Liliths öden Del 1

Liliths öden - Avlägsen förfluten tid

Mycket hade förändrats men inte så mycket som somliga tyckte. Lilith hade förändrats men kärnan i hennes inre var fortfarande densamma. Kärnan som innehöll alla hennes innersta känslor och tankar. Dessa var fortfarande de samma som de varit sedan tidernas begynnelse. Hon kunde inte återskapa allt från förfluten tid i sitt avlägsnaste minne. Men vissa saker mindes hon. Framför allt mindes hon att hon alltid känt och tänkt på samma sätt oavsett tid, omständigheter och omgivning. Hon mindes andras envisa och många gånger grymma strävan att försöka ändra på henne. En förändring som många önskade men inte hon. För varför skulle enbart hon ändra sig. Hon tyckte inte att det var rättvist. Inte rättvist alls.
De mest avlägsna minnena hos Lilith handlade om grymhet och oförsonlighet. Det är inte utan obehag som hon minns vissa detaljer. Detaljer som skickar rysningar av vånda utefter ryggenraden på henne. Det är gamla minnen. Minnen som hör till ett annat tidigare liv. Ett av hennes tidigaste liv. Ur hennes minnen utkristalliserar sig hennes Ledare. Hon minns tydligt hur han hade valt ut en man vars barn hon skulle föda. En man som hon själv aldrig skulle ha valt. Och därför vägrade hon att befatta sig med honom. Hon ville ju inte ha honom. Hon tyckte att han påminde mest om en apa. Hon ville hellre ha en annan man. En man som motsvarade hennes önskningar. En man vars barn hon mest av allt ville föda. Hon visste ju att han skulle skänka henne underbara och perfekta barn. Men den mannen hade hamnat i onåd hos Ledaren. Varpå han hade bestämt att Lilith och han inte fick vara tillsammans. Inte under några omständigheter. Lilith trotsade i det här läget sin Ledare och hamnade i onåd även hon hos honom.
Till en början märkte Lilith inte mycket av den fördömelse som hon hade dragit på sig. Hon och Lucifer som en del föredrog att kalla honom blev mot sin Ledares vilja ett par som så många gånger förr. Lilith hade alltid föredragit att kalla honom Sith vilket hon tänkte fortsätta att göra. Han hade både en ängels och demons egenskaper men för Lilith var han Sith och inget annat. Hon hade starka band till honom och tänkte inte låta någon klippa av dem. Hon älskade honom helt enkelt.

Livet skred på utan större missöden för Sith och Lilith. Att något var galet märktes inte. Inte förrän de skulle skaffa barn. Deras första barn var dödfött. Strax efter tog deras Ledare kontakt med dem och förklarade att det var straffet som han utdömt över dem. Alla barn som Lilith skulle föda skulle födas döda. Hon skulle i framtiden bara få dödfödda barn. Aldrig några levande barn. Dessutom var hon fördriven och bannlyst. Det var svårt för Lilith att förstå vidden av denna dom. Men hon skulle förstå mer av det för varje dött barn som hon skulle föda. Det var straffet som hon fick för sitt högmod. För att hon tyckte att hon var för fin för att föda någon annan än Siths barn. Och för att hon trotsat sin Ledare

Åren förflöt och nästan varje år födde Lilith ett barn som var dödfött. Den förtvivlan som detta till en början väckte hos henne förbyttes så småningom till en likgiltighet. Hon hade inga förväntningar och hoppet hade flytt henne. Hon såg aldrig fram emot en förlossning. Hon hade lärt sig att uthärda förlossningssmärtorna i så hög grad att hon till sist kunde gå upprätt och föda sina barn. Sina barn som hon visste var döda. Så efter förlossningarna brukade hon bara gå vidare utan att ses sig om efter barnen. Den likgiltighet som Lilith visade för barnen var svår för Sith att bevittna. Trots att barnen var döda. Han visste at hon hade det svårt men kände att han kanske var tvungen att lämna henne. Det som till sist hindrade honom var att Lilith till slut födde ett barn som levde. Som vanligt hade hon fött Michael upprätt samtidigt som hon gick och inte blickat bakåt. Men Sith kände instinktivt att något var annorlunda med detta barn. Han vände tillbaka och undersökte barnet. Det levde. Han tog upp barnet och bar det med sig. Han hoppades att allt nu skulle förändra sig. Men det visade sig vara för sent.
Lilith kunde inte glädja sig över det här Michael. Hon hade förlorat så många barn att hon fann det orättvist mot de döda barnen att detta barn hade överlevt. Hon kunde inte ta det till sig. Så Sith fann inget annat råd än att lämna bort barnet. Även om nu Lilith inte var glad över barnet så var han det. Han kunde visserligen inte ta hand om det själv eftersom han kände att Lilith fortfarande behövde hans hjälp. Men det var en hjälp som inte var till någon nytta.

