Legenden om de utvalda

Legenden om de utvalda


Kapitel 1 Gatupojken

För länge sedan i Egypten, i den lilla staden Bakir som låg mitt ute i öknen, föddes en liten pojke som hette Badu. Det gick ett ryckte i den lilla staden…… han var mycket speciell, ”den utvalde”.
Denna speciella pojke växte upp som vanligt med sina föräldrar utan att veta vad han var. Men när den lilla staden blev anfallen blev föräldrarna dödade.
Badu fick leva som gatupojke och han var tvungen att tigga och sno. Han sov i ett litet och smutsigt utrymme som han hade hittat en gång när han lekte med sina kompisar. På dagarna höll han mest till vid det lilla torget där frukt stånden fanns. Om han hade tur så hittade han kanske något äpple eller någon annan frukt liggande på marken som han kunde stilla hungern med.


Kapitel 2 Ett medelande

Efter en dag med kompisarna på torget skyndade sig Badu hem. Oväder var på väg. Badu kunde höra hur åskan mullrade bakom honom och han kände en vatten droppe på sin panna. Plötsligt ösregnade det. Han öppnade luckan till sitt lilla hem och kröp in. Han lade sig ner andfådd på den smutsiga, trasiga och tunna madrassen och blundade. Badu somnade. Han var utmattad efter dagen på torget. Plötsligt såg han en gammal och skäggig trollkarl som vandrade i öknen.(i sin dröm). Trollkarlen sade till honom:
- Ett nytt anfall är på väg. Jag ska leda dig till trygghet innan det är för sent. Besök pyramiderna, så får du se.
Badu vaknade och satte sig upp hastigt. Han började fundera.
- Vad ska det här betyda?, tänkte han.
Han bestämde sig för att strunta i det. Nästa morgon var vaknade han upp ur samma mystiska dröm men bestämde sig för att strunta i det.
Samma dröm upprepade sig natt efter natt tills en vecka efter den första gången, då han bestämde sig för att göra nåt åt saken.
Badu vaknade tidigt nästa morgon och begav sig mot pyramiderna. Pyramiderna låg ett par timmars vandring utanför staden. När Badu kom dit så stod en grupp människor utanför, väntande på att få komma in i pyramiden. Några forskare skulle leda dem genom pyramiden på en rundtur. Badu bestämde sig för att gå sist av alla. När Badu steg in i pyramiden så kände han en kraftig huvudverk. Han stannade upp och tog upp sin vattenflaska och drack. Huvud verken verkade inte försvinna. Plötsligt hörde han en röst som han kände igen. Det var trollkarlen som han hade sett i sin dröm. Han sade :
- Du har ont om tid på dig. Skynda dig. Jag möter dig vid odlingarna i morgon vid soluppgången. Jag förväntar mig att du är där då, sade trollkarlen.
-M-m-men vad skulle jag här å göra, stammade Badu. Men inget svar.
- Vad står du här och pratar för dig själv för? Kom nu, sade en av forskarna till Badu.
Badu gick åter igen sist i ledet för att ha en skans att smita om han såg någonting misstänksamt.
Rundturen kändes som en evighet för Badu. Där gick han och letade efter något han inte visste vad det var för något. Badu hörde plötsligt en viskande röst.
-Psst, psst, sade rösten.
Han såg sig omkring och såg en pojke stå inne i en gång.
-Grabben, kom.
Badu smet fort in i den trånga gången efter pojken. Dom kom fram till ett litet rum.
-Vem är du? frågade Badu.
-Jag heter Mustafa. Jag är här för att leta efter något.
-Nåt? Vad menar du med det?
-Jag menar att jag inte vet vad jag letar efter, men jag vet att några till är också på samma uppdrag, sade Mustafa.
- Då är jag en av dem, sade Badu.
Plötsligt kom en till pojke in i rummet. Dom tre pratade om sina drömmar, trollkarlen och om att dom skulle till pyramiderna och kom fram till att det var samma uppdrag som de alla hade fått.
Dom började titta runt omkring sig och leta i rummet efter något, och just när dom hade tänkt att ge upp så kom en vit uggla flygande genom de trånga gångarna med ett medelande med sig. Den släppte ett papper på marken. Mustafa tog upp den och började läsa högt:
-Jag har en ny tid åt er. Kom ikväll vid solnedgången. Anfallet kommer redan inatt. Skynda er, ni är inte säkra här, det är er dom är ute efter, det är er dom vill döda. Det gäller liv eller död.
Kapitel 3 Den hemliga gången

