Lilla Ida

”Är det någon som har ringt?” frågar mamman.
”Nej” svarar tonårsdottern irriterat. Varför måste hon prata med mig? Mamman tittar på henne, som hon inte riktigt litar. Ida brukar ju spela sin ”musik” så högt att hon inte hör att det ringer, eller så glömmer hon bort.
”Är du säker?” frågar hon, mest bara för och retas, hon vet ju vad som lätt kan hända. Ida biter ihop och ignorerar frågan.
Håll käften, Håll käften, Håll käften, Håll käften, tänker hon snabbt, och tuggar frenetiskt på tuggummit. Snälla mamma gå.
Då kommer det, bara en liten sak som orsakar det.
Mamma lägger en hand på Idas huvud. En mammig gest, som visar ömhet. Men Ida vill inte ha mammas ömhet. Vill verkligen inte ha mammas hand på hennes huvud.
”Rör inte vid mig jävla slampa!” skriker hon ursinnigt, och flyger upp från datastolen.
”Nu får du ta och skärpa dig! Det här går inte längre, jag klarar inte av det” . Ida står stilla, spottar ut tuggummit på golvet och undviker mammas blick. Hon vet vilka ord som väntar. Alltid samma sak, som om hon inte insett det redan!
”Varför kunde jag inte fått ett normal barn? Cecilia är ju inte så här! Inte Josefin eller Manda heller. Vad är det med dig Ida, varför är du så arg?!”
”Du ska bara hålla käften!” Ida går in på sitt rum och smäller igen dörren efter sig, bryr sig inte när hon hör tavlorna med glasramar åka i golvet och splittras i tusen bitar. Tusen bitar, likt Ida själv. Trasiga, precis som Idas själ, Idas personlighet, Idas tankar.

Inne på sitt rum sätter hon sig vid skrivbordet. Börjar riva sönder ett papper. Bryr sig inte om att titta vad det är. Rivandet blir allt aggressivare och aggressivare. Hon önskar att det var hennes liv hon fick riva sönder. Bara förstöra, nu när det ändå inte kan lagas.
På hennes huvud känner hon fortfarande märket efter mammas hand.
Varför ska hon röra vid mig? Varför ska hon bry sig? Bry sig ibland, för att sedan skit i det totalt!
Å vad ska hon göra åt saken? Ta Ida till en psykolog?
Det hjälper inte, inte ens psykologer kan hjälpa Ida. Ingen kan hjälpa Ida, även fast det finns dom underbara personer som vill hjälpa, vill förstå, men ingen kan, ingen kan.
Ida stör sig på märket. Märker på huvudet, som fortfarande känns.
Det är äckligt när mamma rör vid henne. När hon ska låssas att allt är bra.

Hur ska Ida få alla att förstå?
Få dom att lämna henne ifred!

Nej, hon vill inte vara ensam. Hon vill ha folk som bryr sig, dom som hjälper. Men hon skadar bara andra. Alla andra får lida, fast det är Ida som borde plågas. Det är Idas problem, varför måste alla andra ta hand om dom? Ida önskar att hon vågade, vågade göra slut på hennes lidande.
Ta sista steget ut från bron. Krossa huvudet mot motorvägen. Ja, det har varit hennes dröm länge nu.
Tabletter? Det har lilla Ida redan provat. Funkar ändå inte.
Skära? Skära sönder sig själv..
Ja det har hon med provat. Men aldrig, aldrig törs hon skära detdär avgörande sista strecket. Vad får henne att tveka?
Jo, dom där jävla personerna som försöker hjälpa henne!
Att veta att någon faktiskt bryr sig, det får Ida att tveka.
Visst är hon självisk, som fortsätter leva och plåga andra med sitt gnäll. Men hon kan inte. För hon älskar.
Ja, Ida kan älska. Det är svårt, och det är inte många. Men hon kan, hon kan!

Skriven av: Ida