När så Lilith födde ytterligare ett levande barn som hon var oförmögen att knyta an till så lämnade Sith henne. Han kände att han inte var till någon hjälp för henne. Hon befann sig bortom all hjälp man kunde ge. Sith förstod det och lämnade så henne sittande på marken för att aldrig mer se henne.

Lilith fick fortsätta sin vandring helt ensam och övergiven. Hennes hat mot omvärlden växte sig allt större och starkare och starkast var hennes hat mot de kvinnor som lyckades föda levande barn och känna och ge dem kärlek. Det som hon aldrig själv fick uppleva. Det som hon så länge förnekats. För första gångne kände hon att hon skulle kunna döda. Döda oskyldiga försvarslösa kvinnor och barn. Men hur hon än senare försöker minnas så kan hon inte minas om hon verkligen dödade någon. Hon hoppas att hon inte gjorde det för om hon gjorde det så är det bevis på att hon befann sig absolut längst ner på botten i total förnedring, vanära och kanske till och med ondska.

När Lilith hade levt ett liv som var mycket längre än ett vanligt människoliv bestämde sig hennes Ledare slutligen för att delvis befria henne från hennes elände och plågor. Men inte helt. Långt ifrån helt. Han skulle inte ta henne till nåder bara mildra effekterna av sin dom över henne. Hennes kropp var illa sargad vid det här laget. Efter åtskilliga benbrott som läkt fel, andra kroppsliga skador och undernäring efter en ensidig kost på insekter så var Lilith knappt i stånd att gå längre. Hon hade till råga på allt tappat sitt språk helt av hållet. Lilith hade märkbart gått tillbaka i sin utveckling och i det läget insåg hennes Ledare att det inte gick att straffa henne mer. Inte den här gången. Däremot hade han fortfarande avsikter med Lilith i hennes nästa liv. Hon skulle visserligen slippa leva i den totala förnedring som hon hade levt i under detta liv men hon skulle få känna av att hon fortfarande levde i onåd hos honom.

Som ett oskrivet blad föds så Lilith i nästa liv. Att hon levat ett annat liv nästan precis innan är inget som hon har något som helst minne av. Hon växer upp i tron att hon lever för första gången och har ingen aning om tidigare liv. Inte heller går hon runt och tänker på att hon kanske kommer att leva många olika liv efter det hon nu lever. Hon lever i ovetskap om sitt miserabla ursprung och det är så Ledaren vill ha det. Hennes uppväxt blir i stort sett normalt. Och även början av hennes vuxenliv verkar till synes fullt normalt och rätt så lyckat. Hon gifter sig tidigt med en man och föder honom flera barn.
Nu först ger sig förbannelsen till känna. Det ena barnet efter det andra dör innan de nått vuxen ålder. Av olika anledning dör alla hennes barn innan de hunnit fylla 15 år. Dör de inte av sjukdomar så dör de av olyckor. Lilith är olycklig och förtvivlad. Hennes man lyckas inte trösta henne. Hon är otröstlig men kan inte göra så mycket annat än att försöka leva vidare. Det är fortsättningen på det straff som Ledaren hade utdömt. Straffet skulle fortsätta att verka även i hennes nästkommande liv. Lilith förstod aldrig varför ödet var hårdare mot henne än andra mödrar. De flesta andra mödrar fick i alla fall behålla ett par av sina barn. Men inte Lilith och ibland hade hon onda aningar. Men de onda aningarna omvandlades aldrig till visshet. En annan bieffekt som infinner sig är den motvilja och avundsjuka som Lilith börjar känna mot andra kvinnor och barn. Hon tycker att det är orättvist att andra kvinnor får behålla sina barn men inte hon. Lika orättvist tycker hon att det är när andra barn får leva när hennes egna bara dör. Men motviljan och avundsjuka växer sig aldrig så stark att hon börjar hata så som hon gjort i sitt tidigare liv. Något hat utvecklar hon inte men däremot en skrämmande likgiltighet för andra kvinnor och barn.


Lilith hade blivit hårt straffad till och med mätt efter Ledarens mått. Hennes nästa liv blir däremot inte likadant som de senaste. Även i detta liv träffar hon en man och får barn. Trots att hennes minnen återigen förpassats till en undanskymd vrå i hennes hjärna där de var oåtkomliga för Lilith kände hon en oförklarlig oro inför framtiden. Men den här gången var oron obefogad. I motsats till hennes två tidigare liv växer hennes fyra söner upp till vuxna män. Hon hade bara fött fyra barn denna gång men alla hade överlevt. Hon hade känt sig både missgynnad och gynnad. Missgynnad eftersom livet bara skänkt henne fyra barn men gynnad för att de fyra fått leva och ha hälsan. För första gången under en oändligt lång tid kände Lilith en känsla som kunde liknas vid lycka. Hon kände familjelycka och moderslycka. Hennes man var god mot henne. Hennes familj var harmonisk. Hennes söner var välanpassade och omtyckta. Det fanns praktiskt taget inga moln alls på hennes himmel. Då slog förbannelsen till igen.

Liliths man lämnar henne efter 22 års äktenskap och återvänder aldrig. Precis som i ett av sina tidigare liv blir hon övergiven av en man som hon lärt sig älska. Men hennes söner är i det närmaste vuxna och hjälper henne med försörjningen. Det blir hennes smala lycka för kvinnor som inte har någon man som drar försorg om dem blir utelämnade på nåder. Om ingen förbarmar sig över dessa kvinnor svälter de sakta ihjäl om de inte kan skaffa mat på annat sätt. Många börjar stjäla men om de ertappas blir de grymt straffade. Att prostituera sig vore inte heller någon lösning för kvinnor med vuxna barn. Vem vill väl bedriva otukt med en gammal kvinna. Lilith var den här gången lyckligt lottad. Så länge det nu varade.

Lilith har ingen aning om den förbannelse som uttalats över henne i ett tidigare liv men hon börjar känna sig orolig efter några år när två av hennes söner bestämmer sig för att ta värvning i armén. Hon känner sig ängslig och obehaglig till mods när de till fots beger sig iväg. Ett år senare ger sig hennes tredje som också iväg. Kvar blir bara hennes yngste son. Hon ber en tyst bön om att han ska stanna kvar hos henne så länge det behövs. Av någon outgrundlig anledning vågar hon inte tro på att hon verkligen ska bli bönhörd. Ett annat dilemma för Lilith är att i hennes tycke så var det hennes minst duglige son som stannade. Hon tyckte om honom lika mycket som de andra sönerna men kunde inte låta bli att tycka att han var lite mer misslyckad. Det var något som hon hade dåligt samvete för. Därför hade hon lovat sig själv att aldrig göra åtskillnad mellan dem. Hennes yngste son skulle aldrig få reda på att hans mor tyckte att hans bröder var duktigare än honom.

Det var en vacker och solig dag som ödet med full kraft slog till mot Lilith. Det har utbrutit krig mot ett grannrike och hennes söner skickas ut för att utkämpa ett slag för sitt fosterlands räkning. Hennes två söner blir bland de första som stupar i kriget.
Lilith var förkrossad. I ett enda slag hade hon förlorat hälften av sina söner. Och inte vilka söner som helst. I hennes ögon var dessa två söner de mest framträdande som hon varit mycket stolt över. Det var helt enkelt en förlust som hon aldrig skulle komma över.

