Lavinen

Lavinen

- Är vi inte framme snart? Klagade min lillbror till vänster om mig i baksätet.
- Alldeles strax, Tobias. sa pappa vid bilratten.
Jag hade aldrig någonsin förstått hur Tobias kunde vara så full av energi, han verkade aldrig kunna sitta still. Den här veckan i fjällen skulle vara det perfekta tillfället för honom att prova sin nya snowboard, som han hade fått i julklapp.
Inte för att vara pessimistisk, för en vecka i fjällen skulle bli härligt, men jag hade hellre stannat hemma och umgåtts med min bästa vän, Emma, istället.
Pappa stannade bilen på infarten till våran alldeles egna stuga och Tobias skyndade sig ut i snön. Medan han rullade snöbollar så började mina föräldrar att ta fram all packning.
- Josefine, är du snäll och tar de här? sa mamma och räckte över två väskor till mig. Jag suckade, men lydde snällt. Varför skulle jag bära, medan Tobbe inte hjälpte till alls?
När alla väskor och påsar var inne i stugan så hann jag knappt reagera förrän Tobbe sprang in i ett rum och klättrade upp på våningssängens övre del.
- Här ska jag sova! Här ska jag sova! sa han högt och småskuttade i sängen.
- Men jag…
- Snälla Josefin, du kan väl vara snäll mot din bror? Låt honom sova där så lovar jag att du får sova överst nästa gång. bad mamma och tittade på mig med trötta ögon.
- Men… Jag avbröt mig själv när jag insåg att varken mamma eller jag ville bråka. Snäll Josse, du är så snäll. Knip ihop nu så går det snart över. tänkte jag tyst för mig själv om och om igen medan jag började bädda min säng.
Tobbe hade väldiga problem med att bädda sin säng så jag hjälpte honom och kom på mig själv med att tänka; ”han är bra söt ändå. Irriterande, men söt.” Tja, han såg väl ut som de flesta småbröder på 11 år. Han hade blont, kort hår med en lugg som hela tiden var i vägen. De blå, ivrig ögonen syntes knappt när han hade sina stora, fula (enligt mig) glasögon och han var knappt 150 cm lång (enligt min uppfattning, själv var man sisådär 170 cm och bland de längre i klassen).
Trots min dåliga start på veckan så blev det en mysig familjekväll. Vi spelade några brädspel vi hade med oss och vi såg på några filmer medan vi satt hopkurade i soffan och käkade snacks.

Nästa dag var till och med jag själv ivrig att komma iväg till backen. Efter gårdagens bilresa på sisådär sju timmar så behövde vi röra på oss allihopa. Såhär på första dagen blev det bara barnbacken, för Tobbe hade faktiskt aldrig åkt snowboard och han trodde att det skulle bli lätt att lära sig…
Efter en hel dag av ramlande, snubblande, gråt, ilska och ansträngning så har jag aldrig sett min lillebror så trött. Redan vid 20 på kvällen så låg han och sov – på min våning av sängen.
Jag blev faktiskt inte arg, jag bara log och la mig på övervåningen istället. Jag tänkte en del på vilken bra syster jag är numera – och vilken bra bror jag har. Tobbe bråkade aldrig, de få gånger vi bråkade så var det faktiskt alltid jag som började. När vi var små så bråkade vi och slogs jämt, och det var fortfarande nästan alltid jag som började. Men nu är jag 14 år och jag har lärt mig en hel del om hur man ska uppföra sig. Tja, du kanske vet hur man är när man är liten, grinar när man inte får som man vill.

