LITA

Lita

När Jessica först kom till det lilla hotellet som inte låg långt bort ifrån ett litet samhälle som hette Salem blev hon en aningens rädd för mannen som stod bakom disken vid expeditionen. Han hade sett stor och ond ut, men när han hade börjat tala hade hon förstått att det endast var en av hennes onda föraningar om människor. Hon hade fått sin rumsnyckel och den ängsliga kvinnan gick nu upp för den knarriga trappan för att sedan svänga till höger där inte långt senare dörren kom där det stod 139. Jessie, som hon också kallades av sina vänner. De vänner som hon så plötsligt hade lämnat tidigare den morgonen. Hon satte nyckeln i låset medan hon tänkte på vad som hade fått henne på flykt men hennes tankar fördes iväg lika snabbt som de hade kommit när hon fick känna doften av instängdhet. Det var samma känsla som hon själv kände inom sig, men hon hade aldrig kunnat beskriva den eller snarare känna den så konkret som av lukt eller något som man kunde beskriva med ord, men denna doft var den värsta hon känt. Hon blev illamående av lukten och sprang bort mot de två fönster som fanns på andra sidan av det lilla rummet. De tunna rosa gardinerna som hon var tvungen att skjuta undan när hon skulle öppna det ena fönstret var smutsiga och de stank. Hon drog upp det ena fönstret i ett ryck och hon fortsatte sedan med det andra fönstret. För att få in lite mer ljus i rummet drog hon upp de mörka persiennerna och solens strålar sken igenom den höga dungen av almar som inte var mer än en armslängd från henne. Jessie tittade upp mot trädens kronor, men när en vindpust fick de smala grenarena i toppen att skingra sig fick hon en stark stråle av solen i sina ögon. Den var henne väldigt oväntad så Jessica reaktion blev en snabb vändning om så hon fick ryggen mot fönstret. Det var nu första gången som den ljusa kvinnan blickade ut på rummet. Det hon fick se fick henne att ge en grimas av obehag, men rummet dög åt henne den korta tid som hon hade tänkt stanna på detta hotell. Jessie drog av sig de tunna sandalerna med hjälp av den andra foten. Sandalerna ställde hon på den bruna heltäckningsmattan nedanför fönstrerna. Jessie blickade ut på resten av rummet och gick i lunkande takt till höger där hon möttes av ett litet kvadratiskt bord med två stolar på var sin sida om bordet. Bakom dem fanns ett litet kök som innehöll en äldre spis, ett litet kylskåp som stod på golvet men räckte inte längre än till Jessicas midja. Hon gick vidare längs diskbänken med sin hand som sakta följde efter längs diskbänken. Hon gick tillbaka till den lilla entrén och till andra sidan av rummet. Där fann hon ett sovrum med likadana tapeter som i resten av lägenheten. De var mörk rosa och var i behov av en renovering, men egentligen behövdes nog hela hotellrummet renoveras. Sängen var stor och tog upp större delan av rummet. På var sin sida om sängens övre gavlar stod det två sängbord. De var gjorde i ett mörkt träslag, med sin okunnighet om träslag så var det ända hon kunde gissa på ek. Ovanför sängen hängde en stor tavla med ett motiv av ett underbart landskap i gröna färger. Jessie drömde sig in i bilden och fick se sig själv springa på den öppna ängen, det var glädje som hon mötte. Det var något hon inte ens hade kunnat drömma om på väldigt länge. Hon kom tillbaka till verkligheten genom en rysning som kom upp genom henne. Vad grundade sig rysningen i? Var det hennes föraning om att all glädje förvandlas till sorg, eller var det att hon glömt bort hur det kändes att skratta?
Hon vände sig mot en dörr som var av samma mörka träslag som sängborden. När hon öppnade den fick hon lov att tända lampan i taket och till sin förvåning fick hon se ett stort och fylligt badrum. Här var atmosfären helt annorlunda. Kaklet var ljust med en blåblommig bord i mitten av väggen. Badkaret var även det stort och det var fastgjutet i väggen. Hon vände sig och fick se en blek kvinna i spegeln. Jessie andades kraftigt, men lugnade sig snart. Det som hon fick se var inte samma kvinna som hon sett ett halvår tidigare. Rynkor kunde urskiljas trots sina 23 år. Hon hade blivit flera år äldre under det här halvåret och det syntes avsevärt. Det ljusa hår som hon tidigare varit stolt över såg nu tunt och stripigt ut. De blåa ögonen såg även de bleka och trötta ut. Det lilla smink hon hade ingen direkt positiv inverkan, det gjorde henne varken yngre eller vackrare. Hennes ögon fylldes av tårar som snart sakta rann nerför hennes tunna ansikte. När hon skulle torka bort en tår fick hon se sin knotiga grå-beigea hand. När hon lät sin hand falla tillbaka längs kroppen följde blicken med och allt det hon såg hade hon aldrig sett tidigare. Det var som om hon tittade på någon annans kropp. När ännu en tår rann nerför kinden och fortsatte ner längs den smala långa halsen, men som sedan torkades upp av den blåa mudden på hennes T-shirt. Hon släckte badrumslampan och gick ut ur rummet. När hon kommit ut ur badrummet och såg sängen framför sig lät hon hennes kropp bara falla baklänges på det röda överkastet. För ett ögonblick såg hon upp på det champagne gula taket, men när hon kände de tunga ögonlocken falla stretade hon inte emot. Här var hon säker från allt som gjorde henne illa, åtminstone ett tag.
Jessie vaknade av att en varm vind smekte hennes ansikte och hon kunde urskilja doften av jasmin. Hon andades lugna andetag och tog vara på den sköna stund. Men Jessie blev genast förskräckt av att hon måste ha fönstrerna öppna. Hon drog sig upp i en halvsittande ställning i vilken hon hade sina långa ben utsträckta över sängen och lutade sig bakåt med hennes armar som stöd. Hennes huvud lät hon hänga fritt bakåt. Hon drog sig mot fönstrerna men höll på att snubbla på en av fåtöljerna utanför sovrummet och var hon letade i tomma intet efter en strömbrytare som kunde bryta mörkrets dunkla gömmor. Efter ett letande som slutade med att hon fick den kraftiga lampan tänd stängde hon fönstrerna och drog för de rosa gardinerna. Hon tände ett av ljusen som stod på vardagsrums bordet. Fast vardagsrummet var egentligen inget rum i sig. Det var bara en avskärning av kökets nedre halva. Jessie satte sig ned i fåtöljen som stod bredvid med en hög pust. Hon såg lugnt ner i lågan som flammade och tänkte tillbaka i tiden då hon redan träffat Roberto på hennes väninnas fest.
Hon tänkte hur denna mörka gestalt hade kommit in i hennes liv på ett ögonblick och förändrat allt på en sekund. Hans mörka brasilianska kropp urskiljde sig ur mängden av killar som redan fanns i hennes liv. Han var lång och med det svarta håret som glänste var han en man som var olik alla andra hon träffat. Hans profil var vacker likaså hans kropp. Han som fått henne att bli en annan kvinna hade också i slutändan gjort hennes liv i fördärv och obehag av rädsla och förskräckelse.
I början av deras förhållande hade allt varit som i en dröm. De var lyckliga och Jessica hade aldrig tidigare känt något liknande. Efter en tid hade hans humör förändrats stundtals för att sedan försvinna lika fort som det kommit, vilket gjorde Jessie förundrad och lite rädd. Men när Roberto sedan var den underbara människa som hade förtrollat henne från början var hon chanslös och då glömde hon bort allt ont han gjort henne. Tillslut en kväll hade Roberto kommit hem lite drucken efter en kväll ute med kompisarna. Han hade kommit in till henne där hon låg och sov i deras säng. Han hade börjat kyssa henne på halsen, men när hon sedan gjorde motstånd hade han helt utan förvarning tagit sina händer och hållit dem hårt runt hennes hals. Hon hade känt att hon fick svårt att andas och öppnade sina ögon. Då hon fick se ett ansikte som hon inte hade sett tidigare hade hon blivit skrämd. Det var Roberto men hans mun var inte den välformade som hon kände till med de fylliga läpparna. De var nu sammanbitna som ett streck. När hon såg in i hans tidigare varma ögon hade hon givit till ett skrik av rädsla. Han hade tittat på henne med en blick som var mordisk. Jessica hade börjat få panik av att hon inte kunde få någon luft och hon började slå vilt omkring sig. Jessie slog igen ögonen, men när hon sedan öppnade dem var det den underbara Roberto hon fick se. Han hade tittat på henne med en sorgsen blick. Han kunde inte säga något utan sprang direkt ut till köket. Jessie tog sig om halsen och andades häftigt. Men sen gick hon ut i deras kök där Roberto satt i ett hörn vid de stora fönstrerna som vätte ut mot den sjö som fanns där nedanför. Han grät hejdlöst. Jessica kände samvetskval och lade sig ned framför hans fötter och höll om honom. Hon vaggade honom fram och tillbaka tills att han var lugn igen. Roberto var nu bara som ett ledset barn. Han kunde föreställas som ett av de små barnen man kunde se på en lekpark där ett av de små precis hade blivit av med en spade. Hon följde honom till sängen där de lade sig ned. Han höll om henne med ett krampaktigt tag runt midjan, och de somnande tillslut. Men precis innan de somnade hade han viskat:
– Förlåt, jag vet inte vad som hände. Förlåt, lämna mig inte, du betyder allt för mig.
Hennes ögon hade fyllts med tårar som sakta runnit nedför Jessicas kind.
Morgonen därpå hade det varit som vanligt. De var det nykära paret man tittade på när man såg dem. Allt var åter fantastiskt, som det skulle vara.
Inte mer än en månad senare hade nästan samma händelse ägt rum. Roberto hade kommit hem i onyktert tillstånd. Men eftersom han inte skulle vara ute med kompisarna den natten frågade Jessica var han hade varit och varför han inte hade ringt och sagt att han skulle vara ute och komma hem sent. Då hade hans lediga och lätta ansikte ändrat karaktär. Hans drag hade visat sig på ett mera tydligt sätt, och man kunde tydligt se att han blev irriterad över frågan. Han hade då kastat in henne i väggen där hon hade blivit omtumlad av det hårda som hade träffat hennes bakhuvud och fått henne att trilla ihop på golvet. Då hon försökte komma upp hade Roberto nästan dragit upp henne från golvet. Han hade skrikit till henne en massa saker. Men det han sa hade kommit ut på ett obegripligt sätt. Det hade bara blivit en massa ”sludder” eftersom han var så onykter. Han hade blivit ännu mer ursinnig när Jessie hade sagt att han var onykter. Hon visste inte riktigt vad som hände, men hon när hon fick ett hårt slag mot ena kinden blev hon rädd. Först hade inget känts när själva slaget utdelades. Men sen kom smärtan. När hon sedan fick känna samma smärta på andra sidan ansiktet hade allt blivit svart för henne. Hon vaknade nästa morgon utav solen som lyste henne i ansiktet genom köksfönstret. Hon låg med sina ben i hallen och hennes överkropp låg in mot köket. När solen sken på hennes ansikte förstod hon att klockan måste vara ganska mycket annars skulle aldrig solen nå henne där hon låg på golvet. Just då ringde telefonen och Jessica hoppade till för den oväntade signalen. Hon försökte resa sig men sjönk snabbt ihop igen. Ännu en signal hördes ifrån köksbordet där telefonen stod. Om hon bara kunde hasa sig fram en liten bit till skulle hon nå sladden och kunna dra ned telefonen. Hon hade förstått att det var det enda sättet att få tag i luren efter flera tappra försök att ta sig upp på benen. När fem signaler hade gått fick hon ner telefonen och kunde svara. Det var ett otydligt hej hon fick fram. Hon kände sedan blodsmaken som fanns i hennes mun. På andra sidan telefonen var det hennes bästa kompis Johanna som pratade. Jessica hörde inte vad hennes väninna sa. Jessie tittade runt i köket och när hennes blick kom på den plats hon hade hasat sig ifrån fick hon fram att högt skrik av rädsla. Det var en stor blodfläck utstruken på köksgolvet där hon hade krupit sig fram till telefonen. Telefonen gled henne ur handen medan hon fortfarande skrek av förtvivlan.
På sjukhuset hade sköterskorna undrat vad som hade hänt henne när hon var tvungen att sys i bakhuvudet. Jessie hade då bara svarat att hon snubblat hemma på telefonsladden och trillat mot bordkanten. Efter det hade inga flera frågor ställts vilket hon var glad över. Innan Jessica hade åkt till sjukhuset hade hon tvättat rent både henne och golvet. Så inga spår syntes på resten av Jessica av det som hade hänt natten innan. När hon kom hem var det redan mörkt och hon blev förvånad vad som väntade henne när hon klev in i hallen. Där lyste tända stearinljus upp hela rummet och ljusen fortsatte i hela lägenheten när hon som hastigast blickade igenom den. Hon gick tillbaka till hallen för att hänga av sig kläderna och gick sedan till vänster för att komma in i köket där hon hittade Roberto. Han var åter den romantiska man som hon älskade. Eller i alla fall som hon trodde sig älska. Han hade lagat en romantisk middag för dem båda. Jessica antog att det här var hans sätt att säga förlåt på. Men hon var fortfarande skärrad för det som hade hänt. Hon sprang ut ur rummet och till deras säng där hon kastade sig på täcken men sedan kvickt drog det över sig för att slippa vara kvar där i deras lägenhet. Hon visste inte om hon skulle våga stanna trots att han var förändrad från gårdagen. Men detta som han hade gjort räckte inte för att gottgöra för det han gjort dagen innan. Jessicas ansikte var vått av tårar när hon kände hur täcket drogs bort från hennes ansikte. Bredvid henne låg Roberto med sina hund ögon och med sin maskulina sammets röst bad han om förlåtelse. Vilket fick Jessica att kraftigt börja gråta medan hon skrek åt honom vad han hade gjort mot henne. Inte bara det som syntes på henne i ansiktet och på bakhuvudet var förstört och illa däran men även det psykiska och hennes själ var rädd och förstörda. Han hade talat lugnande till henne och fått henne att glömma vad som hade hänt genom att tala om det vackra som de gjort och hade. Men hon kunde inte låta honom styra henne med hjälp av hennes känslor som var kluvna i två delar. En som älskade honom, och den andra som hatade och var rädd för honom och vad han skulle göra härnäst. Hon fortsatte att skrika mot honom vilket fick honom att tala i en lite mörkare och hårdare ton. När inte ens det fick Jessica att sluta skälla på honom tog han åter till knytnäven i vilket resulterade i ett hårt slag mot ena kinden. Han började snyfta som ett barn som han hade gjort vid det första tillfället han hade gjort henne illa. Men han var fortfarande i stånd med att ge henne ett till slag över kinden vilket han också gjorde. Även denna gång blev det för mycket för Jessicas kropp så hennes huvud föll livlöst ned mot kudden under henne. Hon hade vaknat ensam morgonen därpå men med ett meddelande på kudden bredvid henne. Det hade endast stått ‘jag älskar dig’ på det. Hon reste sig upp och satt upp i sängen. Jessie hade tagit sig för kinderna för att de liksom brände på dem. Hon kom då ihåg vad som hänt. Plötsligt reste hon på sig och sprang mot klädkammaren. Där rykte hon tag i en stor väska. Hon sprang sedan ut till sovrummet igen där hon öppnade garderoben och slängde hastigt ned alla kläder som fanns där. Sedan sprang hon till byrån och kastade i sina kläder därifrån in i väskan. Hon fortsatte till alla skrymslen hon kunde komma på att finna kläder och lade ned dem allesammans i väskan. Det gick åt ett flertal väskor till så att i alla fall det mesta skulle få rum. Sen tog hon och blickade hastigt ut över den ljusa lägenheten som hon var så stolt över. Därefter klev över tröskeln ut mot trapphuset och slängde igen dörren bakom sig. Hon hastade nedför trappan och när hon nådde porten och var på väg ut genom den kände hon som en börda som togs bort från hennes axlar.
Nu satt hon alltså i den lilla fåtöljen i det rosa vardagsrummet och blåste försiktigt ut lågan på stearinljuset. Hon kände sig kall inom sig och gick in till sitt sovrum för att dra bort överkastet och somna lugnt utan att behöva oroa sig över att Roberto skulle komma och slå henne igen.
Dagarna passerade i lugn och stillsam miljö. Även veckor gick fort fram. Jessie tog det lugnt och njöt av naturen. När Jessica gick ut på en promenad, som hon oftast gjorde, gick hon längs en liten stig som kantades av de färgglada orkidéerna som stod i full blom. Sommaren visade verkligen sin bästa sida på denna lilla plats. Hon brukade sedan fortsätta längs stigen tills den plötsligt vidgades och fortsatte ut till en lite större väg. På den vägen kunde man inte känna solens varma strålar skina en i ansiktet och över kroppen eftersom den stora allén av alar stod som skydd. Därför kändes ofta luften lite fuktig och liksom kvävande i hennes hals. När hon sedan såg ytterligare en liten stig så gick hon i på den. Längs den var gräset grönt och frodigt. Gräset var högt och växte vilt utan att någon hade översyn på det och resultatet av det gjorde att gräset brukade kittla hennes knän så hon ibland fnissade till. Efter några minuters promenad på stigen kunde man se den klara sjön som öppnades upp nedanför henne. Det var som en avsats på två meter ned till fast mark. För att komma ned var man antingen tvungen att ta en omväg runt klipphöjden eller klättra ned. Jessie valde oftast den längre vägen för att undvara sig att stuka foten eller något liknande. Till vänster om henne fanns där sjöns varma vatten. Och till höger om henne växte en stor ek som gav skydd mot solens strålar. Även fast Jessica satt under den kunde hon känna hur strålarna letade sig ned mellan de tjocka bladen för att sedan värma hennes kropp på ett lekfullt sätt. De liksom förflyttade sig från hennes ben som blev värmda för att sedan hoppa till någon annan del av kroppen.
Jessica hade fått lite arbete hon kunde utföra på hotellet för att inte gå helt sysslolös dagarna i ända. Hon stod ibland i receptionen ibland tog hon även hand om en del pappersarbete. Hon längtade ofta hem. Då inte till Roberto men till hennes vänner som hon tyckte om. Men hon visste att något sådant var omöjligt på grund av Roberto.
En tidig förmiddag tog hon till sin vågade sida till och slog telefonnumret till Johanna. Kvinnan på andra sidan tråden svarade inte direkt men när hon gjorde det fick hon först inget svar. Tillslut berättade Jessie vad som hänt, dock mycket kortfattat, och var hon för tillfället bodde. Johanna hade blivit chockad men glad och ändå mycket ledsen för vad som hänt och att hon inte träffat sin bästa väninna. Det bestämdes senare att Johanna skulle komma till Jessie för ett förtroligt samtal helgen som kom.
Då Johanna svängde upp med sin lilla röda folkswagen på hotellets uppfart stod redan Jessie och väntade på henne. När kvinnan i bilen öppnade förardörren och klev ut brast hon ut i tårar i medlidande för sin vän. Hennes annars lyckliga ögon hade hastigt blivit sorgsna och fyllts med tårar. Medan Johanna sprang fram och kastade sig i Jessies famn hade hennes kinder hunnit bli ordentligt våta. Några mörka hårtester hade fastnat på hennes kinder. När Jessica drog bort sin vän ifrån hennes famn för att få en ordentlig titt på henne brast även Jess ut i gråt. När de hade lugnat sig gick de båda långa tjejerna in genom hotellets ytterdörr. De var båda spensliga och hade alltså välformade smala kroppar. Jessie hade ett smalare ansikte och hade även fått en smalare kropp, även om hon nu började komma tillbaka till sin gamla skepnad. Johanna hade långt mörkt hår, medan Jess hade sitt uppklippta ljusa korta hår. De gick upp till Jessicas rum för att prata som de hade gjort tidigare. Jessica började efter en rundtur i hotellrummet att berätta vad som fått henne att lämna allt som fanns hemma. Johanna blev chockerad över det hon fick höra. Hon hade alltid sett Roberto som en kille som hon själv önskade finna en dag. Tiden gick fort fram och snart var det dags för Johanna att åka hem innan det blev mörkt ute. De kramade om varandra och de skulle hålla kontakten och ringa varandra varje dag. När Jessica blev ensam kvar i rummet kände hon sig bortglömd och rädd för om hon någonsin kunde få ett normalt liv med någon. Känslan kom sakta krypande och stickande i hennes kropp och en impuls gjorde att hon ställde sig vid fönstret och tittade ut. De stora ståtliga träden utanför gav ett varmt intryck. De stora tjocka stammarna böjde sig lite mot henne och liksom välkomnade henne till en kram. Stammen delade sig på hälften i två delar som sedan delade sig och som sedan smalnade av till flera olika små grenar. De gröna löven följde vindens alla rörelser och vändningar. En lärka satt på en av grenarna och sjöng på en glad melodi. Det var en melodi som hon hade svårt att kvittra med till så hon avstod, men hon lyssnade intensivt till sången. Plötsligt så började lärkan flaxa med vingarna och flög iväg utan att Jessie hade hunnit blinka. Kvar var hon nu ensam lämnad med träden och den härliga sommarbrisen.
Då det knackade på Jessicas dörr en kväll och hon genast öppnade stod hon bara där som om hon såg ett spöke.
– Så det är här du håller hus!, nästan skrek Roberto till den förskräckta kvinnan i dörröppningen.
– Hur hittade du mig? Varför har du kommit hit?, pep Jessica tillbaka.
– Så du trodde att jag aldrig skulle leta efter dig? Eller hitta dig?
Roberto var fortfarande arg och såg ut som en djävul där han stod med blodrött ansikte precis framför henne. Han gjorde henne fortfarande rädd vilket var förståeligt efter vad han hade gjort henne. Roberto klev runt henne och gick in i det lilla hotellrummet. Han hade sedan helt lugnt sagt med sin sensuella röst:
– Jag älskar dig och jag vill alltid vara hos dig. Snälla ge mig en till chans för jag har förändrats. Du måste lita på mig?
– LITA? Ska jag lita på dig efter vad du gjorde mot mig?, fortsatte Jessica.
När sedan Roberto började berätta om allt som de hade gjort tillsammans kom Jessica tillbaka till den drömmande tiden. Men hon ville egentligen inte stanna i den, men Roberto höll henne kvar i den. När han slutade vaknade hon upp. Hans ansikte stod precis över hennes och han tittade lugnt ner på henne. Han viskade lugnt:
– Lita på mig…
Han slutade mitt i meningen för att böja sig ned och han gav henne en lätt kyss på munnen. Jessica började andas häftigt, men när hon kände hans läppar mot sina gav hon efter. När han höll om henne på detta kärleksfulla sätt var det enda hon kunde tänka klart på var honom. När han började knäppa upp hennes blus uppifrån kände hon en glömd känsla komma fram, som hon älskade. Hans sätt att vara ändrades då helt oväntat och han drog henne ifrån honom. Jessica såg hur hans högra hand lyftes mot hennes ansikte och han skulle ge henne en hård smäll mot hennes kind. Han kunde se hennes skräck i ögonen som förvärrades för varje rörelse han gjorde. Smärtan hade hon glömt, men den kom tillbaka med omedelbar verkan när slaget utdelats. Jessie lät sorgen dränka henne. Varför trodde hon att denna man kunde ändra sig? Han skrek åter på henne, dock brydde hon sig inte om att lyssna.
– Försvinn, jag vill aldrig se dig mer. Våga aldrig leta upp mig mera. Jag kommer aldrig att lita på dig, blev hennes reaktion som kom skrikandes ur hennes skälvande mun.
Roberto spottade ned på golvet vid hennes fötter och vände sen på klacken för att gå. Han slängde igen dörren efter sig med en väldig kraft som fick henne att hoppa till. Roberto var arg och det var en sida av honom som hon inte gillade. Trots att han gått var hon rädd, för han kunde fortfarande komma tillbaka.
När hon en tidig vardagsmorgon en vecka senare slog upp morgontidningen för att se vad som hände i världen. Fick ödet henne att slå upp dödsannonserna. Hon skummade snabbt igenom dem, men hennes ögon fastnade på en viss annons. Det stod Robertos namn på den. Kunde det verkligen vara sant att Roberto var död? Hon kunde verkligen inte förstå det. Hon visste inte orsaken, men egentligen brydde hon sig inte. Nu var hon fri från honom. Sedan hon varit på hotellet hade hon varit rädd att han skulle hitta henne där. Men han var också den man som givit henne glädje och kärlek under en lång tid innan allt det hemska hänt. Hon hade älskat honom så helt och innerligt. Ändå kunde hon bara frammana bilden av honom för att känna stort hat. Av en konstig anledning var hon även idag uppfylld av medlidande med honom. Nu utstrålade hon ett medlidande som likt en mjuk mantel svepte in Roberto nästan med kärlek. Sådan är den verkan döden har på människor och speciellt Jessica i detta skede. Det liv som nu väntade henne var fri från rädslan av Roberto. Kanske kunde hon nu bli lycklig.

Lina Broström
1999-03-10

Skriven av: Lina Broström