därför.
– Men nog har väl människor varit snälla mot dig före mig?
– Nej Konrad. Som barn fick jag stryk av min fosterfar, som tonåring försökte han ”ta” mig men då kom morfar och stoppade allt. När morfar gått så slog min fosterfar mig för att det inte hade lyckats. Som vuxen träffade jag en man, han var knarkare visade det sig. Han stal allt jag hade av värde och sålde. Han hanterade mig som han ville annars skulle jag få stryk. Så mötte jag Mats och resten vet du.
– Men lilla du, vad är det för liv du tvingats leva. Lilla Sara. Å vad jag önskade att jag nu kunde göra något gott för dig, något du skulle uppskatta. Jag kan ge dig en resa, kanske en resa till havet, vill du till havet?
– Skulle du följa med då?
– Nej, tyvärr, jag har mitt arbete.
– Då ska du inte köpa en resa till mig. Spara du pengarna. Jag klarar mig sade jag ju nyss. Din sympati tar jag emot därför att jag vet den är äkta men lura mig aldrig tro på något som inte är sant.
– Har jag gjort det?
– Nej det har du inte. Det är därför jag litar så på dig. Konrad?
– Mm?
– Innan du går, för jag be om en kram då?
– Det får du. Är du trött nu och vill sova kanske?
– Ja jag är visst det. Tack för att jag fick ett möte med dig i livet, tack för att du kom och räddade mig. Nu ska du inte alls tänka mer på hur jag mår eller har det. Denna stund var bra och jag är nöjd så. Nu ses vi nog inte mer Konrad. Tack för att du funnits där för mig. Jag ska nog resa någonstans tror jag, långt bort. Får jag ge dig kramen nu?
– Sara, vart tänker du resa?
– Å jag hittar väl en plats. Det finns många vackra platser. Hon log, det är bra nu Konrad. Kramen tack.
Han gav henne en kram och höll henne länge. Han kände att hon höll honom hårt, så hårt att han nästan blev rädd för att hon inte ville släppa sedan. Så lossade hon greppet.
– Tack min fine vän, sade hon. God natt.
– Sara? Se på mig nu!
– Varför?
– För att jag ber dig!
– Varför?
– För att jag tror att du ljuger för mig.
– Nej det gör jag inte.
– Jo det gör du. Du talar om en plats som du ska resa till men den platsen finns inte på jorden eller hur?
– Det sade jag inte.
– Nej men jag förstod det.
– Låt mig få göra som jag vill Konrad, det är mitt liv, jag måste få avgöra hur jag vill göra själv.
– Jaa men inte under en depression. Då tas oftast fel beslut.
– Vem säger att det är fel?
– Se på mig Sara, förstår du vad du gör mot mig nu?
– Mot dig? Jag gör inget mot dig.
– Jo, vill du att jag ska leva med vissheten om att du älskar mig men inte kan få mig, då dör du hellre. Sedan allt som skett i ditt liv, alla slag och övergrepp, det är också en skuld som de som gjorde det borde bära men nu när jag vet hur det är, då blir det jag som mår dåligt och får svårt att leva med den vissheten. Du blir en ängel och jag blir en tyng polisman, tyng med ett samvete som jag egentligen inte bad om att få. Du lägger skuldkänslor på mig. Ja jag vet att du inte vill det men det är så det blir.
– Konrad, du tänker för mycket men du är smart. Jag ska leva, nu lovar jag dig det. Jag vill inte att du ska må dåligt på grund av mig. Aldrig, aldrig Konrad. Jag ska leva detta livet och hoppas på ett bättre i nästa liv. Gå nu. Ser jag på dig är risken stor att jag kramar dig igen.
– Ja det överlever jag nog, log han. Då hade jag tolkat dig rätt då?
– Ja om det är viktigt för dig att veta. Men du har rätt, man måste se det från andras håll och perspektiv också. Inte bara sitt eget. Man blir egoist vid sådana tillfällen tyvärr. Men nu gav jag dig ett löfte och jag ska hålla det till den dag jag går bort på grund av ålder eller sjukdom. Det blir inget lätt liv men jag ska klara det.
– Får jag vara med ibland, i ditt liv. Som vän?
– Det skulle jag gärna svara ja på men det blir för svårt för mig. Så jag får tacka men avböja ditt fina varma erbjudande.
– Sara, kan du inte se på mig?
– Nej, det orkar jag inte.
– Får jag stryka dig över håret?
– Helst inte.
– Älskar du mig Sara?
– Ja Konrad och det är äkta kärlek, ingen sådan som det moderna samhället skapat utan en äkta.
– Se på mig Sara, snälla!
– Nej Konrad, jag kan inte.
Han suckade. Vad skulle han göra?
– Sara, får jag lägga mig bredvid dig en stund, bara en liten stund?
– Gärna men det går nog inte doktorn med på.
– Vad bryr jag mig om det, det är ditt beslut som gäller. Får jag?
– Ja!
Han lade sig till höger om henne. Hon låg vänd åt vänster.
– Sara, kan du vända dig om, jag vill gärna se ditt ansikte.
– Nej Konrad, gör det inte så svårt för mig.
– Du vill att jag går?
– Ja och nej. Ja det vore bäst, eller, nej stanna hos mig för jag behöver dig. Välj!
– Vänd dig om, nu!
– Nej, jag kan inte.
– Sara, får jag… får jag kyssa dig eller är det för mycket begärt, för mycket som då brakar samman.
– Vill du det? Kyssa mig?
– Ja, nu vill jag det, jag vill känna efter. Är jag egoistisk nu? Det kan bli vad som helst som reaktion på den.
Hon vände sig om och låg vänd mot honom. Han vände sig mot henne. De låg länge och tittade på varandra. Hennes ögon var klart blå och de var vackra. Hennes rena ansiktsdrag var vackra. Hela hon är vacker och söt. Det vackra håret. Munnen, den är vacker. Han såg allt nu, gav det tid att fastna i hans minne, han försökte föreställa sig att han höll henne och ville han då verkligen ge henne en kyss? Han såg på munnen hennes igen. Jo, den var välformad och vacker. Ögonen som hade ett djup utan botten, den fina vackra näsan, öronen. Varför hade han inte sett allt detta förut? Hon är ju en skönhet men även om hon inte hade haft alla de här dragen så hade hon varit vacker ändå för hennes sätt, hennes hjärta, hennes personlighet är vacker i sig. Han reste lite på huvudet och närmade sig henne. Hon låg spänd, rädd nästan. Så kysste han henne, hon svarade. Han tyckte om detta, ja han tyckte mycket om det. Han fortsatte, det tog tid, så avbröt han. Han såg på henne och såg de tårar som föll från hennes kind. Hon sade inget, bara såg på honom. Så slöt hon ögonen och viskade, tack.
Nu låg han där och blundade själv. Du milde, tänkte han. Vad hände? Det var ju helt fantastiskt. Nästan så han kunde säga att han aldrig, faktiskt aldrig känt så förut. Ironman smälte, ja det var en bra liknelse.
– Sara?
– Ja Konrad, svarade hon tyst.
– Nu vet inte jag vad jag ska säga, sade han, nu har jag tappat alla ord…
– Vilka ord söker du Konrad?
– Jag vet inte? Jag… blev stum!
– Då var jag till belåtenhet då?
– Lilla du, säg inte så, nedvärdera dig inte till lägsta tjänare. Det är jag som är den felande länken, inte du. Det har varit jag hela tiden.
– Men du är ingen länk.
– Jo, jag är en länk Sara, en länk för dig till lycka och harmoni.
– Ja, när du förklarar så så… ja.
– Sara, får jag göra det en gång till?
– Ja.
Han vände sig mot henne och ännu en gång fann han hennes mun. Som polis är han van att infånga intryck och känslor, differenser… han kände samma nu, ja nästan ännu mer. Ett slags lyckorus inom sig. Han kände så mycket mer. Han ville ha mer av detta men han var ju inte kär i Sara eller? Var han det? Nej det var han inte men ändå… Han höll om henne nu, höll henne hårt intill sig, ville inte att detta skulle ta slut. Så drog han sig tillbaka lite och såg på henne.
– Sara, du är ju underbar, sade han. Hon såg på honom undrande.
– Menar du nu vad du säger?
– Jag vet inte vad jag menar men… å hjälp, nu är allt ett virrvarr i mitt huvud. Jag har aldrig upplevt det så förr. Nu tänkte han högt. Detta var en… en upplevelse, en vacker upplevelse.
– Som en dröm, sade hon tyst.
– Jaa, som en dröm. Sara, jag tyckte mycket om detta, mycket. Ja vill… ja vad vill jag. Jag vill…
– Du vill känna det igen, och igen… och igen…
– Jaa, så är det. Det är nästan som magi. Vad hände min vän, säg mig vad som hände?
– Min kärlek till dig är så stark att du med kyssen kände den och nu säger du att du tyckte om den. Det gör mig glad, jag vill ge men frågan är, vill du ta emot Konrad?
– Just nu snurrar det i huvudet, rena karusellen. Men jag tror jag förstår dig. Ja just nu Sara, känns det som om jag vill ha mer men tänk om det är ett rus, något som bara går över.
– Ja då är det över. Därför bör du gå nu. Du ska inte fundera mer på det. Det var underbara kyssar Konrad men är du det minsta osäker, så gå. Gör det inte mer svårt för mig nu, snälla.
– Jag ska gå nu, jag behöver tänka. Jag hör av mig i morgon Sara. Tack för att jag fick!
God natt min vän. Han gav henne en puss på pannan, reste sig och gick ut utan att se sig om. När han kom in i kontrollrummet, satt både doktor Grahn och Georg och snöt sig. Jisses, de hade sett allt. Han hade inte tänkt på det. Nu kände han sig dum.
– Herr Sevedsson, det var det vackraste jag sett, snyftade doktorn och era ord, ni båda talar alltid i liknelser, det är bra, sade hon och snöt sig igen. Det är bästa sättet. O kära nån så rörd jag blir.
– Fan Konrad, det var rörande det där. Georg hade tårar i ögonen. Vi skulle gå härifrån men sedan satt vi fängslande kvar.
– Jaja, sade Konrad. Jag åker nu, är det ok Georg?
– Ja åk du, åk. Säg doktorn, kan man spola tillbaka och se om det.
– Ja det tror jag nog, vänta lite. Jo då, hur långt tillbaka ska vi gå?
– Börja om där Ironman kommer in till henne. Höj volymen lite. Så. Tyst nu!
De satt där och lyssnade på deras inspelade samtal, i en annan skärm såg man Sara stiga upp, öppna ett fönster, klättra upp på karmen, vände på huvudet mot kameran, log och hoppade ut.


Konrad kom ut från sjukhuset, han gick i tankar. Något störde? Vad? En kvinna framför honom stod och gapade, hon pekade. Konrad vände sig om. Han hjärta stannade nästan. Sara stod på ett litet utskjutande tak. Hon bara stod där och såg på honom.
– Sara, skrek han, du lovade, du lovade att leva, du lovade mig att leva.
– Var inte rädd Konrad. Jag ska leva, man kan leva i någons tankar men jag ska inte hoppa Konrad! Jag vill bara se när du gick, se dig för en sista gång.
– Sara, nu stannar du där, hör du mig, stanna där. Han ringde Georg.
– Georg för fan, var är du, hon står ju ute på taket och ska hoppa!
– Va fan… Georg sprang in i hennes rum, sängen var tom, fönstret stod öppet. Han klättrade ut och ställde sig försiktigt bakom henne. När Konrad såg det vände han och sprang in igen. En stund senare var också han på takavsatsen.
– Sara, du lovade!
– Ja Konrad, jag lovade och jag håller mitt löfte.
– Varför står du här då?
– Som jag sade, man kan leva kvar som ett minne men jag sade också att jag inte skulle hoppa. Jag ville bara se dig, när du gick.
– Ska jag tro på det?
– Avgör själv.
– Om du hoppar så hoppar jag också, då dör vi båda.
– Nej nej, nej du får inte hoppa Konrad, nej!
– Det gör jag, ska vi ta varandra i hand och hoppa, är det vad du vill, vi dör tillsammans, du och jag Sara?
– Nej, Konrad, du får inte, jag ska inte hoppa, ville bara se dig.
– Ska vi gå in nu då?
– Jaa.
Georg klättrade in, så lyfte Konrad Sara och räckte över henne till Georg. Så klättrade han in själv. Han studerade fönstret. Detta borde ha varit låst, inga fönster får gå att öppna på en sådan här avdelning. Nu var Konrad arg.
– Stanna hos henne Georg. Konrad gick ut i korridoren skrek högt i ilska, ”Grahn”.
Hon kom ut från en toalett.
– För helvete Grahn, fönstren ska vara låsta!
– Ja men det är de ju!
– Nej, Sara hoppade ut genom det ena fönstret och tänkte hoppa från tredje våningen.
– Vad? Men herre Gud, vem har låst upp fönstret? Hon rusade in rummet. Sara? Sara lilla vän…
– Grahn, jag tar med henne härifrån, du får skriva en bekräftelse på att du godkänt det.
– Men vart ska ni ta henne då?
– Till min mor. I natt får hon vara hos mig men sedan ska jag be mor hjälpa. Hon kan ta folk, vilka som helst. Dessutom är hon pensionerar kurator inom psykiatrin.
– Hennes namn?
– Selma Sevedsson.
– Vad? Är det er mor. Ja henne minns jag, hon är duktig. Ja men då ringer jag er mor och så… ja ringer nu. Eller… var bor hon nu? Han sade det.
– Georg, kan jag ta ledigt i morgon?
– Ja visst, du kör henne till din mor imorgon då?
– Ja, där får hon det lugnt och hembygdsgården syns inte från mors hus.
– Bra, mycket bra men i natt Konrad?
– Ja, ja du har rätt, jag kör direkt till mor nu när vi åker härifrån.
– Bra, vill du ha med dig någon kanske?
– Na, det ska nog gå. Stort tack Georg, det är möjligt att jag hinner tillbaka till eftermiddagen i morgon.
– Ta hela dagen du.
– Tack min vän. Håll i henne nu, hon måste ju ha kläder på sig. Få se… jaha, här är de i skåpet här.
– Men Konrad, inte kan väl du klä henne inte?
– Varför inte då? Det har väl ingen betydelse.
– Nej Konrad Nej, det skulle se märkligt ut.
– Men gör det du då.
– Nej, vänta. Tala med henne och be henne klä sig själv.
– Jaja, Sara, hör du mig?
– Ja Konrad och jag klär mig själv, var snälla vänd er om. De gjorde så medan hon klädde sig. Nu är jag klar, sade hon Och då vände de sig om igen.
– Bra, nu åker vi, Tack Georg och jag kommer i morgon.
Uti i korridoren kom doktor Grahn. Hon höll ett papper i sin hand.
– Jag har talat med er mor, hon övertar patienten tillfälligt. Här är en kopia på journalen, den ska er mor ha. Hon ska lämna tillbaka den senare. Här är bekräftelsen ni ville ha.
– Tack, vi åker direkt dit nu. Ni får själv hålla kontakten med min mor.
– Det ska jag, adjö då lilla Sara på en stund. Ta nu väl hand om dig. Doktorn klappade Saras kind.

Konrad och Sara åkte bil, de var på väg till Konrads mor Selma. Det var tyst i bilen. Resan tog bara 40 minuter så de var straxt framme. I dörren stod hans mor och log välkommande.
Hon sade inget först. Bad sonen gå åt sidan och så öppnade hon bildörren där Sara satt. Hon sträckte ut en hand mot henne. Sara tog den. Modern kramade om henne och så nynnade hon en visa. Saras armar höll Konrads mor hårdare. Så vände modern henne om lite och så gick de in i huset. Konrad, stängde bildörren och låste bilen. Han följde med in i huset, låste dörren och såg modern föra Sara till en soffa. Där satte sig hans mor och Sara lutade sig mot henne. Modern sjöng och strök Sara över håret. Sara gled längre och längre ner mot Selmas knä. Så somnade hon.
– Min son, viskade Selma. Jag ska göra vad jag kan. Hon log. Han log tillbaka. Så lade han journalen på bordet och bekräftelsen. Hon nickade. Konrad, kan du bära in henne i mitt sovrum, jag vill inte för ett ögonblick lämna henne nu. Hon får sova i fars säng i natt.
Han nickade, lyfte Sara varligt och modern gick före in i sovrummet, Drog täcket åt sidan och pekade. Han lade Sara där.
– Mor, hon har ju kläder på!
– Jaja, det gör inget. Jag kan ju inte gärna be dig klä av henne. Nej hon får vara så.
– Ok, jag är i mitt rum mor om det skulle vara något.
– Stå bara fem minuter här medan jag hämtar alla handlingarna och ett block och penna. Hon gick snabbt ut i vardagsrummet och bort till skrivbordet. Hon fann vad hon sökte och kom tillbaka. Tack, gå och lägg dig nu sonen min. Hon gav honom en puss på kinden. Han log och drog in sin mor i sin famn och kramade henne hårt.
– Lilla mor, du är bäst, sade han. Hon log.
Så gick han in och klädde om, lade sig och där kom alla tankar igen. Nu var det en härva, en stor och krånglig härva. Hur reder man ut detta? Till slut somnade han i alla fall.
Inne i moderns sovrum, låg modern i sin säng och läste Saras journal. Tårar rann på hennes kind. Stackars trasiga kvinna. Hon var tvungen att läsa allt och hon var tränad att orka läsa även det allra hemskaste, så hon läste vart enda dugg. Det var en sorglig läsning, en alltigenom sorglig och otröstlig läsning. Arma barn, tänkte hon. När hon läst allt, började hon om från början men nu gjorde hon noteringar i sitt häfte. Hon började se ett mönster nu, ett mönster till frihet för Sara.
Jaha, då är det dags att analysera, sade Selma tyst. Låt se nu…
Konrad åkte tillbaka till sitt arbete nästa dag. Modern hade allt under kontroll. När Sara vaknade satt Selma vid sängkanten. Hon log. Sara såg en söt tant med vitt hår i en fläta, en rosa morgonrock och ett vitt nattlinne. Hon såg ut som en underbar mormor eller farmor. Tanten log rart.
