Lillasyster

Lillasyster
Livias skrik hördes ända in i rummet bredvid där jag satt. Hon väckte mig ur min sköna sömn. Innan jag han fatta vart jag var smällde pappa upp dörren och skrek att jag fått en lillasyster.
- Jo, jag hör det, mumlade jag visst enligt pappa.
Men innerst inne jublade jag. Ingen förutom Daniel visste att jag mest av allt önskade mig en lillasyster.
Innan Daniel omkom i den där hemska olyckan brukade jag få passa hans småsyskon, men efter det hade det inte blivit något. Daniels föräldrar och syskon hade flyttat ut på landet där de bodde nästan helt isolerade. Aldrig ( förutom när Sofie skulle träna handboll ) åkte de in till stan.
Tankarna försvann när pappa ännu en gång skakade liv i mig för att be mig komma in och se på ”vårt underverk”. Som om det inte var nog när jag föddes… Röd och skrynklig kl. 03.28. Mamma sa att jag skrek så jag nästan tappade rösten, men jag tror hon överdrev lite.
Pappa knuffade till mig i sidan.
- Välkommen till verkligheten, sa han.
jag kollade på mamma. I hennes famn låg min lillasyster. Min alldeles egna lillasyster. Mamma sträckte fram henne till mig och jag tog emot henne. Sötare bebis hade jag nog aldrig sett. Hon var inte alls så skrynklig och ful som jag var när jag föddes. Hon tittade förundrat på mig med nappen i munnen. ( Vart hon fått tag på den hade jag ingen aning om. )
- Vad heter hon? frågade jag och såg upp på mamma.
Hon log hemlighetsfulle och svarade:
- Livia!

På kvällen låg jag i min säng och läste. jag och pappa hade åkt hem efter ett par timmar på sjukhuset.
- Livia!
Jag smakade på namnet. Nästan som oliver som jag älskar. Jag tänkte på Jennica som hade varit sex år nu om hon inte dött vid födseln. Jennica hade varit lika skrynklig och röd som jag, men ändå världens vackraste flicka. Det var när jag höll henne som hon somnade in. Då försvann mitt enda hopp om en lillasyster. Trodde jag…

Nästa morgon vaknade jag av att pappa skakade liv i mig så jag nästan ramlade ur sängen. Jag iakttog min väckarklocka. Den stod still på tio över tre. jag satte mig halvsovande upp och sträckte mig åt mina byxor.
- Du kommer försent till skolan! ropade pappa nerifrån köket.
Jag suckade högt, klädde på mig, gick ner och åt frukost.
- Jag sticker till sjukhuset sedan, sa pappa medan han slevade upp gröt på min tallrik.
Jag fäste min blick på kylskåpsdörren. Där satt en foto på mig och Jennica precis innan hon dog. Jag började nästan att lipa när jag tittade på bilden. Även fast jag bara kände Jennica i ca tjugo minuter kändes det som om jag känt henne i en hel evighet. Hon fanns med mig hela tiden.
Jag var tvungen att springa till spårvagnen för att inte missa den. Alla platser var upptagna, så jag blev tvungen att stå precis som ett tiotal mellanstadieelever. Läxan var ingen idé att ens försöka göra på vagnen. Sara i 8B kom och ställde sig bredvid mig. Hon iakttog mig i smyg, men sa inget. Sara var en sådan blyg typ som sällan sa något. jag tyckte inte så värst mycket om henne, fast hon var rätt söt. Sara hade lite problem hemma. Hennes pappa var alkolist och hennes storebror satt i fängelse.
Jag flög framåt när vagnen stannade vid skolan. Efter alla mellanstadieelever fick jag äntligen komma ut från den unkna spårvagnen. Jag var tvungen att stanna och andas in lite frisk luft innan jag tog ett steg in i högstadiebyggnaden.
Lektionerna gick segt. Jag sa ingenting på hela dagen. Lärarna trodde att jag var sjuk eller något. Det var som en osynlig vägg emellan mig och alla andra. Ibland kändes det som om jag inte hade några vänner, fastän nästan alla tjejer föll för mig och killarna gärna hade med mig till rampen. Men ibland kände jag mig som världens ensammaste person.

Dagen därpå var allting mycket bättre. Jag hängde med Henke, Johan och Adam ner till rampen och åkte inlines och skateboard. jag föredrog skateboard i rampen och inlines på gatan. När Daniel levde var jag och han i rampen varje dag. Han med sina inlines och jag med min skateboard. även hans lillasyster Sofie brukade vara med och titta.
Just då ramlade Adam och skrapade upp vänstra knät. Jag drog på munnen och började åka själv.
Sofie var duktig på att åka. Hon brukade få låna min skateboard. Sofie var fyra år yngre än mig och Daniel, men verkade mycket äldre.
- Se upp! ropade John plötsligt till mig
jag hann inte slå bort tankarna förrän jag flög utanför rampen. Där fick jag för att jag inte koncentrerade mig tillräckligt. Mitt högra ben värkte efter smällen, men det var nog bara en stukning.

Efter skolan åkte jag till sjukhuset. Pappa hade ringt och sagt det. Jag var tvungen att gå upp för de fyra trapporna för hissen kom aldrig, hur många gången jag än tryckte ner den.
Jag kände på handtaget på dörren till salen där mamma låg. Det var olåst. Jag klev in och såg mig omkring. Varken mamma eller pappa var där. jag hade precis tänkt vända när jag såg att barnsängen inte var tom. Med undrande blick låg Livia och såg sig runt omkring. Sedan började hon att skrika. Jag lyfte upp henne och la henne i min famn. Då slutade hon att skrika. Jag skrattade. Tänk att jag fått en egen lillasyster. En alldeles egen lillasyster… Men Jennica kommer alltid att finnas på ett speciellt ställe i mitt hjärta!

Av Linn 2003

Skriven av: Linn Heiel Ekeborg