Efter tre dagar av träning i både barnbacken och de mellansvåra backarna så var Tobbe jätteduktig på att åka och pappa bestämde att vi skulle till den största backen i området. Det var en sån där ”röd” backe, det näst brantaste. Jag visste inte om jag skulle protestera eftersom jag inte tyckte om att åka utför brantare backar då man var tvungen att bromsa mycket mer än jag gjorde när jag åkte annars. Nu vet jag, hade jag protesterat så hade min lillebror fortfarande varit vid livet.
Korglift skulle vi åka dessutom och min underbara höjdskräck gjorde sig påmind, trots att det faktiskt inte var så långt ner till marken. Tack och log att jag åkte tillsammans med mamma, hon visste hur hon skulle lugna mig.
När vi väl stod på fast mark så var mina ben alldeles skakiga och jag kände verkligen inte för att åka nerför nu. Vi stod kvar några minuter för att jag skulle återhämta mig lite. Då och då åkte det förbi andra slalom- eller snowboardåkare. Jag ville verkligen inte åka, men jag måste. Plötsligt slog det mig, vad var jag rädd för egentligen? Vad var det värsta som kunde hända? Att man ramlade så illa att man bröt nacken och blev förlamad eller dog, och hur många drabbades av sådan otur? Tja, inte jag i alla fall.
- Kom igen då! sa jag och började åka nerför.
Tobias utstötte ett glädjetjut och började åka efter mig för att ligga först. Mamma och pappa bara ryckte på axlarna och började åka nerför i ett tempo som både jag och Tobbe tyckte var alldeles för långsamt. Flera gånger fick vi stanna och vänta på att de skulle hinna ikapp oss.
- Josefine, du vet väl vägen dit vi ska? sa pappa när vi tillfälligt hade stannat upp.
- Ja pappa, annars så finns det faktiskt pilar i på varenda ställe där det finns två vägar att välja mellan. sa jag lite irriterat. Litade han inte på mig eller?
- Åk före ni då, men vänta längst ner på mamma och mig. Lova det!
- Vi lovar! suckade jag och Tobbe samtidigt.
Pappa skrattade när åt våra miner innan vi åkte iväg.
Tobbe låg hela tiden flera meter framför mig, det började snöa och jag fick svårare och svårare att se honom. Det var nära att jag skulle krocka med honom när han helt plötsligt hade stannat och jag hade inte sett det genom all snö.
- Du måste hålla dig närmare mig, jag ser dig nästan inte när…
- Vilken väg ska vi ta?
Jag hade tänkt ge honom en rejäl utskällning, men all ilska försvann och jag blev som paralyserad när vi stod framför två vägval och det fanns ingen skylt.
- Sjutton också, vi måste ha åkt fel. Och snön gör det omöjligt att se någonting! Jag blev arg igen och flera svordomar flög ur min mun som flyende fåglar.
- Ole, dole, doff. Kinke lane koff! Vi tar den här vägen! sa Tobbe och åkte iväg.
Jag hann inte säg något och insåg att chansa kanske var det enda sättet. För att inte tappa bort honom så var jag tvungen att få upp ordentligt med fart och åka ikapp.
- Tobbe, vänta! Vi måste hålla ihop! ropade jag efter honom.
Plötsligt hände det något, snön under mina skidor bara försvann och jag föll. Snön omgav hela min kropp och jag kämpade för att få luft. Pang! Jag slog emot något hårt. Pang! Gång på gång slog jag mig, men jag hade ingen koll på vad. Hundratals tankar åkte genom mitt huvud och det sista jag tänkte innan allting blev helt svart var; ”Nu dör jag!”
Allting efter det är bara mystiska drömmar. Jag minns en dröm så tydligt. Ljuset, det där ljuset. Och värmen. Det välkomnande ljuset och värmen hade varit så nära mig men ändå så långt bort. Jag hade sträckt fram mina händer mot det i samma stund som jag rycktes bort. Efter det drömde jag om mitt rum. Att jag låg i min säng på mitt rum där hemma. Jag låg där och tittade på alla mina saker utan minsta lilla bekymmer i hela världen. Mitt skrivbord, min lampa, min stereo…
Det var precis efter den drömmen som jag vaknade. Tårarna rann när jag såg att jag inte var hemma och när hela världen runtomkring inte ville sluta snurra.
- Josefin, lilla gumman. Du behöver inte gråta.
Min förvirring blev bara större när jag hörde mammas röst, men när jag kände en varm hand sluta sig runt min så kände jag mig plötsligt mycket tryggare. Sakta började min syn att återvända. Jag såg både mamma och pappa och båda grät.
- Hej Josefin. Jag ska bara undersöka dig lite, går det bra?
Jag reagerade inte på den manliga läkarens röst utan såg på mamma och pappa hela tiden. Just då förstod jag inte varför de grät. Jag började tänka efter för att minnas vad som hade hänt. Skidsemester…snöoväder…korsning…Tobbe!
- Tobias… viskade jag.
Mina föräldrars ansiktsuttryck förändrades och mamma grät ännu mer. Hon begravde sitt ansikte i pappas famn. Vad var fel? Vad hade egentligen hänt?