Dom alla stod där tysta ett tag. Odvil, som den tredje pojken hette, satte sig ner på sten golvet och lutade sig mot väggen. Ett kraftigt gnisslande ljud hördes bakom Odvil och Odvil ramlade bakåt. Han satte sig upp och stirrade mot väggen som på nåt sätt höll på att dela på sig. Dom alla tre stod och stirrade nyfiket på vad som skulle hända. Detta förfärliga oväsende hade väckt uppmärksamhet över hela pyramiden. Dom hörde hur folk på väg ditåt. Badu gick fram till ett litet bord som stod inne i rummet. Bordet var som allt annat i pyramiden, gjord av sten. På bordet fanns det en liten kista.
-Vi måste få upp den fort nu, sade Badu.
-Titta en nyckel, skrek Mustafa och pekade på en liten guld nyckel på golvet.
Badu tog genast upp den och letade efter ett lås kistan. Han hittade ett lås och satte i nyckeln. Han hörde hur folket närmade sig rummet så han vred hastigt runt nyckeln och kistan öppnade sig. Dom lutade sig över kistan och fann ett papper, tre halsband och ett medelande som sade:
”Ni är dom utvalde. Ta dessa halsband och denna karta. Dom leder er till säkerhet, ett ställe som ingen annan vet. Men vägen dit blir svår. Därför vill jag att ni ska ha dessa svärd som kommer att hjälpa er ett antal gånger. Ta väl hand om varandra, världen är farlig./?????
Dom tog kartan och halsbanden och stoppade i fickan. Svärden gömde dom i sina ryggsäckar där dom precis fick plats eftersom dom inte var så stora.
- Vad pågår här!?, sade en av forskarna.
- Vi vet inte. Väggen bara öppnade sig, sade Badu.
- Vad gör du här? Du ska ju gå med gruppen.
- M-men jag gick vilse, ljög Badu.
- Struntprat!!!! Och vilka e ni? Ut härifrån! Jag vill inte se er här igen.
Dom sprang fort därifrån och stannade först vid stadens utkant.
-Vi måste gå hem och göra oss klara inför ikväll, sade Odvil.
- Vi möts vid heliga templet så fort som möjligt, sade han.
Alla dom var gatupojkar så det gick fort. Dom alla hade med sig en vattenflaska, ryggsäck med svärdet i och halsbandet. Men maten maten var ett problem. Dom hade ont om tid så dom begav sig fort mot torget där dom tänkte sno frukt och kött. Dom hade tur. Ingen blev tagen. Dom hade proppat väskorna fulla med frukt och grönsaker.

Kapitel 4 Resan börjar

Det var dags att ge sig av. Dom möttes vid heliga templet och gav sig av. Det tog mycket på krafterna att gå ute i öknen på en solig och varm dag. Dom var framme lite före solnedgången så dom fick sitta och vänta på trollkarlen, Almon.
Badu låg och lutade sig mot en stor sten och tittade mot horisonten när han såg en siluett av en man med en lång och spetsig hatt. När han kom fram så stod alla upp och väntade.
-Ett nöje att träffa er, pojkar, sade Almon.
-Ett nöje att få träffa dig med, sade Odvil.
-Bäst att ge sig av genast, sade Almon.
Utan att säga ett ord så lyfte dom upp sina ryggsäckar och gick efter Almon.
-Vet ni varför just ni ska göra detta?, frågade Almon.
-Nej, svarade dom.
-Ni är speciella. Ni har blivit utvalda.Ni har ett speciellt blod inom er. Den som dricker av detta blod får denna speciella gåva som ni har. När ni kommer dit så kommer ni att förstå.
-Okej, sade Mustafa.
Dom fortsatte vandra hela natten. Badu, Odvil och Mustafa var så trötta att dom föll ihop ner på marken.
-Upp med er.Vakna!, sade Almon.
Men inte en rörelse.
-Vi hinner inte lata oss. Dom dödar oss alla om dom får tag i oss., sade Almon.
Fortfarande låg dom på marken utan att röra en muskel. Almon tog fram sin trollstav och riktade den mot pojkarna.
-Mongoloidus vaknus, sade Almon.
Pojkarna började vakna på en gång.
-Vi har inte tid att lata oss. Nu måste vi sätta fart på en gång.
Dom fortsatte vandra och vid soluppgången kom dom fram till en liten damm med två palmer.
-Här kan ni fylla era vattenflaskor. Ni kommer att behöva dricka mycket. Mitt på dagen då solen står mitt på himlen är det mycket varmt. Ni kommer att behöva varje droppe.
Dom fyllde sina flaskor och just när dom skulle gå så hörde dom ett ljud av hästar bakom sig. Dom vände sig och såg en stor arme.
-Det är dom. Ner i vattnet fort! Vi måste gömma oss. På med halsbanden och dyk. Med dom kan ni andas under vattnet.
Dom slängde sig ner i vattnet och dök. Dom hörde hur armen kom närmare och närmare. Dom hade tur, ingen hade sett dem. Dom hörde hur flera hästar sprang förbi. Dom stannade i vattnet för att säkra att armen var borta. Helt blöta fortsatte dom vandringen.