– God morgon sjusovare, skrattade hon, har du sovit gott? Sara log, vilken underbar tant.
– Ja tack, jag drömde inget otäckt i natt. Jag drömde om er, ni sjöng för mig.
– Det var ingen dröm, jag sjöng verkligen för er. Eller, sade hon och lutade sig ner lite, jag försökte sjunga, haha… lite rosslig är man tyvärr. Vill du ha kaffe?
– Jaa tack.
– Bra, om du stiger upp nu ska jag visa var badrummet finns. Selma hjälpte henne upp.
– Var är jag, undrade hon?
– Hos mig, sade Selma. Gå in nu och gör dina morgonbestyr så sätter jag på kaffet. Du ser köket där. Kom in dit så sitter du och jag och skvallrar lite om kändisvärlden, sade Selma och fnittrade.
– Haha, ja gärna, sade Sara. Hon gick in på toaletten. Selma blev genast allvarlig, nu var det taktik och balans som gällde.
När Sara var klart gick hon ut i köket.
– Kan jag hjälpa till, sade hon leende och såg på Selma.
– Välsigne dig barn, ja kan du hälla upp kaffet och i kylskåpet står ett fat med smörgåsar. Kom, sade hon och lockade med pekfingret åt Sara, så sänkte hon rösten, såg sig omkring och viskade konspiratoriskt. Det är en liten liten svaghet jag har, sade hon, nattamacka, mums, haha.
– Haha, ja men jag är likadan, sade Sara och log med hela ansiktet. Så viskade hon, ska jag ta fram fatet nu då?
– Ja, viskade Selma och så fnittrade de båda. Selma visste vad hon gjorde, Selma var läkande för Sara.

Det gick en tid. Sara var helt annorlunda nu, hon hade sökt livet men bara funnit skräck och ingen harmoni men nu, sedan hon kom till Selma, nu var det mesta underbart. Selmas goa famn och hennes sång, lugnade Sara, de gick promenader vid lågfjället, de vävde. Jaa, Selma vävde och nu fick Sara lära sig. Sara älskade att väva. När hon först började, frågade hon Selma vad hon skulle väva?
– Låt oss analysera, sade Selma. En väv, i en väv fylld av trådar och garn, ser det ut som en väv fylld av trådar och garn, men då luras ögat. För i väven kan man lägga tankar, det hemska och otäcka, det glada och vänliga. Men hur skiljer man då på de två känslorna. Jo, på den hemska väven, där är slagen hårda och ojämna, det är våta av tårar. En hemsk handling och slagen blir sten hårda. En glad väv är slagen jämna och fina, det är harmoni i slagen. Det ser man genast om man är en van vävare. Man ser vilket humör den som väver hade vi tillfället. Så gör en väv av minnen, minnen du inte längre vill ha, väv in dem i duken, allt det onda.
– Vad händer sedan, när duken är klar?
– Då bränner du den till aska, så börjar du väva en ny duk men den är annorlunda, där väver du in alla ljusa upplevelser, vackra tankar, det du håller kärt! Den duken gör du till en vepa och den ska hänga på väggen och du ska minnas vad den symboliserar, tryggheten Sara, tryggheten.
Sara nickade. Hon vävde i två dagar i sträck, när hon var klar med den onda väven, klipptes den och knöts. Så gick de ner till sjön. Sara fick göra allt själv, hon tände en sticka och satte den till väven. Den brann direkt. När det brunnit upp, blåste askan ut över sjön och försvann. Då log Selma och Sara log. Med armarna om varandras rygg, gick de tillbaka till huset. Där hjälpte Selma Sara att börja på en ny väv, den harmoniska. Den blev längre och längre varefter dagarna gick. Selma hade samtal med henne lite då och då. Ännu hade de inte talat om den kärlek som Sara hyste för Konrad. Det var, enligt Selma, inte det mest väsentliga. Det viktigaste nu var att Sara lärde sig att tro på sig själv, stöta bort det onda. Ta vara på allt gott och se framåt. De var eniga i det mesta och tiden med Selma gjorde underverk med Sara. Nu hade Sara börjat säga mor, till Selma och det fick hon. Nu var ju inte Selma anställd inom sjukvården längre, behövde inte slå an på kravet att hålla ett visst avstånd till patienten, nej Selma var nöjd, säg mor om du vill, sade hon och det gjorde Sara. De åkte och handlade ihop, de städade ihop, De satt i vars ett soffhörn och läste böcker, de lyssnade på musik och de samtalade när de gick utmed stranden nere vid sjön. Där, där vinden tog ett stadigt tag i deras hår och lät det virvla runt, där berättade Sara om sin kärlek till Konrad. Men, sade hon, jag vet inte om det är kärlek längre, det kan vara så att jag ser honom som min räddande ängel, kan det vara så mor?
Selma förklarade, hon visste att den kärlek Sara hade till Selmas son, byggde på tryggheten men också på hans vänlighet och viljan att hjälpa.
– Sara, en snabb analys, din kärlek är av annat slag än en förälskelse. Den är djupare. Konrad var den ende som brydde sig om dig. Andra utnyttjade dig men inte han, han var mest orolig för hur du mådde. Tiden gick och saker hände. Så kom Konrad med dig hit en natt och då Sara, redan då analyserade jag din blick på Konrad. Du kan bara älska en gång, jag du kan ha förälskelser men den stora kärleken i ditt liv, den lade du på Konrad. Han fick symbolisera allt det goda, det fina, det vackra och tryggheten. Den kärleken Sara. Den är det enda som varar.
– Så du menar att det är så, det är Konrad eller ingen?
– Ja, i ditt fall är det så.
– Men han vill ju inte ha mig.
– Inte, då har du nog missat en hel del. Se hans ögon nästa gång han kommer. Var lite sval och svåråtkomlig, ja du vet hur jag menar, sade Selma. Charma honom, viskade hon. Då ska du se en som ändrar sig! Selma log stort och blinkade åt Sara. Då log Sara och blinkade tillbaka.
Veckan därpå kom Konrad, han var trött, hade jobbat flera nätter och nu måste han bara få vila.
