Legenden om det fattiga lilla landet

Legenden om det fattiga lilla landet

Han stod stolt på barrikaden med flaggan höjd mot mörka moln som talade stormens språk:

"Vi är kanske små, men vi ger oss aldrig", ropade han mot fiendelinjen.
"Vi har formats i stora skogar; taniga, vindpinade och kalla. Det har gjort oss sega.
Vi har slagits för vår frihet i hundratals år. Det har svetsat oss samman till en enad familj.
Våra stora grannar har sargat vårt land och vi låter det aldrig mera ske.
Därför ger vi aldrig upp. Aldrig!"
Mannen på barrikaden vände sig mot sina egna. Han höjde den smattrande flaggan
mot den tilltagande stormen och mötte folkets jubel. "För frihet och rättvisa!", ropade han.
Längs fiendelinjen var det alldeles tyst.

Plötsligt small ett ensamt skott. Mannen med flaggan vajade till och tog sig för bröstet.
Han tappade flaggan samtidigt som han tog överbalansen bakåt. De tog mark samtidigt
med en dov duns. Hans folk kurade ihop sig bakom barrikaden och väntade på slutet.

Men djupt inne i varje man hade Historien rotat sig och var nu en oskiljaktig del av deras hjärtan.
Långsamt men envist steg en av dem upp och ropade: "Era Djävlar av Satan, kom fram och slåss som män!"
Som på en given signal steg fler och fler upp ur leran och började gå framåt mot fiendelinjen. Var och
en kände styrkan växa i bröstet, och viljan att försvara det sargade landet hade etsat sig fast i varje individ.
De bildade nu ett enat kollektiv för försvaret av frihet och rättvisa. Barnen och kvinnorna tittade
fram bakom sina gömställen och åsåg med tårar i ögonen men med leenden på läpparna hur männen
gick vidare ut i fiendeland. Den första mannen höjden näven mot skyn och började rytmisk och med
låg röst morra en urgammal ramsa: "Ei väistetä. Ei väistetä".
Medan åskmolnen hotfullt tornade upp sig bakom männen, som för att ge dem sitt stöd, stämde alltfler in i kören, och för varje meter de gick mot fienden ökade ljudvolymen skräckinjagande: "Ei väistetä! Ei väistetä"! Ei väistetä"!! Ei väistetä"!!! Ei väistetä"!!!!
På fiendesidan for män upp som råttor ur sina skrymslen och sprang skrikande därifrån.

Och fienden kunde sin sak. Den stolta hären marscherade rakt in i det fega bakhållet, en fälla, och den slog igen bakom dem med full kraft. Råttorna försvann in i nya skrymslen, och de tappra männen hade inte längre någon fiende att förfölja. Vägen till reträtt var avskuren.

Granatkastarnas "foopp, foopp" började höras från alla sidor, samtidigt som kulsprutornas knatter rev
sönder luften. Tunga krevader rev djupa hål i de marscherandes led, men fortfarande syntes höjda nävar genom röken, man kunde höra ett samstämmigt "Ei väistetä!!" från alla som stod på benen, och de fortsatte envetet framåt. Knattret och krevaderna fortsatte. Det sista livstecknet som syntes var en blodig man med bortsprängda ben, kläderna i trasor, ålande sig framåt, skrikande "Ei väistetä!!" ända tills krafterna tröt vid den lilla kullen framför fiendens skyttevärn.

Men fienden hade inte räknat med den fulla styrkan i denna lilla, fattiga nation. Kvinnorna och barnen bevittnade det fega mördandet, och vrede fyllde deras sinnen. Skriande som vilddjur rusade även de mot fienden, för att antingen besegra den eller dö den stolta död deras män dött; för friheten, för rättvisan, för kärleken, nationen och framtiden.
Knattrandet fortsatte när de rusade uppför kullen och många av dem slets i trasor och stupade. Krevaderna decimerade kvinnorna och barnen i kaskader av blod. Envist fortsatte de ändå framåt, som burna av en inre kraft. När den första kvinnan kommit upp på kullen, och kastat in en handgranat i skyttevärnet, vände hon sig om och höjde en knuten näve mot skyn: "Rättvisan har segrat", ylade hon, medan hennes kamrater klöste ögonen ur de kvarvarande motståndarna. Högst uppe på kullen
stack tre barn en stång i marken, på vilken en stolt flagga vajade, som ett tecken på att fienden var besegrad.

Kulsprutorna och granatkastarna i den andra försvarslinjen tog sikte och sköt.
Barnen vid flaggan var de första som strök med, i en stor explosion som slet både dem
och flaggan i stycken. Varje kvinna, och varje barn sköts ner, ända tills hela armén var tillintetgjord.

Nu var det fattiga lilla folket fullständigt besegrat. Den mäktiga fienden hade med sina väldiga arméer besegrat det hjältemodiga försvaret, och hade nu bara att ta över landet. Men det var något som höll dem tillbaka. Något hotfullt, något ogripbart som tornade upp sig över landet när de blickade över gränsen, något som försatte dem i ett tillstånd av osäkerhet och rädsla. Något urgammalt, mörkt och starkt. De lämnade det kalla och vindpinade landet orört och åt sitt öde.

Men var det lilla folket helt utdött? Nej. I de djupa, vindpinade skogarna fanns det en liten spillra som levde kvar. Under många, långa år bidade det sin tid, sådde och skördade under den varma årstiden, kurade i stugorna under mörka, kalla vintrar. Sakta men säkert växte det sig starkare och segare, arbetade och sparade i ladorna, födde barn och uppfostrade dem till det hårda livet i skogarna, lärde dem de urgamla konsterna och sägnerna. Och de glömde inte. De gömde alla oförrätter i sina hjärtan, och väntade, väntade på den tid som skulle komma.

Så skapades så småningom en ny, liten och fattig nation på den mark där de forna fienderna tidigare levt och slagits i årtusenden. Folket i den nya, lilla och fattiga nationen valde en riksdag och regering till att leda det mot framtiden. Genom en folkomröstning bestämdes att nationen skulle heta Finland. På grund av sin grymma historia blev folket i denna nation ett mycket tystlåtet folk. Ett strävsamt och envist folk blev det, och lika långsamt som träden växte på de vindpinade och kalla slätterna, lika långsamt skulle nationen komma att byggas. Man litade mest till sig själv, och kontakterna utåt var få och sporadiska.

Det första den nya riksdagen beslöt var att varje hushåll skulle bli tilldelad en bastu; ett litet rum som kunde värmas upp oerhört mycket. I dessa rum satte sig finländarna, helg som vardag, och plågade sina kroppar i hetta. Kanske mest för att deras kroppar och själar kände ett stort behov av att få plågas på samma vis som de hade vant sig vid att plågas i tusentals år. Finländarnas kroppar och själar blev allt hårdare och allt segare.

Det andra den nya riksdagen beslöt, var att det skulle bildas ett ishockeylag. De bästa spelarna i landet skulle bilda ett landslag som skulle representera det lilla, fattiga landet ute i världen. Mera kontakt än så ville man inte ha med omvärlden. Så småningom hade man samlat ihop de bästa spelarna och svetsat ihop dem till ett, som man tyckte, skickligt och välspelande ishockeylag. Detta lag skickades ut i världen för att delta i de stora turneringarna, och framför allt i den största – Världsmästerskapet.

Men under de kommande århundradena ville det sig inte alls. Laget klarade sig inte ute i världen, och det värsta var att man år efter år förlorade mot sitt rika grannland i väst. Riksdagen, regeringen och folket funderade kring orsakerna; man visste ju att laget kunde bättre. Man vände sig inåt och rannsakade sig själv. Laget tränade och tränade i tusen år men resultaten blev inte bättre. Till sist frågade man schamanen Erruk om råd. Han sade: ”Det sitter i huvudet. Vår historia stör oss och ger oss mindervärdeskomplex. Vi måste stå enade och starka, och lita på oss själva. Vi kan mera än vi tror”.