Lilith lät ändå livet gå vidare mest för sina andra söners skull. Hon skulle aldrig visa att hon sörjde de döda sönerna mer än vad hon kanske skulle ha sörjt de överlevande om de istället hade dött. Det plågade hennes samvete så mycket att hon gjorde allt för att förtränga det.
Tack vare att de var döda kunde hon nu istället placera dem på piedestal. Deras allt igenom goda egenskaper kunde inget ta ifrån dem. I allas minne skulle de förbli så perfekta och felfria som de varit när de var i livet. De skulle ju faktiskt aldrig göra de misstag man förlorar sin heder och ära av som så många gör när de får leva.

Bakslagen för Lilith var inte slut ännu. Det förflöt några år utan större problem. Men hon kände en djup besvikelse över sin yngste son. Han var homosexuell vilket Lilith fått reda på något år tidigare. Hon insåg med smärtsam tydlighet att hon kanske aldrig skulle få några barnbarn. Två av hennes söner var döda. En var homosexuell och den sista hade hon inte hört något ifrån sedan nästan tio år. Hon visste inte ens om han levde. Kanske skulle hennes släktgren dö ut tillsammans med henne. Hon kunde inte känna annat än misströstan.
Liliths yngste son orkade till slut inte med hennes tungsinne. Visserligen gjorde hon allt som stod i hennes makt för att hennes livs sorg inte skulle märkas för mycket men hon kunde inte dölja sina innersta känslor för honom. En dag begav sig även han av utan avsikt att någonsin återvända. Nu var Lilith helt ensam.

Den första tiden gick ganska bra eftersom det fanns några som förbarmade sig över Lilith. De skänkte henne mat så att hon skulle klara sig. Det var motstridiga känslor som fyllde Lilith. Hon var stolt och tyckte inte om att leva på allmosor men så länge hon inte behövde tigga för maten fann hon sig i sin situation. Under knappt ett halvår blev Lilith försörjd av dessa välgörare. Hon kände tacksamhet mot dem och visade det ofta och tackade dem ödmjukt för hjälpen. Men det hjälpte inte. En dag kom de inte. När Lilith hade livnärt sig i en vecka på den mat som funnits kvar och de fortfarande inte varit och hälsat på förstod hon att de inte skulle komma mer. Lilith stannade ytterligare några dagar i sitt hem tills maten var helt slut. Då var hon tvungen att fatta ett svårt och förnedrande beslut. Skulle hon börja gå utefter vägen och tigga. Hon kunde inte förmå sig till att göra det. Hon begav sig ut på vägen i alla fall. När hon kommit tillräckligt långt vände hon av mot vildmarken. Hon satte kurs mot den ödsliga och ogästvänliga stenöknen. Hon skulle gå så långt hon orkade utan mat och vatten. Hon skulle gå tills hon blev befriad från förnedringen. Under sin väntan tänker hon på sina söner. Hon har inte varit en perfekt mor. Visst älskade hon sina fyra söner. Kanske till och med lika mycket. Men en perfekt mor högaktade sina söner lika mycket. Det hade hon inte gjort. Så kanske förtjänade hon det här. Hon hade förunnats med fyra fina söner men inte lyckats uppskatta alla lika mycket. Så det här var straffet för hennes oförmåga att sätta lika värde på dem. Att hon snart skulle dö underlättades av att två kanske tre av hennes söner redan var döda. Kanske var det också meningen för att lindra den svåra vånda hon kände. Hon kände både ånger och lättnad inför döden. När så döden kom till en botfärdig Lilith såg hon den som en befriare mer än något annat.

Lilith kommande liv blev bättre men långt ifrån bra. Hennes barn fick nu överleva i samma utsträckning som andras barn men det var bara döttrarna som hon fick behålla vårdnaden om. Födde hon söner tog någon annan hand om dem. Ibland direkt när de var nyfödda men ibland togs de inte ifrån henne förrän de blivit 10 år gamla. Då tog alltid fadern eller någon nära anhörig hand om sönerna och Lilith kom aldrig sina söner nära.

Skriven av: Lilith