Han körde in på gården och fick se sin mor och Sara ta ner tvätt som hängde på lina. De drog lakan. Modern skojade med Sara och drog till lite hastigt så Sara flög fram. De skrattade gott båda. Nu såg man att Sara vill ge igen och det gjorde hon, nu skrattade de ännu högre. Konrad satt i bilen och myste. Lilla mor, du är ett underverk. Han satt och såg på Sara, solbränd och vacker. Hon skrattade högt åt något hans mor sade. Så tog hans mor tag i Sara och så dansade de rund i vals. Nu måste han skratta högt. Mor, min fina mor. Han gick ur bilen och in i huset. Där stod två degar och jäste. Bullar, tänkte han, vad gott. Så kom de in och de hade tydligen roligt. Han stod vid fönstret. Modern fick se honom och kom fram och gav honom en puss på kinden. Han kramade sin älskade mor. Sara såg upp och log.
– Hej Konrad, sade hon, ska du hjälpa till att baka?
– Neej, log han, det får nog ni ta hand om. Kul att se dig igen Sara.
– Detsamma lille polisen, sade hon och lade mjöl på bakbordet. Nu började de två kvinnorna att bearbeta sina degar.
– Konrad, sade modern, du sätter på lite kaffe vad? Vi tar av första plåten vet du.
– Javisst, sade han och gjorde så. Vilken härlig stämning det är här tänkte han, så glatt och mysigt?
Så gick han och bytte om, tog på jeans och en svart t-shirt. När han kom ut i köket sjöng kvinnorna. De sjöng i två stämmor och han stannade i dörröppningen och bara lyssnade. Så vackert. Han blundade och tog till sig sången. De sjöng, ”Nu grönskar det…”. Den är vacker. Han lutade sig mot dörrkarmen och njöt av sången. Sara tog ut en plåt och satte in en annan. Så bytte de sång. Vårvindar friska, den är vacker. Han log, vad han trivdes nu. Han såg på Sara, en helt ny harmonisk Sara. Så vacker hon är, jag skulle vilja… Nej, nej jag vill inte förstöra något nu. Så var kaffet klart och han serverade vid köksbordet för de behövde byta plåtar ett tag till. Själva baket var nu klart och de städade undan allt. Så satte de sig.
– Konrad, hur är det, undrade hans mor.
– Bra tack mor, man blir glad av att komma hem, ni sjunger så vackert tillsammans. Det var en njutning, sade han.
– Ja visst låter det bra i två stämmor, nickade modern.
– Ja verkligen, sade han. Sara reste sig och bytte plåt, det var den sista. Nu lade hon upp alla bullar på ett galler.
– Mer bullar Konrad, frågade Sara och höll fram ett fat med alldeles nybakade bullar.
– Jaa, tack Sara, sade han och log.
– Vet du vad vi har gjort, fortsatte hon och hon log gott. Vi har kokat rabarberkräm, så det får du till efterrätt idag.
– O jisses så gott, sade han spontant.
– Jaa, vi tänkte på dig, sade hans mor. Jag vet ju att du tycker om det. I morgon ska vi till Bjurholm och handla. Sara behöver nya skor och ett nattlinne. Hon har lånat av mig och en av dina pyjamas Konrad men det hade du råd att låna ut för du har flera stycken.
– Haha, men var inte den för stor, undrade han?
– Jo då, svarade Sara men jag fick rulla upp benen och armarna en hel del. Men det gick, inga problem.
– Bra, log han.
– Vad händer i Lycksele då, undrade modern?
– Nja, det vanliga, inte så mycket över vardagens vanliga fall. Vad har ni hittat på då?
– Å vi har gjort massor, sade Selma, eller hur Sara?
– Ja verkligen, jag har vävt två vepor till och så har vi stickat, du får en pullover. Jag stickar armarna och mudden och Selma fram och bakstycke. Den är hopsydd och klar nu, så du kan få den.
– Nähä, får jag se?
– Javisst log Sara och hämtade den mörkblå tjocka tröjan med mönster av snöstjärnor. Den var så vacker och Konrad bara gapade.
– Men du milde så fin, får jag prova?
– Ja visst, vänta ska du se, sade Sara och hjälpte honom. Den satt perfekt, lite stor skulle den vara och det var den också. Kolla spegeln nu, sade hon och log. Selma satt och såg på dem. Konrad kollade i spegeln.
– Men denna är jag verkligen glad i, får jag börja använda den?
– Ja så klart du får, svarade Sara. Du är jättesnygg i denna, inte sant Selma?
– Ja min son, det där var visst full pott. Du är supersnygg i den.
Han log och kände sig så varm i hjärtat för denna gåva. Han kramade sin mor och hon fick en puss. Så vände han sig till Sara och sträckte ut armarna. Hon log och gav honom en halv kram. ”Strategi” viskade Selma och smög förbi Sara.
– Nej hallå där, inte snåla på kram nu sade han och drog henne intill sig och kramade hårt.
– Sara log. Kul att du är nöjd, sade hon och satte sig. Han såg på sin mor med rynkade ögonbryn. Har han missat något? Men modern bara log. I smyg bockade hon för en punkt på en lista hon hade i förklädet.
– Jag behåller den på en stund, den är så fin. Jaha, vad får jag till jul då, ska ni sticka en tröja till, jag vill gärna ha det, log han.
– Ja men det kan vi väl göra mor, sade Sara?
– Ja visst vilka färger vill du han Konrad?
Han hade reagerat lite på att Sara nu sade mor men så blev han glad, det var som en underskrift på ett friskintyg, han jublade. Å så härligt.
– Ja vad sägs om blå igen, något ljusare kanske och mudden, ja lite mörkare blå, vad? Blir det fint tror ni?
– Ja det låter bra, sade Sara, vi får inte glömma att köpa garn då mor, sade hon och dukade av bordet. Konrad kan du ta in lite ved, det är kyligt på kvällarna nu så Selma och jag brukar elda lite i öppna spisen. Men du får nog ta av tröjan då så den inte blir förstörd.
– Ok, sade han och drog av tröjan, vad kallt det kändes med en gång.
Sara vek ihop tröjan.
– Jag lägger den i ditt rum, sade hon och gick iväg. Konrad såg på sin mor. Han log och kramade henne.