Folket gjorde vågen genom hela landet och följande år tog sig landslaget, efter oerhörda umbäranden, till final i Världsmästerskapet. Finalen spelades mot det rika landet i väst, dubbelmoralens och den snikna egennyttans högborg. Dessutom spelades finalen i lejonets kula; det rika landets huvudstad.

Hela den finska nationen engagerades från nord till syd, från öst till väst. Sanningens ögonblick var inne. Skulle det lilla, fattiga landet kunna vinna över den stora rika grannen i väst? Skulle det sargade folket med den grymma historian äntligen få betalt för alla oförrätter det hade fått utstå i tusentals år? Skulle rättvisan segra, och friheten äntligen komma även till detta stackars folk?

Motståndarna var storfavoriter, men människorna i den lilla, fattiga nationen tog varandras händer och stod enade, envisa och bestämda på sin fädernesjord. En av dem började gurgla en urgammal besvärjelse från forntiden; ur djupet av hennes själ steg orden morrande upp: ”Ei väistetä. Ei väistetä. Hon vände blicken mot skyn där mörka åskmoln tornade upp sig, som för att föra budskapet vidare till det egna laget, som i samma ögonblick påbörjade den viktigaste matchen i den lilla, fattiga nationens historia. Hon kramade händerna på dem hon hade bredvid sig och höjde rösten mot skyn: ”Ei väistetä! Ei väistetä!! Ei väistetä!!! Ei väistetä!!!!”.

Runt omkring henne stämde alltfler in i besvärjelsen, och till sist dånade budskapet från nationen och red på åskmolnen till lejonets kula. I samma ögonblick som den första blixten slog, ner sjönk det första målet in i motståndarmålets nätmaskor. Den finska nationens enade styrka fick motståndarnas spelare att irra omkring på isen som rädda råttor, och det blev en ren slakt. Rättvisans och frihetens siffror skrevs 4-1, denna ödestyngda kväll för länge sedan.

Folket i den lilla, fattiga nationen sporrades av ishockeylagets framgångar, började våga omsätta sitt kunnande i produktion, och så steg landet långsamt upp ur misären. Kontakterna med resten av världen ökade och en del medborgare flyttade till och med till fjärran länder, och förde kunskap och kapital med sig hem.

Men någonting saknades fortfarande. Det absolut största: Universummästerskapen. Dessa mästerskap spelades vart hundrade år, och då samlades universums åtta bästa länder med alla universums bästa spelare. I det lilla och fortfarande ganska fattiga landet visste man att den slutgiltiga rättvisan, och den fullständiga friheten, inte skulle uppnås innan man lyckades vinna Universummästerskapen. Landet kämpade, och dess ishockeylag tränade enträget och metodiskt vidare de 42 år som återstod till Universummästerskapen.

Till sist var tiden inne. De åtta bästa lagen samlades för hård och ädel kamp på isen. Världen höll andan. Man räknade allmänt med att det lilla och ganska fattiga landet Finland skulle slås ut i det inledande skedet av turneringen, men åter hopade sig viljans moln hotfullt i skyn, åter bet människorna i den lilla och ganska fattiga nationen Finland ihop i envis men bestämd kamp, och åter kämpade och slet de vilda Lejonen med urkraften i ryggen mot övermakten i match efter match, som de hade gjort i årtusenden. Till sist var laget mot alla odds i semifinal; folket grät strida tårar av lycka. Världen fick upp ögonen för den lilla plågade nationen, och förstod nu att någonting stort, mycket stort, var i görningen.

Den rika grannen i väst hade blivit bekvämt under alla dessa år, och fick se sitt lag slaktat med 1-6. Det fanns inget annat att göra, skammen var för tung att bära; den rika grannens hockeylag köpte in fyllda och apterade sprängbälten av Asama bin Luden, och delade ut dessa till sina krossade spelare och ledare. Varenda en ville ha ett bälte.

Det lilla och ganska fattiga landet Finland mötte världens nästbästa lag i sin semifinal; ett av de enormt stora och rika länderna i väst. Det finska laget fick inte tillräckligt tid att ställa om sig efter den långa resan, domarna dömde hemåt, precis alla odds var emot det lilla landet.

Blod, svett och tårar. Det var vad som behövdes. Hundratals liter av dessa tre och motståndaren var besegrad i en fullständigt oförglömlig kamp som avgjordes av den finske härföraren Ukas. Folket i den plågade och lilla nationen grät åter av lycka och skakade frenetiskt de sista resterna av sina mentala galler; ”Rättvisa och frihet! Rättvisa och frihet!” vrålade de. Stoltheten över vad de finska hockeykrigarna gjort kände inga gränser, men för att de sista kedjorna skulle sprängas måste laget offra sig ännu en gång. För att befria sitt folk, och för att skapa rättvisa.

Finalmotståndare kom att bli universums bästa lag, det ofattbart rika och stora landet i väst. Landet hade världens rikaste spelare, och de egna domarna skulle döma matchen. Den skulle spelas i en allför liten rink, en rink som de rika spelarna var vana vid, inför en fanatisk publik som vant sig vid, och alltid krävde, segrar. Alla odds stod åter emot den lilla, ganska fattiga nationen Finland.

Men åter tornade sig hotfulla, ofattbart mörka åskmoln upp i skyn. Himlen ovanför arenan mörknade, och det lilla landet långt därifrån tystnade i koncentration när människorna åter tog varandra i hand för en sista, omänsklig kraftansträngning. De finska lejonen stod redan ute på isen och lyssnade till nationalsången, medan den blåvita flaggan sakta höjdes. Deras blickar följde flaggan upp mot taket och de visste att tiden nu var inne för den sista, den slutgiltiga, kampen för frihet. Och för rättvisa.

Eftersom denna väldiga final var århundradets största händelse, direktsändes den över hela Universum, och de flesta av dess invånare följde händelserna. Också i det lilla landet på Jorden, som numera bara var ganska fattigt, hade de flesta familjer haft råd att skaffa sig mottagare ,och nationens invånarna hade nu samlats framför dem för att följa sina hjältars heroiska kamp mot övermakten. Med sitt fullständiga och allomfattande stöd var de nu redo att hjälpa dem till en efterlängtad och rättvis seger. De åhörde nu stående och hållande varandras händer, med tårar i ögonen och hjärtat sprängande i bröstet, samma stolta nationalsång som kämparna på isen, samtidigt som den blåvita flaggan gick i topp.

Ingen vet vem som först uttalade de välbekanta orden och varför. Ingen vet varför de hade en sådan enande och kraftskapande inverkan på det lilla, ganska fattiga folket. Samma besvärjelse hade folket viskat, mumlat, uttalat, vrålat genom årtusendena, vid varje slag mot en övermäktig motståndare där frihet, rättvisa och kärlek stod på spel. När nationalsången hade klingat ut, stämde folket som en enda kropp och själ upp i besvärjelsen. "Ei väistetä! " väste de först tyst för sig själv. "Ei väistetä!!" sade de samstämmigt medan de allvarligt såg in i varandras ögon, och blickade djupt ner genom årtusendena in i den uråldriga folksjälen. "Ei väistetä!!! Ei väistetä!!!!" skallade ropet, bar högre och högre upp i skyn, greps av åskvindarna, och fördes med svindlande fart över värdshaven till det stora, ofattbart rika landet i väst.

I den väldiga arenan hade bataljen börjat. Redan från den första minuten verkade kampen ojämn. Universums gamla mästare såg oövervinneliga ut, de verkade större, starkare och snabbare än de finländska krigarna. Redan i sitt första anfall tryckte de med brutalt våld pucken in i mål. De stolta hjältarna sviktade svårt under trycket från mästarnas oupphörliga, tunga anfall; dessa hade stor hjälp av stödet från över en miljon fanatiskt vrålande åskådare.

Det var då det hände. En enad nations benhårda vilja i form av en uråldrig besvärjelse nådde de virvlande åskmolnen ovanför arenan, och skapade en urladdning av aldrig skådat format. Tusen blixtar slog; orden dundrade som åska mot arenans tak så hela byggnaden skakade och skalv; publiken tystnade och den finska hären med store hjälten Ukir i spetsen förpassade oemotståndligt pucken in i fiendens mål. Hjältarna höjde sina huvuden och rätade på ryggarna med återfunnen stolthet, och resten av perioden böljade slaget fram och tillbaka med oförminskad styrka, utan att någondera hären lyckades vända stridslyckan till sin fördel.

Den andra perioden var den första lik. De gamla mästarna anföll i våg efter våg som en väldig tidvattenflod; tills den lilla, men ack så tappra finska truppen slutligen sviktade och tvingades till ett snöpligt baklängesmål. Men gav de finske upp? Tiggde de om nåd? Retirerade de? Nej, något sådant vore totalt främmande för det lilla, sega folket från norr. Som en man reste de sig, torkade blodet ur pannan, mumlade en urgammal besvärjelse mellan hopbitna tänder, och fortsatte oförväget den väldiga kampen. I periodens sista minut koncentrerades blixtarna plötsligt till den väldige kämpen Omouts fötter, och omvälvd av rök och åskdunder bars han fram med vindens hastighet, genombröt fiendens led och kvitterade.

Åter kallades härarna till lägren för vila, överläggning, och planering av det avgörande slaget. För de finska shamanerna var uppgiften inte lätt; den finska truppen var full av mod, kraft och beslutsamhet, men kampen hade varit hård och decimerat leden och tärt på krafterna. Men de finske behövde bara en enda uppmaning: Ei väistetä!

De gamla mästarna var konfunderade. Det här borde ha varit ett lätt slag, de hade alla fördelar på sin sida. De stred hemma på välkänd mark, de hade inte gjort någon ansträngande resa, de hade domarna på sin sida, och de hade en miljon fanatiskt vrålande anhängare på plats. Striden borde ha varit avgjord vi det här laget, men de karga männen från de okända, kalla vidderna i norr vägrade envist att vika sig. Tvärtom, de hade satt mästarna på svåra prov, och dessa kände osäkerheten och utmattningen komma smygande. Inför den avgörande perioden konsulterade mästarnas shaman sina gudar och fick höra att dessa var mycket oroade över de finskes snabbhet, styrka och oböjlighet. Han fick rådet att återigen satsa alla krafter i ett avgörande slag, tvinga in ett mål, och sedan fly.

Den tredje perioden började. De gamla mästarna följde sin shamans råd och koncentrerade all sin kraft och allt sitt kunnande under den första minuten. De finske var återigen oförberedda på den våldsamma urladdningen, och innan de hade hunnit samla sig till försvar var det tredje målet ett faktum.

Den finska truppen var nu slagen till marken för tredje gången. Två gånger hade den rest sig och slagit tillbaka. Också denna tredje gång reste den sig upp, om än på lite darriga ben, och fortsatte oförväget framåt. Återigen samlade den sig, återigen utmanade den mästarna till kamp. Men de gamla mästarna hade nu ändrat taktik. De var trötta, de var rädda, och de drog sig tillbaka i försvar. Det blev ingen ärlig kamp längre. De finske anföll och jagade, anföll och jagade, men mästarna försvarade sig och flydde. De finska Lejonen stångade sina pannor blodiga och förslösade sina krafter mot mästarnas försvarsmur, men det var till ingen nytta. Den var ogenomtränglig. Slutsignalen kröp obevekligt närmare och närmare, och när den slutligen löd var det till en outsäglig befrielse för de trötta mästarna, och till stor besvikelse för de finska hjältarna.

Kampen var avgjord, och de gamla mästarna från det stora och oerhört rika landet i väst skulle vara Universums mästare i ytterligare hundra år. Men något avgörande och historiskt hade hänt: Det lilla och fattiga landet i norr var inte litet och fattigt längre. I kraft av sin framgångsrika och hjältemodiga kamp om Universummästerskapet hade det vunnit alla andra länders respekt och beundran, och var nu berett att upptas bland Universums stora och rika länder.

Robert & Christian Mellberg

Vi är bröder och skriver tillsammans.
Robert & Christian Mellberg är medlem sedan 2016 Robert & Christian Mellberg har 1 publicerade verk