Lätt fånget, lätt förgånget

Regnet öste ner och blixt efter blixt lyste upp den mörka förmiddagen, följt av en öronbedövande knall. På tredje våningen i ett hyreshus satt Dennis Unosson vid köksbordet och beskådade ovädret genom fönstret. Dennis var nyss fyllda tjugotvå år och hade just flyttat hemifrån till denna lägenhet. Men han hade ett bekymmer. På kvällen skulle hans moster Harriet komma på besök.

Dennis gillade inte moster Harriet - den moster som besudlade hans liv med stickade yllekoftor och blommiga grytlappar. Dennis var deprimerad. Moster Harriet ställde så höga krav på honom; det skulle vara städat och fint hemma – speciellt nu när Dennis hade en egen lägenhet – och det skulle bjudas på kaffe och kakor. Dessutom avskydde hon spindlar, vilket gjorde livet surt för Dennis fågelspindel Hubert som bodde i sin låda i vardagsrummet.

Dennis trummade med fingrarna på bordet. Hur skulle han lösa alla problem? Han hade inte ens några kakor till kaffet. Eftersom skrothögen till bil var ur funktion skulle han bli tvungen att ge sig ut i ovädret för att köpa kakor, vilket inte precis muntrade upp honom nämnvärt. Han drack upp det sista teet och gick sedan ut i hallen för att klä på sig, varpå han gick ut och låste dörren. I trapphuset avvaktade han ett ögonblick, men begav sig till slut ut i regnet. Han drog upp kragen och började gå nedåt gatan.

Närmaste butik låg hela sju kvarter bort. Det fortsatte att åska oupphörligt och i ljuset från blixtarna kastade träden långa skuggor på husen runtomkring. Dennis skyndade sig, han mer eller mindre småsprang genom kvarteren. Så kom han plötsligt på att han kunde unna sig en tidning att läsa medan han väntade på moster Harriet, vilket muntrade upp honom en smula.

Han skyndade vidare längs den folktomma gatan, förbi en dyster park, några butiker, en stängd biograf och kom till sist fram till butiken. Där inhandlade han vad han behövde. I kassan fick han syn på något. Det såldes pengalotter. Dennis köpte bara tre, för de var dyra som sjutton, betalade alltsammans och gick ut i regnet igen för att gå hem.

När han var hemma lastade han ifrån sig kassarna och satte sig ner vid köksbordet för att skrapa lotterna. Man skulle skrapa tre rutor av tio innehållande samma summa för att få vinst. Dennis började febrilt skrapa. Den första lotten gav ingen vinst, så han började genast skrapa den andra. Där fick han efter två rutor skrapade två stycken etthundratusen. Men sedan tog det slut. Besviken kastade han den ifrån sig och gick över till den tredje och sista lotten. Den första rutan han skrapade var tom. Lika så den andra, tredje, fjärde och femte. Men i ruta nummer sex skrapade han fram ett belopp två miljoner kronor. Även i nästa ruta skrapade han fram samma belopp. Dennis puls var nu otroligt hög. Med darrande händer skrapade han ruta åtta. Den innehöll ett annat belopp. Ruta nummer nio var även den tom. Tusan, tänkte Dennis.

Lite förargat började han skrapa den tionde rutan. Sedan fick han en smärre chock. I rutan fanns en tvåa följd av sex nollor. Han stelnade till. Det var inte sant, det kan inte vara sant, tänkte han och stirrade förvirrat på siffrorna. En, två, tre, fyra, fem… Hmm, sex… Jo, nog var det sex stycken alltid. Huuurrraaa, tänkte Dennis, reste sig och började dansa runt i köket.

”Jag vann! Jag vann! Tjohoo!” utropade han.
Dennis kunde inte förstå det. Han hade just skrapat fram två miljoner kronor. Han tvungen att sätta sig ner igen. Genast började tankarna svischa förbi inne i huvudet. En ny bil kanske? Eller ett hus? Eller två bilar? Nja, ett hus med swimmingpool. Nej, nej, dubbelt upp. Två hus med två pooler. Och två bilar. Och en massa nya möbler, och kanske en resa?

Nej, stopp nu Dennis, tänkte han. Ta det lugnt. Såja. Han tog några djupa andetag. Men han kunde inte hålla tillbaka glädjen. Snabbt som blixten klädde han på sig och sprang ut i regnet för att lösa ut pengarna. Han sprang hela vägen till butiken utan att stanna en endaste gång.

”Hallå!” ropade han ljudligt så fort han kom in i butiken.
”Vad är det frågan om?” sa flickan bakom kassan.
”Jag vann!” hojtade Dennis. ”Jag vann två miljoner kronor!”
”Öh, jaha?” sa flickan bakom kassan. ”Jag ska be att få titta på lotten.”
”Javisst”, tjoade Dennis. ”Varsågod.”
Han sträckte fram lotten och flickan tog emot den.
”Jaha… Jo, det ser ju bra ut”, sa hon efter att ha beskådat den en stund. ”Ta med den här lappen och hämta pengarna på banken.”
Dennis fick en lapp. Ett äkthetsbevis till att han var ägare till två miljoner riksdaler.
”Nu med det samma?” frågade han.
”Ja”, sa flickan.
”Tack då”, sa Dennis och gick ut.

Han skyndade sig till banken. Den låg ett par kvarter bort, och en stund senare var han där. Flåsandes sprang han in genom en stor entré. Han blev dock aningen besviken när han såg att kön ringlade sig lång genom lokalen. Åh nej, tänkte han. Men det fanns inte mycket att göra, så han fick helt enkelt ta en kölapp och vänta, vare sig han ville eller inte. Och tid tog det… Men efter en evighet, tyckte Dennis i alla fall, blev det äntligen hans tur.