- Gumman…Vi kan berätta sedan…Du måste vila nu… försökte pappa.
- Vad hände? Var är Tobbe?
Jag blev mer och mer otålig, varför måste jag vila just nu? Jag ville veta vad som hade hänt nu!
Pappa tittade oroligt på läkaren som undersökte mig. När han var klar så gick han fram till mina föräldrar och sa någonting som jag inte kunde uppfatta. Sedan vände han sig mot mig och sa:
- Du och din bror råkade ut för en lavin. Du har haft en otrolig tur som lever nu. Han talade lugnt och långsamt och det fick mig att börja bli sömnig.
- Men Tobbe då? Hur mår Tobbe?
- Du har brutit ena armen, fått en hjärnskakning, fått en spricka i ett revben och fått en mindre skada i ena benet, men det var inget vi behövde gipsa. Annars har du mest blåmärken.
Eftersom ingen verkade vilja berätta något om min lillebror, så slutade jag till sist att fråga efter Tobbe och somnade istället. Men jag sov oroligt. Jag drömde om ögonblicket innan lavinen inträffade. Jag drömde om hur Tobbe skrek på min hjälp och jag kunde inte göra någonting. Jag drömde om honom hela tiden.
En vecka låg jag på sjukhuset. Det var först när jag skulle få åka hem som jag fick veta allting som hade hänt.
När mina föräldrar hade kommit till slutet av backen så hade de blivigt oroliga när vi inte var där. De hade pratat med en kvinna vid liften och hon berättade att det hade utlösts en lavin i närheten och alla liftar i den området var nu avstängda. Fjällräddningen var redan på plats och sökte efter överlevande. Timme på timme gick och när hela natten hade passerat trodde mamma och pappa att vi var döda
Det var ett mirakel att de hade hittat mig. Efter mycket grävande och letande hade någon fått syn på en stav och efter flera timmar hade de fått upp min kropp. De trodde jag var död när jag varken andades eller hade någon puls. Men när de hade gjort några desperata försök att få liv i mig så började mitt hjärta sakta att slå och min andning återkom.
Men Tobias…Det tog fjällräddningen tre dagar att finna hans kropp och då var hoppet ute. Jag blev så arg när pappa berättade. Jag blev arg på allt och alla. Läkarna, mamma, pappa, fjällräddningen, jag blev till och med arg på Tobbe!
Efteråt kom sorgen och saknaden. Då kom alla ”tänk om..” tankar. Hade jag inte gjort så och hade jag gjort så, då hade han varit vid liv!
Vi begravningen höll jag på att bryta ihop. Jag grät så att hela kroppen skakade och jag var nära att svimma. Pappa fick bära mig till bilen när vi skulle åka hem.
Varför skulle han dö? Varför kunde inte jag dö istället? Ilskan verkade aldrig försvinna.
När lovet var slut och skolan började så kändes det som om alla tittade på mig. Men jag fick ändå en viss respekt. Det var ingen som sa något. Alla tuffingar som tidigare hade roat sig med att reta mig lämnade mig ifred och höll sig med sina gäng istället. Och varför skulle just den dumma vänsterarmen gå och bli bruten? Då kunde jag ju inte skriva! Inte kunde jag vara med på mitt favoritämne, idrott, i skolan heller. Dumma revben, dumma arm, dumma ben, dumma, dumma, dumma jag! tänkte jag gång på gång i min frustration och sorg.
Hade jag inte haft Emma så hade nog allting blivigt dubbla gånger jobbigare.
Idag, fyra år, två månader, sju dagar, 5 timmar, 28 minuter och 13 sekunder senare, så tackar jag ännu alla för deras stöd. Emma, Johan (min pojkvän numera), mamma, pappa, Gud, prästen, skolkurratorn och skolsköterskan, utan dem hade nog mitt liv slutat illa.
Jag går nu sista året på Naturvetenskap och efter det vet jag inte riktigt vad jag kommer bli. Någonting blir det i alla fall.
Jag tänker på honom ofta, men då minns jag de bra stunder vi hade och jag föreställer mig ibland hur han skulle ha sett ut om han hade levt nu. Kanske hade han varit full av finnar? Kanske hade han fortfarande varit lika busig som han var då? Kanske skulle han vara så snygg att han kunde få vilken tjej som helst. Vem vet?
Det var när jag gick på konfirmationsundervisning som jag insåg hur nära jag hade varit att dö. Det är också något jag ofta tänker på. Jag hade varit så nära att dö, jag hade varit så nära att kunna få vara tillsammans med min bror på en annan plats. Därför har Gud och Jesus och fått en stor roll i mitt liv.
Det finns så mycket jag skulle kunna berätta om min bror eller tiden efteråt, men jag låter min historia sluta här. Jag mår bra nu, och jag mår ännu bättre när jag tänker på att Tobbe faktiskt är på en bättre plats nu – och medan han väntar på den dagen så hans familj ska komma till honom och vi ska återförenas, så åker han snowboard eller leker med våran förra katt, Isac. Han var min bror, min söta lillebror Tobias Erik Strömberg.

Författare:

Publicerat

Dela: