Lingonsylten

Ann-Gerd Simu
Frydenlundsgaten 13
0169 Oslo
Norge




Lingonsylten.


Lingonsylten var den sista följeslagaren i hans liv. Han blev nittionio år och var väl vad man skulle kalla ålderdomssvag de sista åren. Han behövde hjälp med det mesta och eftersom alla vi nio barn bodde långt från hemkommunen blev det hemtjänsten som ställde upp. Eller ställde upp och ställde upp, efter många skrivelser fick vi äntligen ordnat med daglig tillsyn. Farsan hade bara folkpension med ett par hundralappar ATP, men han hade ju levt billigt och hade lyckats spara en liten slant på banken, så den där dagliga tillsynen var långt ifrån gratis. Han var inte dement, han visste vem han var och var han befann sig och han hade aldrig problem med att känna igen oss barn. Fastän namnen på oss flickor blandade han ihop lite huller om buller. Jag brukade vara både Anna-Lisa, Ulla-Stina och Ann-Marie. Det var vi tre som var yngst av flickorna.
Det var de dagliga göromålen som började svikta. Innan vi fick ordnat med hemtjänsten var det nog lite si som så med maten. Köttsoppan kokade han själv. Stora portioner som värmdes upp lite för många gånger. Det blev ju en del magproblem förstås, men inte ville han erkänna att det hade något med köttsoppan att göra. Han lagade ju världens bästa köttsoppa. Menyn för övrigt bestod av färdiga köttbullar och stekt falukorv. Men lingonsylten, den kokade han till den sista veckan han levde. Och där fick inte hemtjänsflickorna blanda sig i. Han hade en stor hjärtinfarkt vid nittiotre års ålder och låg en vecka på vårdcentralen. Tre av oss barn var hemma när han kom hem med taxin. Tro det eller ej, det första han gjorde var att ta sig ned i källaren och hämta lingonpåsen i frysen. En halvtimme senare hade han nykokt lingonsylt.
Nog kommer jag ihåg att man alltid sa att lingonen inte innehåller någonting nyttigt. Inga vitaminer, ingen näring. Detsamma sa man om blåbären och nu är blåbären så nyttiga att man snart skriver ut dom som medicin. Nej, det är nog annat som ligger i botten. Det att ingenting som kommer från oss häruppe är nånting värt. Det ska vara apelsiner från sydliga trakter. De sista tio åren orkade han inte mera cykla till skogen och plocka sina favoritbär. Han hade ett ställe bakom tankshindret, det var inte mera än två kilometer dit, men också det blev för tungt för honom. Det var väl vid den tiden som kärlkrampen slog till. Han var lite bekymrad när han vid åttiofem års ålder blev andfådd av att gå uppför backen till brorsan. Jag skrattade bara bort det och sa att det var nog betydligt yngre personer än han som blev andfådda av att gå uppför en lång backe. Han sörjde skogsturerna och blev orolig varje gång det var vackert septemberväder. Men grannarna visste om hans syltbehov och kom med bär till honom. Nog hade han kunnat köpa lingonen på affären men det var inte nog bra. Han ville veta exakt från vilket område de kom. Om det var ett kalhygge eller ordentlig skog. Kalhyggena kunde ju ge fina bärskördar och på ett litet område kunda man fylla flera hinkar. Iallafall så länge stubbarna inte var uppbrutna. Bären låg som illröda halskragar runt dem och man kunde stå upprätt och låta bärplockaren gå som en maskin. Men som gammal skogsarbetare hade han upparbetat en sådan aversion mot dessa föryngringsytor, som hycklarna kallade dem, så jag tror nog att grannarna fick använda sin fantasi för att få honom att ta emot bären. En liten nödlögn här och där är inte alltid skadlig.
Inte var det bara sylten som hade varit hans följeslagare genom livet. Drycken framför andra var lingondrickan. Den var familjens vin. Inte en alkoholdroppe kom någonsin in i huset. Fastän vin skulle vara så bra för blodet, som min faster sa. När släkten söderifrån kom på somrarna, då var det festmiddag med stek och färsk mandelpotatis och till den drack vi lingondrickan. Under julen däremot hade vi en annan hemlagad dryck. Det var simma. Den lagades med citroner, russin, jäst och vatten. Nog tror jag det var några procent alkohol i den, kinderna blev lite extra röda på morsan och farsan. Men efter att ett par av flaskorna hade exploderat, blev det slut på hembränningen. Då gjorde svagdrickan sitt intåg och en och annan julmust kunde vi barn få serverade. Men över allt annat tronade lingondrickan som den obestridliga kungen.
De sista åren, sedan hemtjänsten kom in i bilden, blev alla andra vardagsgöromål borta för honom. Till och med bastun. Bastun, som han hade värmt upp varje vecka i alla år. Nu var den låst och det var vi som hade låst den. Vi var tvungna till det när vi hittade rester av brända vedträn på golvet. Han gick sina turer ned i källaren och fram till frysboxen. Vid sidan av frysboxen var dörren till bastun, men det var som om han suddat ut minnet av den. Som om han förstått och accepterat vårat beslut. Sist jag var hemma låste jag upp den, bara för att se om han reagerade. Om han automatiskt försökte öppna dörren. Men han visade inget intresse. Han inte ens såg åt det hållet när jag hjälpte honom ned till frysboxen.
Vi vet inte om han betalade för lingonen. Jag frågade grannfrun en gång men hon bara skakade på huvet och muttrade nåt om att ” det var ingenting att bråka om, gubben måste ju få sina bär”. Och jag tänkte att det är nog med många som med mig; man tycker bättre om att plocka lingonen än att äta dom. Iallafall inte i de mängder det lätt blir när man använder plockaren. Den glasklara och höga luften en vacker sepemberdag, vem kan motstå den? Man bara måste ut i skogen. Det är som om man hela sommaren sett ut genom ett smutsigt fönster och plötsligt har någon putsat det och allting blir med ens glasklart. Det är hösten. Jag tycker om hösten.
Vad for genom hans huvud när han första gången upptäckte den låsta dörren? Försökte han laga bastu någon annanstans i källaren? Ingenting tydde på det. Men tändstickorna var också borta och vi hade gett hemtjänsten klara besked att de under inga omständigheter fick lämna kvar några stickor i huset. Var sorgen så stor att hjärnan helt enkelt suddade ut hela händelsen?
Det var vi flickor som bestämt det. Pojkarna var egentligen emot och tänkte väl att han bara skulle försöka göra upp eld någon annanstans. Själv hade jag bastu i huset där jag bodde. Det hade vi allihopa, utom Karl-Erik som bodde i en liten lägenhet i Stockholm. Det var en onsdagkväll när jag hade tagit ett extra långt pass i bastun. Jag satt, så där skönt avslappnad som man blir efteråt, i soffan endast invirad i en badhandduk. Plötsligt såg jag honom framför mig, såg honom stå där och rycka i i dörrhandtaget. En ensam gammal man som blivit utlåst från sin egen bastu. Som vi behandlat som vilken gamling som helst, inte som vår egen far. Insikten om vad vi hade gjort, gjorde mig först tung och mörk till sinnet, därefter kom sorgen och jag satt där i soffhörnet och grät som en barnunge. Var det våran hämnd? Vårat svar på det ointresse han alltid visat oss flickor. Jag vet inte. Nej, pojkarna brydde sig inte. – Nog får han upp den, på ett eller annat sätt, sa de bara. Men vi svarade förnuftigt att vi inte ville att han skulle brinna inne. Vi tog på oss våran undersköterske- och sjuksköterske-roll. Vi visade omsorg. Vi professionaliserade förhållandet till våran egen far. Men jag vet inte jag. Om det var så mycket omsorg. Om det inte var mera av makt och hämnd. För att pojkarna alltid blivit betraktade som mer intelligenta och temperamentsfulla, medan vi, vi var bara flickorna. Som en klump avkomma. Som grodyngel. Det var därför jag öppnade dörren den sista gången jag var hemma. Som en gest av förlåtelse. Eller försoning. För att se om hjärnan hade utraderat den kanske viktigaste ingrediensen i hans liv. Efter lingonsylten. Eller för att se om han förstod. Om han godtog straffet? Att värmen inte mera skulle komma till honom.

Skriven av: Ann-.Gerd Simu