Lingon

Lingon


Jag avskyr lingon. Visst är de vackra att se på, framför allt när de får sitta i fred på sina kvistar: glänsande rödlila och med de små korsen stämplade i baken som en slags kvalitetsbevis.
- Tag mig och ät upp mig! står de där i backen och ropar. Men följer man den
uppmaningen får man något surt och hårt i munnen.
Ända upp i fjärde klass var jag ofta sjuk och hade feber. Men det glömde jag bort från gång till gång. När mamma och jag skramlade hem med 1:ans spårvagn från någon påfrestande inköpsrond, kunde det hända att jag kände mig yr och frusen. Då berättade jag det, men hon blev alltid arg, och fräste högt så att hela vagnen kunde höra det:
- Per, du har ju feber! Det borde du väl känna igen. Nu blir det raka vägen hem och sen i säng. Magnecyl har vi hemma.
Spårvagnen kunde inte annat än att följa sitt raka spår, och snart var det dags för de vita tabletterna. Men i mammas händer förvandlades de och blev röda.
Så fort jag eller min syster insjuknade, hördes ett rytmiskt och olycksbådande dunkande i köket. Det var magnecylen som pulvriserades mellan blad av vaxat smörgåspapper. Den lät mamma slinka ner i en klick rödlysande lingonsylt, och så kom hon rusande med bräddad sked:
- Fort, ta det här innan jag spiller!
Skeden stacks in i munnen och drogs ut igen, men den beska smaken stannade kvar.
Vi kallade det magnecylsylt.

När det första gymnasieåret på latinlinjen kom, var jag sällan sjuk. Febern hade ersatts av längtan, förälskelser och en god portion självömkan.
Jill var jag aldrig förälskad i. Hon blev bara en klasskamrat att slå följe med till bussen, någon som inte heller ville gå ensam. Hennes hår var svart och blankt, och hon doftade lite för starkt av parfym. En sak vi hade gemensamt var det eviga slitet med den latinska grammatiken.
En eftermiddag i november föreslog hon att jag skulle följa med upp till Surbrunnsgatan 56 och hjälpa henne med en översättning av Ciceros tal. Hissen var gammal och trång, av den sexkantiga typen med speglar, och hon tryckte sig kärvänligt mot mig, som om hon frös.
- Har du feber? undrade jag, medan hennes pälskrage av räv kittlade mig i näsan. Räven var parfymerad den också.
- Ja, kanske det, mumlade hon.
Och plötsligt var hennes ansikte helt nära mitt. Jag sögs fast av blicken och drogs långsamt framåt. Medan hissen kämpade vidare mot fjärde våningen, återkastade speglarna bilden av vår kyss. Det såg bra ut, förutom det att mina glasögon var på väg mot golvet. Jills näsa, som var ganska framträdande, hade på något sätt hakat sig fast i dem.
På Club Gazell i Gamla Stan hade jag doftat på flickornas hår. Och jag hade prövat att kyssa dem i den tätt omslingrade position som var den enda möjliga i det trånga och varma dansutrymmet. Läpparna hade smakat mintkaramell och avslaget öl. En kyss kunde räcka nästan en hel låt.
Men min och Jills kyss varade knappt till tredje våningen. Det berodde på glasögonen, men allra mest på att jag inte kunde andas. Jill var rökare, och den luft som jag övertog från henne smakade fränt, som en jaguars heta andedräkt. I speglarna såg jag jaguarens tänder när jag häftigt ryckte tillbaka ansiktet.
- Min mamma är hemma, men vi kan gå in till mig, spann Jill, och så var vi uppe.
Jag blev hjärtligt mottagen, inföst i köket och placerad vid ett runt matbord.
- Nu ska ni få lite mellanmål, sa mamman, en äldre kopia av Jill, med
framträdande skrattgropar.
Hon dukade fram djupa skålar, en stor kruka lingonsylt och en kanna mjölk.
- Jag är faktiskt trött, morrade Jill och blängde på sin mor. Och Per är nog inte hungrig.
- Lite tar jag i alla fall, sa jag, det ska bli gott, tack.
- Du kommer väl snart? Hon tassade in till sig.
Men efter mötet med Jills läppar hade all lust runnit ur mig. Tanken på att gå in till hennes sovrum gjorde mig darrig och nästan skräckslagen.
Mamman underhöll mig med minnen från sitt avlägsna hemland, Syrien, och av mig fick hon några historier som jag hört av min morfar. Det tyckte hon var roligt, ja faktum är att alla tanter älskade mig på den tiden. De tyckte jag var artig och väluppfostrad.
Den där krukan med sylt hade hon fått av en grannfru, och nu hällde hon upp portion efter portion. Jag kunde inte göra annat än att äta vidare, trots att jag hela tiden tänkte på
magnecylsylten. Men så länge jag åt, var jag säker.
Strax före den sjätte lingonportionen reste jag mig hastigt. Stolen föll i golvet tillsammans med skeden. Jag förklarade att jag måste gå, hittade ut till dörren, flög som en något vinglande duva nerför trapporna och var fri.
Lingonen befriades också. De for ut på gatan bakom en lingonröd Volvo.

Skriven av: Åke Sandahl