”Jaha, vad gäller det här då?” sa en herre som satt i kassan.
”Jag skulle vilja lösa ut en vinst”, sa Dennis.
”Får jag se äkthetsbevis?” sa herrn.
”Här”, sa Dennis och räckte fram lotten och lappen han fått av flickan i kassan i butiken.

Herrn i kassan tog emot den och försvann in bakom den glasförsedda disken. Dennis stod kvar och väntade. Han väntade, och väntade, och väntade. Till sist började han bli otålig. Vart hade herrn tagit vägen? Varför tog det en sådan tid? Han suckade.
Lite senare kom emellertid herrn bakom kassan tillbaka, och han hade något med sig. Det var en stor låda som såg ut att vara av solid metall. Längs alla sidor gick ett tjockt band försett med en väldig massa nitar. På framsidan fanns tre stora järnbeslag med hänglås på.
”Varsågod”, sa han.
”Tackar, tackar”, skrockade Dennis och tog tag i lådan.
Den vägde en hel del. Dennis tackade ännu en gång och begav sig överlycklig ut från banken.

Vid det laget hade det slutat att regna. Han sprang rakt genom vattenpölarna hela vägen hem, upp för trapporna, in i lägenheten och stannade inte förrän han stod framför köksbordet där han ställde ifrån sig den stora lådan. Därefter låste han upp hänglåsen och öppnade locket, som var tungt, men gled upp utan ett ljud. Han tittade häpet ner i lådan. Där låg trave efter trave med hundralappar. Han tog upp en näve och flinade. Hurra, tänkte han gång på gång.
”Två miljoner kronor”, sa han tyst för sig själv.

Sedan bestämde han sig för att köpa något så tog en näve hundralappar och stoppade ner i fickan och sprang ut. Men vad skulle han köpa? Hmm, tänkte Dennis. Kanske en ny klocka? En riktigt dyr en. En Prålex! Det hade han alltid önskat sig. Han skyndade sig iväg till närmaste urmakare. Lite senare stod han och valde bland ett enormt urval, bokstavligt talat, klockor. Ingen av dem hade ett pris under femtusen. Han valde en av dem och gick till kassan.

”Det blir fjortontusen kronor”, sa kassörskan.
”Varsågod”, sa Dennis och räckte fram en packe hundralappar.
Kassörskan fick ett obeskrivligt ansiktsuttryck.
”Behåll växeln”, sa Dennis och skuttade flinande ut ur butiken.

På vägen hem kunde han fortfarande inte förstå vad som hade hänt. På köksbordet stod en låda innehållande två miljoner, ja, i alla fall ungefär en miljon niohundrasjuttiotusen, kronor. Han hade möjlighet att köpa vad han ville i hela världen. Nästan. Tanken var svindlande, tyckte Dennis. Medan han gick vidare kom han också på att han kunde bjuda moster Harriet på en resa vart hon än ville för att han skulle få slippa henne. Vilken toppenidé det var! På det viset skulle han slippa det tråkiga kafferepet som närmade sig. Klockan sju skulle moster Harriet komma. Oj, oj, oj, vilken överraskning hon skulle få, tänkte Dennis.

Med en kopp te bredvid sig slog han sig sedan ner för att räkna pengarna i lådan, för att ha något att göra. Efter att ha suttit där och räknat till tvåtusenfyrahundrasju på ungefär en timme tappade han räkningen och slog näven i bordet så att tekannan slog nytt rekord i höjdhopp. Han satt och tjurade en stund, men hela tiden kom tankarna om miljonvinsten tillbaka. Han kunde än en gång inte tro att det var sant. Han tog upp en näve hundralappar och kastade upp den över sig så det dalade ner som regn.
”Pengar! Pengar! Pengar!” hojtade Dennis. ”Pengar! Ha, ha, ha, haaaaaah!”

Rrrrriiinngg, ekade plötsligt högljutt.
”Euhm”, telefon, mumlade Dennis.
Rrrrriiinngg!
”Ja, ja, jag kommer”, sa han.

”Flämt”, flåsade Dennis och satte sig upp. Det var mörkt i rummet.
”Mmm, mina pengar?” mumlade han. ”Hallå?”
Rrrrriiinngg! Det var väckarklockan som ringde. Han hade just vaknat upp från en dröm. Åh neeeeej, det kan inte vara sant, tänkte Dennis och sprang förtvivlat ut i köket. Köksbordet var tomt. Var är min pengalåda? frågade han sig själv. Och min Prålex? Var är min Prålex?!
”Åh, nej, så fasansfullt. Allt var en dröm”, snyftade han sedan och återvände tjurande till sängen.

Miljonerna, klockan - inget fanns i verkligheten. Det hade bara varit en sabla, eländig dröm. Dennis kastade kudden i väggen och gav väckarklockan en rak höger som gjorde att den slutade att ringa. Kort därpå gick han i alla fall moloket upp och satte på te, vilket han sedan drack medan han tjurade vid köksbordet.

Ute sken solen och fåglarna kvittrade. Det var en underbar vårdag. Sedan slog det honom en tanke – som med all säkerhet var sann; moster Harriet skulle komma och han hade inga kakor, vilket betydde att han skulle behöva ge sig ut för att handla det för att hon skulle bli nöjd. Han reste sig och gick ut i hallen med en suck. Gång på gång kom tankarna på drömmen tillbaka. Så verkligt kändes det, men det var ändå bara en dröm.

Skriven av: Pierre E.