Kapitel 5 Aragoga, det försvunna landet

Efter flera dagars vandring, började dom bli trötta.
-Vart är vi på väg, Almon?, frågade Badu.
-Till tryggheten, svarade han.
-Vart ligger den?
-Vi måste passera det försvunna landet Aragoga först och det kan bli mycket svårt.
-Vi borde vara där snart. Bäst att ni sätter på er halsbanden. Utan dem kommer ni inte in i landet. Ni ser det inte, sade Almon.
Plötsligt såg dom någonting hända framför dem. Träd började växa och en stor sjö kom fram ur sanden.
-Vi är framme i Aragoga. Fyll era vattenflaskor i sjön. Vi ger oss av vid soluppgången. Vila nu så att ni orkar. Det kommer att ta mycket på krafterna, sade Almon.
På morgonen gav dom sig av. Dom kom in i den mörka skogen. Dom tittade omkring sig och tyckte att det kändes konstigt med en skog i torra öknen. Det blev mörkare och mörkare ju längre in i skogen dom kom. Badu som gick sist kände plötsligt en sten träffa honom i bakhuvudet. Han vände sig om och drog fram svärdet, men ingen var där. Plötsligt hoppade flera små varelser på honom och slet på honom i klädet och öron. Badu började skrika och vifta vilt omkring sig. Dom andra vände sig om och sprang fram till honom och slet bors varelserna från honom. Varelserna flydde.
-Vad var det?, frågade Badu.
-Det var gnomer. Akta er för dem. Dom kan ställa till med problem, sade Almon.
Alla började nu bli mer försiktiga. Plötsligt kom ett till anfall från gnomerna. Denna gång med giftpilar.
-Ta skydd. Kom hit fort!, sade Almon.
Dom samlade sig runt honon. Almon lyfte sin stav och ett slags energifält bildades kring dem. Men gnomerna gav inte upp i första taget. Dom kämpade för att komma åt dem, men lyckades inte. När de gett sig iväg så tog Almon bort skyddet.
-Snabbt nu! Vi måste härifrån. Gnomerna är farliga.

Kapitel 6 Troll

Dom närmade sig utkanten av skogen. Gnomerna hade gjort vägen genom skogen jobbig. Alla var utmattade när dom stannade för att ta en paus.
-Jag tror att det är bäst att vi stannar här för natten så att vi orkar den tuffa vandringen imorgon, sade Almon.
Dom lade sig och sov. Odvil vaknade mitt på natten av ett ljud av en buske som prasslade.
-Almon, vakna!, sade han.
-Vad? , sade Almon.
-Det är nåt i buskarna.
-Troll, vakna pojkar!, skrek Almon.
Pojkarna reste sig.
-Vad pågår?
-Fram med svärden, vi är omringade av troll., sade Almon.
Plötsligt var det troll överallt som hoppade på dem och slog dem. Badu slet bort ett troll från Almon och högg med sitt svärd.
-Tack, pojk, sade han.
Alla kämpade mot trollen som verkade vara hur många som helst. Dom fick ta många slag. Blodiga och trötta lyckades dom till sist besegra trollen.
-Vi kan inte stanna här. Fler troll är säkert på väg, sade Almon.
Trollen som var små och håriga varelser var ändå starka, snabba och smarta, så det gällde att vara försiktig.

Kapitel 7 De dödas dal

Dom började närma sig slutet av resan. Nu slapp dom oroa sig för troll och gnomer eftersom dom nu hade nått bergen. Nu skulle dom snart vara framme vid de dödar dal. En plats i bergen där de ”levande döda” eller dom så kallade zombies fanns.
Almon valde att inte berätta vad som fanns där, men han varnade dem om farligheter.
Plötsligt sade Almon:
-Snabba på, fort, dom kommer!
-Vilka?, sade Mustafa.
Han tittade bakåt och fick syn på ett gäng zombies. Dom såg ut som ruttna människor med vassa klor på händerna. Dom andra vände sig också om och fick syn på samma förskräckliga varelser.
Dom blev stela av skräck och kunde inte röra på sig.
-Vad står ni där för? Fly!, skrek Almon som gick fram och slet i dem för att få fart på dem. Nu sprang dom så fort dom kunde utan att titta bakåt tills dom fick syn på fler zombies framför dem.
-Vi måste slåss, sade Badu.
Dom tog fram svärden och började gå mot dem. Dom började hugga med svärden på zomberna och dom föll döda ner på marken. Men dom var många, dom dödade zombie efter zombie. Odvil föll ner på marken och tappade sitt svärd. En zombie skulle just hoppa på honom när Badu högg ihjäl den.
- Tack för hjälpen, Badu, sade Odvil.
Det låg nu döda zombies över allt. Dom hade klarat ännu ett anfall.
- vi klarade det!, skrek Mustafa.


Kapitel 8

Dom hade klarat nästan hela vägen nu. Nästa morgon kom dom fram till en stor grotta som liknade en döskalle.
- wow, sade Badu när han såg den.
- Vad gör vi här?, frågade Odvil.
- Vi ska möta den som ska leda er den sista biten, fram till erat slutmål. Han är en sådan som ni kommer att bli, sade Almon.
Dom gick in i grottan och väntade. Efter ett tag hörde de hur något flaxade utan för och såg någon komma in i grottan. Det såg ut som en människa med vingar.
- Adjö med er, sade Almon.
- Ska du gå? Frågade Badu.
- Ja, jag behövs inte längre. Healy ska leda er den sista biten, Sade Almon.
- Kommer vi att träffa dig igen? Frågade Odvil.
- Nej, lycka till med livet, sade Almon och försvann.

Kapitel 9 Den sista biten

- Kom nu, jag har sett framemot att träffa er. Nu äntligen får vi träffas. Vårt folk har väntat på er, sade Healy.
- Menar du att vi är som er? Frågade Badu.
- Ni blir, så småningom. När ni kommer fram dit. Kom nu, den där armen är ute efter er. Jag kan känna deras närvaro. Skynda, vi tar oss till älven. Där väntar en roddbåt. Med den tar vi oss fram till slutet, sade Healy.
Dom var nästan framme vid älven när dom hörde armen komma.
- Vi hinner aldrig, sade Healy.
Plötsligt kom en grupp Kentaurer springande.
- Fort, hoppa upp på min rygg, sade en kentaurer.
Alla hoppade upp på varsin kentaur och red iväg. Med dem kom dom fort fram till älven.
- Tack så väldigt mycket, sade Healy till kentaurerna.
- Ingen orsak, svarade dem och sprang iväg.
- Fort nu hoppa i båten, sade Healy till pojkarna.
Det gick ganska fort tack vare strömmen.
Dom hörde hur armen sprang bakom dem.
När dom var framme steg dom av båten och sprang emot en stor port.
- Vi är framme. Snart är vi säkra, sade Healy.
Porten öppnades sakta.
- Kom igen, snabba på, sade Healy.
Armen närmade sig fort.
Dom sprang in igenom porten. Armen var när som helst framme.
Dom såg hur dom hoppade av sina hästar och sprang emot öppningen som höll på att stänga sig.
Plötsligt kom ett pilregn över armen. Dom vände sig om och flydde och porten stängde sig.
Pojkarna kunde inte tro sina ögon. Dom var i en helt ny värld där människor med vingar levde ifred, borta från allting ont. Dom hade hamnat i ett paradis. Dom kände hur vingar började växa på deras ryggar. Dom hörde plötsligt en röst, Almons röst som sade:
- Ni har klarat en tuff resa, men det var värt det, tro mej. Ha ett bra liv, vi kanske ses någon gång. Eran vän Almon.

Än idag finns det några utvalda. Vem vet. Du kan vara en av dem.

Slut.

Skriven av: jonathan