– Mor, du är ett underverk, viskade han och gav henne ännu en puss.
– Hon behöver oss Konrad, viskade hans mor.
– Ja och det gör under mor, det är du som fått henne glad igen. Tack älskade mor.
Så började Selma ta fram mat inför middagen. Sara kom och det hjälptes åt.
– Kommer han in nu? Frågade Selma?
– Ja nu kommer han, svarade Sara.
– Bra då börjar vi, ett, två, tre… nu sjöng de igen. Det var så vackert. Konrad hade hämtat ved och lade in.
Konrad lyssnade, så fina de är!
– Är det något mer som jag ska göra?
– Neej, inte just nu, vila dig en stund du, sade modern och log. Han nickade. Gick in i sitt rum men lät dörren vara öppen. Så låg han och lyssnade på hur de sjöng och han hörde grytor puttra, skrammel av porslin och bestick, Han njöt, så avkopplande det var. Nu sjöng de igen, vilken sång var det? Leende guldbruna ögon, han log. En schlager, jo visst är det en schlager. Han märkte inte att hans fötter höll takten. Så somnade han.
– Konrad, nu är det mat, vill du vakna nu?
Han öppnade ögonen och såg Sara stå vid hans säng. Han tog hennes hand och drog ner henne intill sig.
– Så vacker du är, sade han.
– Tack, log hon, kom nu sjusovare, det är mat. Inom sig räknade hon, ett, två, tre, fyra, fem, res dig och försök gå, svara nej! Selma hade instruerat henne.
– Får jag krama dig?
– Nej, nu ransonerar vi ser du, högst en om dagen. Upp nu latmask!
Han skrattade men höll fast henne fortfarande.
– Men en liten kram kan jag väl få?
– Nej, nu ska vi äta, seså, stig upp nu, sade hon och klappade honom på bröstet.
– Sara, en, bara en?
– Nu är du tjatig Konrad, nej sade jag. Kom nu, hon gjorde sig fri och steg upp. Femton, hon hade räknat till femton. Yes, hon hade klarat det.
Så vände hon sig om och sade, om du är snäll och tar disken, så kanske…
Han slängde sin kudde på henne och hon rusade ut i köket och kramade Selma som nog fattat vad det handlade om, Snabbt viskade Sara, Selma nickade. Han kom ut i köket och log.
– Jaså, på det viset, mor, Sara bedriver utpressning mot mig!
– Jaså, vad för utpressning?
– Hon tycker jag ska diska annars får jag ingen kram.
– Hm, låt oss analysera, sade modern och vilade sig mot köksbänken. Du Konrad vill ha en kram av Sara, har jag fattat det rätt?
– Ja, sade han och skrattade.
– Bra, du Sara är villig att kanske ge den kramen om Konrad tar disken, är det rätt uppfattat?
– Ja, svarade Sara och skrattade.
– Så om Konrad vill ha en kram av dig då måste han diska, men ingår torkning av disk också?
– Ja absolut, svarade Sara allvarligt.
– Nä hör nu, det sade du inget om, du sade disken, sade han och såg en aning förvånad ut.
– Tyst i salen, sade modern. Nå Sara säger, diska och torka disken, då kanske, bara kanske det blir en gosig kram.
– Nej mor, en kram, jag sade aldrig gosig kram, svarade Sara.
– Jaså, jag men kram då, Konrad protesterar mot ditt uttalande. Då är frågan, om man säger att man ska diska, vad ingår då i ordet ”diska”?
– Man diskar bara och sätter i diskstället, sade Konrad.
– Nej, man diskar och torkar, sade Sara.
– Jaa, jag ser ingen annan råd än att jag får lägga min röst på Sara eller så bordlägger vi ärendet tills vidare?
– Så kan du ju inte göra, sade Konrad.
– Jo det kan hon visst det, Selma är domaren, ha!
– Ja men om jag diskar bara, då får jag en halv kram?
– Nej, då blir det ingen alls. Vi bordlägger ärendet, sade Selma och nickade. Nu äter vi.
– Neej, för får jag inte kramen då behöver jag inte heller diska, sade Konrad och såg spjuveraktig ut. Lös det problemet domare Selma, sade han och skrattade.
– Men det är inget problem Konrad.
– Det är det väl, vem ska då diska?
– Nu tänker du inte klart lille polismannen, sade Sara, det finns en diskmaskin! Sa du nu va?
– Nä nu retsticka, sade han och jagade Sara. Hon sprang och ställde sig bakom hans mor.
– Tänk dig för nu, din mor står här, sade Sara och skrattade.
– Mor, akta dig, sade Konrad, för nu ska jag förbanne mig ha min kram. Selma hukade sig och steg åt sidan, hon nickade. Ännu ett steg, tänkte hon, ett steg för Sara men också för Konrad. Bäst att bocka av den punkten. I smyg gjorde hon det på en lista hon har i fickan.
Konrad kom emot Sara, nu är du fast viskade han, så drog han henne in i sin famn och kramade länge. Detta var mysigt, tänkte han, riktigt mysigt. När han så skulle låta henne gå, såg han något i hennes ögon, då kysste han henne varmt och försiktigt. Så såg han ännu en gång på henne.
– Vad fin du är, sade han tyst.
Hon log och gled ur hans famn. Så satte hon fram maten.
– Ät nu Konrad så du blir stor och stark, retades hon. Och du, disken är din! Selma skrattade högt. Konrad hade aldrig förstått att det var ett spel för att komma till det resultat Sara ville, han i sin tur tyckte han var smart, nu hade han fått både kram och kyss, eller fått, han tog dem. Nu var det en liten seger för honom, varför han såg det så, visste han inte men det kändes så. Arme man!
Selma och Sara såg på varandra och blinkade. Konrad såg inte det. Så åt de och när kvällen kom, brann en fin brasa i spisen. Kvinnorna och Konrad spelade spel, det var kul. De höll på till sena natten. Så var det dags att sova.
– Ja god natt då, sade Sara och glöm inte stiga upp tidigt i morgon för vi ska köra hö. Natti, så gick hon.
– Eh, vad? Mor vad menade hon?
– Men Konrad, häng med lite, det var ett skämt. Hon ville skoja med dig.
– Jaså, jaha… så pass, tänkte han. Så talade han lite med sin mor, tackade henne för allt hon gjort för Sara men också för honom. Modern log, hon är så stolt över sin son.
Han stannade två dagar till så reste han tillbaka till staden. Under de två dagarna hade de haft roligt. De höstade och då måste mycket göras. När det var klart och ris var bränt, så såg gården så ren och fin ut. De hade beslutat att ha julgran och julklappar. Men än var det lång tid kvar. Sara, gjorde ett arbete åt olika föreningar. För det fick hon ju betalt men det var några tusen mindre än hon var van vid.
– Selma, ska jag söka något arbete, något som ger bättre betalt. Dessutom är jag ju skyldig massor med hyror här och matpengar.
– Nej, inte ett öre, du arbetar duktigt här och gör så mycket nytta. Dessutom är du mitt bästa sällskap, jag mår bra i ditt sällskap. Mår riktigt bra när du är här.
– Söta mor, sade Sara och kramade Selma.
Tiden gick och allt var bra, Konrad kom lite oftare nu, han trivdes så gott hemma nu. Ofta bad han dem sjunga och då njöt han. Doktor Grahn kom vid två tillfällen och hon var överväldigad över den förändring som skett med Sara. Ett underverk, ett magiskt underverk. Enligt doktor Grahn var Sara frisk nu. Selma var överens. Nu var Sara frisk. Man såg det direkt. Hennes sätt mot Konrad var förändrat, hon var lite undvikande, vilket fick honom att bli mer ivrig mot henne, ivrig med att ta en kram eller be om den. Selma såg allt, vartenda dugg och bockade av sin lista. Det var hon som sagt till Sara ett vara lite sval och Sara gjorde så. Nu fick hon en känsla av att med list få Konrad att älska henne. Det var också Selmas förslag. Selma ville ha Sara till svärdotter och ville Selma det så skulle det bli så, därmed basta. Strategi Sara, strategi, sade hon och log.
– En kväll kom Konrad och fem poliser, de placerade sig vid olika skylda platser.
– Vad är det Konrad, undrade hans mor.
– Mats är fri nu och vi tror han försöker nå Sara.
– Ja men då är det väl bättre att hon och jag är på annan plats då?
– Nej, var kvar, vi skyddar er.
Natten kom och med den en smygande gestalt. Sara och Selma hade bytt säng endast denna natt. Mannen smög, han tog sig in via ett fönster som med vilja lämnats på glänt. Han såg in i ett sovrum där det fanns två sängar, nej, tänkte han, där ligger nog tanten. Så såg han ett rum med öppen dörr, en ensam person låg där och sov. Han smög fram och så höjde han sin hand. En kniv blänkte till i månljuset. Just som han tänkte hugga, tog en fast och stark hand tag i hans handled. Kniven vreds ur hans hand och två män höll honom. En kvinna i stor pyjamas kom in, hon steg fram mot mannen, spottade honom i ansiktet och sade.
– Du din djävul, du har förstört mitt liv men nu ser du, nu har jag läkt, nu har jag en egen vilja. Jag kan döda dig nu för jag är inte rädd för dig längre, jag är inte ett dugg rädd. Hon slog honom i ansiktet. De två män som höll honom sade inget, de lät henne hållas. Kvinnan i sängen reste sig, han blev snopen. Det var en gammal dam.
– Nu ska du lyssna. Om du ens kommer i närheten av oss igen, så har du inte en chans, varenda polis, ja bypolis också har ditt foto nu, alla har order att skjuta om du kommer nära. Du har ett dödskontrakt på dig, vet du vad det är. Det är en handling som ger mycket pengar till den som först ser dig och skjuter. Minns mina ord, du… blir… inte… gammal!
– Just det, så nu kan ni lika bra skjuta honom pojkar, sade Sara, en sådan slusk vill vi inte ha här!
– Stopp, skrek han, det finns inga dödskontrakt i Sverige, ni ljuger.
– Gör vi, sade en polis, se på denna bild då. Han höll upp ett foto, på det fotot stod två men med svarta maskar och de höll vars en pistol i handen, De hade också Mats foto i andra handen. Han bleknade, han blev rädd.
– Ni ljuger, det är ni som klätt ut er, skrek han.
– Neej, de finns, de kallas för Guns from Hell. Du har väl hört om dem? Vad? Nu åker du in igen i fängelse och denna gång får du sitta länge. Sedan bör du försvinna från landet. Ingen glömmer dig, sade Selma. De bar ut honom och körde iväg. Nu hade de film och bildbevis men det visste inte Mats.
– Spelade jag bra, undrade Selma och log?
– Jaa, du var enastående, sade Konrad som varit en av de som hållit fast Mats. Och du lilla söta Sara, du var också bra, mycket bra.
– Vem är det på kortet med maskarna, undrade Selma?
– Det är Nils och Georg, skrattade Konrad.
– Men inte finns det väl en sådan organisation som Guns from Hell, undrade Sara?
– Jo faktiskt finns det men de är ganska oskyldiga, lite småbråk bara. Nej det mesta var ju lögn som vi sade men han blev rädd, det märktes. Nu får du lugnt ett tag igen Sara.
– Tack men jag var faktiskt inte rädd, inte alls rädd! Hon log. Så bjöds de som var kvar på kaffe och det var muntert i köket.

Så kom helgen, den stora helgen, jul. Det luktade gott av julmat och doften av kokt skinka spred sig. Konrad kom hem, han stannade i dörröppningen och såg all mat, på de två kvinnorna som sjöng julsånger, hans mor, så söt med rosor om kinderna och glad, Sara, lika rosig om kinderna och med glans i ögonen. Hon var lycklig nu Sara, han såg det. Men hans hjärta hoppade några slag extra när hon fick syn på honom och gav honom en blinkning. Han hade tänkte på henne länge nu, insåg att han nu är helt förälskad i henne men vågade inget säga för nu verkade hon helt sval mot honom. Hans mor fick syn på honom och han kramade om henne.
– God jul min gosse, sade modern glatt.
– Detsamma lille mor, sade han glatt. Sara, får man ingen julkram, frågade han.
– Hinner inte nu vännen, senare kanske. Nu blev han besviken. Han tog av sin jacks och hängde upp den.
Han gick in till granen och lade sina paket under den. Så gick han in i sitt rum och bytte kläder Just när han tagit av skjortan och stod med bar överkropp, knackade det på hans dörr.
– Kom in, sade han medan han letade efter en viss tröja.
– Hej och god jul, sade Sara och log. Var det här det var beställt en julkram?
Han log och nickade, där han stod lutad mot garderobsdörren.
– Jaha, får jag leverera den nu då?
– Jaa, sade han men rörde sig inte.
– Vad är det, du stirrar! Har jag spillt på mig eller?
– Neej, sade han retsamt och fortsatte att se in i hennes ögon.
– Ok. Sade hon och sträckte ut sina armar och höll om honom. Så, sade hon bekräftande, då va den leveransen klar. Hon log. Du vad snygg du är, sade hon och såg på hans bröstkorg. Är musklerna äkta?
– När nu jä… hon hann inte ut. Han fångade in henne och höll henne hårt. Retsticka, sade han.
– Inte då, fråga din mor, jag retas aldrig, men jag frågar mycket, sade hon och skrattade. Om snälle polismannen ville släppa taget nu så jag får fortsätta med maten, så vore det bra.
– Nej, sade han, nu får du stå här.
– Det tror jag inte, sade hon och hukade sig och kom ur kramen, i dörren blinkade hon med ett öga mot honom och skrattade.
Fan, tänkte han, hon driver med mig, hon driver ju med mig! Driver mig till vansinne. Så tog han på sig och gick ut. Han hämtade mer ved och skottade en gång till vedboden. Så öppnades dörren till huset.
– Konrad, du har telefon, ropade hans mor. Han gick in. Det var en grej på jobbet men det fixade sig snabbt. När kvällen kom var Sara trött och hon lade sig. Modern var också trött, så hon lade sig samtidigt. Sara låg och läste en bok, Carlous Rex. Den var mycket intressant. Det knackade på hennes dörr. Selma låg med en lista i ena handen och en penna i den andra. Hon hörde Konrad knacka på Saras dörr, en bock. Hon väntade.
– Kom in. Dörren öppnades och Konrad kom in, han var ännu inte omklädd. Han kom fram och satte sig på hennes sängkant.
– Hej, vad läser du?
– Om Karl XII, mycket bra bok, jag gillar den kungen alltså.
– Mm, han var nog bra. Kan jag få tala med dig en stund?
– Ja visst, jag trodde det var det vi gjorde nu? Hon lade ett bokmärke i boken och lade den på sitt sängbord. Så lade hon händerna bakom huvudet och såg på honom. Jaha?
Nu lade han en arm över henne och stödde den mot madrassen.
– Sara, älskar du mig fortfarande?
– Hm, det var en svår fråga, kanske… jag vet inte faktiskt.
– Jaså, du har slutat tycka om mig då?
– Neej, det sade jag inte, jag sade att jag inte visste om jag älskade dig eller inte. Att definiera det är svårt. Tycker om? Ja absolut. I övrigt behövs nog en analys!
– Så, då finns inga sådana varma känslor för mig längre då, som de du hade?
– Som jag sade så vet jag inte? Hur så Konrad, är du inte glad för det?
Han såg på henne, tog en hårlock av hennes vackra hår och lekte med den.
– Glad? Neej, det är jag väl inte. Det var synd att det inte är så längre.
– Vad då, är så?
– Att du älskar mig.
– Men lilla du, du ville inte att jag skulle älska dig. Hur ska du ha det nu?
– Nej men jag sade aldrig att du inte fick.
– Nej, det är sant, det gjorde du inte. Varför tar du upp detta just nu Konrad?
– Na, jag vet inte precis…
– Konrad, se på mig, sade Sara. Är det så att dina känslor för mig har ändrats?
Han sänkte huvudet och suckade. Så lade han huvudet med ansiktet neråt mot hennes bröst. Ja, mumlade han.
Hon hade hört det, det lilla svaga ordet ”ja”.
– Till det bättre, frågade hon viskande?
– Ja, svarade han.
– Konrad, är det så att du nu älskar mig?
Då höll han henne hårt och svarade mot hennes bröst. Ja!
Hon strök hon honom över håret och så viskade hon så tyst att inte Konrad hörde. Ett noll till Selma.
– Sara, får jag ge en julpuss, sade han.
– Mm, det får du, svarade hon. Då lade han sig mot henne och gav henne den kyss han länge velat ge.
– Sara?
– Jaa Konrad.
– Vill du gifta dig med mig?
– Få se nu… ska jag säga ja eller ska jag säga kanske eller ska jag säga, den som lever får se, vilket var det nu? Låt oss analysera! Sade hon och skrattade…
– Busunge, sade han och kramade henne. Hon skrattade högt. Får jag…?
– Jaa, vad det nu är du vill ha, sade hon och såg på honom?
– Bra, för nu vill jag inte vänta mer, sade han.
– Eh, vänta på vad?
– Julskinkan, kan vi inte ta en skinkmacka, snälla?
– Haha, du är rolig du. Jo men först ska vi eklatera vår förlovning, sade hon…
– Ok, gärna men eh… Hur då?
– Så här, sade Sara och slog tre slag i väggen. Då svarade det med tre slag. Så, då var det klart, nu är vi förlovade.
– Rävar, sade han och började lekbrottas med henne. Hon bara skrattade.
Han stannade den natten hos Sara.
Inne i Selmas rum bockade hon den näst sista punkten på sin lista. Hon log glatt. Äntligen sade hon och stoppade i ett par öronproppar. Hon visste hur lyhört det var i huset. Så lade hon sig till rätta, fnittrade och mumlade. Detta gjorde vi bra, jag och Sara.

Sista punkten på Selmas lista kunde hon kryssa för redan i mars månad. Nu var det också klart att Sara var med barn. De är så lyckliga nu! Ett lyckligt slut på en olycklig början.
– Analys med påföljande strategi, det kan inte bli fel, sade Selma. Ja, det kan hon ju ha rätt i!


Författare:

Publicerat

Dela: