Leva i en Lögn

Regnet piskade ner över ett tyst landskap. Linda satt själv under en stor tät gran och såg hur regnet föll. Hon tyckte det var vackert, att se hur regnet föll. Framför henne såg hon en svart kanin med vita prickar, hoppa förbi. Helt lugn var kaninen, den gick helt lungt över den öppna gläntan framför Linda. Hon iaktog hur kaninen satte sig ner, och vände sina ögon mot henne. Den var inte rädd för henne. Hon kände sig på något sätt upprymd av denna ytterst lilla kanin, som sprungit på henne. Hon hade varit på väg genom den lilla skogen när regnet började falla. Hon ville igentligen ingenstans så hon hade satt sig under granen för att inte bli blöt. Hon stirrade in i kaninens ögon och bestämde sig för att röra på sig.

Hon kollade bort för att hjälpa sig själv upp och när hon stod upp sprang kaninen iväg. Linda kände sig väldigt ledsen, kaninen hade varit som en vän, som nu försvunnit. Hon gick sakta genom skogen och kom ut i det lilla samhälle hon bodde i. ”Hem” sa hon lågt för sig själv. Hem?... hon undrade vad det betyde. Hon hade aldrig i hela sitt liv känt någon hemlängtan, den hade bara inte funnits där, för där hade aldrig funntis ett hem. Aldrig värmen hos en förälder, aldrig något att längta hem till. Hon fortsatte att gå, regnet slutade falla men hon kände sig fortfarande väldigt blöt. ”Familj” sa hon sedan lågt för sig själv. Familj?... Ännu ett ord som var helt främmade för henne, aldrig hade det funnits något man kunde kalla familj. Hon var minst och när hon var liten ansågs det som att hennes syskon var för stora för att göra ”familjsaker”. Så sådant hade aldrig förekommit i hennnes liv. Hennes syskon var stora nu, men Linda, hon kände det som att hon var fast i ett barn värld. Det barn hon aldrig fått vara igentligen.


Ett hem, hon aldrig funnit. Hon satte sig ner på en bänk, och kände sig övergiven och ensam. Långsamt kom en gammal kvinna mot henne, stödd på sin käpp. En kvinna hon aldrig lagt märke till innan. Kvinnan satte sig jämte henne och sa helt plötsligt: ”Vad bekymrar dig?”. Linda blev förvånad men sa ”Ett hem, en familj? Var finns det?” Den gamla såg ledsen ut och svarade ”Ett hem är där du vill vara, en familj är hos dom människorna du trivs med, och som älskar dig”. Den gamla kvinnan log lite pillimariskt och sen ställde hon sig upp och gick.

Linda satt kvar frysen och tyst på sin bänk. Sen beslöt hon sig för att gå. Hon gick inte hem, eller om nu hem vad där hon bodde. Hon gick till en killes hus, en kille hon kände sen länge, och hon knackade på. En man öppnade dörren, detta var hennes vän. Han var över 20 men inte 30 än, och han var inte alltför snygg, men det var inte det som hade fört Linda just hit. Hon gav han en kram och han bjöd henne att stiga in var efter han hämtade en handduk till henne och hon satte sig ner i hans soffa. Dom pratade, om allt mellan himmel och jord, och trotts att han var 10-15år äldre så kunde dom prata, som om dom var jämnlikar. Linda kände sig välkommen hos honom, hon kände sig inte ensam här. När hon gick gav hon honom en lång kram och sa: ”Oskar, du vet att du är Underbar, visst gör du”. Han svarade aldrig men såg sorgset ensam ut tillbaka, och gav henne en sista kram.

Linda gick hem, eller till där hon bodde. Det gick några dar, och Linda hörde inte ifrån Oskar. Men aldrig kunde väl något hända den man som hade så mycket att ge, så mycket att finnas för. Men hon fick reda på det någon dag senare att Oskar inte fanns där mer, han hade tagit sitt liv. Hon kunde bara inte förstå hur en sådan kille, med en sådan förmåga att få alla att känna sig välkomna kunde vilja försvinna. Aldrig skulle hon glömma Oskar, alltid fanns han där med henne. Ibland viskade hon tyst för sig själv ”Oskar, jag är som dig, Oskar, kommer jag orka leva?”

Författare:

Publicerat

Dela: